... i vilken vår hjältinna känner sig en aning dissad

Nu är det fyra timmar sedan, lite drygt, sedan jag kom hem från jobbet. Först körde vi bort bilen till verkstaden (dags för service) och sedan tog vi en promenad hem. Vi tog en liten omväg runt sjön och det kändes skönt även om luftfuktigheten gör att det mesta känns klibbigt och jobbigt.

Så snart vi kom tillbaka - promenaden tog max 20 minuter - satte sig Kärleken vid datorn för att boarda och för att lyssna på en massa musik och läsa musikrelaterade grejer. Han pausade när jag hojtade att maten var klar och sedan satt vi och åt en liten stund, medan jag försökte prata lite om ditten och datten. Men så snart han ätit klart sköljde han av disken efter sig och gick tillbaka till datorn. Efter en liten stund sa jag att "det vore kanske gott med lite kaffe?" och han var tillräckligt uppmärksam för att inse att jag med min fråga på ett subtilt sätt angav att jag tyckte att han skulle fixa det. Vilket han också gjorde, och sedan försvann han in till datorn igen en stund innan han kom ut i köket för att raida det i jakt på något gott till kaffet. Tyvärr har vi inget sådant hemma - inte ens ett litet torrt kex. Så han försvann in i arbetsrummet igen, dit jag sedan bar hans mugg med kaffe.

Han sitter kvar där än och säger inget alls. Ändå verkar han inte på dåligt humör eller som om något trycker honom. Han har bara glömt bort att jag finns, känns det som. Och är det något jag inte riktigt kan hantera så är det att vara osynlig. Det har jag varit tillräckligt stor del av mitt liv.

Samtidigt vill jag inte gå in i arbetsrummet och rycka tag i honom för jag har liksom inga direkta idéer om vad vi ska göra, ju. Jo... alltså... det uppenbara, dårå. Men det är inte det jag vill just nu... Jag vill bara prata och skratta lite eller diskutera något eller berätta något, eller höra honom berätta något för mig. Jag funderar på om detta är någon slags manlig åkomma; att försvinna på det där viset men så tänker jag att "nej, det är det såklart inte" och så tänker jag att jag borde sätta mig hos honom och prata, men faktum är att jag inte orkar det. Jag jobbar som en gnu just nu och är alldeles för trött för att orka hitta på en massa trevligheter. Jag vill att han ska göra det och jag vill dessutom - vilket väl är det omöjligaste i ekvationen - att han ska fatta det själv.

Så. Vad göra? Jag ska tappa upp ett varmt bad åt mig och ta med mig Alexander McCall Smith's Friends, Lovers & Chocolate, som jag läser just nu - parallellt med ett nytt försök med Kafka's Processen. Jag gillar McCall Smith's böcker om Mma Ramotswe mycket mer än jag gillar dem om Isabel Dalhousie, men en house rule är att jag fullföljer en påbörjad bok. Enda undantaget är om boken heter Brott och straff och är skriven av Fjodor Dostojevskij. Då är jag nämligen ursäktad.

Och just när jag skriver detta, sittandes bekvämt tillbakalutad i soffan, kommer han och slår sig ner med en tallrik flingor. För att han läst mina tankar? För att det är synd om mig och han vill pigga upp mig lite? Ånej. Klockan är 21 och det är dags för tevenyheter. Visserligen småpratar han lite mellan tuggorna men jag slår vad om att så snart nyheterna är över så försvinner han igen. Han skulle försvinna ännu fortare om jag sa något om middagsdisken som en hoper äckliga fruktflugor just nu festar på. (Var kommer de ifrån? Jag städar och vi tömmer soporna och ingen frukt får ligga framme och jag har gjort listiga vinägerfällor och lik förbenat verkar de bara bli fler och fler... GAH!)

Kaffet är alltså redan urdrucket och det blir säkert bra med det andra också. Vi hade i alla fall en god gryta på morot, lök, potatis, purjo, savoykål, skinka och lite pasta. Enkelt, snabb- och lättlagat och faktiskt riktigt gott. Samt magert. Mitt nya liv går som på räls - jag tränar så gott som dagligen, äter vettigt och noterar att jeansen sitter lite lösare igen! Och mina stökkillar i nian och jag hade en riktigt bra diskussion som intro till Vampyren i Blackeberg (LäsaLätt-versionen av Låt den rätte komma in) och när jag sedan läste några av de första sidorna (i fullversionen, mind you!) var de helt inne i storyn. Sådana stunder känner jag en enorm glädje och tillfredsställelse i mitt jobb!

Men Sören, då, vad jag är gnällig idag. Men det är det som är så bra med bloggeriet. Det är min blogg och jag gnäller hur mycket jag vill.














Uppdatering kl 21.34: Kärleken har lämnat mig, soffan och rummet... And still... I love him! ;-)