... i vilken vår hjältinna har det soft

Vi sov alltså länge idag också, om än inte lika länge som igår. Efter den långa och mysiga läs- och småpratsfrukosten på balkongen gjorde vi oss klara för att åka in till stan. Den löst hållna planen var ju att strosa lite i Gamla Stan men vi tyckte tiden blev lite knapp - ikkje noen stress! - så istället fick det bli ett litet mysigt, skuggigt fik vid en av ingångarna till Klara kyrka.

När Netti dragit mot Dalarna åkte jag hem och intog läs- och viloläge på balkongen. Jag umgicks med en idé om att springa en runda ikväll, men bestämde mig sedan för att hålla mig till ursprungsbeslutet att inte träna förrän i morgon; allt för att försäkra mig om att inte sträckningen/ muskelbristningen i vaden ska gå upp igen. Men imorgon efter jobbet... då!

Just som jag skulle ta mig en svalkande dusch ringde det på dörren. Det var sköna väninnan från i torsdags som kikade förbi med lite läsning åt mig; vi pratade mycket om NPF (neuropsykiatriska funktionshinder) och hon både gav mig en schysst att-läsa-lista och idag då lite annan informativ läsning också. Spännande!

I morse läste jag i DN, på vetenskapssidorna, att forskare har tre huvudteser kring hur musiken kan ha utvecklats; sex, gruppkänsla och slump. Ha! Jag vet vilken av det tre det är. Lyssnar man bara liet på bra musik så fattar man. Det inte bara har utvecklats ur sex - det är sex. Sådeså. ;-)

(Som av en händelse låter jag Robert Plant illustrera detta inlägg... ;-))