... i vilken vår hjältinna knäcker och faller till föga

Jorå. Som jag knäckte idag! Wohoo! Skolan skulle, till förmån för barncancerfonden, genomföra den s k "skoljoggen". De som ville jogga milen (som jag f ö gick så sent som i söndags) fick sticka iväg nästan 15 minuter innan det var 7:ornas tur att börja gå. Jag väntade in min klass men så snart de startade drog jag iväg i min egen takt, i den helt ljuvliga - och ganska plötsliga - brittsommarvärmen. Jag avskyr att gå sakta. Så jag ångade på. Redan efter ett par kilometer gick jag ikapp, och förbi, de första "joggarna"... och sedan plockade jag dem en efter en längs hela vägen. Haha - jäklars vad de kände sig ägda när en fröken inte bara hann upp dem (gåendes) utan dessutom gick förbi! Några började springa men då joggade jag lite lätt och eftersom de troligen bränt allt krut i början av rundan så orkade de inte springa många meter innan de tröttnade. Givetvis var jag inte först tillbaka till skolan. Fattas bara. Men jag passerade nog de flesta och det var faktiskt skitkul! Japps. Så barnslig är jag. ;-) Att jag dessutom fick ett rejält powerwalkpass på betald arbetstid tackar och bockar jag för.

Ikväll hade vi krismöte i Köriosa. Vår körledare slutar och det har visat sig toksvårt att hitta en ny som är lika kompetent (både musikaliskt, pedagogiskt och socialt) som "vår" Å. Vi fikade (obligatoriskt) och diskuterade lite allt möjligt, som t ex en stundande fest (kan vi inte repetera ihop kan ju ju ändå festa ihop, eller hur?) och en eventuell repertoar inför julkonserterna om vi nu skulle få tag på någon som tar hand om oss. Och innan mötet var slut lyckades vår sekreterare faktikst få tag på en tjej som visat ett visst intresse och hon tackade ja! Gutt! Jag gillar verkligen det här med att sjunga i kör och alldeles oavsett vad jag tycker om kyrkor och religion ska det bli väldigt coolt att få sjunga Deck the Halls, White Christmas och lite annat jul-lullull i Emmaboda kyrka med den ljuvliga akustik som är där.

Ehm... Jag måste erkänna en sak. För bara ett par veckor uttalade jag på Boarden att helvetet troligen skulle frysa till is innan jag skaffade Facebook. Och plötsligt sitter jag här och har inte bara skaffat det utan dessutom addat en massa folk jag känner och inviterat ännu fler. Vetefan hur det gick till..? Just nu är det ju kul, men jag har en känsla av att det är ungefär som när jag var liten och vi byggde kojor och startade hemliga klubbar; det roliga var ju byggandet och startandet (hemligt språk, stadgar etc). När allt sedan var klart så satt vi ju bara där i kojan och var... hemliga.

Tills vi byggde en ny. Och startade en ännu hemligare klubb.

Ptja... Vad finns mer att skriva om en kväll som denna när oktobermörkret lagt sig kompakt därute? Ska jag skriva om min "mentor" som jag återfått kontakten med och hur skönt och märkligt det är med gamla vänner som man inte haft kontakt med på länge, men när det väl händer så knyter man bara an där man slutade och liksom fortsätter samtalet? Eller kanske rentav om sanslöst roliga och smarta pluggkompisen C. från högskolan som jag kom att tänka på häromdagen, drog iväg ett mail till - utan att få svar - och så dök hon plötsligt upp i min... *host*... Facebook? Eller brevet som låg här när jag kom hem igår, med en omtanke och ett egenhändigt tillverkat bokmärke, från raraste I? Eller ska jag skriva om hurusom nästäldstan Jenny ringde mig, smått desperat, och ville ha lite teknisk handledning i hur man lagar en tvättmaskin som plötsligt bestämt sig för att lägga ner, mitt i ett program? Hahaha... det är fantastiskt vad ens barn tror en om mycket ibland... Laga tvättmaskin? Moi?

Kanske ska jag skriva om den småtrevliga boktraven jag beställt från Bokus och som jag hämtade ut idag? Den innehöll Madame Terror (Jan Guillou), Hon och han. Sambo i Sumpan (Annika Sundbaum-Melin/Henrik Kolbjèr), Nya författarskolan (Göran Hägg) och Boven i mitt drama kallas Kärlek (Unni Drougge). Så läsningen är räddad för några dagar framöver. Och så får jag ju användning för mitt fina bokmärke! :-) Vad jag ska med den där författarskolan till är jag inte riktigt klar över, men den kändes som en givet köp när jag gjorde beställningen. Visst när jag en dröm om att någon gång skriva Den Stora Romanen, men troligtvis skulle det bli en nyckelroman och såpass utlämnande att jag skulle bli mer berömd för alla stämningar jag skulle få på halsen, än för boken och dess litterära värde i sig... *s* Jaja, vi får väl se. Den kreativa bomben tickar fortfarande.

Jag var nära att desarmera den idag - åtminstone tillfälligt - eftersom en av mina kollegor påstod att Konsum sålde helsvarta shoppingskassar av tyg jättebilligt. Döm om min besvikelse när jag gick dit (jag skulle ändå köpa räkor och lite grönsaker till en smaskig middagswok) och såg att de a) hade ett jättestort färgglatt tryck (till förmån för något med barn - jag minns inte vad) på ena sidan och b) att de kostade 59 spänn styck. Det är inte min uppfattning om "billigt". Annars hade jag redan i huvudet designat skitfina kassar med tänkvärda Zappacitat (av typen Nobody looks good bending over. Especially when picking up a cheque eller Nobody looks good in brown lipstick), nitar, döskallar och andra rockattribut som jag exempelvis kunde julklappat hårdrockande barn och vänner med. Andra också, för den delen. Men det snöt sig alltså. Alternativet är att köpa kraftigt svart tyg och sy kassarna själv. Men då måste jag dessutom få symaskinen lagad (den är fortfarande sönder efter bataljen inför SRF -06, då jag skulle sy in ett par jeans och den vägrade samarbeta) och plötsligt känns hela projektet tungrott.
Och bomben tickar på...

Jag skulle också kunna skriva om andra saker. Sådant jag tänker på mest hela tiden nu och som på något vis, mitt i allt det roliga och sköna med livet, hämmar mig, förtar en del av den där glädjen och lämnar mig kringskuren, i otakt, villrådig och med en känsla av att inte riktigt ha styr på det jag vill ha styr på. Men det gör jag inte. Inte nu. Och inte här. En annan gång, kanske.