... i vilken vår hjältinna rekapitulerar försommaren

(Festivalens allra sötaste lilla hårdrockare, som stal våra hjärtan totalt!)

Nu har jag äntligen sommarlov! Igår var första dagen på denna period om totalt 54 helt oskrivna dagar! Jag ska företa en resa (nästa vecka), imorgon åker vi på en kortare Ölandsutflykt (hem igen på lördagkväll) och så hägrar ju Burg Herzbergresan med Camp Funkadelica 18-23 juli. I övrigt ligger dagarna som en räcka vita pappersark framför mig.

Terminsslutet blev tämligen rörigt och hektiskt, vilket ju var ganska väntat. Som tur är jag ett kontroll- och planeringsfreak (när det handlar om jobbet) så allt var förberett in i minsta detalj, betygen satta i god tid (med möjlighet till sista-minuten-ändringar, om så skulle vara) och allt i ordning. Så det var med gott samvete jag lämnade jobbet måndagen den 4 juni för att gå hem och fixa lite, packa och snygga upp i lägenheten och sedan













(Ur kaos föds ordningen..?)
















(Packad bil)

lämna Emmaboda för Norje och Sweden Rock Festival. Vi anlände strax efter lunch på tisdagen, uppspelta som barn på julafton och fick snabbt upp tältet så att den första kalla ölen traditionellt kunde knäppas upp och vi kunde koppla av totalt.











(Kärleken kopplar av i Camp Emmaboda Metalforce)












(Ytterligare medlemmar av CAMP EMF)
När vi kopplat klart strosade vi runt en sväng på campingarna och sedan gick vi ner till Rockrestaurangen för varsin hamburgare, öl och en smula nostalgi... Det var ju faktiskt här, på förra årets dagen-innan, som vi träffades IRL för första gången, Kärleken och jag. Eller... vi träffades inte där utan utanför huvudingången till griscampen, vid det stora trädet där sleazekidsen brukar ligga i en klase. Men när vi sammanstrålat där gick vi ner till sagda restaurang, då som nu - så det kändes sådär härligt nostalgiskt på något vis...














(För att det inte enbart ska bli en massa alkoholrelaterade reklambilder visar Kärleken här upp sina D'Addariosträngar som han införskaffat till den akustiska Funkadelicagitarren).

Jag vet faktiskt inte riktigt vart tiden blev av den här festivalen... Så mycket hände hela tiden att dagar och nätter bara flöt ihop och plötsligt var allt bara... över. Några höjdpunkter som dock sticker ut lite extra (bortsett från musikaliska höjdpunkter som Krux, Trouble, Thunder, Nocturnal Rites, Point Blank, Gov't Mule m fl m fel) är jammen på Funkadelicascenen,














(Här är det dock inte fråga om jam utan bandet Lilla Blå som Peter hyrt in till tisdagens Funkadelicafest)

en del kära möten med sedan länge saknade vänner...













(Kärleken & Örjan Deep...)

... och så - förstås! - Kärlekens lycka när Hazy/Dizzy gick och vann hela finalen för Tributebanden!












(Probably the best tributeband in Sweden..?)












(Ögonkontakt...)














(LYCKA!)

För den som så vill kommer här länken till min photobucket - där ligger dock så gott som enbart bilder på sköna polare som jag känner tack vare Sweden Rock's Messageboard - min termos i gryningen!
http://s11.photobucket.com/albums/a176/MothaT/SRF07/
(Jag önskar jag visste hur man gör en snygg länk - måste jag plugga html nu igen, eller vad?)

Ptjaaa... så kom vi då hem... möra men lyckliga och en smula överrumplade. Så länge har vi längtat, planerat och sett fram emot festivalen och så - PANG! - var den över.
Dagen efter hemkomsten var det jobb som vanligt för min del. Eller... vanligt och vanligt... måndagen var sista undervisningsdagen, men det blev inte mycket undervisat - de flesta klasser var ju på utflykter av allehanda slag med sina respektiva mentorer. Tisdagen var friluftsdag och onsdagen var det Cabaré och på eftermiddagen var jag ledig för att kunna åka till Köpenhamn med Kärleken, och kolla Ozzy/BLS/KoЯn på Forum.

Resan ner till Malmö var lugn och skön. För mig som alltid kört från punkt A till B ytan att någonsin EVER stanna, om det inte handlat om ett absolut nödläge, är det en intressant upplevelse att åka sakta (åkej... inte överskrida hastighetsbegränsningarna, alltså), stanna och fika... och ändå hinna... I Malmö parkerade vi nära centralen och tog tåget över Sundet. Väl framme på Hovedbangården tog vi ännu en lugn fika innan vi haffade en taxi fvb Forum.
När vi klev ur taxin vände jag mig till Kärleken och bad om biljetterna.
- Men... dem har inte jag, sa han helt oförstående.
- Vad? sa jag. Jag vill absolut minans att jag gav dem till dig???
Mitt minne är nog inte vad det aldrig varit. Vad jag hade gjort var att jag tog ur biljetterna ur väskan (som jag lämnade kvar i bilen) och tänkte ge dem till Kärleken. Men eftersom vi knäckte oss en öl och tog det lugnt lade jag ner dem igen så att de inte skulle blåsa iväg. Sedan glömde jag dem där...

När detta gick upp för mig fick jag tidernas bryt och började storlipa. Kärleken blev så ledsen när jag blev ledsen att han inte för ett ögonblick tänkte på att bli jävligt förbannad på mig - vilket jag trodde han skulle bli. Han tog det med upphöjt lugn men jag kunde inte stilla mig utan sa att det säkert inte var utsålt och hade vi åkt så långt så skulle vi fanimej se konserten om jag så skulle vara tvungen att köpa nya biljetter... Så vi gick in i entréhallen och medan Kärleken stod och glanade lite in i insläppet (där BLS - och inte KoЯn som vi hade trott - börjat spela) så gick jag iväg till biljettluckan. Just som jag skulle pynta för biljetterna sa jag - som ju aldrig försitter en chans att mingla och snacka - till tjejen i biljettkassan att jag varit så klantig att jag åkt ifrån biljetterna i vår bil och då sa hon att "men... det är väl inga problem, bara du köpt dem i första hand och via nätet?". Och det hade jag ju.

Så jag fick hjälp av en dansk gentleman (just då ville jag nästan GIFTA mig med honom!) som tog min legitimation, knappade in mitt personnr och VIPS! så skrev han bara ut två nya biljetter! Suveränt system! WOHOO!

Dock var Forum en av de värsta konsertarenor jag bevistat. Under första halvan av kvällen fick man inte gå ut och komma in igen så vi var, i princip, inlåsta med tusentals illrökande danskar (och en och annan svensk) i en hall som dessutom var het och fuktig som en bastu. Paniken var nära, faktiskt. Men Zakk Wylde var sådär härligt knäpp och Ozzy var pigg och rask så det blev en fin kväll, även om den dåliga luften i lokalen gjorde att vi faktiskt lämnade den innan extranumren. Sedan tog vi första bästa tåg över Sundet, körde hem i natten (stannade och sov en timme vid en mack i Kristianstad) och kom hem lagom för Kärleken att gå till jobbet och för mig att sova någon timme innan det var dags att duscha och sedan gå till skolavslutningen.

Nu har några dagar ägnats åt återhämtning, vila och motion i sköna doser. igårkväll fixade jag äntligen till min cykel och tog sedan en runda upp förbi Duvemåla på slingriga, småländska grusvägar genom skog, förbi röda stugor, kåddoftande timmertravar, steniga hagar med betande hästar, uppför tunga backar och nedför läskiga utförslöpor med rullgruset sprutande kring däcken. Det blev nästan två mil - inte illa alls. I synnerhet inte när det bara tog 50 minuter... En annan kväll ska jag ta med mig kameran och fotografera lite!

Idag åt vi frukost på anrika Konditori Fenix (som även det ska bli föremål för en liten dyermakersk fotoserie, vad det lider - jag älskar min Nikon D70!) och sedan handlade vi lite förnödenheter att ta med på morgondagens Ölandsutflykt. Mer om den kommer i nästa blogg. och jag lovar; det ska inte dröja så länge tills jag bloggar igen... tror jag... ;-)

Kärleken är på jobbet och jag funderar på om jag ska brygga mig en kanna Blue Java och fortsätta läsa Antony Beevor's Stalingrad, eller om jag ska sova lite middag? I vilket fall längtar jag fortfarande efter Kärleken varenda dag, när han inte är hos mig, eller jag hos honom - hur man nu vill se det...