söndag, september 16, 2007

... i vilken vår hjältinna gör en upptäckt













(Johanna och lilla halvnorska skogskatten Fenriz)
För några timmar sedan kom vi hem från en helg på bästkusten. Det var en intressant resa. I fredags eftermiddag styrde vi först mot Varberg för en fika hos sköna vännerna A & M. Jag moffade i mig ett ljuvligt chokladmuffins med härlig kletfyllning. Sedan åkte vi kustvägen söderut mot Falkenberg, tog svängen om det lilla fiskeläget Glommen och hittade en smal slingrig väg nästan ute i havsbandet, som ledde inåt stan. Det blåste ganska kraftigt och vågorna gick höga. Underbart!

Så småningom landade vi hemma hos Johanna. Så mysig lägenhet hon har fått tag på! Allt var ju inte uppackat och inte har hon alla möbler, heller, men det kommer att bli hur fint som helst när hon är klar! Vi lagade lite mat tillsammans och bara myste.












(Kärleken och Johanna LANar i soffan)

På lördagen drack vi morgonkaffe ihop, Johanna och jag, och sedan åkte hon till jobbet i Ullared. Så småningom blev det frukost på det som en gång var mitt andra hem; Stålboms Konditori. När vi fikat klart gick vi en långsam sväng runt stan och kollade runt. Fast jag bara varit borta ett år är det så mycket som hänt. Konsum, som lades ner för 2 år sedan, har byggts om till galleria, allaktivitetshuset Lusthuset är rivet och ska ge plats åt bl a en ishall (?) och det har byggts nya hus och butiker har lagt ner/flyttat/öppnats. Samtidigt kilade jag in hos Husayn för att köpa lite zataarkrydda och han hejade som om jag hade varit där senast förra veckan, ungefär. Och på Willy's - där jag handlade inför kvällens lasagnefrossa - mötte jag en av mina forna elever som hälsade och såg så glad ut. Så mycket har ändrats och samtidigt så lite...

Det finns - förutom mina kringspridda barn - bara en sak jag trodde jag saknar med Falkenberg och det är havet. Så givetvis tog vi en sväng dit, även om vinden och det därmed sammanhängande höga vattenståndet gjorde att vi inte direkt kände för någon långpromenad.












(Kärleken och havet...)

Det är så vackert och att det blåser stormvindar gör upplevelsen bara ännu mycket skönare, tycker jag.

Jag hann med Ullared, också. Inte för att jag gillar stället - Hell on Earth är ett lämpligt epitet - men Johanna hade sagt att det var toklugnt och det var det. Snudd på ödsligt i butiken där vi strosade omkring och bl a plockade ner lite hemelektronik, en snygg vit skjorta (som jag ska ha min fina blåa slips till), värmeljus, en adventsstjärna och en hög hygienprodukter. Och sedan var det bara rakt fram till Johanna i kassa 30 (av 60 st...) och gå igenom snabbt och smidigt. Alltså... vi betalade givetvis, också.

Medan Johanna avslutade sitt arbetspass väntade vi på Burger King där jag mulade i mig en brownie med vispgrädde (ska jag frossa så är det lika bra att göra det ordentligt...) och småpratade med Johannas kompis Lilla Anna en stund. Därefter körde vi in mot stan och väl hemma lagade jag lasagne medan övriga pustade ut efter en - på skilda vis - prövningens dag.












(Lillmysen och Simone - som inte ville bli plåtad)

Lagom tills lasagnen var klar kom Lillmysen - som var i Falkenberg på snabbvisit för att hämta pass och internetdosa - och hans Simone, som det nu är bra med, igen... och så hade vi som en liten familjekväll i all enkelhet. mysigt!

Och... det var med tungt hjärta jag åkte hemåt i eftermiddag. Att resa dit och att vara där kändes helt okej... men... att jag har så många supertunna, fina och ruskigt slitstarka band... det var jag inte riktigt beredd på. Och det kändes inte heller förrän det var dags att åka. Hela helgen har jag ju egentligen bara återupplivat en mängd minnen; alltifrån att umgås med mina barn till att vid varenda hus, varje gatukorsning, varje butik, varje grönområde etc känna att... "åh... det var ju här som... eller... "Jag minns när..." osv. Jag ville egentligen bara gråta när bilen förde mig allt längre bort, trots att jag ju vill leva här med Kärleken, trots att jag trivs så bra här i Emmaboda med allting och trots att den enda person som finns kvar där och som jag verkligen bryr mig om och toksaknar är Johanna - och henne kan jag ju träffa massor både härhemma och där... i Falkenberg... som jag var så förbenat trött på... men som ändå är det närmaste jag någonsin kommer något jag kan kalla "rötter"...

Nåväl. Jag kommer givetvis över det. Det gör jag. Livet går vidare och jag lever så gott här. Men... just nu gör det förtvivlat ont att tänka på att jag är här... och Johanna där, t ex. Lyckligtvis bor hon mysigt, har ett jobb hon gillar och kan försörja sig på och har många nära och goda vänner att umgås med så jag kan vara lugn för hennes skull. Det är snarare min längtan och saknad som känns så starkt när vi äntligen ses, och det i våra gamla gemensamma trakter, dessutom. Trakter där mina barn fötts och växt upp...

Och innan jag packar ur ryggsäcken och sedan nattar mig oss vill jag bara säga en sak till: En kvinna som betyder mycket för mig och som jag ofta tänker på, trots att vi varken träffats många gånger eller nyss, har det jobbigare än vanligt nu. Ungefär så här ligger det till (jag har inte alla detaljer klara för mig, men tillräckligt många för att bli gälen över hur våra svenska myndigheter resonerar och [inte] fungerar): Hennes make sedan två år har fått negativt besked från myndigheterna på sin ansökan om permanent uppehållstillstånd här. Efter att ha bott i Italien i många år kom han hit och nu har han varit här så länge att han inte längre kan resa dit för att söka uppehållstillstånd utan måste troligen återvända till sitt fjärran ursprungsland (utan ett öre på fickan och utan möjlighet att få ett arbete där) för att göra detta. Min kära, rara vän kan inte följa med honom (hon har två minderåriga döttrar som behöver sin mamma här, väldigt mycket), han kanske inte kan komma tillbaka hit om han på något vis kan ta sig dit - och nu snackar vi om en man som tillför vårt samhälle mycket fint och gott. Han är en viktig andlig ledfyr för många av sina landsmän, han gör mycket gott, är en from och timid man som försörjer sig genom att jobba som diskare, han har aldrig legat vårt samhälle till någon som helst last, han är en hederlig man, han älskar sin fru och skulle fortsätta vara och göra allt detta (och mer därtill, tror jag!) om han bara fick stanna här. Det gör mig så oerhört ledsen och upprörd och jag känner mig så frustrerad för jag vet fan inte vad jag kan göra för att på något sätt hjälpa dem. Vet du?

Och till dig, raraste I... jag vet att du läser detta... jag ber aldrig... men... jag tänker många positiva, varma omtankar och sänder dem i er riktning...

1 kommentar:

Anonym sa...

oh gud... nu började jag gråta. vad rart. vad fint. tack.