... i vilken vår hjältinna skitit i konvenanserna

Här där jag bor har vi en stor, grön och väldigt fin bakgård. Den har stora öppna gräsytor, en fin damm, en stor och rolig lekplats, grillplatser, en rejält tilltagen odlingslott (som sköts av en liten söt farbror) och dessutom gränsar hela härligheten mot en dunge, i väster. En dunge, med ekar och björkar, som så småningom övergår i den småländska urskogen.

På odlingslotten påtar lilla söta farbrorn mest hela dagarna och på lekplatsen leker barn. En och annan tar sig ut för att grilla, på helgkvällarna, och de två "lusthusen" är ett välkommet ställe för rökare som inte vill röka inomhus eller från sina balkonger. Någon enstaka gång kan man se någon som lägger ut en filt och sitter och fikar på gräsmattan. Men... man solar inte på gräsmattan. Nej. Det gör man bara inte. Tills idag, då. Molnen bjöd på tillräckligt många solgluggar för att jag skulle bestämma mig för att upprätta base camp ute på gräsmattan medan jag hade tvättid. Det kändes lite ensamt och nästan... konstigt. Men... vafan... det är sommar! Solen sken! Jag har semester! Och gräsmattan är stor och härlig. Jag skiter högaktningsfullt i denna outtalade "regel"! Och jag hoppas jag startat en ny trend och att där kommer att vara fullt av solnjutare när jag kommer tillbaka från Tyskland!

Tyskland, ja. Imorgon lämnar jag Emmajävlaboda ett tag igen, för ett nytt äventyr. Det är märkligt hur lätt det känts att vara här några dagar, nu när jag vetat att jag snart ska iväg igen... Det har känts riktigt gott och trivsamt, faktiskt. Och jag har inte haft tråkigt. Tvärtom! Jag har haft fullt upp med allehanda pyssel, tvätt, städning, läsning, funderande, tänkande och musiklyssnande.

Och jag har packat. Ja, jag har packat klart. Trots att jag inte åker förrän imorgon, så har jag packat klart redan ikväll. Möjligen är detta ett personligt rekord i tidig-packning... Jag försöker verkligen minimera min packning även om jag ska vara borta i 10 dagar och både täcka in lite storstadsstrosande, knottfestival i skånsk skog och ett tyskt hippie convention, där det kan bli över 30 grader varmt (eller tokregna)... Jag tycker jag har lyckats ganska bra, faktiskt. Jag klarar mig på handväska (som inte alls är en handväska utan en snygg röd med bred rem att hänga tvärs över bröstet) och min mellanstora ryggsäck på typ 40 liter. Det känns bra. Sedan måste jag ha med mig en kasse till, men den innehåller dels en tröja som Peter glömde hos Anna på midsommar och som hon skickat med mig, och dels fyra fleecefiltar. Hela, varma och färgglada men en smula solblekta vilket gör att jag donerar dem till bussen. Det kan vara skönt att ha på nätterna när vi sitter och myser vid vårt camp och när vi åker hem kan vi slänga dem om de blivit alltför sunkiga. I kassen slängde jag ner ett par conversekopior som också åker i närmaste container när vi åker hem.

Kvällen har jag tillbringat mestadels i soffan med det plommonlila projektet (I see a light at the end of this tunnel...), teven och lite tända ljus. Jag kollar på teven med ett halvt öga och blir inte så lite förbittrad på en iransk mansgris med fem fruar... Sedan ser jag ett program om höghöjdsklättring...

Tankarna glider mestadels omkring. Jag känner mig inte alls ensam, fast jag är själv. Däremot längtar jag efter närhet. Behöver den. Akut. Nu är det ett tag sedan sist, igen. Varm hud mot min. Armar om mig. Någon att själv hålla om hårt. En halsgrop att andas i, ett hår att begrava ansiktet i. En rygg att låta min hand glida sakta över. Den nakna förtroligheten. Muskler som efterhand slappnar av. Mjuknar. Att somna så... och vakna i natten. Sträcka ut handen och känna att det är någon där. Någon som drar mig till sig... håller mig i ett fast grepp... och så sover vi vidare. Sedan vakna. O-själv. Ligga kvar. Tyst. Lyssna till andra andetag än mina egna. Kanske väcka varsamt. Eller... inte. Istället glida ur sängen... ljudlöst... smyga ut i köket... sätta på kaffet. Dra igen sovrumsdörren och sitta i förmiddagssolen på balkongen... dricka kaffet... lägga näsan mot huden på min arm och känna hur min hud håller kvar doften av någon annan... blunda. Bara vila i ögonblicket... Det längtar jag efter. Det behöver jag. Nu.