... i vilken vår hjältinna är strandad

Oh well... Jag är inte förvånad. JävelSJ går från klarhet till klarhet och en försening i Katrineholm gör att jag nu sitter på Sidewalk Express i Karlstad och får ta ett Oslotåg som är två timmar senare än det jag bokat. Fanfanfan. Det jobbiga är att fördriva tiden. Det är varmt och jag har ingen som helst lust att traska omkring downtown Karlstad. Ingen idé att ringa syrran Malin, heller - hon bor ju ett par mil utanför.

Jag kan inte ens besöka det hus där jag föddes, för en stilla nostalgitripp. Det är sedan länge rivet och ersatt av ett modernare hus. Annars låg det snett över gatan här. Adressen var Hamngatan 14 och vi bodde i ett stort gårdshus på en innergård. Fast jag nog bara var tre-fyra år när vi flyttade till Kvarnbergsgatan (bredvid Mariebergsskogen - tänk vad spännande att bo bredvid en djurpark när man är liten!) så har jag faktiskt några små minnesfragment av mina år på Hamngatan 14. Jag minns kullerstenarna på bakgården, jag minns den stora järngrinden och att det stod stora, lummiga träd inne på gården. Jag minns också att det fanns en vedspis kvar i ett av kökshörnen. Vad jag inte minns, men fått berättat för mig, är att jag en höstlig fredagskväll, när jag var i tvåårsåldern, begav mig ut på vift i Karlstad. Det här var på den tiden då det inte var livsfarligt att lämna sovande barn utan uppsyn en liten kvart så min mamma och pappa kilade tvärsöver gården till tvättstugan för att hämta den torra tvätten. Under tiden (rekonstruerat mha en god vän till parenteserna) hade jag väckts av telefonen, kravlat mig ur sängen och svarat. Jag lär ha sagt att "det är ingen hemma här" och sedan lagt på.

Vad jag sedan tänkte är fördolt, men vad man vet är att jag drog på mig mina älskade gummistövlar och iförd endast dessa och ett vitt nattlinne (som en gång varit en sovpåse - ni vet en sådan där med dragsko längst ner) drog jag ut på stan. Antagligen för att leta upp mina föräldrar. Mina föräldrar kom ut från tvättstugan just i tid för att se något litet, vitt fladdra till i porten och sedan svänga av ut på den av raggare väl trafikerade gatan (fast egentligen gick jag såklart på trottoaren). De släppte tvättkorgarna och sprang efter men jag var snabb som en iller och hade redan hunnit runt nästa gathörn och var på väg upp mot Drottninggatan (och gathörnet jag rundade är precis utanför där jag sitter i skrivande stund; jag ser det genom fönstret) innan de hann få tag på mig. Jag var tydligen inte alls ledsen eller orolig utan mer kavat och hade nog mest en idé att om jag gick ut skulle jag stöta på dem, liksom.

Och så har jag fördrivit en liten stund, ändå. Min biljett är ombokad och som tröst för förseningen får jag hämta fika i caféet här på stationen. Alltid något. Faktum är att jag är lite hungrig - har bara ätit ett par äpplen idag. Jag hade tänkt äta frukost men fan flög i mig i morse och jag ställde mig på vågen för första gången på två månader; jag har gått upp FYRA jävla kilon! GAH! DUBBELGAH! Så jag tappade frukostlusten. Men nu måste jag nog få i mig lite käk om jag ska palla tre timmars fördröjning.

En sak till, bara, innan jag loggar ur; jag försökte komma in på SRF-boarden härifrån. Det gack icke. "Du är suspenderad" är meddelandet som dyker upp. Det är jag givetvis inte. Däremot innebär det att det ligger en tung IP-banning över Sidewalk Express på Karlstads station. Har du eventuellt någon kommentar till detta, cal..? ;-)

Nu: fika. Sedan: uppsökande av svalkande skugga med frisk fläkt (om sådan står att finna).

Puss, me lovely ones!