... i vilken vår hjältinna räddar en cowboy

I många år har jag närt en liten dröm. Inte minst under studieåren lovade jag mig själv, om och om igen, att jag - när jag pluggat klart, börjat jobba och fått lite bättre ekonomi - skulle antingen ta mc-kort eller börja rida.

Igår tog jag det första steget mot att kanske förverkliga en av drömmarna. Matilda har varit här ett par dagar och eftersom hon firade sin 25-årsdag många, långa mil härifrån hade jag bestämt mig för att vi skulle göra något kul ihop. Så förutom att hon fick en Elviskasse med lite allehanda smått och gott i så fick hon "ponnyridning", också. Men... inte på någon liten kringledd marknadsponny utan jag hade fixat oss en skogstur på knappt 1½ timme på varsin islandshäst, istället.

Vädret var varmt och soligt och det blev en helt underbar tur med både vacker storskog, steniga hagar, svampplockare, tölt och galopp! Och... jag var inte ett dugg rädd! Det vara bara så vansinnigt roligt och kul och jag kände att det där med att rida är som att cykla; jag var en smula ringrostig till en början men sedan kändes det underbart och som att jag faktiskt hade koll på Gabriel (som "min" häst hette... föga isländskt namn, trots att han är importerad...) och att vi gjorde det jag ville och inte det han försökte med! Jag bara töltade fram där och kände mig lite som i Korpen flyger (ni vet... scenerna där de töltar i ursinnig fart längs stränderna - även om det var småländsk urskog för min del) och jag bara log med hela ansiktet för jag kände mig så levande och lycklig, just där och då!













Lite spännande blev det också, när stormfällda träd tvingade oss att vika av från stigen och rida en bit genom snårskogen och Gittan (som äger hästarna och som alltid följer med såvida man inte är en van ryttare) sa att nu måste vi rida sakta och helst prata hela tiden för "det ligger säkert en massa grisar här och sover". Med "grisar" menade hon alltså vildsvin, som det är gott om här i skogarna.... och eftersom vi red på deras område måste vi ge dem chansen att inte överrumplas utan låta dem hinna dra sig undan. Vi såg inga vildsvin och lika bra var väl det. Men å andra sidan; ska jag någonsin möta ett vildsvin i skogen gör jag det väldigt mycket hellre på hästryggen än till fots...

Efter ridningen var vi ganska matta av både själva ridturen och av all syrebemängd skogsluft vi andats. (Jag hade ju dessutom hunnit med ett dubbelt träningspass efter jobbet... powerwalk och Nautilus). Vi körde hem, duschade och så handlade vi lite middagsmat och lagade oss potatisgratäng (med chèvre i... SÅ gott!), stekte utskurna biffar, gjorde en stor sallad och så åt vi det och drack ett gott, vällagrat rödvin till (Matilda har ett litet lager som hon förvarar här). Sedan låg vi resten av kvällen i soffan och läste, slösurfade, lyssnade på Amy Winewood, drack lite mer vin och bara softade. En ljuvlig dag och kväll!

Idag var det dags för Matilda att åka hem så efter att ha mornat oss intog vi en skön och slapp frukost på Konditori Fenix och sedan for hon, det lilla livet.













Jag saknar henne redan! Men det är bara lite drygt en månad tills jag ska åka upp till Hemsedal och hälsa på, ju, så jag står nog ut.

Det är soligt och ganska varmt även idag så det har hunnit bli en skön lördagspromenad också. Resten av dagen ska ägnas åt ett utstuderat slöande - lördagen är min officiella vilodag. Ingen träning - bara vila och må gott! Det jobbigaste jag tänker företa mig är att woka lite grönsaker och kyckling till middag, fram på kvällskanten. Ett glas vin ska jag unna mig också!

(Hästbilderna är lite suddiga, men Gittans häst Embla - se där ett riktigt islänninganamn! - stod ju inte still en endaste sekund...)

Tjingeling!

Pssst! Jag har lagt ett nytt valspråk till mina gamla; Save a cowboy - ride a horse...