... i vilken vår hjältinna oroar sig för sina "små"

Jag får så ont i magen när – nästan simultant – bägge mina ”små” smsar från varsin festival (Wacken och Augustibuller) att de är ledsna och mår dåligt. Inte av för mycket alkoholintag eller mat- och sömnbrist utan betydligt allvarligare saker. Prinsessan har stött ihop med sin förra pojkvän, tillika Stora Kärlek, och hans nya tjej och vi hinner utbyta ett par sms innan hennes batteri lägger ner. Hon är ledsen men det känns ändå som att hon reder ut det. Hon är där med sköna och goda kompisar och har mycket positivt att komma hem till. Jag ska ringa henne så snart hon kommer hem och det kommer att ordna upp sig. Hon har varit igenom en hel del redan, i sitt unga liv, och erfarenheterna har stärkt henne.

Så ringer jag upp Lillmysen och vi pratar en lång, lång stund. Han har dels drabbats av dubbelt svek (på hemmaplan har hans allra bäste vän - blodsbrodern och vapendragaren ända från bebisåren – och flickvännen – från vilken han iofs ”pausar” – hoppat i säng med varandra) dels hunnits ikapp av insikten att han kanske står utan arbete efter sommaren och inte vet hur han ska betala hyran på nya lyan, eller i övrigt försörja sig då han inte varit med tillräckligt länge i a-kassan, ifall han inte hittar något annat arbete. Det är nog inte själva insikten i sig, utan mer det faktum att han har en [långvarig] depression och inte längre ser utvägar och/eller lösningar… Han vet inte var han ska göra av sig… Han känner inte att han har några mål eller någon inriktning… Han tycker livet helt saknar mening och nu har han inte sina närmaste vänner kvar, heller. Han bad dem båda dra åt helvete och jag hoppas faktiskt att de gjorde det.

Han hade ringt sin far när jag först inte svarade (och jag blir bara så fruktansvärt arg och uppriven att jag inte ska återge vad hans far sa till honom) och sedan hunnit ringa storasystern i Hemsedal och hon hade direkt fattat läget och jag kan inte annat än förundras över hur lika vi är, hon och jag, när det börjar blåsa upp till storm. Hon och sambon Rille erbjöd sig på stående fot att inte bara bjuda in Linus att bo hos dem ett tag medan han dels vilar upp sig och dels söker arbete däruppe utan också hjälpa honom att hitta jobb, fast eller lite ströjobb, tills säsongen börjar. Om han vill. OM han vill!!?! Han vill helst av allt inte tillbaka till Falkenberg alls… inte till pappan… inte till nya lyan (där han ju snart ska flytta in)… och absolut inte till kompisarna som står honom upp till halsen… Det blev ju sådär som det kan bli när man burit på något länge och man plötsligt börjar prata… ketchupeffekt big time. Han snorade och pratade och jag ville så gärna haft honom här och hållit om honom. Nu fick jag – än en gång – lugna honom via mobilen (jag ska aldrig någonsin glömma 11-12 september 2001 när han var på en grekisk ö och jag i Hudiksvall…) och när vi pratat klart var han lite lugnare och har en strategi för veckan som kommer, plus att vi ska prata mer imorgon eftermiddag när han kommit tillbaka från festivalresan.

När vi lagt på ringde jag snabbt upp Matilda som bekräftade det Linus sagt och sa att de mer än gärna ställer upp för honom. Vilken guldunge hon är – och Rille också, förstås!

Sedan var jag själv helt urlakad och fick hållas om och hållas uppe en stund av Kärleken. Ibland, när det blir såhär, vet jag inte hur jag skulle orka utan honom som stöd, faktiskt. Bästaste A. är också en underbar klippa, men han är här. Fysiskt. Tröstar, håller om, torkar tårar av sorg, oro och ilska. Han säger inte så mycket - och det finns verkligen inte mycket att säga - men han finns för mig och jag får kräka ur mig hur mycket som helst och när jag gjort det håller han bara om mig lite mer och säger att det ju är det vi ska ha varandra till också. For better or worse...

När jag samlat ihop mig lagades en liten äppelpaj som avnjöts med lätt vaniljglass och tända ljus vid köksbordet och sedan halvlåg jag i soffan och slötittade på underbara Solens Rike, men kunde ändå inte släppa tanken på Linus och Johanna…

Frampå nattkröken plockade vi med oss Geronimo och kröp i säng och gosade ihop oss. Vi somnade bägge innan det gått en halvtimme av filmen. Den ska dock ses klart ikväll, tänkte jag.

Och vi sov länge i morse. Jag klev nog inte upp förrän framåt elva och diskade av lite äppelpajsdisk medan kaffebryggaren puttrade fram en kanna Blue Java. Kärleken vaknade lagom tills kaffet var klart. Ute skiner solen och om en liten stund ska vi gå ut och njuta av den. Middagen får bli något enkelt à la Cajsa Warg ("man tager vad man haver") och även i övrigt ska denna Kärlekens sista semesterdag bara vara vilsam och skön.

Och ikväll ska jag ringa Lillmysen igen. Det är frestande att ringa nu och istället prata med hans far och säga allt jag tycker och tänker, men har jag lovat så har jag. Inget sådant samtal förrän bägge barnen flyttat ut...

Uppdatering, sen eftermiddag:

Matilda ringer och säger att hon fixat jobb till lillebror. På samma hotellanläggning i Gol, Pers, där hon själv jobbar som receptionschef. Men Lillmysen ska jobba här, i Badelandet Tropicana . Hon frågade sin chef om de behövde något folk i det närmaste och det visade sig att de behövde någon till just badanläggningen, först på lite helg- och timbasis och från slutet av september på heltid. När han fick höra att Matilda frågade för sin brors räkning gav han Lillmysen jobbet på stående fot! Och så får han bo i personalboendet i en lägenhet tillsammans med några killar som är kockelever, och i samma ålder som han själv.

En stund senare ringer Lillmysen själv och är så glad, så glad. Och har bestämt sig. Han tar jobbet och så har jag alltså snart tre norskebarn...

Han ska jobba denna vecka (och möjligen nästa) och sedan drar han norrut. Nu får hans chef sitt straff; han menade att ett anställningsavtal var en "onödig grej". Å andra sidan kan han nu inte åberopa en månads uppsägningstid...

Kanske kommer han rentav hit ikväll, eftersom han ska jobba i Karlskrona hela veckan. Då kan han få lite mammalagad mat (och matlåda med sig!) och så köra ner till "staun" imorgon. *hoppas*

Nu kan jag, lite lugnare, dricka mitt Löfbergs Lila (the things we do for love...) här på balkongen och glädjas åt hur saker och ting ändå brukar ordna sig till det bästa...