... i vilken vår hjältinna kontemplerar över tidens flykt

(Äntligen har jag ju köpt mig nya glasögon!)

Tempus fugit.

Hjäääälp! Vart tar tiden vägen? Det var nyss jullov och snart är det sportlov. En gammal tumregel (i skolans värld, då) säger att det som inte hunnit bli klart till påsk blir inte klart alls. Det är faktiskt sant. Jag ser på min noggranna terminsplanering och kallsvettas.

9D kommer inte att hinna med det roliga mediaprojektet jag hade klurat ut, för de har just nu fullt upp med nationella proven, samt läsningen av och de digra arbetsuppgifterna kring Jonas Hassen Khemiris "Ett öga rött" och sedan bör de absolut få tillfälle att skriva en vetenskapligt utformad uppsats, så att de är väl förberedda för sådant när de kommer till gymnasiet. Det blir extra körigt när jag inte haft dem så länge, heller, och deras förra lärare har fokuserat på helt andra saker, som satsdelning och annan skit.

Så mediaprojektet får jag köra med en annan nia ett annat år. Istället ska de få skriva ett arbete kring en samtida författare. Inga gamla döda poeter utan så friskt och fräscht som möjligt, är min tanke. Givetvis ska författaren också läsas; minst två böcker, för den som siktar på ett högre betyg än G. Och detta ska hinnas innan Kristi Himmelsfärd för sedan är det Englandsresan och en massa jippon. Hej och hå.

När jag tänker på hur dagar och veckor bara rusar iväg - och jag med dem - är det inte så konstigt att jag varit nästan konstant trött de sista veckorna. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag sover; jag är ändå aldrig utvilad. Men snart är det vecka 8 och därmed en veckas ledighet. Bortsett från att jag ska inleda lovet med en snabbrepa (lör-sön) till Örebro för den där familjegrejen så ska jag bara vara hemma och sova länge på mornarna, ta milslånga promenader och mysa med Kärleken på eftermiddagar och kvällar. Längtar!

Det lite lustiga är att samtidigt som jag är sådär trött så orkar jag powerwalka och/eller jogga varenda dag som bara väglaget tillåter det. Jag vägrar att ägna mig åt sådant när det förligger risk för att halka och bryta om inte lårbenshalsen (jag är nog lite för ung än, hoppas jag...) så någon handled eller kanske krossa svanskotan. Men annars gör jag det och mina tider och mitt flås är bättre än nånsin!

Dessutom har jag liksom som en kreativ bomb inne i huvet som tickar. Högt. Det är så mycket jag vill göra och prova och sätta igång med! Jag har plåtat en del med den lilla digitalkameran; tagit en oändlig serie bilder/porträtt av Kärleken och så har jag lekt med makron också.


















(Litet korglock)

Jag är svårt sugen på att skaffa mig en systemkamera (digital, förstås). Ska kolla upp det med min fotografvän P.

















(Egyptiska parfymflaskor)

Och... ehmm... skratta inte nu... Men... jag skulle så gärna vilja kunna sjunga. Bra. Riktigt tonsäkert och gärna från bladet. Lära mig bra andnings- och muskelkontroll/teknik. Så jag ska börja ta sånglektioner. Faktum är att det var Kärleken som föreslog det. Min röst är egentligen inte helt oäven, men jag vågar inte ta en ton så att någon annan hör. Mitt och bästa A:s bravurnummer på diverse sjöslag (en kärleksfull tolkning av Kansas' Dust In the Wind) räknas inte dit. Men Kärleken vet att jag kan. Ändå. Jag tror han tjyvlyssnat någon gång när jag trott att jag är ensam hemma, eller att han inte hör. Och när jag sa vad jag ville gav han mig t o m ett namn och idag, när jag sa att jag faktiskt kontaktat damen ifråga, blev han uppriktigt GLAD för min skull.

Med fantastisk tajming bar det sig inte heller bättre än att hon upplyste mig om att hon också ska dra igång en kör i samma anda som Caroline af Ugglas "Alla kan sjunga", alldeles i rappet. Och hon ville absolut ha mig med! TJOHEJ!

Mer, då? Jag har köpt nytt akvarellblock och nya penslar. Inga skira blomsterakvareller, hade jag tänkt mig. Utan lite annat, mest för att jobba med lite färg- och formkänsla. Tanken är sedan att se om jag kan köra ihop färgidéer med fotografier. Lite som Andy Warhol gjorde. Men ändå något som är helt mitt eget. Akvarellfärgerna är liksom bara experimentmaterial; sådant ska ju egentligen tryckas.

Kärleken vet inte om det - men jag har kört ut några väldigt bra foton på honom och ska se om jag kan göra något bra av dem. Isåfall blir det en fin överraskning någon gång. (Nej - han läser fortfarande inte min blogg. Jag vill ha min egen sfär.)

Idag har det snöat på tvären nästan hela dagen! Jag tycker det är fint med snö. Men så har jag också ungefär tre minuters väg att pulsa till jobbet i morronmörkret (osm för övrigt inte är så kompakt, längre) och slipper bekymra mig om att sopa/skrapa bilen och kallstarta och sladda och skotta trottoar och uppfarten och sånna goa grajjer. Jag gonar bara in mig i dunjackan, drar upp luvan och så på med lovikkavantarna och sen går jag ut. Hur gött som helst!

När jag kom hem var Lilla M. här; en av Kärlekens två små tvillingtjejer. Det har lossnat lite på den fronten och nu är de hos oss flera dagar, varannan vecka. Hur mysigt och roligt som helst! Och det värmer mitt hjärta att se hur mjuk och glad och rofylld Kärleken blir av att ha dem runt sig. Det kan nog snart bli så att de även ska sova här och då funderar jag påom vi inte skulle ta och omdisponera lite härhemma, så att de får arbets/gäst/barnrummet som sitt helt egna. Idag står ju mitt arbetsbord här, och våra datorer. Det ska isåfall flyttas och så ska det fixas om en del. Kreativ bomb, var ordet...

Just nu är Kärleken och hämtar & lämnar Lilla M och Lilla E hos scouterna. Och så skulle han träffa de lite äldre barnen också, under tiden som småtjejerna scoutar. Jag är alltså ensam hemma och timmen är tidig. Jag tror jag ska göra mig en kanna Blue Java och så dra på Bolt Throwerplattan som kom med posten idag: The IV:th Crusade.