... i vilken vår hjältinna är lugnad

(Så här såg bakgården ut i onsdags. Nu är den helt grön!)

Jag har verkligen haft flyt när det gäller mina barn och deras hälsa under uppväxten. Bortsett från en hjärnskakning och en inflammerad blindtarm har de aldrig behövt ligga på sjukhus. Därutöver har vi haft ett armbrott och ett skärsår som behövts sys. Samt lite vanliga flunsor och någon barnsjukdom (vattenkoppor 1991).

Förra veckan (i onsdags kväll) ringde han mig - Lillmysen, alltså - och mådde dåligt. Han hade feber och ont i hela kroppen och det gjorde ont att andas. Jag blev lite orolig eftersom en smittsam form av lunginflammation härjat i vinter så jag sa att han absolut inte skulle gå till jobbet torsdag-fredag om han kände sig så kass. Så på torsdagen åkte han ner till sin far i Falkenberg och kröp ner i sin säng. I fredagskväll ringde han igen och undrade om han kanske skulle ta några tabletter, eller nåt. Jag sa att hans far säkert hade lite febernedsättande och att om det inte var bättre på lördagsmorgonen så måste han förmå sin far att köra in honom till vårdcentralen. Han lyckades leta reda på ett par Panodil och gick sedan och la sig. Efter någon timme ringde han och sa att han inte kände sig ett dugg bättre.

Kärleken och jag satt och spisade musik och hade mysigt på kvällen och framåt midnatt kom vi på att vi kanske skulle gå hem till en av hans kompisar och spisa lite till, samt lämna ett par In Flamesbiljetter och det blev ganska sent; vi var inte hemma förrän vid halvfemtiden, då jag smsade sonen för att höra hur han mådde. Men då sov han nog. Jag väcktes av telefonen vid nio och nu mådde sonen ännu sämre och jag sa att han omedelbums måste in till vårdcentralen. Han invände att hans far sov och jag sa att det var helt irrelevant; det var väl bara att väcka honom? Hursomhaver kom han in till VC och de tog ett EKG och la honom i en ambulans och körde ner honom till Halmstad där det konstaterades att han hade fått en inflammation på hjärtsäck och hjärtmuskel. Det är inte alls ovanligt och inte farligt heller, bara man kommer under vård i tid. Annars kan hjärtmuskeln ta rejält med stryk och det är också stor risk för vätskeansamling i hjärt- och lungsäckar med påföljande risk för försvagat hjärta. Men nu verkade han ha kommit in i tid. De tog en massa prover på honom och sa att de ville ha honom kvar 3-4 dagar för observation och han ringde och var minst sagt skärrad.

Lyckligtvis hade han flickvännen med sig och hon kunde vara med honom hela tiden. Storasyster Johanna, som lägligt nog är hemma på besök, såg till att plocka ihop lite grejer till honom och tog sig sean ner till Halmstad med detta och var hos honom, hon också, i lördagskväll. Själv var jag både ledsen och orolig för sonens skull och tänkte att jag måste försöka ta tåget ut till kusten och hälsa på honom, men Kärleken tyckte det var helt självklart att han också skulle följa med så igår (söndag) tog vi bilen och körde till Halmstad och var hos Linus på sjukhuset på eftermiddagen och kvällen. Han ligger på en hjärtavdelning och bara det känns liksom ganska dramatiskt och läskigt. Johanna och Simone var också där. När vi lämnade honom för kvällen stannade Simone kvar och Johanna tog tåget till Falkenberg.

I morse åt vi en tidig frukost på hotellet och åkte ut till Tylösand och tog en morgonpromenad längs havet innan vi åkte upp till sjukhuset en stund igen, innan det var dags att styra kosan tillbaka mot de småländska skogarna. Bara någon kilometer innan vi kom ut till havet bröt solen igenom dimman och västkusten visade sig från sin allra vackraste sida...














(Tylösand. Vackert.)




















(Kärleken. Vacker.)





Väl tillbaka på sjukhuset pratade jag med avdelningssköterskan (ronden hade inte gått än) och hon sa att även om EKG:t forfarande visar en störning (hela ungen är full med små sladdar som är fasttejpade på honom, och som går till en liten sändare han har i fickan) så verkar inflammationen gå tillbaka och efter ronden skulle han få göra ett ultraljud för att kontrollera extra noga.

Vi tog en kaffe med honom och småpratade tills det var hög tid att dra hemåt Emmaboda igen. Han var piggare och gladare och när vi var halvvägs hem ringde han för att berätta att ultraljudet sett fint ut och att han kanske får åka hem redan imorgon; annars på onsdag. Dock får han inte jobba på minst två veckor, så han lär nog åka hit för att få lasagne, kanelbullar och allmänt om-pyssel. Ljuvligt! Så jag känner mig lugn och o-orolig nu; Lillmysen mår efter omständigheterna bra och är snart hemma igen!

(Mitt i allt detta kan man ju undra var hans far håller hus och varför inte han hälsar på sonen när han bra har 4 mil till sjukhuset. Men jag orkar faktiskt inte kommentera det. Han gör bort sig så alldeles kanonfint utan att jag behöver göra PR för honom.)















(Pigg Lillmys och trött mamma.)

Om man bortser från den uppstressade och bekymmersamma anledningen till vår resa så fick vi ju dessutom - Kärleken och jag - en oväntad roadtrip. Jag som älskar roadtrips! Vi har kul i bilen; spelar en massa skön musik, sjunger och stannar för fika när vi känner för det. Gör någon avstickare eller bara snackar skit om medtrafikanter eller har spännande samtal om allt. Och jag menar allt.














(Tylön i morgondis.
Nej. Jag längtar inte tillbaka till västkusten. Men jag uppskattar havet på ett annat sätt nu när jag inte längre kan ta det för självklart.)

Vad har hänt annars, då? Inte mycket egentligen. Jobbet flyter på och helgerna försöker vi ägna åt att vara tillsammans, att ta sköna promenader, prata och ha det bra, bara. Ibland är hans barn här - ibland inte.

Och jo... Kökshyllan har ÄNTLIGEN kommit upp! Köksväggen är gjord av betongen från helvetet och vi behövde låna en riktigt, riktigt elak slagborr av proffsmodell för att kunna göra fyra ynkans skruvhål i den. Så det har tagit lite tid. Men när borren väl var inlånad gick det kvickt!













(Kökshyllan, dårå...)

Kärleken, då. Jag vet inte vad som hänt; men det är som att vi kommit in i en ny fas i vårt förhållande. En djupare, ännu mer nära och innerlig relation tar form. Och ändå är vi galet tokkära, också. Och jäklars vad vi har roligt ihop, dessutom! Ibland är det så att jag knappt törs andas; jag är rädd att det är för bra - att något kommer att hända. Men vanligen bara jag gläds och njuter av det! Nu är Kärleken på jobbet och jag ska brygga mig en balja gott kaffe och ta itu med disken och längta efter honom. För det gör jag - även om vi bara är åtskilda över dagen... ;-)