... i vilken vår hjältinna går på promenad

Vilka dagar det har varit, va'?! Rena sommarvärmen. Och allt händer på en endaste gång. För en gångs skull tog jag med mig kameran när jag gick Hälsans Stig och försökte fånga in lite vårtecken.













Första gången kameran åker upp ur fickan är vid Rasslebygd (och uttalet ligger på sista stavelsen!). Det är den del av Emmaboda där den årligen återkommande Emmabodafestivalen hålls. Så här års är det bara en stor ingärdad äng, med en stor fast scen och en uppsättning baja-major som står uppställda vid en lada. Min väg går längs med stenmuren och det höga fårstängslet (passande! HEHE!) på ena sidan av festivalområdet.













Där ligger fortfarande allsköns bråte sedan förra året, som t ex de två dysfunktionella bandare jag fick att fastna på plåten. Så sent som snön kom kan man knappast skylla på att "det som göms i snö...". Jag tror jag ska ta några kort till - direkt efter årets festival... Strax efter Rasslebygd går jag förbi en hästgård och sedan är jag nästan halvvägs hem. En matta av vitsippor breder ut sig och det är så skönt vårligt att titta på!













Jag har inte fått hem min nya kamera än (den kan jag f ö knappast ha i fickan) men makron på den gamla är inte så dålig den heller...













När det blir varmt såhär plötsligt så är det som att allt kommer på en gång - den [v]årliga ketchupeffekten.













Alltså blommar allt samtidigt; vit- och blåsippor, tusenskönor och vintergäck, ginstbuskar, japanska körsbärsträd, magnolior (jodå - de är starkt på väg) och maskrosor...

När jag är så gott som hemma igen (efter en lagom runda på 5 km) passerar jag skolan. Den här dagen var det fortfarande lov och få saker kan se så tomma och ödsliga ut som en skola, eller skolgård, utan elever. De där fönstren jag ringat in; det är sal 105 a k a Studion, där jag har alla mina lektioner, utom de i svenska med 9D. Givetvis ligger mitt arbetsrum på nedre botten så det blir mycket trappmotion på betald arbetstid.



























Senare samma dag går jag ut på en kvällsrunda också. Då går jag Kryssebodavägen - det är en gammal lands- och byväg som går i skogen bakom där vi bor. Kuperat och fint, med mycket ekar och bokar.













Och sälg.













Allt i naturen är dock inte bara födelse och liv, så här års. Den här lilla skogsödlan (eller är det en komodovaran? ;-) blev nog lite för våryr - eller bländad av solen? - och kanske aldrig ens hann uppfatta faran?

Vad gör jag annars, då? Inte mycket, faktiskt. Jag har ganska tråkigt. Jag är inte van att gå hemma så här och dessutom har jag ju inte orken att göra allt jag skulle vilja göra, och som skulle kunna göra dagarna lite roligare. Men jag är ute och går, jag läser massor, slösurfar, ringer mina barn (Matilda och Lillmysen var här ett par dagar förra veckan!), kollar lite på teve och botaniserar i Kärlekens skivsamling.

Men mest av allt längtar jag att få hem honom igen. Jag missunnar honom inte att vara ute och resa - tvärtom! - men nu har vi setts så lite på så länge att det börjar kännas ledsamt. Han ringer när han kan, men till skillnad från mig har de ett superspäckat schema (på gott och ont - han skulle behöva lite vanligt slöande, också) och han kommer inte alltid åt någon dator, heller.
Jaja... Jag ska sluta gnälla nu.

Jag gör mig en kanna Intenzo och tänker på Kärleken lite till och sedan drar jag på mig skorna och går ut en runda. Det är ganska soligt idag, också, så det blir en skön runda. Och ikväll har kören repetition. GÖTT!