Helgen, alltså. PN och hans 15-årige son W plockade upp mig och närmaste väninnan A,
med Funkadelicabussen, i Helsingborg i fredags och så styrdes kosan mot Småland. Tolg, närmare bestämt.
När vi letat oss fram till Tolg slog vi läger precis vid sjökanten, på en vildmarkscamping. J och hans sambo A anslöt från Varberg med sin husvagn och kompisen N kom via Karlskrona. Kvällen fördrevs med öl- och ciderdrickande, grillning och allmänt trevlande. Ungefär två gånger om året får jag fet huvudvärk; detta var givetvis en av de gångerna. Men följande uträkning gav mig svaret på varför:
(inte sovit eftersom jag pratat i telefon halva natten med Kärleken) + (inte druckit kaffe på hela dagen) = huvudvärk så jag nästan spydde. Så jag fick ett par muggar kaffe och gick och la mig en timme för att sova och sedan var jag as good as new. Partying all night long!
Lördagen fördrevs med att ligga på rygg i gräset, titta på moln, lyssna på massa skön musik och dricka Hannas Cider och småbubbla med A och de andra. Frampå eftermiddagen, någon timma innan det började bli dags för att dra sig mot festplatsen, dundrade ett skönt förlösande åskväder in och rensade luften.
Festen började lite tveksamt med duggregn och små barn som lekte indianlekar samt en Dolly Partonwannabe, men sedan tog det fart rejält allteftersom kvällen framskred och vädret vackrade till sig.
Det blev helt enkelt en väldigt lyckad och vansinnigt rolig fest med kända och okända.
Pughs spelning var klart godkänd och coverbandet (Zebranånting) som spelade efteråt hade den rätta känslan för vad de skulle spela. Och de gjorde det med den äran. Basisten (som också spelade med Pugh) kändes lite bekant till utseendet, men det var inte förrän dagen efter jag fick veta att han besökt Camp Funkadelica på SRF och att det var han som drack upp min Springbank i ett obevakat ögonblick. *muttra* Hade inte närmaste väninnan A gjort ett rådigt ingripande hade han snott min Ardbeg också. *muttrar lite till*
Rätt trötta, slitna och nöjda efter två dygns glammande styrde vi neråt Malmö på söndagseftermiddagen. Jag och A fortsatte sedan upp mot Helsingborg och avrundade med varsin megaportion bakad potatis, från Graffitti Café, som avnjöts vid strandpromenaden, innan jag tog tåget hem till Falkenberg.
Väl hemma orkade jag bara prata med Kärleken i telefon en stund och sedan gå och lägga mig. Dock var jag uppe tidigt måndag morgon för att dammsuga och plocka i ordning inför värmlänningarnas invasion. Min lillasyster (den yngre, trevliga) är här och hälsar på med sin växande familj. Tre barn har de nu. Jag tror inte det blir fler, men säker kan man ju inte vara. *s* Ljuvligt med småungar, särskilt när de är andras och jag kan ha ett måttligt engagemang i dem. Igår sov jag middag med lilla bebisen, 2 månader, och det är ännu bättre än att sova middag med en kattunge. När han vaknade och var bajsig och hungrig var det fint att lämpa över honom till hans far & mor. Hehe. Idag är de på utflykt till Halmstad och Tropikcenter, så jag passar på att blogga och slöa.
I tisdags var det alltså dags för Anställningsintervjun. Jag var minst sagt pirrig när jag körde de 23 milen dit i min lånade bil (f d fostersones V70) men muntrade upp mig med en massa bra musik att sjunga och gasta till. Jag kommer inte att flytta till något superhippt ställe, men det är en liten gullig, småländsk idyll och jag kommer att trivas fint. Jag är faktiskt ruskigt anpasslig till sådant. För mig har trivsel med andra faktorer att göra än storleken på orten jag bor i.
Först skulle jag kolla på lägenheten. Eftersom jag inte alls känner till orten har jag helt litat på Kärlekens rekommendationer och visst hade han rätt. Husen är absolut SKITFULA, men de är bara några få, i U-form runt en stor grön gård med lekpark och kolonilotter och där U:et öppnar sig är det björkskog. Inte nån liten vesen dunge utan en riktig skog med promenad- och cykelvägar. Lägenheten är välplanerad (vilket jag ju sett på ritningen) och helt demolerad. Dessutom har karlsloken som bott i den rökt frenetiskt. Det var den dåliga nyheten. Den goda nyheten är att vi får den helrenoverad! Ommålat i alla tak plus snickerier. Nya dörrar och garderobsdörrar. Nya luckor i köket (jag fick välja mellan ek, bok och björk och tog då givetvis björk som är så vackert) och omtapetserat i samtliga rum/köket. Badrummet var redan renoverat och såg fräscht och fint ut.
Köksfönstret och barn- och gästrummet vetter in mot gården och övriga rum vetter mot en liten park där det rinner en bäck som sedan mynnar ut i en sjö. Om jag går genom parken (en promenad på modiga 2 minuter, säkert...) så är jag på jobbet! Om jag nu får det...
Intervjun kändes mycket bra, i alla fall. Rektorn pratade på rätt bra och vi samtalade om allt möjligt och då och då gjorde hon små "slips" som antydde att hon nog egentligen bestämt sig för at jag ska få jobbet, typ: "Berit är en klippa; henne kommer du att få bra stöd av"... och såna goa grejer. Min rektor här tänkte tala om för henne, när hon ringer för att få referenser, att han är väldigt ledsen att mista mig! Sådant känns gott att höra! Skolan är inte så mycket mindre än den jag jobbar på nu, och kändes trivsam på något vis även om det är svårt att avgöra när den är helt avfolkad... Och får jag inte jobbet flyttar jag ju i alla fall.
Vi har tackat ja till lägenheten, såklart. Jag bad Kärleken kika på de färgval jag gjort (han var bortrest med sina barn när jag var där) så att han kan ändra det han vill (jag ville ju välja direkt; jag åker knappast 23x2 mil igen bara för att välja tapeter...) men han tyckte bara att "men du... det där blir säkert fint...". Hmm... Nåväl - han fick chansen. Fast det kändes lite som jag kört över honom. Säger han inget får han dock skylla sig själv. Hehe. Å andra sidan är vi så tramsigt, ljuvligt, underbart kära att vi skulle kunna bo i en gammal utrangerad husvagn, antagligen...
Så det känns som om pusselbitarna, som bekymrade mig för någon vecka sedan, är på väg att falla på plats.
Dock ska naturligtvis ANDRA saker jävlas då. I två månaders tid har jag försökt att prata med barnens far om att jag ska flytta under hösten. Hans reaktion har hela tiden varit: "jaja... men.. vi behöver inte prata om det nu... Vi kan ta det sen...". I måndags ringde han upp och fick det att låta som att nu fick jag sluta förhala saker och ting; nu måste vi sätta oss ner och se hur vi kan lösa det för Linus. Intet nytt under solen med den "mannen"...
Så.. igår skulle vi träffas på neutral mark (Stålboms Café) för att diskutera. Han var taggad som fan och gick till frontalangrepp direkt genom att meddela att WW III brutit ut hemma hos honom. Hans nya fru hade gått i taket fullständigt inför utsikten att ha Linus boende där på heltid. Jag förklarade att dels är detta knappast någon nyhet; han har vetat det i 2 månader och hon har haft tid att reagera (men jag tror inte han sagt något till henne). Och dels är det vad Linus VILL så det är liksom bara att gilla läget. Linus vill inte flytta med mig till Småland och han kan knappast bo ensam. Vilket är då naturligare - och självklarare! - än att han får bo hos sin pappa?
Men nu tyckte pappan att detta var verkligen inte dealen när hans nya flyttade in hos honom. Ursäkta mig... men.. hon VISSTE väl att han har FYRA barn? Om man flyttar ihop med en fyrabarnsfar FINNS ju faktiskt möjligheten att förutsättningarna ändras - över tid - och då är det bara att ta det som det är/blir. Eller? JAG har faktiskt levt i standby-läge i 4½ år eftersom pappans alkoholism gjort att Linus aldrig vetat om det gått att bo där eller ej (från vecka till vecka), och åtskilliga är de veckor (ibland månader) då han bott hos mig på heltid. För att inte tala om att Johanna för 3 år sedan vägrade bo hos pappan alls och flyttade in här på heltid. DET var ju bara att acceptera, också. Förälder är man ju på heltid även om man är skilda.
- Hur har du tänkt lösa den ekonomiska biten, då? (Han förnekar sig inte...)
- Ptja, du. Ska Linus ha sabbatsår och jobba får du inte en spänn av mig; han får väl betala hemma? Och ska han gå i skolan så får du det sedvanliga underhållet. Vad är problemet?
Då blev han tyst. Han trodde uppenbarligen att jag inte skulle betala för Linus?
Dessutom hade han mage att säga att detta att Linus bor hos dem "inkräktar på vårt privatliv". Och då blev jag jävelarg! Jag vet fortfarande inte vad som hindrade mig från att nita honom, där och då. I mina öron lät det som att "jag vill inte ha mitt barn för han är i vägen". Och dessutom är det JOBBIGT att han jämt vill ha kompisar hemma när han är där. Hmm... det har då aldrig varit ett bekymmer innan? Och... hallååå? HÄR har det inte varit något problem - i en fyra på 90 kvadrat; pappan har en kåk på 250...
Är det "den nya" som står bakom detta är det för jävligt; inte minst som Linus faktiskt gillar henne. Men... jag känner lössen på gången, och det här säger mer om pappan än om henne. Jag skulle bra gärna vilja veta vad han förespeglat henne när (om!) de diskuterat detta tidigare. Och VAD är det som har varit så jobbigt hittills? Sedan i början av maj har Linus bott här hela tiden utom 3 veckor, sammanlagt. Och - ursäkta att jag säger det, men det här är min blogg och jag säger i stort sett vad jag vill - även om han tyckte det var kul att göra barnen har han alltid mest tyckt att de är obekväma och i vägen. Och så undrade han hur JAG kände inför att göra "såhär"; bara STICKA och "dumpa" Linus hos honom... Och varför kunde inte "den där karln" flytta HIT?
Men... when the going gets tough the tough gets rough. Så först log jag mitt mest varma och lyckliga och strålande leende och sa att jag aldrig har mått så bra i hela mitt liv. Och att Han också har fyra barn, som är yngre än våra, och han är den sortens far som vill tillbringa så mycket tid som möjligt med sina barn och inte förvandlas till någon distanserad helgpappa, plötsligt. Så att vi inte ens har behövt ha den diskussionen, faktiskt.
HA! Den tog där den skulle. HEHE. (Det är så befriande skönt att vara elak; särskilt när man med små enkla medel vet var det tar hårdast. Know your enemy.)
Och sedan blev jag bara helt iskall och sa att JAG har beslutat mig att flytta, efter att ha bott kvar här efter skilsmässan enbart för barnens skull. JAG har pratat igenom det noga med dem - i GOD TID! - och de är GLADA för min skull och UPPMUNTRAR mig att flytta till Kärleken. Johanna har två BRA lösningar på vad hon vill göra och Linus har - hittills... - velat flytta ut till sin pappa. T o m tyckt att det är det absolut självklara. Jag har löst det med arbete och bostad och att jag SKITER FULLSTÄNDIGT i hur han hanterar det med sin nya fru, faktiskt. Har han inte varit helt ärlig mot henne eller om hon inte tänkt igenom vad det innebär att flytta ihop med någon som har minderåriga barn är det HENNES bekymmer. Och HANS. Inte mitt. Och inte Linus. Linus ska ha det bra. Punkt slut.
Och löser inte pappan detta på ett, för Linus, bra vis ska FAN ta honom. HÅRT. Jag må ha en cool relation med alla mina barn och jag må flytta 23 mil bort - men jag är ändå en tigermamma.
Nu har jag jobbat upp den där förbannade ilskan igen. *s* Jag drar på mig träningskläderna och tar Långa Rundan för att avreagera mig och få ut aggressionen ur systemet.
När jag kommer hem ska jag ta en lång, varm dusch, brygga mig en kanna kaffe och tänka på Kärleken...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar