... i vilken vår hjältinna sjunger i regnet

Jo, men jag gjorde faktiskt det idag. Jag hade bestämt att jag skulle gå milen via Åleberg idag, trots att det småregnade redan när jag gjorde mig klar för att gå. Jag tog på mig en regntät jacka och tog t o m med mig ett par vantar eftersom jag tänkte att jag skulle frysa när det var så blött. Väldigt snygga svarta vantar med vita skelettdetaljer på ovansidan...













Vantarna var ett smart drag, så länge de inte var dyblöta. Det blev de iofs ganska snart. Och jackan var så väldigt vattentät att den inte andades och det tog inte så lång tid innan den var sjöblöt av svett på insidan. Mina tunna träningsbyxor hängde som våta slafs runt benen så till slut fick jag stoppa in dem i sockarna eftersom de blev tyngre och tyngre och vidare och vidare så att de till slut nästan trasslade in sig i varandra. Väldigt snyggt. Inte.

Lyckligtvis är snyggofaktorn i på Ålebergsvägen helt obefintlig. Och jag mötte inte en själ. Inte en bil, inte en cykel och definitivt inte någon annan galning som var ute och powerwalkade. Det är där sjungandet kommer in. Bäst jag gick där över ett slyigt kalhygge (eller "föryngringsyta" som det också kallas... Fast - de här kala ytorna kan ha med Gudrun att göra, förstås) så kom jag att tänka på vad Gittan sa under ridturen för en dryg vecka sedan; att "grisarna" ligger och sover i sådana där snår och att om man kommer för nära inpå dem så de inte hinner dra sig undan kan de bli lite griniga, när de överraskas. Det ville jag inte råka ut för, så när snåren var som tätast och nästan liksom hängde över grusvägen så sjöng jag små stumpar. Vissla funkade inte; jag testade, men vissla och gå i toktempo låter sig inte göras.

Men min röst är alltså fullt användbar i vildsvinsskrämmarsyfte, åtminstone. Alltid något.

Mot slutet av rundan, när det var kanske 2-3 km kvar, tog det i att regna än värre så då fick jag helt enkelt börja jogga. Jag ville hem och det tvärt! Men det var så skönt! Och när jag kom hem kände jag mig så ruggigt nöjd med mig själv. Jag gjorde det! Endorfinerna bara rusade runt i kroppen och jag hade massor av energi! Har massor av energi! Wohoo!

Sekreteraren från Köriosa ringde. Läget är bekymmersamt, för vår körledare måste ta en termins time out, eftersom hon håller på att bränna ut sig totalt. Alla tänkbara körledare inom rimligt avstånd från byn har kontaktats, men hittills har ingen nappat på allvar. Ett "kanske" är det mest seriösa svaret hittills. Så på onsdag får det bli krismöte; får vi ingen körledare till v 42, måste vi ställa in de bokade julkonserterna. Och repetitionerna. Fan, också - jag som älskar det där körsjungandet.

Söndagen har förflutit lugnt i övrigt. Det var gott att krypa ihop en timme på sängen, dra över sig ett par sköna filtar och sova en stund. Det enda som saknades var en katt... Till middag kokade jag potatis och gjorde en deltaljerad sallad och till det åt vi Maritas kalops (hon hade med sig en burk när hon var här igår). Skönt att slippa laga mat. Å andra sidan har jag, nu ikväll, lagat en köttfärssås som ska få bli middag imorgon. Bara att värma i micron och äta med pasta. Som jag kokar imorgon bitti. Framförhållning is da shit, ibland.

I tvättstugan hänger tvätten på tork och på teven sitter Mona Sahlin hos Luuk och sjunger Diggi-Loo-Diggi-Lej...