... i vilken vår hjältinna nästan får hjärnblödning

Jag läser Katarina Wennstams "Flickan och skulden" och "En riktig våldtäktsman" och blir så arg att jag tror hjärnan börjar overloada. Jag vill att mina döttrar ska läsa böckerna. Och min SON! Och jag vill att de gör det NU - INNAN det hemska får lov att hända.

Det faktum att kvinnor skuld- och ansvarsbeläggs för mäns sexualitet - och att detta underblåses av rättssystemet gör mig iskall. Och glödhet.

Jag tar en rask långprommis med Kärleken för att sansa mig lite. Återkommer senare idag!

-----

Senare idag:
Promenaden gjorde gott. Vi gick snabbt i vårsolen och njöt av att känna hur solen värmde och småpratade om ditt och datt. Med Kärleken flyter samtalet lätt även när det är svårt. Men han undvek sorgfälligt att inlåta sig i diskussion kring det jag just läst och var så upprörd över. Jag kan känna att han - som så många andra, kanske de flesta? - håller med om att våldtäkt är ett av de vidrigaste brotten men att det verkar finnas graderingar där regelrätta överfall och övergrepp på barn är värst men att skalan sedan stiger och att en tjej faktiskt måste tänka sig för lite, med hur hon klär sig och vilka signaler hon sänder. Och det är detta som upprör mig så; att vanliga, goda, sköna män och kvinnor (jo, faktiskt) kan tänka på det viset. Att de kan mena att tjejer/kvinnor ska ställas till svars för något som våldtäktsmannen/männen/kvinnorna (i lite mer sällsynta fall) helt och hållet måste hållas personligen ansvariga för alldeles oavsett när och hur offret säger nej. Jag vill så gärna tro att resonemanget beror på aningslöshet - på att man aldrig funderat tillräckligt mycket i de här banorna. Och på att när man väl tänker på det så tänker man i invanda hjulspår.

Jag drar åt tumskruvarna och undrar hur Kärleken (som älskar sina barn så innerligt) skulle tänka och känna det om hans 14-åriga dotter råkade ut för det som är så vanligt: Ung tjej festar med kompisar, dricker lite för mycket, lägger sig på en säng eller soffa att sova lite och vaknar under, eller efter, fullbordad våldtäkt - ofta med mer än en förövare. Kanske också misshandlad, med skadat underliv och en oerhörd skam och rädsla och vetskapen om hur skvallret kommer att gå. Hur hon i praktiken hade bett om det med sin klädsel och att dessutom bli så full. Och vetskapen om att när hon sedan kommer till en rättssal (om hon inte dessförinnan blivit rådd att avstå från att anmäla eftersom hon ändå inte har en chans...) måste - i detalj - redogöra för exakt vad hon hade på sig, om det var vanliga trosor eller stringtrosor och varför behån var svart och exakt vilka hennes tidigare sexuella erfarenheter är, och hur många de är, och när hon sexdebuterade och tusen andra ovidkommande frågor och helt enkelt stå där med hela bevisbördan för att hon INTE velat ha sex med honom/dem medan killarna inte behöver svara på en enda fråga av den arten...

DÅ lyssnade han på mig. Tänkte efter. Höll med. Men så säger han: "Men... Xxxx skulle aldrig försätta sig i en sådan situation". Jo, tjena. För det första skulle hon VISST kunna hamna i den situation jag målade upp - den är ju bara en alltför vanlig beskrivning av hur fjortonåringar tillbringar sina helger (bortsett från våldtäkten, förhoppningsvis) och för det andra: Vadå "en sådan situation". Det är ju det som är hela grejen; VARFÖR ska inte tjejer kunna göra samma sak som killar, dvs festa och koppla av tillsammans med tjej- och killkompisar? För att tjejer löper vissa risker? Hallååå? Det är ju DET som också är hela grejen; varför ska TJEJER behöva ta ansvar för KILLARS sexualitet? Varför ska en avdäckad tjej vara detsamma som en inbjudan till oönskad sexuell aktivitet (från hennes sida)? För att killar ÄR såna? För att de blir... kåta? Hmm...

Att resonera på det viset innebär ju inte bara en oerhört förnedrande och förtryckande inställning gentemot kvinnor utan också gentemot män. Ställer de verkligen upp på den synen; att män egentligen i slutändan bara tänker med kuken och att en kåt kille helt enkelt inte kan behärska sig och därför kan begå avskyvärda handlingar och delvis vara ursäktad för det. Att - enligt resonemanget - alla män är sådana. Helt hormonstyrda. Hur känns det, ni män, att bli sedda på det viset? Utifrån det resonemanget är ni ju alla potentiella våldtäktsmän. Känns den tanken bekväm? Eller... tänker ni att "inte jag" eller "inte mina polare"... Tänker ni att våldtäktsmän är Monster? Skumma typer med störd sexualfunktion som beväpnade lurpassar på kvinnor i kulvertar, mörka parker etc?

Sug på den här då: Den genomsnittlige våldtäktsmannen är en vanlig svenne med ordnat liv. Den vanligaste våldtäkten begås inom fyra väggar och vanligen av någon som offret litar på; en älskad pojkvän, en sambo/make, en släkting, en granne, en kompis från jobbet eller skolan och liknande.

Allt det där vi hör om ruggiga överfall à la Hagamannen, gängvåldtäkter i förorten och kvinnor som blir våldtagna av svarttaxichaufförer är det som media väljer att fokusera på. Det säljer som fan. Men de där händelserna är - utan att förringa dem det allra minsta - bara toppen på isberget.

Det som gör mig räddast är inte hur mina tjejer klarar sig, utan tanken på att kanske min goa, glada, förälskade son skulle kunna göra sig skyldig till ett sådant brott t ex på fyllan (vilket de flesta unga förövare skyllt på). Att en kärleksstund med flickvännen spårar ur och han missar - eller väljer att ignorera - hennes signaler om att hon inte vill, vid något tillfälle. För det spelar ingen roll om halva är inne; lyssnar han inte så är han en våldtäktsman. Och detta alldeles oavsett att han är glad, älskar småbarn, sköter sitt arbete, har många kill- och tjejkompisar, ser rätt bra ut och är en tämligen trygg och stabil kille. Jag är skitskraj.

Och nu vet ni vilket samtalsämne som kommer att väljas ikväll när vi myser lite extra (han åker hem till Falkenberg imorgon) med varma vitlöksbaguetter med köttfärsröra, ost och chilisås, och ett par kalla öl till.

Har ni inte läst böckerna; gör det. Det är fängslande och välskrivet och går alldeles utmärkt att ta sig igenom - om inte annat för att man blir så gripen av tjejernas, och killarnas, berättelser.