... i vilken vår hjältinna bestämmer sig

Jo. Nu jävlar får det vara nog. Småknaprande på godis, bekymmer med träningen på grund av att det helt enkelt inte funkar att powerwalka/jogga när jag är postop, goda middagar, piña coladas och sval öl. Vågen talar sitt obönhörliga språk och jag kan inte bortförklara eller slingra mig undan. Så nu är det bra. Nu tänker jag hålla 1300kcal-gränsen tills jag är nöjd igen. Det handlar inte om så mycket plusvikt, men tillräckligt för att det ska sätta sig på mitt humör.

Just är Kärleken och repar. Med sin nya gitarr; en Gretsch à la Malcolm Young. Lyckan är stor och jag gläds med honom, dessutom var den ett veritabelt fynd - ovanlig och o-dyr...


















Igår körde vi upp till Oknö (utanför Mönsterås) och hälsade på hos Kärlekens mamma och hennes karl. Han har en liten mysig sommarstuga precis vid vattenkanten, där ett par sothöns pilade omkring med fyra små dunbollar till ungar. En fin småbåtshamn finns det också, där Kärleken och jag tog en lätt morgonpromenad när vi vaknat till liv i morse. Jag tycker det är vilsamt att hälsa på hos lite äldre människor (även om M och U knappast kan sägas vara lastgamla); det blir så vilsamt på något vis. Man äter, kollar lite på teve, tar sig tid att prata, går en liten runda, dricker kaffe och har det gott på ett stillsamt sätt. Jag kändde mig också så himla välkommen, vilket jag inte tar för givet. Det kunde ju lika gärna ha varit så att jag betraktats som en ärkeräpa som tagit Kärleken från hans barn (just som fulversionen faktiskt förtäljer...). Men icke - de är rara och vänliga och jag trivs!

Apropå att stjäla barn så tog vi med oss en liten Smula till Växjö häromdagen, när Kärleken skulle hämta hem vår nya bebis... f'låt... den nya gitarren. Smulan blev hungrig och kom på den lysande idén att mätta hungern med kinakäk. Det var gott men extremt mättande. Nu i mitt "nya" liv är det slut med sådana excesser för ett tag - tills jag kommit på rätt köl.












(Här är den lilla Smulan med sin pappa)

Förra helgen hade vi en annan, lite större, smula på besök. Det var min Jenny som var på väg ner till Roskilde, men hade så mycket motgångar på nedresan från Oslo (bussen skar, så de fick vänta in en ny... sedan var det ett stort vägbygge... och en olycka... väntetider... försening... bla bla...) att hon - när hon insåg att hon skulle få tillbringa en natt ensam på Hovedbangården i Köpenhamn (och därmed missa nästan en halv festivaldag till) hoppade av i Helsingborg, sov hos min Bästaste A och sedan tog tåget hit på fredagseftermiddagen. Det blev en glad överraskning, eftersom jag trott att vi inte skulle kunna träffas förrän i slutet av juli, och då bara helt kort i samband med Hazy/Dizzys spelning i Sarpsborg! Mys, filmtittande, skönt snack, promenader, en liten musikfest med ett par av våra kompisar och så fika på legendariska Konditori Fenix hanns med!













(Lite suddig men rar bild på min ÄlsklingsJenny)

Tisdagen den 10 juli var en stor dag för Lillmysen. Då klarade han uppkörningen och blev stolt innehavare av 1 st körkort! Givetvis ville han komma och visa upp sig - och Almeran han övertagit av Älsklingsjenny - så i torsdagskväll dök han upp - mallig som få! Och det ska han ju vara! Att ha körkort är verkligen både en vuxengrej och en enorm frihet, dessutom! Han skjutsade oss ner till Casablanca (ja, torsdagspuben - inte den marockansa staden...) på kvällen och så tog vi ett par öl/xider. Lillmysen drack givetvis Cola. Vi hann med promenad och filmmys och samtal och konditoribesök även med honom, trots att han hade med sig laptopen och satt och spelade något spel online med f d flickvännen.












Igår körde han till Falkenberg samtidigt som vi körde till Oknö och han lovade den smått oroliga mamman att smsa när han kommit hem välbehållen. Gjorde han det? Icke, sa Nicke - så till slut fick ju jag dra iväg ett mess. Jag brukar berömma mig av att inte vara överdrivet hönsmammig, men det är lite orligt att ha ännu ett barn (ett "odödligt" sådant, dessutom...) ute på vägarna...

Annars, då? Jorå. Jag njuter av att ha halva mitt sommarlov kvar. Mycket roligt ska hända - en del planerat och en del mer spontant. Jag läser en hel del och funderar på vad jag ska göra med den där kreativa bomben som ligger inne i mitt huvud och bara tickar. Något kommer det att bli av det - frågan är bara vad. Läser en älsklingsnätis bloggar och ser att hon är inne på ett spår som liknade det jag är inne på; att skriva något. Frågan är bara vad (igen).

Och så tänker jag på förändringar. Att jag älskar dem, men att det samtidigt är en svår sak. Jag blir påmind när barnen är här; jag kan komma på mig själv med att önska att jag bodde kvar i Falkenberg och liksom alltid fanns tillhands för dem där, så som jag alltid förr gjort. men det är ju fånigt; de lever ju andra liv nu - och inte alltid ens i närheten av Fbg. Och jag finns för dem fortfarande, fast här. Men jag blir lite tveksam när Lillmysen säger att han vill flytta hem. och med "hem" menar han hit hem till Kärleken och mig, i Emmaboda. Sorgsen blir jag också. Att de (han och Johanna) inte trivs hos sin pappa, att de inte ens är välkomna där utan påminns dagligen om att de snart bör flytta ut igen... Att det inte gick att ordna det bättre för dem när jag sålde lägenheten och flyttade. Att deras far fortfarande inte kan bete sig som en far ska.

Men så tänker jag att det ordnar sig. Lillmysen får ju sin lägenhet om en månad, och nu verkar det lossna på den fronten för Johanna också. Jobb har de, även om Johannas är mer tillfälligt. De är ju faktiskt vuxna och de är starka och tuffa och de klarar sig och jag finns hela tiden här som ett skyddsnät för dem om något skulle snyta sig. Och vi kommunicerar. Det har vi gjort hela tiden, och jag tröstar mig med att vi pratade igenom allt redan förra sommaren och de ville att jag skulle göra det här; satsa på Kärleken och flytta iväg. Och så släpper jag orostankarna för en stund...

Det skönaste med semestern är ändå att bara vara fri och ledig tillsammans med Kärleken. Vi promenerar (så gott jag nu pallar...), fikar, kollar mycket musikDVD'er, kör små rundor som blir ganska långa och ibland innebär stopp vid fina små skogssjöar eller inköp av Conversedojor. Och så pratar vi. Pratar massor. Fördjupar oss. Förundras över det faktum att vi mitt i livet hittat varandra och att det t o m blev bättre än vi vågat hoppas på. Och är eniga om att det t o m blir fint med höst framöver - vårt äventyr liksom bara fortsätter!

Borde jag skriva några rader om vädret? Nej... kanske inte? Det gnälls så mycket på det ändå. Personligen är jag rätt oberoende av vädret; jag tycker t o m att det är rätt skönt när det är mulet och regnigt, eftersom jag då kan gäna mig åt läsning, musiklyssnande, nätande och middagslurar i godan ro. Samtidigt kan en plötsligt solig kväll - som den i förrgår - få mig att genast dra på skorna och ge mig ut på en runda. Just nu är det nog vad man kallar växlande molönighet och uppehåll. Kanske mojnar vinden av lite mot eftermiddagen så att vi kan sitta och njuta lite sol och fika på balkongen. Om vi nu inte går in, drar ner persiennerna, intar soffan med kuddar o filtar och kollar F1. Jag är inte tokintresserad utan passar på att samtidigt läsa lite, eller kanske rentav lura till en stund.

Vi ska nog sätta upp vårt nya tält, också. Bara för att kolla att vi kan och att allt finns med. Det är ju marginellt kul att göra den premiären i mörkret på onsdagnatt när vi anländer till Burg Herzberg med Funkadelicagänget, lagom trötta och ölfryntliga...

... och nu kommer jag på att det måste skrivas en liten minneslista på sådant som ska inköpas (våtservetter, knäckebröd etc) och förberedas inför resan. Vi har inte växlat in till Euro heller, än. Och mp3spelarna ska laddas. Och kläder tvättas. Och så ska vi försöka få en vägbeskrivning till mötesplatsen där vi ska parkera vår bil och hämtas upp av Bussen.

Får nog sätta lite fart! Ska bara dricka ur mitt kaffe först. Och kanske luta mig en smula på sängen, med en bra bok (läser just nu Ian Rankin's "Blodsband" - kommisarie Rebus i högform. Eller snarare... inte).