För exakt en vecka sedan, onsdagen den 18/7 befann jag mig i Funkadelicabussen någonstans i mellersta Tyskland. Antagligen sov jag. Jag och 22 andra musik- och äventyrsälskare var på väg till Burg Herzberg in the middle of nowhere men i höjd med Frankfurt, ungefär, för att bevista Burg Herzbergfestivalen - en minst sagt blandad kompott av diverse musik, hippies, biodynamiskt odlad mat, lösspringande jyckar, massor av barn och tyskt tokröka. Länk för den intresserade:
Resan började för vår del redan vid femtiden på morgonen då vi lassade in våra grejer i bilen och körde ner till Patrik & Elin, i Lockarp, där vi var ett gäng som skulle få parkera våra bilar och bli upplockade av bussen. Just som vi körde in på deras lilla väg rasade vårt avgassystem i backen med dunder och skrap. DÄM. Det bara liksom hängde där. Antagligen hade fästena rostat loss. Konstigt bara att det varken syntes eller märktes när den besiktigades för en månad sedan och de gick under och kikade och knackade på fast och löst undertill?
Men där och då hade vi varken tid eller lust att försöka fixa till det utan vi sammanstrålade med de andra i köket där Elin bjöd på kaffe och så beundrade vi Patriks fantasiska trädgård - helt underbar och värd en egen fotoblogg. Sedan dök bussen upp, med Peter och de andra medresenärerna och vi lassade in prylarna och äntrade bussen, glada och förväntansfulla som ettagluttare på första skoldagen.
Peter körde hela vägen ner (vilket tog 16 timmar lite styvt) och hem (vilket tog "bara" 12...). Däremellan fixade han, plåtade, ordnade med strömförsörjning, festade, sjöng, DJade, pysslade och donade.
Han är vår Hjälte och helt klart Världens Bästa Peter!
... och här är Världens Bästa Buss. Den är stabil, bekväm, varm och torr och dessutom tog den sig upp ur lervällingen på avresedagen helt utan putt- eller draghjälp. Vid bussens bakre halva ses Kärlekens och mitt nya tält som höll stånd mot åska, starka kastvindar och ett regn som fick syndafloden att verka tam. Där var det gott att krypa ner frampå nattkröken när orken runnit ur en och jag var frusen och matt. Det blev ju knappast bättre när jag vaknade på fredagsmorgonen med feber och huvudvärken från helvetet. Bihålebråk. Lyckligtvis fanns det färdkamrater med större förutseende, som hade med sig rikliga förråd av Ipren, Alvedon och Panodil. Själv hade jag inte alls tänkt mig att bli sjuk eller ens småkrasslig - jag menar; hur ofta händer det? Och mitt i sommaren, dessutom? Dock hade jag med mig mitt hemliga vapen utan vilket jag inte företar mig några som helst övernattningsresor (inte ens sommartid); mina norska, ljuvliga raggsockar. Med dem på fötterna (och diverse tajts och tröjor, förstås) sov jag som en bebis i min sovsäck varje natt.
Ja, utom just natten till fredagen, då, då jag vaknade ofta av att huvudet sprängde och att näsan täppte igen plus en äckligt realistisk dröm i vilken jag drömde att jag dog. Jag drömde att jag gick med ett barn (jag vet inte vilket) längs en strandpromenad där stranden nedanför den avgränsande muren var kort och brant och man kunde förstå att om man gav sig ut i vattnet kunde det bli tungt att ta sig upp på torra land igen. Så jag förmanade barnet att stanna uppe på muren medan jag hoppade i och doppade mig. Men när jag hoppade ner på strandremsan visade det sig vara kvicksand, eller snarare kvickgrus, och jag bara sjönk och sjönk och jag tänkte att "OK. Nu dör jag alltså." I samma ögonblick vaknade jag - en meter ovanför luftmadrassen och i en djup inandning. *phew*
Frida, Robban, en [för mig okänd] hippiefarfar och Dannes huvud. De ser ut att spana ner över dalen där festivalområdet låg. Vi såg Stora Scenen från vårt camp och ljudet var kanon, dessutom!
Den här glade fyren dansade förbi vårt camp vid flera tillfällen och ville sälja "energy cookies". Vi avböjde till en början, men sedan föll någon till föga och sa att "Vafan... vad kan hända, liksom?". Och så visade det sig vara mestadels sesam och kakao och massor av russin i dem, samt lite guarana (Paullinia cupana)... Och de som smarrade på dem blev inte ens pigga. Fast killen var kul där han dansade fram och smålog för sig själv mest hela tiden! Här fångade jag honom på bild inne på festivalområdet.
Och den här välklädde äldre gentlemannen hade ny fin utstyrsel varje dag. Vissa dagar såg vi honom t o m i olika outfits på morgonen och kvällen. Är det fest så är det!
Lite frukostmisär, bara. Och inte ens den värsta av dem. ;-) Delar av Bebbeth, Christoffer och Stein.
Och här filmar Kärleken lite, medan Pinnen, Oscar och Bästaste A småsoftar.
Inte alla var ledsna för att det regnade och blev allt geggigare! Här har f ö inte fredagsregnet fallit än...
... och på förmiddagarna brukade solen trots allt skina, på Kärleken såväl som på oss andra.
I väntan på nästa regnskur planterade de här små liven gräs ute i vägen. Vi snackar positivt tänkande!
Come rain, come shine - stämningen var ändå på topp hela tiden i detta illustra sällskap.
Här sitter Felicia, Per, Jimi, Christoffer och Frida och smider planer inför eftermiddagens begivenheter.
Egentligen kan jag känna att musiken var ruskigt oviktig den här festivalen - det var ju det sköna sällskapet som gjorde i stort sett hela upplevelsen! Men ändå vill jag gärna nämna Brant Bjork & the Bros och Pavlov's Dog som de absoluta höjdpunkterna - musikaliskt - för min del! Det enda som grämer mig lite är att jag fegade ur och inte trotsade fredagskvällens ösregn och gegga för att uppleva Riverside! Men det är ett ungt och fräscht gäng och jag lär få andra tillfällen att se/höra dem live! Där och då var det helt klart ett mycket smartare beslut att stanna vid bussen, småparta och vårda febern.
Hmm. Den osminkade sanningen om mig själv. Det är såhär jag ser ut efter 3-4 dagars febrande, festande, skräpmatsätande, lervällingsklafsande och alldeles för lite sömn. Det otroliga och fantastiska är ju att Kärleken - när han tar kortet - säger att jag är... söt. Ehh?
Nåväl. Allt har en ände - så även denna fantastiskt roliga och smått galna resa. Det var skönt att finna att Patrik & Elin - de rara änglarna - överraskat oss med att lägga ut ståltråd vid vår bil och att det gick förhållandevis kvickt och lätt att - trots mörker och trötthet - fästa upp avgassystemet såpass att det höll för den nattliga färden hem till de småländska skogarna. Vid halvfyra på morgonen var vi hemma, trötta, skitiga, nöjda och glada och bara ramlade i säng.
När jag smög mig upp frampå förmiddagen kom jag på att vi lämnat vår kaffebryggare i bussen, men lyckligtvis har vi ju ett exemplar av den uppfinning som gör det allra, allra godaste kaffet; en Don Pedro.
Så jag bryggde oss en kanna Blue Java och väckte Kärleken sakta.
Inlägg
1 kommentar:
du är mer än söt, du är skitsnygg!
Skicka en kommentar