(Lite mer vårlikt än förra bilden, väl?)
På min bakgård (fast Kärleken säger att det inte alls är en bakgård eftersom det faktiskt är framsidan av vårt hus, vilket jag inte håller med om - men låter honom hållas eftersom han just håller på att laga till sitt magiskt goda kaffe) iakttar jag dagligen en kvinna, från mitt köksfönster. Hon bor i ett av husen som ligger i rät vinkel mot vårt och därmed syns inte hennes port på bilden ovan. Jag tror hon är sjukpensionär, eller kanske är hon arbetslös? I vilket fall står hon utanför sin port många gånger varje dag, och röker samtidigt som hon verkar granska allt som händer på gården. Inte för att det händer särskilt mycket, men hon förefaller vara den som håller oss alla under uppsikt. Jag tycker lite synd om henne. Hon står där helt solo i ur och skur i sin fula röda jacka och bara bolmar. Ändå verkar hon bo ensam. Vem säger att hon inte får röka inomhus? Vad tänker hon när hon står där? Vad är det hon spanar på? Kanske tycker hon synd om oss andra?
I trappuppgången bredvid den rökande kvinnan bor en lite äldre herre; kanske är han typ 60 år? Han har grått snaggat hår och alltid en mörkblå, ytterst prydlig, överrock på sig. Och alltid en svart axelremsväska. Han går lätt framåtlutad och ganska sakta. Första gångerna jag la märke till honom tänkte jag att han kanske jobbar som delgivningsman. Eller är han kanske Jehovas Vittne och kommer hem från sina dörrknackarrundor? Han ser i alla fall allvarstyngd nog, ut (där blev det en lite knepig grammatisk konstruktion, va'?), för att bära på hemligheten om alltings undergång.
Ibland roar jag mig med att fundera över hur det skulle funka att para ihop dessa två ensamma människor som kanske bara har 15 cm betong emellan sina liv. Inte för att jag har någon större erfarenhet av koppleriverksamhet, då, men det vore kanske värt ett försök? Jag kunde, i värsta Amelie-från-Montmartre-anda, författa små kärleksbiljetter och lägga i deras respektive brevlådor och kanske skulle då förälskelsens skira knoppar spira på bakgårdens östra sida?
Ibland funderar jag - å andra sidan - på om jag är riktigt klok.
För övrigt läser jag nu Linda Skugges "Akta er killar, här kommer gud och hon är jävligt förbannad" och ler lite snett. Dessförinnan läste jag hennes "Lilla ångestboken" och blev så förtjust i den att jag beställde ett ex av den till Kärlekens fjortisdotter som bär på Den Stora Ångesten, och som jag tror skulle gilla boken. Tycka vad man vill om Linda Norrman Skugge, men hon skriver på ett skönt icke pekpinnigt vis som jag har märkt att många unga tjejer gillar. Helst skulle jag vilja hitta en sådan skön icke-pekpinnig bok som dessutom behandlar hur det funkar i en svår separation, där man som barn kan få se att det är okej att vara arg och ledsen och att man har rätt till bägge sina föräldrar och att det inte är friskt överhuvudtaget att skuldbelägga sina barn för att de vill träffa den andra föräldern, eller att det är lika ofriskt att ösa sin bitterhet, sina besvikelser och sin sorg över barnen istället för att ta itu med sina issues, med professionell hjälp om så skulle behövas. Om någon av er, kära läsare, har ett sådant tips mottages det med nyfikenhet och tacksamhet!
Annars, då? Joföralldel. Lillmysen är här och blir ompysslad. Mestadels sitter han vid en av datorerna och spelar Diablo II med flickvännen vid någon annan dator i en annan del av Sverige. Och så dyker han upp, med jämna mellanrum, för att smarra i sig en påse kanelbullar, kramas eller prata lite. Känns avslappnat och bra, sådär som det gjorde på den tiden vi levde tillsammans för jämnan.
Och jag gjorde ett litet misstag tidigare ikväll. Av någon anledning skulle jag bara kolla utbudet av lediga lägenheter och hur det nu var halkade jag in på avdelningen "lediga hus" och sipåfan om det inte finns ett intressant hus centralt i Emmaboda. Gulreveterad 20-talsvilla med glasveranda, brutet tak, höga fönster, fem fungerande kakelugnar (två uppe och tre nere) och en fungerande VEDSPIS I KÖKET! och TRÄGOLV! GAAAHHH!!! Jag vill så gärna BO i det huset. Problemet är att jag inte vill äga det. Inget annat hus heller. Jag VET hur sjukt mycket pyssel det är med hus och trädgård (inte minst...) och Kärleken är så oentusiastisk att han nästan (men bara nästan) blir aggressiv och jag måste försäkra honom att jag bara kikar; jag tänker INTE köpa det... men - å andra sidan - blir det så att ett, eller flera, av hans barn ska bo hos oss så måste vi ha en större bostad. Så är det bara. Och då är hus klart billigare än lägenhet. Nåväl - jag ska slå det ur hågen och avreagera mig med att baka en massa kanelbullar med Lillmysen, tror jag.
Kärlekens goda kaffe har jag redan druckit.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar