... i vilken vår hjältinna har en somrig lördag

Så kom den tillbaka - sommaren! När jag vaknade i morse sken solen från klarblå himmel. Eftersom klockan inte ens var åtta tog jag en rövare och somnade om en stund, men fann när jag vaknade vid halvtio att solen fortfarande sken! Ljuvligt! Jag steg upp, bryggde en kanna kaffe och tassade ut på balkongen en stund och när Kärleken vaknade strax efter drack vi kaffe med het, skummad mjölk (när jag väl kommer på att jag har den där mjölkskummaren kommer den till flitig användning - och rätt vad det är åker den in i glömskan igen, för en tid...) och bestämde oss för en lång promenad. Hälsans Stig har mer karaktär av ren träningsrunda och eftersom den, till skillnad från Kryssebodavägen, är upplyst så blir det vanligen den man går/joggar tills man bara vill spy på den, under den mörka årstiden.












Så Krysseboda fick det bli! Vägen går i en lagom 3½-kilometerskrok upp i skogen bakom vårt kvarter...












... som ser ut så här fotat norrifrån. Våra fönster åt innergården döljs av trädet bakom torkvindan. Innergården består av en gigantisk gräsmatta beströdd med en kolonilott (nu är bl a mangolden klar att skörda), en damm, en stor lekplats och några stora träd. Ganska trevligt att titta ut på, från köksfönstret.












Nåväl. Promenaden var det. Krysseboda är en liten pittoresk liten by, som består av 3-4 hus omgivna av steniga björkhagarhagar där det brukar gå hästar och beta. Givetvis var de inte där idag när jag hade kameran med mig. Men en snok såg vi. Tyvärr var den död.












Alldeles intakt låg den vackert ringlad över vägen, och först trodde jag den solade men när jag kom lite närmare såg jag att huvudet var delvis krossat. Det såg inte ut som att den blivit överkörd utan snarare mött sitt öde i form av någon fågel som pickat hål i huvudet på den. Hade jag haft makroobjektivet med mig hade det blivit riktigt smaskiga bilder... Och så pratade vi lite ormar jag och Kärleken där vi traskade vidare i ganska bra tempo, värmen till trots. Kärleken tycker inte om ormar. Det gör jag. De är spännande och vackra och helt ofarliga, ju. Tyvärr har jag bara mött huggorm på nära håll vid två tillfällen de senaste åren och ingen av gångerna har jag haft kameran med mig, såklart.












Vi avslutade promenaden med att ta vägen runt den lilla ER-sjön (men på bilden är det en liten damm som röjts ur under sommaren och som vi aldrig tidigare sett, trots att vi går där så ofta), också, så det blev väl en dryg halvmil allt som allt. Det kändes verkligen skönt och välbehövligt. Det här med att vara ute och gå tillsammans... det är så befriande och terapeutiskt på något vis. Tankarna får utrymme och orden kommer så lätt och vi pratar ofta om djupa och viktiga saker där vi går. Idag pratade vi om barndomen och hur vissa minnen etsat sig fast, trots att man kanske var väldigt liten när händelserna inträffade. Vissa minnen har man kanske mer för att man fått dem berättade för sig än för att man verkligen minns dem; andra minns man själv, men inte ens föräldrar. Och det är ju inte bara själva händelserna utan känslorna man hade. Känslan av förödmjukelse, t ex när barnen på gården frågade om jag kunde hjula och jag inte ens visste vad det var eller lyckokänslan när jag och morfar byggde saker till mitt dockskåp och morfar borrade hål i i rumpan på en liten docka som jag fyllde med senap i hopp om att den skulle kunna bajsa...


Till middag blev det klyftpotatis på färskpotatis (vilket funkar fint att göra om man bara förväller klyftorna några minuter innan man slungar dem med lite olivolja, havssalt, svartpeppar och färsk timjan och kör in dem i ugnen en stund), lövbiff, tzatziki (generöst med vitlök!) och en sallad på ruccola, gurka, riktigt fullmogna tomater, röd paprika, lite salladslök och en vinägrett på olivolja och balsamvinäger.


















Medan Kärleken diskade monterade jag ihop den röda hyllan och fixade till på balkongen. Skuggorna faller lite skarpt men det är inte mycket att göra åt - bilden visar ändå lite av hur det ser ut.


















Och titta! Jag kan få en del saker att växa och gilla läget, ju! Krasse är i och för sig inte världens mest avancerade växt att dra upp och sköta om, men i alla fall..? Förra året fick jag en kruka med två små plåtgrodor, lavendel och en annan, lite slingrig växt som jag skötte med den äran, men tyvärr överlevde de inte vintern. Trodde jag. Lavendeln var omöjlig att återuppväcka, men den andra växten kom sig när jag började vattna den på vårkanten. Eftersom vi inte varit hemma så mycket i sommar har den inte blivit direkt kraftig, då den fått torka ut för mycket - men den lever. Inte illa. Plåtgrodorna också, förresten...
























Och här sitter jag nu i den ljumma kvällen och lyssnar på grannarnas snatter ("Jo.. men... en liten smäll då och då... det kan de ju faktiskt behöva..." säger en gammal karl som bor ensam och inga barn verkar ha, till invandrarföräldrarna han står och pratar med medan en av ungarna hysteriskt far omkring och hojtar och klättrar högt och lågt...) och dricker en Caol Ila och tänker på hösten och att det nog ändå kommer att bli en bra och fin höst.












Jag tror bara jag behöver komma tillbaka till jobbet, träffa sköna S. och de andra kollegorna och - framförallt! - få se mitt schema så jag vet hur arbetstiderna ska se ut det närmaste läsåret, se hur lektionerna ligger etc. så kommer det hela att falla på plats. Jag har ju faktiskt förmånen att ha ett arbete som jag verkligen trivs med. Och - intalar jag mig - det ska bli skönt att komma in i lite rutiner igen...

Men än är det helg och semester och nu ska jag hälla upp ännu a wee dram till Kärleken och till mig själv!