... i vilken vår hjältinna slår ett slag för ungas musikaliska allmänbildning

Igår på en lektion i engelska med nior skulle de arbeta med en dialog i sin textbok. Läroboksförfattarna hade liksom tänkt till och på det övergripande temat World Fame hade de avrundat kapitlet med en dialog där två unga män sitter och diskuterar hur kända artisters instrument, dagböcker etc säljs för hiskeliga summor på diverse auktioner. I texten droppades namn som Jimi Hendrix, John Lennon, George Michael och Kurt Cobain/Nirvana. Min vana trogen började jag diskutera texten med dem i samband med att vi gjorde en muntlig översättning och det visade sig att INGEN ens kände till NÅGON av sagda herrar, ens till namnet. Och då säger sig de flesta i gruppen ändå vara mycket intresserade av musik. *suck*

Så jag skippade veckans glosläxa och gav dem i uppgift att gå hem och googla på herrarna i fråga och sedan skriva minst två fulla meningar på engelska om dem, vardera, tills idag. Jag blev skakad i mina grundvalar och undrar om jag ska prata med deras föräldrar eller om jag ska ta det med musikläraren...

Kärleken tyckte iofs att det där med att inte känna till Kurt Cobain kunde kvitta...

Jag har f ö utvecklingssamtal den här veckan, och jag var nervös som XVII innan efterom jag ju inte träffat en enda av föräldrarna tidigare (ja, förutom mamman till killen som befann sig i min hall i lördags, då) men det hela avlöpte väl. Eftersom någon familj ville byta tid och eftersom jag är angelägen om att avverka samtalen den här veckan blev det en megalång dag igår; jag var inte hemma förrän halvtio. Tretton och en halv timmes arbetsdag... Och det blir bara marginellt bättre idag. Kanske klarar jag mig undan med tolv timmar...

I sängen ligger Kärleken och sover och här sitter jag och vaknar sakta till liv med en stor mugg Blue Java...