... i vilken vår hjältinna sjunger i regnet

Jo, men jag gjorde faktiskt det idag. Jag hade bestämt att jag skulle gå milen via Åleberg idag, trots att det småregnade redan när jag gjorde mig klar för att gå. Jag tog på mig en regntät jacka och tog t o m med mig ett par vantar eftersom jag tänkte att jag skulle frysa när det var så blött. Väldigt snygga svarta vantar med vita skelettdetaljer på ovansidan...













Vantarna var ett smart drag, så länge de inte var dyblöta. Det blev de iofs ganska snart. Och jackan var så väldigt vattentät att den inte andades och det tog inte så lång tid innan den var sjöblöt av svett på insidan. Mina tunna träningsbyxor hängde som våta slafs runt benen så till slut fick jag stoppa in dem i sockarna eftersom de blev tyngre och tyngre och vidare och vidare så att de till slut nästan trasslade in sig i varandra. Väldigt snyggt. Inte.

Lyckligtvis är snyggofaktorn i på Ålebergsvägen helt obefintlig. Och jag mötte inte en själ. Inte en bil, inte en cykel och definitivt inte någon annan galning som var ute och powerwalkade. Det är där sjungandet kommer in. Bäst jag gick där över ett slyigt kalhygge (eller "föryngringsyta" som det också kallas... Fast - de här kala ytorna kan ha med Gudrun att göra, förstås) så kom jag att tänka på vad Gittan sa under ridturen för en dryg vecka sedan; att "grisarna" ligger och sover i sådana där snår och att om man kommer för nära inpå dem så de inte hinner dra sig undan kan de bli lite griniga, när de överraskas. Det ville jag inte råka ut för, så när snåren var som tätast och nästan liksom hängde över grusvägen så sjöng jag små stumpar. Vissla funkade inte; jag testade, men vissla och gå i toktempo låter sig inte göras.

Men min röst är alltså fullt användbar i vildsvinsskrämmarsyfte, åtminstone. Alltid något.

Mot slutet av rundan, när det var kanske 2-3 km kvar, tog det i att regna än värre så då fick jag helt enkelt börja jogga. Jag ville hem och det tvärt! Men det var så skönt! Och när jag kom hem kände jag mig så ruggigt nöjd med mig själv. Jag gjorde det! Endorfinerna bara rusade runt i kroppen och jag hade massor av energi! Har massor av energi! Wohoo!

Sekreteraren från Köriosa ringde. Läget är bekymmersamt, för vår körledare måste ta en termins time out, eftersom hon håller på att bränna ut sig totalt. Alla tänkbara körledare inom rimligt avstånd från byn har kontaktats, men hittills har ingen nappat på allvar. Ett "kanske" är det mest seriösa svaret hittills. Så på onsdag får det bli krismöte; får vi ingen körledare till v 42, måste vi ställa in de bokade julkonserterna. Och repetitionerna. Fan, också - jag som älskar det där körsjungandet.

Söndagen har förflutit lugnt i övrigt. Det var gott att krypa ihop en timme på sängen, dra över sig ett par sköna filtar och sova en stund. Det enda som saknades var en katt... Till middag kokade jag potatis och gjorde en deltaljerad sallad och till det åt vi Maritas kalops (hon hade med sig en burk när hon var här igår). Skönt att slippa laga mat. Å andra sidan har jag, nu ikväll, lagat en köttfärssås som ska få bli middag imorgon. Bara att värma i micron och äta med pasta. Som jag kokar imorgon bitti. Framförhållning is da shit, ibland.

I tvättstugan hänger tvätten på tork och på teven sitter Mona Sahlin hos Luuk och sjunger Diggi-Loo-Diggi-Lej...

... i vilken vår hjältinna leker med dockor

Nej, jag har inte gått i barndom. Det lär väl förhoppningsvis dröja ett tag till. Men igår fick jag en födelsedagsprickasent i förskott; en Jimidocka, från den klassiska spelningen på Woodstock, 1969. Så i eftermiddags pysslade jag - med viss hjälp - ihop dockans tillbehör i form av en Fender, wahwahpedaler, sladdar och de små marshallstackarna (Ni vet väl vilka det är mest synd om på scenen? ;-))... Resultatet blev såhär:

















Fin, va'? ;-)

Dagen började annars med en ganska tidig uppstigning (jo - att gå upp en kvart över åtta en lördag är tidigt...) och efter ett par glas vatten och en mugg kaffe drog jag på skorna och gav mig ut på en powerwalkrunda där jag halvvägs slank in på gymmet för ett Nautiluspass och sedan powerwalkade (bedrövligt svengelskt uttryck...) hem och åt en tallrik gröt. Efter en välbehövlig dusch blev det en snabb runda inom bibblan för att återlämna några böcker och plocka upp en bok jag beställt (och som bibblan bestämde sig för att köpa in i stället för att fjärrlåna), nämligen Annica Dahlströms Könet sitter i hjärnan. Jag har än så länge bara hunnit läsa förordet, men det ska bli intressant läsning - hennes synpunkter är ju en smula kontroversiella i vissa läger. Spännande att se vad hon säger och hur hon stöder sina tankar!

Efter bibblan fick det bli en slät kopp kaffe på Konditori Fenix och när jag kom hem tyckte jag mig höra små gläfsanden och morranden under skohyllan i hallen, så det vara bara att plocka fram dammsugaren och börja jaga dammråttorna. De var ovanligt stora och aggressiva idag och ändå är det inte så många dagar sedan sist.

Här har också hunnits med en mysig fika i hemmets lugna vrå, med Marita och Ulf och sedan en timmes rask långpromenad. Mot slutet gick det extra snabbt eftersom regnet började falla. Tusan vad jag har energi! Imorgon ska jag - insha'Allah - gå min längsta runda - den som är en mil lång! Mp3-spelaren är laddad och det är jag också!

Och så ska jag göra mig ett linne. Eller... inte göra själva linnet... men sätta dit en fin text. Förr hade jag en tröja där jag skrivit med silverfluffpenna: Most people wouldn't know good music if it came up and bit them in the ass (givetvis ett Zappa-citat). Den har jag vuxit ur - fast åt andra hållet... - och kanske ska jag sätta dit den texten? Eller den här: I have a black belt in common sense - som en reaktion på alla "jag är söt"/glamour/Brat-girl/Idol-tröjor som folk kan med att inte bara betala pengar för utan dessutom ha på sig. Jag funderar på att göra tröjor med liknande budskap och ge mina tjejer i julklapp, också. Sonens julklapp är redan inhandlad, efter ett hett tips från honom själv... Visst är det en smula tidigt att börja tänka på julen men samtidigt skönt att slippa en massa stress...

... och apropå att göra saker... Sötaste I: kolla vilket najsigt halsband jag köpte på Indiska igår!













Det är ganska långt och håller 18 st små "amuletter" med hinduiska gudabilder på. Kostade typ 78 kronor och kanske kan vara något att köpa för att bryta ner till många halsband, mobilblingblingar, bokmärken etc, istället? Jag ska använda mitt, men tänkte direkt på dig när jag köpte det! Jag funderar på att öppna det, korta det lite, sätta i något lås och använda det som ett löst skärp, kanske. Skulle kunna vara väldigt snyggt till en slät, svart klänning eller top. Eller så använder jag det som det är! (Panduro gick jag aldrig in på - det får bli en annan gång.)













Nu är det lördagskväll och jag har nyss druckit kaffe och knaprat i mig ett par bitar 85%-ig choklad till det. Gott! Regnet smattrar mot fönstren men härinne lyser värmeljusen och det är varmt och gosigt.

Tjingeling!

... i vilken vår hjältinna pimmat järnet

PIM. Praktisk IT- och mediekompetens, alltså. Det är ett projekt som Myndigheten för skolutveckling hittat på och under det innevarande läsåret är vi - på jobbet - ålagda att examinera oss i det två första stegen. Det är inte särskilt svårt - jag har redan fixat mina två uppgifter på en sammanlagd tid av kanske 2 timmar (och då gick en jädrans massa tid åt till att få det perfekta ljudet på berättarrösten...) - men frågan är när jag ska använda mina färdigheter på den synnerligen knappa tekniska utrustning som finns till förfogande. Å andra sidan; när man har färdigheterna och idéerna kanske man kan bli en rejält uppsvälld karbunkel i ändalykten på dem som pengar och material ska äskas hos?

Det fiffiga med att jag tokpimmat är att jag imorgon kan vara helt ledig! En del av kollegorna åker på bokmässan och vi som tyckte det var synd att förstöra en hel fredag för att trängas i värsta Ullaredstil fick stanna hemma och jobba med PIM, istället. Och det är jag, som sagt, redan klar med! Hehe. Så imorgon ska jag ge mig en liten sovmorgon och sedan kanske jag åker in till Växjö och fikar och traskar lite och kikar i affärer. Vem vet - kanske är det imorgon jag till slut ska hitta lite kul pyssel på Panduro? Och så ska jag träna, förstås. Nästa vilodag får bli måndag, har jag bestämt.

Detta om detta. Torsdagar är kanske veckans näst bästa arbetsdag. Nej - inte kanske... Den är nästbäst. Den har en lagom mix av undervisning och planeringstid med ett par av de grupper/klasser jag trivs allra bäst med, just nu, och så hägrar ju yogan vid arbetsdagens slut. Powerwalking och Nautilus i all ära men poweryoga är så jäkla tufft, roligt och avkopplande att det helt enkelt blivit min favoritträning! De 75 minuterna liksom bara flyger iväg. Visst blir jag full i skratt ibland när jag gör rörelserna fel, eller som idag när vi skulle stå på ett ben, framåtlutade så att överkroppen och det utsträckta benet beskrev en rak linje och armarna hölls utåt som på ett flygplan, typ. Tro mig - det är inte lätt - i all synnerhet inte som avslutande position i en serie rörelser som var så tröttsamma att benen bara skakade. *s*

... och hemkommen lagar jag te och kollar på UR:s nya programserie Skolfront. Idag handlade det om religiösa friskolor. Inget jag gillar. Barn och ungdomar behöver möta andra barn och ungdomar med annan livssyn och annan inriktning i livet. Det får dem att växa och - förhoppningvis - en dag fatta egna beslut som de kan stå för och leva med. Nästa vecka ska programmet ta upp mobbare och det faktum att vi sedan 1/8 har en ny lag som säger att en mobbare kan flyttas till en annan skola, även om föräldrarna motsätter sig det. Frågan är vart man ska flytta dem... Ska inte missas! Nästa torsdag, SVT2, 19.30.

Tjingeling!

... i vilken vår hjältinna mestadels sparkar omkring i löven

Åh, vad läckert det knuser och knastrar under klackarna när man krossar ekollon under dem. Ekarna här - och de är många - fäller ekollonen nu och det ligger massor överallt. Står man tyst en liten stund hör man dem falla med små plopp mest hela tiden och rätt vad det är kan man få ett i huvudet, också. Underbara älskade höst!













Idag förlängde jag min powerwalkrunda lite, för att fira solen och värmen som kommit tillbaka för några dagar. Uppe i Krysseboda, vid det lilla röda huset (som jag lagt bild på någon stans här i bloggen), eldades det löv och grenar och det doftade underbart och ljuvligt höstigt. Jag kan inte låta bli att just vid sådana tillfällen tänka på hur det skulle vara att ha ett litet eget rött hus där jag kunde elda i trädgården om hösten, och mysa vid min vedspis om vintern. Men sedan hinner verkligheten upp mig och jag inser att lägenhet nog är det bästa alternativet, ändå...

... och sonen mailar från Norge. Han har påbörjat nya jobbet på Tropicana och trivs fint, såhär långt. Soft, varmt, gott och bra betalt. Han har inte fått riktigt full tid än, men knäcker extra på Skarsnuten emellanåt. Han låter glad i mailet och jag ser fram emot att snart få åka upp och hälsa på!













Härinne lyser tända ljus och jag kurar ihop mig i soffan med filt, kuddar och en bra bok. Det är inte så dumt att leva, trots allt...

... i vilken vår hjältinna räddar en cowboy

I många år har jag närt en liten dröm. Inte minst under studieåren lovade jag mig själv, om och om igen, att jag - när jag pluggat klart, börjat jobba och fått lite bättre ekonomi - skulle antingen ta mc-kort eller börja rida.

Igår tog jag det första steget mot att kanske förverkliga en av drömmarna. Matilda har varit här ett par dagar och eftersom hon firade sin 25-årsdag många, långa mil härifrån hade jag bestämt mig för att vi skulle göra något kul ihop. Så förutom att hon fick en Elviskasse med lite allehanda smått och gott i så fick hon "ponnyridning", också. Men... inte på någon liten kringledd marknadsponny utan jag hade fixat oss en skogstur på knappt 1½ timme på varsin islandshäst, istället.

Vädret var varmt och soligt och det blev en helt underbar tur med både vacker storskog, steniga hagar, svampplockare, tölt och galopp! Och... jag var inte ett dugg rädd! Det vara bara så vansinnigt roligt och kul och jag kände att det där med att rida är som att cykla; jag var en smula ringrostig till en början men sedan kändes det underbart och som att jag faktiskt hade koll på Gabriel (som "min" häst hette... föga isländskt namn, trots att han är importerad...) och att vi gjorde det jag ville och inte det han försökte med! Jag bara töltade fram där och kände mig lite som i Korpen flyger (ni vet... scenerna där de töltar i ursinnig fart längs stränderna - även om det var småländsk urskog för min del) och jag bara log med hela ansiktet för jag kände mig så levande och lycklig, just där och då!













Lite spännande blev det också, när stormfällda träd tvingade oss att vika av från stigen och rida en bit genom snårskogen och Gittan (som äger hästarna och som alltid följer med såvida man inte är en van ryttare) sa att nu måste vi rida sakta och helst prata hela tiden för "det ligger säkert en massa grisar här och sover". Med "grisar" menade hon alltså vildsvin, som det är gott om här i skogarna.... och eftersom vi red på deras område måste vi ge dem chansen att inte överrumplas utan låta dem hinna dra sig undan. Vi såg inga vildsvin och lika bra var väl det. Men å andra sidan; ska jag någonsin möta ett vildsvin i skogen gör jag det väldigt mycket hellre på hästryggen än till fots...

Efter ridningen var vi ganska matta av både själva ridturen och av all syrebemängd skogsluft vi andats. (Jag hade ju dessutom hunnit med ett dubbelt träningspass efter jobbet... powerwalk och Nautilus). Vi körde hem, duschade och så handlade vi lite middagsmat och lagade oss potatisgratäng (med chèvre i... SÅ gott!), stekte utskurna biffar, gjorde en stor sallad och så åt vi det och drack ett gott, vällagrat rödvin till (Matilda har ett litet lager som hon förvarar här). Sedan låg vi resten av kvällen i soffan och läste, slösurfade, lyssnade på Amy Winewood, drack lite mer vin och bara softade. En ljuvlig dag och kväll!

Idag var det dags för Matilda att åka hem så efter att ha mornat oss intog vi en skön och slapp frukost på Konditori Fenix och sedan for hon, det lilla livet.













Jag saknar henne redan! Men det är bara lite drygt en månad tills jag ska åka upp till Hemsedal och hälsa på, ju, så jag står nog ut.

Det är soligt och ganska varmt även idag så det har hunnit bli en skön lördagspromenad också. Resten av dagen ska ägnas åt ett utstuderat slöande - lördagen är min officiella vilodag. Ingen träning - bara vila och må gott! Det jobbigaste jag tänker företa mig är att woka lite grönsaker och kyckling till middag, fram på kvällskanten. Ett glas vin ska jag unna mig också!

(Hästbilderna är lite suddiga, men Gittans häst Embla - se där ett riktigt islänninganamn! - stod ju inte still en endaste sekund...)

Tjingeling!

Pssst! Jag har lagt ett nytt valspråk till mina gamla; Save a cowboy - ride a horse...

... i vilken vår hjältinna gör en upptäckt

(Johanna och lilla halvnorska skogskatten Fenriz)
För några timmar sedan kom vi hem från en helg på bästkusten. Det var en intressant resa. I fredags eftermiddag styrde vi först mot Varberg för en fika hos sköna vännerna A & M. Jag moffade i mig ett ljuvligt chokladmuffins med härlig kletfyllning. Sedan åkte vi kustvägen söderut mot Falkenberg, tog svängen om det lilla fiskeläget Glommen och hittade en smal slingrig väg nästan ute i havsbandet, som ledde inåt stan. Det blåste ganska kraftigt och vågorna gick höga. Underbart!

Så småningom landade vi hemma hos Johanna. Så mysig lägenhet hon har fått tag på! Allt var ju inte uppackat och inte har hon alla möbler, heller, men det kommer att bli hur fint som helst när hon är klar! Vi lagade lite mat tillsammans och bara myste.












(Kärleken och Johanna LANar i soffan)
På lördagen drack vi morgonkaffe ihop, Johanna och jag, och sedan åkte hon till jobbet i Ullared. Så småningom blev det frukost på det som en gång var mitt andra hem; Stålboms Konditori. När vi fikat klart gick vi en långsam sväng runt stan och kollade runt. Fast jag bara varit borta ett år är det så mycket som hänt. Konsum, som lades ner för 2 år sedan, har byggts om till galleria, allaktivitetshuset Lusthuset är rivet och ska ge plats åt bl a en ishall (?) och det har byggts nya hus och butiker har lagt ner/flyttat/öppnats. Samtidigt kilade jag in hos Husayn för att köpa lite zataarkrydda och han hejade som om jag hade varit där senast förra veckan, ungefär. Och på Willy's - där jag handlade inför kvällens lasagnefrossa - mötte jag en av mina forna elever som hälsade och såg så glad ut. Så mycket har ändrats och samtidigt så lite...

Det finns - förutom mina kringspridda barn - bara en sak jag trodde jag saknar med Falkenberg och det är havet. Så givetvis tog vi en sväng dit, även om vinden och det därmed sammanhängande höga vattenståndet gjorde att vi inte direkt kände för någon långpromenad.












(Kärleken och havet...)
Det är så vackert och att det blåser stormvindar gör upplevelsen bara ännu mycket skönare, tycker jag.

Jag hann med Ullared, också. Inte för att jag gillar stället - Hell on Earth är ett lämpligt epitet - men Johanna hade sagt att det var toklugnt och det var det. Snudd på ödsligt i butiken där vi strosade omkring och bl a plockade ner lite hemelektronik, en snygg vit skjorta (som jag ska ha min fina blåa slips till), värmeljus, en adventsstjärna och en hög hygienprodukter. Och sedan var det bara rakt fram till Johanna i kassa 30 (av 60 st...) och gå igenom snabbt och smidigt. Alltså... vi betalade givetvis, också.

Medan Johanna avslutade sitt arbetspass väntade vi på Burger King där jag mulade i mig en brownie med vispgrädde (ska jag frossa så är det lika bra att göra det ordentligt...) och småpratade med Johannas kompis Lilla Anna en stund. Därefter körde vi in mot stan och väl hemma lagade jag lasagne medan övriga pustade ut efter en - på skilda vis - prövningens dag.












(Lillmysen och Simone - som inte ville bli plåtad)
Lagom tills lasagnen var klar kom Lillmysen - som var i Falkenberg på snabbvisit för att hämta pass och internetdosa - och hans Simone, som det nu är bra med, igen... och så hade vi som en liten familjekväll i all enkelhet. Så mysigt!

Och... det var med tungt hjärta jag åkte hemåt i eftermiddag. Att resa dit och att vara där kändes helt okej... men... att jag har så många supertunna, fina och ruskigt slitstarka band... det var jag inte riktigt beredd på. Och det kändes inte heller förrän det var dags att åka. Hela helgen har jag ju egentligen bara återupplivat en mängd minnen; alltifrån att umgås med mina barn till att vid varenda hus, varje gatukorsning, varje butik, varje grönområde etc känna att... "åh... det var ju här som... eller... "Jag minns när..." osv. Jag ville egentligen bara gråta när bilen förde mig allt längre bort, trots att jag ju vill leva här med Kärleken, trots att jag trivs så bra här i Emmaboda med allting och trots att den enda person som finns kvar där och som jag verkligen bryr mig om och toksaknar är Johanna - och henne kan jag ju träffa massor både härhemma och där... i Falkenberg... som jag var så förbenat trött på... men som ändå är det närmaste jag någonsin kommer något jag kan kalla "rötter"...

Nåväl. Jag kommer givetvis över det. Det gör jag. Livet går vidare och jag lever så gott här. Men... just nu gör det förtvivlat ont att tänka på att jag är här... och Johanna där, t ex. Lyckligtvis bor hon mysigt, har ett jobb hon gillar och kan försörja sig på och har många nära och goda vänner att umgås med så jag kan vara lugn för hennes skull. Det är snarare min längtan och saknad som känns så starkt när vi äntligen ses, och det i våra gamla gemensamma trakter, dessutom. Trakter där mina barn fötts och växt upp...

Och innan jag packar ur ryggsäcken och sedan nattar mig oss vill jag bara säga en sak till: En kvinna som betyder mycket för mig och som jag ofta tänker på, trots att vi varken träffats många gånger eller nyss, har det jobbigare än vanligt nu. Ungefär så här ligger det till (jag har inte alla detaljer klara för mig, men tillräckligt många för att bli gälen över hur våra svenska myndigheter resonerar och [inte] fungerar): Hennes make sedan två år har fått negativt besked från myndigheterna på sin ansökan om permanent uppehållstillstånd här. Efter att ha bott i Italien i många år kom han hit och nu har han varit här så länge att han inte längre kan resa dit för att söka uppehållstillstånd utan måste troligen återvända till sitt fjärran ursprungsland (utan ett öre på fickan och utan möjlighet att få ett arbete där) för att göra detta. Min kära, rara vän kan inte följa med honom (hon har två minderåriga döttrar som behöver sin mamma här, väldigt mycket), han kanske inte kan komma tillbaka hit om han på något vis kan ta sig dit - och nu snackar vi om en man som tillför vårt samhälle mycket fint och gott. Han är en viktig andlig ledfyr för många av sina landsmän, han gör mycket gott, är en from och timid man som försörjer sig genom att jobba som diskare, han har aldrig legat vårt samhälle till någon som helst last, han är en hederlig man, han älskar sin fru och skulle fortsätta vara och göra allt detta (och mer därtill, tror jag!) om han bara fick stanna här. Det gör mig så oerhört ledsen och upprörd och jag känner mig så frustrerad för jag vet fan inte vad jag kan göra för att på något sätt hjälpa dem. Vet du?

Och till dig, raraste I... jag vet att du läser detta... jag ber aldrig... men... jag tänker många positiva, varma omtankar och sänder dem i er riktning...

... vilken vår hjältinna gör en kort spontanreflektion

Jag läser DN på nätet och finner en debattartikel från igår där det står att elever med särskilt stöd ofta inte når godkänt målet, trots de insatser som görs. Bara att hålla med. Men... vad gör vi med de elever som inte når målen alldeles oavsett hur mycket insatser som görs? Som helt enkelt inte har de förutsättningar som krävs? Det händer då och då - och det har hänt även den här terminen - att man möter en sjundeklasselev där man direkt känner att "du kommer aldrig att hinna nå målen tills du slutar nian".

Men... artikeln nämner inget om dessa, och det stör mig lite. Åtminstone i vår verksamhet (och säkert i alla andra liknande verksamheter också!) ser vi det som oerhört viktigt att dessa elever ändå ska kunna gå ur grundskolan med högburet huvud och som starka och glada individer som vet att de duger ändå. Hur kan vi göra detta? Och vad är det värt i förlängningen av den enskilda elevens liv? Sådant vill jag också se debattartiklar om. För alla elever har inte samma förutsättningar och "en skola för alla" är en utopi; åtminstone om man därmed menar att alla ska ha samma chans att nå målen. För det har de inte. Det har inte bara med skolan att göra utan lika mycket med det utgångsläge eleverna har, vilken uppbackning de har hemifrån, deras sociala situation, deras tidigare skolgång, deras studiebegåvning (vilket ibland verakr vara fult att prata om trots att de flesta vet att en del har bättre förutsättningar än andra, när det gäller teoretiska studier) och en hel rad andra faktorer.

Jag pratar ofta med min co-mentor om detta. Han jobbar extra ett par lektioner i veckan med matte med en kille som det helt enkelt bara inte funkar för. Och han funderar på vad som är meningen; det känns ju mer som att han är barnvakt... Killen skulle må så mycket bättre - och kanske dessutom lära sig en del om matematiska funktioner! - om han fick sätta händerna i något praktiskt. Vi har pratat om det konkreta montessorimaterialet som en möjlighet. Eller - ännu bättre, kanske? - att få jobba med skapande uppgifter som t ex slöjd för att få se praktiskt tillämpad matematik. Co-mentorn är ju slöjd- och bildlärare så det kanske finns en öppning där? Jag hoppas det!

Och ändå... den här killen kanske aldrig får sitt G i matte. Han kommer att hamna i de negativa statistikstaplarnas luddiga värld, trots att han kanske kan bygga och konstruera saker som kräver en del mattekunskaper... Då hoppas jag att han ändå kan få känna sig lyckad och som en helt kille med livsaptiten kvar, när han slutar nian!

Ptja - bara en hastig spontanreflektion medan jag dricker mitt jobbkaffe, väntar på att första lektionen ska börja och funderar på Kärleken...

... i vilken vår hjältinna blivit inspekterad

(Gula höstblommor och ett bi, vid Törsbogården)
Just när jag konstaterat att VHS-spelaren var trasig i 201:an och att jag fick kasta om min planering för 9B:s religionstimmar idag och köra lite repetition inför torsdagens prov - och visa filmen i 406:an efter lunch - knackade det på dörren till klassrummet och ett ampert, blont fruntimmer klev in och presenterade sig såsom varande från Skolverket. Hon berättade att de inspekterar Sveriges alla skolor och den här veckan är det Bjurbäcksskolans tur. Det var ingen direkt överraskning; alla vet ju att de är här och att de skulle ägna tisdagsförmiddagen åt "verksamhetsbesök", men jag begriper inte vad hon/de anser sig få ut av att sitta och spana en kvart i ett klassrum för att sedan gå till nästa. Eftersom jag planerat för först ett 60-minuterspass (film + diskussion) och sedan låta repetitionspasset vara 40 minuter blev det ju en del tid över mot slutet av lektionen. Just när jag lyckats få tyst på snackepåsarna (just i den här klassen är de väldigt snackiga. Roliga och smarta, men... snackiga) och sa att jag tänkte släppa dem tidigare mot att jag får tillbaka den stunden nästa arbetsområde då vi ska se en film som kommer att ta lite extra lektionstid, så öppnade hon dörren och kom min igen. Osis för henne, då. Hehe.

Jag funderar på att nämna för min rektor exakt hur trist det är att bli inspekterad och inte kunna leverera en vanlig, bra lektion utan någon jämrans halvmesyr för att vi - som vanligt - inte har funderande arbetsredskap...

Efter lunch (då Skolverket bedrev elevintervjuer) såg vi filmen om att vara jude i Sverige idag och sipåfan om det inte blev tyst på de mest snacksaliga och vi fick t o m till en vettig, om än lite kort, diskussion efteråt. Det kändes så bra! Men såg Skolverket det? Nähädå. Å andra sidan är det bra att de får se hur verkligheten ser ut, där de sitter och formulerar sina vackra strävande- och uppnåendemål som vi sedan förväntas leverera resultat på, trots stora klasser, slitna klassrum, icke-fungerande AV-utrustning, trasiga lampor i OH-apparaterna, en datasal på en skola med nästan 500 elever, kass ekonomi som inte medger studiebesök, besök från representanter från t ex olika religioner (utom Gideoniterna som kommer en gång om året och pratar gratis...) eller spännande inköp av lektionsmaterial, fast eller portabel IT-utrustning så vi kan streama filmer, jobba direkt mot källor på nätet i klassrummet osv osv...

Efter jobbet skyndade jag mig hem, drog på träningskläderna, åt en macka och powerwalkade till gymmet, där jag körde ett nautiluspass, och så powerwalkade jag hem igen. På gymmet träffade jag bl a min co-mentor som löste årskort. Det är flera från jobbet som tränar där - även om de inte verkar ha kommit igång än - och det är ju lite skoj; även om jag inte har någon träningskompis så känns det ändå lite socialt, på något vis.

Att powerwalka till gymmet är lugnt, att gymma likaså. Men det är rätt tufft när jag sedan drar på mig ryggsäcken och powerwalkar resten av sträckan, hem. Jag var rejält trött idag när jag kom hem och efter en dusch och lite matlagning har jag verkligen inte gjort många knop. Jo, jag har lagat lite enkel mat tills imorgon, så jag slipper funta på det då, och så har jag bokat tågbiljett till Hemsedal i slutet av oktober. Äntligen ska det bli av att åka upp och hälsa på 3/4 av mina barn. Jenny bor ju i Oslo, men jag stannar där och sover över natt på både dit- och hemvägen. Och så får jag en lördag-söndag att rå om Matilda och Lillmysen!

Det är jobbigt att jobba o träna; Trött är jag, minst sagt. Och ska jag orka med mina intensiva dagar måste jag sova på nätterna. Tänk att det skulle ta mig sådan tid att fatta det? *s* Träningen gör ju sitt till; jag får en enorm ork och energi av den - men också kvällströtthet och en helt underbar nattsömn!

Så... Inget kaffe ikväll. Bara längtan, en mjuk kudde, ett varmt täcke och Jonathan Safran Foer's Extremt högt & otroligt nära.












(Liljekonvaljlivets slutskede)

... i vilken vår hjältinna varit på hajk

Att vara ute på lägerskola med 24 st 12-13åringar kan vara ganska utmattande. Men det gick ändå över förväntan, faktiskt. Det är skönt att ha B. som min co-mentor. Vi fungerar ganska likartat, hetsar inte upp oss i första taget och är dessutom praktiskt lagda. Så vi promenerade iväg i den småländska skogen i torsdags förmiddag, nådde efter ungefär en och en halv timme fram till vår destination Törsbogården (bild ovan) där vi installerade oss i det s k "kycklinghuset"...












... och när några elever chockat rapporterat om att det bara fanns ett äckligt utedass och vi talat om vad som gällde med flytvästar och kanoter och grejer så spriddes våra lärjungar i alla väderstreck.












När man är ute med en skolklass behöver man sannerligen inte tänka på underhållning och muntrationer: det spelades fopoll och kubb och det fiskades, roddes och paddlades. Dessutom förekom det tydligen ett par små pusskalas på kvällskvisten... ;-)












Ett tag hade vi påhälsning av en mamma och en lillasyster till en av killarna. De kom ridandes på två ljuvliga islandshästar och lyckan var stor bland tjejerna, när de fick rida en liten sväng var. Killarna var helt ointresserade, när de tillfrågades. Eller snarare; de ansåg det ytterst tjejigt att rida... Hmm...












(Islandshästen Gabriel, 25 år och pigg som en unghäst!)
(Det finns en möjlighet att jag kanske återkommer till islandshästarna i en annan blogg, om ett par veckor...)

Så småningom började vi alla bli hungriga och då tände vi en stor eld som gav en härlig grillglöd när den fått falna ner.












(Tove fick låna D70:n en liten stund...)

Efter grillningen matade vi på elden igen och lät den sedan brinna till framåt midnatt då vi (jag & B) tyckte det var läggdags. De flesta elever tyckte inte det, men när de väl kom i "säng" somnade de flesta. Ett litet gäng höll låda ett par timmar men inte värre än att jag sov som en bebis... Och vaknade vid sjutiden till en strålande sol från klarblå himmel. En underbar känsla att tassa ut i tystnaden, besöka utedasset (som inte var äckligare än andra utedass, det var ju liksom bara... ute) och sedan gå en kortkort runda och bara njuta.












Vid åtta hade vi fått liv i alla och packningen var i full gång när en av fritidskillarna kom och levererade frukost bestående av frallor, limpa, smör, ost, prickekorv, yoghurt, juice och KAFFE. Sällan smakar frukost så underbart som ute i det fria och jag kände ett styng av längtan efter några fina mornar ute vid Stugan Vid Sjön i De Djupa Skogarna...

Framåt nio var det dags att knata hemåt igen genom en vänlig storskog med nötväckor och allehanda andra fåglar vilkas art någon annan får bestämma.

Väl hemma var min arbetsdag slut så jag gick hem, slängde av mig ryggsäcken, kände mig väldigt laddad och energisk, bytte om till träningskläder och tog en powerwalk, med stopp vid gymmet för ett Nautiluspass. Efter det käkade jag yoghurt, duschade och kände att jag var så trött att jag skulle kunnat somna tvärt om jag lagt mig ner. Men icke sa nicke. Vi hade ju bestämt att köra höstens första After Work, och eftersom många slutar tidigt på fredagar, och dessutom pendlar till Växjö m fl orter, så skulle vi ju köra den från kl 14. Så det var bara att traska ner till Nöjeshuset där jag drack ett par glas vin och så körde vi en bowlingserie. Jag smsade till Kärleken och undrade om han ville göra mig sällskap, men han var mer sugen på en fika så vid fyra gick jag vidare till Konditori Fenix för en stor, härlig kanelsnäcka, kaffe och lite skönt prat.

Idag har det varit marknad i Emmaboda och vi gick en sväng, mest för att det var lite kul att se om man träffade några känningar och så. Jag träffade mest elever samt någon kollega. Och så träffade vi två små smulor som kramades och viggade sin far på lite marknadspengar. Jag hade inte tänkt köpa något alls - alla marknader är ju enahanda och utbudet föga upphetsande - men det blev ändå så att jag köpte några burkar svamp, inlagda med en indonesisk kryddlag, och en burk ljunghonung från Linneryd. Ljunghonung är den allra godaste honungen, men jag ska inte ha burken själv utan la den i "Matildakassen", när jag kom hem.

(På tal om Matilda är det här en sådan dag då jag faktiskt pratat med alla fyra barnen i telefon. De befinner sig alla väl, även om sonen var minst sagt irriterad på mellansysterns vägbeskrivning för hur man kör till Gardermoen om man kommer mot Oslo norrifrån. Han skulle hämta upp två blivande roomies där och när han ringde mig var han i Svinesund... ehmm... Nu ligger nog sanningen mittemellan syrrans vägbeskrivning och hans memorerande av densamma... hehe... och när han väl hämtat upp killarna på Oslo S istället var han på gott humör och kunde skratta åt det... Johanna plockar upp ur sina flyttkartonger, Matilda var på väg hem från jobbet för myskväll med sin Rille och Jenny skulle kolla fopollen med några kompisar.)

Innehållet i en av svampburkarna kokade jag upp med en burk crème fraîche och det blev en underbart god sås till helstekt fläskfilé, ris och en smarrig sallad. Jag hade tänkt ta mig ett glas vin till, men kom på att jag lovat skjutsa ner Kärleken till giget på hotellet här i byn, lite senare ikväll. Och sedan ska jag ju hämta också - så det där vinglaset får anstå till en annan dag. Lika bra det; jag är inne i ett bra flow vad gäller träning och kost och vill ogärna sabotera för mig själv, nu när det går så bra. Så jag festar till det på CocaCola Zero, kaffe och Jonathan Safran Foer's Extremt högt & otroligt nära. En mycket bra bok om Oskar som är 9 år, uppfinnare, frankofil, origamist, datakonsult, smyckesdesigner och amatörarkeolog och som förlorat sin far, som befann sig högst upp i World Trade Center 9/11.

Så jag läser, dricker mitt Maxwell House och har det gott i väntan på att Kärleken kommer hem igen...

... i vilken vår hjältinna funderar på inre harmoni

För att hitta den där balansen som jag kan känna behov av har jag anmält mig till en kurs i poweryoga. I första hand tänkte jag ju att det skulle vara ett skönt komplement till konditions- och styrketräning (och det blir det ju!) men jag känner mer och mer att jag också har andra förhoppningar. Förhoppningar om att hitta ett sätt att varva ner, stanna upp och känna mer inåt. I många år har jag haft så starkt fokus på att få så mycket praktiska utåtsaker att fungera att jag nu vill göra precis tvärtom; låta utåtsakerna sköta sig själva mer och istället försöka tänka, reflektera och begrunda mer. Finna någon sorts inre harmoni i mig själv. Visst är jag på väg, men det är en lång väg att gå...

Dagen har dock varit lugn och harmonisk. Vi sov länge (efter en stilla och fin kväll med lite filmtittande, tända ljus och sedan Weeping Willows i högtalarna) och efter en mjuk start på dagen med kaffedrickande i soffan och höjdhopp på teven samt brödbak gick vi den där sköna promenaden. När vi kom hem lagade jag middag. Idag blev det torskfilé under ett bladspenattäcke, och så ris och en blandad sallad till det. Eftersom ugnen ändå var varm letade jag upp ett smalt muffinsrecept, på nätet, och vispade ihop några till eftermiddagskaffet. Goda, blev de! Och vackra:













Receptet följer här:

Smala muffins med kanel (8 st)
1 3/4 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
½ tsk salt
3/4 dl strösocker
1 ägg
3/4 dl minimjölk

garnering:
1 msk strösocker
½ tsk mald kanel

Blanda mjöl, bakpulver, vaniljsocker, salt och strösocker. Vispa i ägg och mjölk till en slät smet. Klicka smeten i muffinsformarna. Grädda dem i ugnen på 175 grader tills de har fått fin färg och är genomgräddade (8-10 min).
Blanda socker och kanel på en liten tallrik. Pensla muffinsarna med lite vatten och doppa dem i socker och kanelblandningen. Energiinnehåll: 95 kcal/st.

Enjoy!

Så ringde sonen en stund och ville prata och berätta att han nu packat in sina prylar i bilen och var på väg norrut, destination Hemsedal. Han låter så glad och uppåt och när jag sedan pratar med Johanna via msn så låter hon också glad, om än en smula bakis. Hon flyttar också idag, till en egen lägenhet ganska centralt i Falkenberg. Hon och lilla söta kattungen Fenriz. Om ett par veckor ska vi åka och hälsa på henne. Jag toklängtar! Dessutom längtar jag faktiskt till Falkenberg. Inte så att jag längtar tillbaka, nejnejnej, jag vill inte bo där igen. Men... jag saknar staden, promenaden längs med ån och jag saknar stränderna och havet! Jag hoppas vädret är fint när vi åker dit, så att vi kan göra en liten repris på vår sköna myshelg från förra året, vid den tiden.

Nu ska vi dricka Maxwell House och mumsa i oss några muffins. Imorgon är åter en dag och jag tror, tänker och vill att den ska bli ljus och bra, för oss båda. Det ska den bli! Jag bestämmer det!