... i vilken vår hjältinna är allmänt uppåt och lycklig

Åh! Något av det bästa med musik är att man hela tiden kan upptäcka nytt, både på bredden och på djupet. Den här veckan går - som vanligt? - i musikens tecken. Visst har jag kollat in In Flames förr och visst har jag tyckt att de är rätt okej. Men... DÄM vad bra de är! Och FAN att jag inte var med och såg dem i Malmö i fredags, med Kärleken. Jag är helt SÅLD på dem! Det började med att Kärleken helt listigt (som han tror iaf... ;-)) drog på dvd:n och kollade med mig ett par gånger. Sedan lånade han (ännu listigare...) ut sin mp3-spelare till mig för kvällarnas träningsrundor. Och vad har han där, om inte bl a den helt superba Clayman. Jag är helt golvad.

Nästa lika golvad som jag blir när Kärleken överraskar mig med Neil Young's Like a Hurricane i en 14-minuters liveversion på brutalvolym. Det är kärlek det! Och det blir ju inte sämre av att vi såg Jeff Healey göra en horrorskön version av den på SRF, i somras, tillsammans...

Veckan som gått har varit en så bra vecka. Studiebesök på bygdens största arbetsplats (ITT Flygt) i måndags, och en snabb långpromenad dit och hem och rolig gemenskap med min mentorsklass. Träning varje dag utom i torsdagskväll, då det var film- och mingelkväll på jobbet. Snacks och vin (för dem som ville; jag ville men skippade det ändå...) först, sedan film (Barntjuven). Italienarna vet hur man gör filmer med ett intressant tempo och små uttrycksmedel. Efter filmen var det pizza och lite eftersnack. Fredagen var - som vanligt - Fin Fredag och jag var Unholy-Alliance-änka och jag hann handla och klippa mig och städa och baka och träna (en-mila-rundan) och prata med Jenny i telefon och bada skumbad och lyssna på In Flames och se sista delen av Lonesome Dove (och därvid fälla en tår vid Gus' sorgliga frånfälle) samt vakna i natten och bli iskall av rädsla när Kärlekens sida av sängen fortfarande var tom och kall och jag började tänka, vilket sällan är en bra sak att göra i vargtimmen. Tänka att han kanske låg i något vägdike, eller på något sjukhus (i bästa fall...) och hur ska sjukhuspersonalen veta hur de ska få tag i mig osv osv. Som sagt; jag ska inte tänka vid den tiden på dygnet...

Men det bästa på hela veckan har ändå varit stunderna med Kärleken. Vi ses ju inte alltid så mycket; varannan vecka jobbar han eftermiddag och vi ses bara en stund på kvällen, och när han (som den gångna veckan) jobbar förmiddag är det så mycket annat; barn och rep och sånt. Men vi har verkligen tagit väl vara på vår gemensamma tid och haft det så mysigt och fint och bra. Vi har roligt ihop. Vi skrattar och flamsar och pratar om allvarliga ting och njuter av skön musik och dricker te och tar långa promenader och slösurfar och pratar musik och lyssnar på ännu mer skön musik och kollar på teve och fäller kommentarer om allt och alla och är helt överens om vår egen förträfflighet. ;-)

Och idag fick jag honom att - mot att jag lovar att hålla den dammfri - ställa upp en av gitarrerna i vardagsrummet (en jädrans fin Gibson Les Paul-kopia). Ett par av dem är fantastiskt fina, tycker jag, och jag blir ledsen vid tanken på att de ska framleva sin tillvaro i svarta fodral i vår klädkammare... Musikinstrument (allt från mungigor till Bechsteinflyglar) ger karaktär och trivsel åt ett hem, och ska i möjligaste mån vara en del av inredningen. Jag hoppas kunna övertala honom att ställa fram åtminstone en till.

Nu är det söndagskväll, Kärleken repar och jag lyssnar på In Flames och slösurfar. Och dricker kaffe. Och äter bullar. Imorgon är en ny dag. Då väntar enmilarundan igen, efter jobbet. Kikar runt efter lite kul julklappar till mina barn. Johanna och Linus ska få varsitt presentkort till en körskola. Och Jenny ska få en dvd med Axl Rose. Och något mer, men jag vet ännu inte vad. Matilda är svårare, men jag tror att hon ska få min mormors vigselring i 23 karats guld. Den är så vacker med sitt lite slitna mönster av en lövgirlang runt om.

Kärleken vill inte ha någon julklapp, säger han. Men något vill jag ju ge honom. Ska fundera på vad...

Under tiden fyller jag på min mugg med Pasión Colombia och längtar lite efter honom.

... i vilken vår hjältinna ser sanningen i vitögat

Fan, piss och jävlars glödheta helvete. Jag har trillat dit. Jag som aaaaldrig skulle... Långa tokmysiga kvällar i hångel- och tevesoffan med snask och snacks har hunnit ikapp mig. Jag har gått upp i vikt. Fler kilo än två. Det har ju knappast hjälpt till att jag inte kunnat vara ute och promenera på en vecka eftersom toklånga arbetsdagar (utv.samtalen) har gjort att jag varken hunnit eller orkat. Självföraktet kryper upp bakom mig och flåsar på min nacktatuering, med sin stinkande andedräkt.

Det finns bara en sak att göra; bryta ihop och gå vidare. Fr o m idag (nej, inte imorgon... idag!) är det hård regim som gäller för att jag ska kunna få vikten att sjunka i samma takt som min självkänsla ökar igen. Det får bli daglig powerwalk alt. jogging oavsett hur långa dagar jag har. Och det är SLUT med snask och snacks och alkohol. I första etappen är det stopp i 13 dagar, tills det är dags för den efterlängtade båttrippen, Rock at Sea. Där har jag för avsikt att unna mig alkohol. Sedan blir det nya tag i exakt 3 veckor, då vi ska ha en liten fest härhemma, jag & Kärleken.

Samtidigt ska jag ta tag i mitt kaxiga löfte till Kärleken att jag VISST kan jogga runt ER-sjön (liten fin parkpromenadrunda kring anlagd sjö, just runt knuten) på 10 minuter. Nästa söndag ska jag göra det. Jogga på tid, alltså. Sådeså.

Nu har jag inte varit helt förtappad och försoffad. Fredagarna högtidlighåller jag alltid genom att ha Fin Fredag, eftersom jag slutar tidigt och det gör Kärleken också (utom varannan fredag då han t o m är ledig) så vi liksom får långa mysiga helger tillsammans. Jag har alltid lite extra snygga kläder på mig på jobbet (typ som en omvänd 'casual Friday'... ;-)) vilket alltid innebär kjol (och gärna lätt provokativa 20-håls Undergroundkängor). Och när jag kommer hem fikar vi ihop och sedan låter vi dagen komma och vara som den vill. Och är det inte alltför pissigt väder tar vi en lång, skön promenad också. Så även i fredags; Hälsans stig på 5 km, i underbart väder. Det får duga. Som klen ursäkt...













(Kärleken och sjön)

Så... Solen har börjat bryta fram genom de grå molnmassorna och så snart jag druckit ur min mugg Blue Java som Kärleken har bryggt åt mig (han är en mästerlig bryggare av kaffe!) ska jag dra på mig träningskläderna och gå ut. Långt. Fort. Länge.

Over and out.

... i vilken vår hjältinna slår ett slag för ungas musikaliska allmänbildning

Igår på en lektion i engelska med nior skulle de arbeta med en dialog i sin textbok. Läroboksförfattarna hade liksom tänkt till och på det övergripande temat World Fame hade de avrundat kapitlet med en dialog där två unga män sitter och diskuterar hur kända artisters instrument, dagböcker etc säljs för hiskeliga summor på diverse auktioner. I texten droppades namn som Jimi Hendrix, John Lennon, George Michael och Kurt Cobain/Nirvana. Min vana trogen började jag diskutera texten med dem i samband med att vi gjorde en muntlig översättning och det visade sig att INGEN ens kände till NÅGON av sagda herrar, ens till namnet. Och då säger sig de flesta i gruppen ändå vara mycket intresserade av musik. *suck*

Så jag skippade veckans glosläxa och gav dem i uppgift att gå hem och googla på herrarna i fråga och sedan skriva minst två fulla meningar på engelska om dem, vardera, tills idag. Jag blev skakad i mina grundvalar och undrar om jag ska prata med deras föräldrar eller om jag ska ta det med musikläraren...

Kärleken tyckte iofs att det där med att inte känna till Kurt Cobain kunde kvitta...

Jag har f ö utvecklingssamtal den här veckan, och jag var nervös som XVII innan efterom jag ju inte träffat en enda av föräldrarna tidigare (ja, förutom mamman till killen som befann sig i min hall i lördags, då) men det hela avlöpte väl. Eftersom någon familj ville byta tid och eftersom jag är angelägen om att avverka samtalen den här veckan blev det en megalång dag igår; jag var inte hemma förrän halvtio. Tretton och en halv timmes arbetsdag... Och det blir bara marginellt bättre idag. Kanske klarar jag mig undan med tolv timmar...

I sängen ligger Kärleken och sover och här sitter jag och vaknar sakta till liv med en stor mugg Blue Java...

... i vilken vår hjältinna funnit Hälsans stig

Vilken UNDERBAR dag,va´!? Solen lyser från nästan klarblå himmel och temperaturen håller sig runt nollan. Kärleken och jag har haft en välförtjänt sovmorgon och efter en ljuvligt slö frukost tog vi på oss jackor och vantar och solglajjer och gick Hälsans stig.

Häromdagen lyckades jag lokalisera "Hälsans stig" och provgick den. 5 km lång är den. Eller kort; det beror på hur man väljer att se det. Jag tyckte den var lite väl kort, så i fredags förlängde jag den med "Kryssebodarundan", en liten trevlig promenadrunda som kanske är 3-3½ km (ska mäta med bilen, vid tillfälle) och nu har jag en lagom runda som tar en timme att gå och som givetvis ska joggingtestas också. "Hälsans stig" finns på många orter i landet (längden på rundan varierar) och här finns mer info: http://www.hjart-lung.se/halsansstig/slingor.asp?Action=Alla

Gårdagens festligheter avlöpte lugnt och fint med en skön blandning av vänner, musik, alkohol, god mat och allmänna trevligheter. Först ut (in...) var Kärlekens mamma med karl, hans syster med karl och ett par av hans barn. Vi åt en härlig italiensk gryta som vi lagat med gemensamma krafter; jag rörde i grytan och han spelade en blues. Mycket lyckad kombination!



















(Matlagning!)

På kvällskanten var det fest för ett gäng kompisar. Inte riktigt alla inbjudna kunde dyka upp och det visade sig vara ganska lyckosamt, eftersom det blev lite mer avslappnat och inte fullt så trångt och bökigt som vi hade fruktat. Kärleken gillar inte uppmärksamhet i form av tal, sånger och prickasenter och det blev inte så mycket sådant, heller. Visst fick han presenter och blommor och visst sjöngs det men det blev inte alls jobbigt. Mestadels lyssnades det på massa musik, snackades musik och gamla minnen (och nya) och dracks öl. Klart godkänt, tycker jag. Kvällens överraskning var väl när jag skulle ut i köket för att hämta något och två av mina mentorselever stod i hallen... Det visade sig att en av de inbjudna är mamma till den ene av dem. Sköna ungar som jag gillar. Hoppas jag såg hyfsat städad ut... ;-)

Nu ska vi strax uppväga vår hälsosamma söndagspromenad med hämtning av pizza och film och sedan blir det soffliv för hela slanten. Såvida vi inte rentav kollar dvd i sängen... Men då lär ingen av oss hålla sig vaken länge nog för att fatta vad filmen handlar om. Och är det bara jag eller är nyhetsutbudet på hyrfilmsfronten klent just nu? :-(