... i vilken vår hjältinna blivit inspekterad

(Gula höstblommor och ett bi, vid Törsbogården)
Just när jag konstaterat att VHS-spelaren var trasig i 201:an och att jag fick kasta om min planering för 9B:s religionstimmar idag och köra lite repetition inför torsdagens prov - och visa filmen i 406:an efter lunch - knackade det på dörren till klassrummet och ett ampert, blont fruntimmer klev in och presenterade sig såsom varande från Skolverket. Hon berättade att de inspekterar Sveriges alla skolor och den här veckan är det Bjurbäcksskolans tur. Det var ingen direkt överraskning; alla vet ju att de är här och att de skulle ägna tisdagsförmiddagen åt "verksamhetsbesök", men jag begriper inte vad hon/de anser sig få ut av att sitta och spana en kvart i ett klassrum för att sedan gå till nästa. Eftersom jag planerat för först ett 60-minuterspass (film + diskussion) och sedan låta repetitionspasset vara 40 minuter blev det ju en del tid över mot slutet av lektionen. Just när jag lyckats få tyst på snackepåsarna (just i den här klassen är de väldigt snackiga. Roliga och smarta, men... snackiga) och sa att jag tänkte släppa dem tidigare mot att jag får tillbaka den stunden nästa arbetsområde då vi ska se en film som kommer att ta lite extra lektionstid, så öppnade hon dörren och kom min igen. Osis för henne, då. Hehe.

Jag funderar på att nämna för min rektor exakt hur trist det är att bli inspekterad och inte kunna leverera en vanlig, bra lektion utan någon jämrans halvmesyr för att vi - som vanligt - inte har funderande arbetsredskap...

Efter lunch (då Skolverket bedrev elevintervjuer) såg vi filmen om att vara jude i Sverige idag och sipåfan om det inte blev tyst på de mest snacksaliga och vi fick t o m till en vettig, om än lite kort, diskussion efteråt. Det kändes så bra! Men såg Skolverket det? Nähädå. Å andra sidan är det bra att de får se hur verkligheten ser ut, där de sitter och formulerar sina vackra strävande- och uppnåendemål som vi sedan förväntas leverera resultat på, trots stora klasser, slitna klassrum, icke-fungerande AV-utrustning, trasiga lampor i OH-apparaterna, en datasal på en skola med nästan 500 elever, kass ekonomi som inte medger studiebesök, besök från representanter från t ex olika religioner (utom Gideoniterna som kommer en gång om året och pratar gratis...) eller spännande inköp av lektionsmaterial, fast eller portabel IT-utrustning så vi kan streama filmer, jobba direkt mot källor på nätet i klassrummet osv osv...

Efter jobbet skyndade jag mig hem, drog på träningskläderna, åt en macka och powerwalkade till gymmet, där jag körde ett nautiluspass, och så powerwalkade jag hem igen. På gymmet träffade jag bl a min co-mentor som löste årskort. Det är flera från jobbet som tränar där - även om de inte verkar ha kommit igång än - och det är ju lite skoj; även om jag inte har någon träningskompis så känns det ändå lite socialt, på något vis.

Att powerwalka till gymmet är lugnt, att gymma likaså. Men det är rätt tufft när jag sedan drar på mig ryggsäcken och powerwalkar resten av sträckan, hem. Jag var rejält trött idag när jag kom hem och efter en dusch och lite matlagning har jag verkligen inte gjort många knop. Jo, jag har lagat lite enkel mat tills imorgon, så jag slipper funta på det då, och så har jag bokat tågbiljett till Hemsedal i slutet av oktober. Äntligen ska det bli av att åka upp och hälsa på 3/4 av mina barn. Jenny bor ju i Oslo, men jag stannar där och sover över natt på både dit- och hemvägen. Och så får jag en lördag-söndag att rå om Matilda och Lillmysen!

Det är jobbigt att jobba o träna; Trött är jag, minst sagt. Och ska jag orka med mina intensiva dagar måste jag sova på nätterna. Tänk att det skulle ta mig sådan tid att fatta det? *s* Träningen gör ju sitt till; jag får en enorm ork och energi av den - men också kvällströtthet och en helt underbar nattsömn!

Så... Inget kaffe ikväll. Bara längtan, en mjuk kudde, ett varmt täcke och Jonathan Safran Foer's Extremt högt & otroligt nära.












(Liljekonvaljlivets slutskede)