... i vilken vår hjältinna haft en alldeles vanlig dag

Utan heroin. Den räckte ändå. För mig.

Började med spec.lärarmöte (varje torsdag) på jobbet och sedan rullade det undan med lektioner till halvtvå varefter jag ringde till Länsstyrelsen i Halland och handläggaren var passande nog på semester men jag fick tala med hennes chef som också varit med och fattat beslutet om att Lillmysen (fast han kallade honom inte det) skulle lämna intyg i juli 07 samt oktober 08.

De har lutat sig på körkortslagen:
"10 § När ett körkortstillstånd meddelas eller ett körkort utfärdas, får de särskilda villkor för körkortsinnehavet som är nödvändiga från trafiksäkerhetssynpunkt föreskrivas. Sådana villkor får också föreskrivas efter det att körkortstillståndet har meddelats eller körkortet utfärdats. Lag (2003:216)."

Anser alltså att det ur trafiksäkerhetssynpunkt varit motiverat att låta Lillmysen gång efter annan (och nu enligt kallelse senast oktober 2008) lämna intyg - TROTS att samtliga prover varit negativa.

Vi dividerade en lång stund.... jag frågade hur de hade tänkt... han pratade om Lillmysens "drogvanor" och jag kontrade med att han ju inga HAR... jada jada... jag fick helt enkelt inget vettigt svar om varför de valt att just Lillmysen skulle utsättas för det här... han yrade mer om trafiksäkerhetssynpunkt och på min fråga om vilket han ansåg vara troligast - att folk kör fulla eller påtända - så höll han ju med om att det är vanligast med alkohol i trafiken men att det ju är en "tillåten" drog. Vilket jag höll med om - men att det knappast är svar på mina frågor, då Lillmysen ju inte håller på med andra droger...

Dock har föreskrifterna mildrats enligt nya bestämmelser från 1/5 -08, lät chefen meddela, och vår möjlighet att få slut på farsen är nu att skriva och begära omprövning av det senaste beslutet.

Vilket jag avser att göra.

Sedan slösurfade jag lite (ja, på jobbet), kopierade en artikel ur dagens DN Kultur om Jan Björklund...

”Respekt för kunskap? Magister Björklund fuskar med siffrorna.

HUR SKA VI NU KUNNA FÅ NÅGON ORDNING på barnen i skolan? Herregud! Hur ska vi nu kunna få dem att få något slags respekt för kunskap? Efter söndagens radiodokumentär, ”Kris i skolan”, om Jan Björklunds siffertrolleri kan jag tänka mig att diskussionen gått het i nationens lärarrum. Det var Sveriges Radios dokumentärredaktion som nagelfarit skolministerns debattartiklar inför valet 2006 och kunde avslöja att han systematiskt förvanskat de sifferunderlag han baserat sina resonemang på.

Jan Björklund har byggt en politisk karriär på att med blossande kinder trumpeta ut budskapet om en svensk skola i förfall. Det är bara ett problem. Det är inte sant. De undersökningar han hänvisar till visar motsatsen. Så här har det låtit: ”Svenska skolor har mest skolk, mest sena ankomster, mest skadegörelse och det grövsta och mest kränkande språkbruket i hela den utvecklade världen, enligt OECD.”

Björklund har påstått att vad gäller matematik och naturvetenskap ”ligger Sverige numera på den undre halvan av tabellerna”. I själva verket ligger Sverige i det tabeller Björklund hänvisar till i samtliga fall över OECD-genomsnittet. Dokumentärredaktionen visar på punkt efter punkt att Björklund misstolkat, utelämnat, överdrivit och inte så sällan gripit uppgifter rakt ur luften.

Vi har alltså en skolminister som antingen medvetet far med osanning eller så har vi en skolminister som inte kan räkna och läsa. Som själv lider av just de läs- och skrivsvårigheter han anklagar svenska skolelever för. Kan ingen be OECD göra en jämförande studie av kunskapsnivån hos skolministrar i olika länder?

SKOLAN ÄR LANDETS STÖRSTA ARBETSPLATS. Jan Björklund har under lång tid med illa underbyggda påståenden farit ut mot elever, lärare och skolpersonal. Anklagat skolvärlden för att inte klara sitt jobb. Han har använt ett grovt och kränkande språkbruk. Nu har radions dokumentärredaktion tagit fram rödpennan. Det blir bock i kanten. Deras granskningsarbete, och relevant statistik, finns tillgänglig på SR:s webbsida. Björklund får underkänt på provet. Pinsamt. Samtidigt är han i full färd med att göra om svensk skola på grundval av påhittade OECD-siffror. Vem var det som pratade om skadegörelse?

Vad kan man egentligen säga om det sätt på vilket Jan Björklund handskas med sanningen? Det är kunskapsförakt. Vore jag folkpartist skulle jag kalla det moralupplösning. I en sådan här spalt kan man emellertid bara ge magistern ett skriftligt omdöme. Betyget sätts av väljarna.

DAVID KARLSSON

kulturdebatt@dn.se

Nästa del av ”Kris i skolan” sänds i P1 söndag kl 13.”

... och klistrade in den i min Facebookgrupp (som nu har 26 medlemmar - alltid något), pratade lite med Sari och satte ihop två läxprov tills imorgon. Sedan gick jag hem.

Jag borde givetvis ha gett mig ut och sprungit men jag hade faktiskt ingen lust. Istället lagade jag en lätt middag och satte igång med tvätten. Slösurfade lite mer och sedan fick jag ett städryck och dammsög, dammtorkade, städade badrummet, bäddade rent, städade kattlådan och vattnade växterna. Sedan slöade jag igen.

Nu är jag faktiskt trött. Det börjar bli dags att så sakta dra mig mot sängen. Ska bara leka lite med med Fröken först. Låta henne jaga laserpekarens röda prick. Hon tröttnar aldrig; hon måtte vara lite korkad...

Imorgon är det en annan dag. Fin fredag.

G'natt, me lovely ones. Sweet dreams!

... i vilken vår hjältinna har fyllt sin dag

Roligt att träffa mentorseleverna som nu alltså går i 8D, och inget annat. Jag har förvisso kallat dem 7D flera gånger idag, men å andra sidan gick hälften av klassen till fel sal eftersom de gick till den sal där årets 7D skulle samlas... ;-)

Har också haft lektioner med två helt nya elevgrupper; en halvstor (17 st) i språkval engelska och 9A (28 st) i religion. Jag tror det blir bra - de är alla lagom stökiga på det där ganska alerta och roliga sättet som visserligen kommer att göra mig totalt urlakad efter varje lektion men som kommer att ge mig så mycket gott tillbaka, också! Huruvida de kommer upp i samma nivå som förra årets 9B är jag tveksam till...

I övrigt har dagen gått åt till att leta rätt på förkomna bokbeställningar, pedagogisk lunch (en gång per läsår max, för min del...), planering, kopiering intill förbannelse, ett par möten, samtal med kollegorna och - roligast! - besök av några ur... ja, just det... förra 9B!

Jag och Mia har också hunnit spika våra träningstider. Vi går ut hårt och ska träna på Nautilus tre gånger per vecka - måndag, onsdag och fredag. Och så anmälde jag mig till det lite längre och tuffare poweryogapasset som går på tisdagar, med början nästa vecka. Jag må känna mig förfärligt ensam emellanåt, här i Emmajävlaboda, men jag ska göra mitt bästa för att åtminstone inte ha långtråkigt...

Apropå träning följde jag min föresats från i morse och drog på mig träningskläderna direkt när jag kom hem (jobbade ända till halvsex idag igen...) och gav mig ut på en halvmilarunda, med delvis powerwalk och delvis joggning. Mest joggning, faktiskt. Mia säger att hon siktar på Beach 2009 då 40-plussare kommer att regera på stränderna. Själv sätter jag målet vid höstlovet. Höstlovet 2008, då. Jag fixar det! (Fast jag har iofs inte tänkt tillbringa mitt så gott som obefintliga höstlov på stranden - såvitt jag vet.)

Men nu... nu är jag så trött. Mejlen jag skulle skriva och telefonsamtalet - det Viktiga - jag skulle ringa får anstå. Jag ska ta en bok och lägga mig på sängen och läsa, tror jag. Fröken S tycker nog att jag är en hemskans trist matte men jag orkar inte stimma med henne. Får väl ta fram laserpekaren och låta henne rusa sig trött. Jag fattar inte hur katter kan vara så korkade att de jagar och jagar efter den där röda pricken och aldrig nånsin tröttnar..?

På stereon dundrar Jesus Christ Superstar i den helt underbara versionen från 1971 med Ian Gillan, Murray Head och Yvonne Elliman. Jag har beställt filmversionen från 1973 från CDON och väntar leverans vilken dag som helst. Yvonne Elliman är med även i den versionen:

Tanken är att jag ska se den med mina sjuor, när vi jobbar med Nya Testamentet; den och Life of Brian... ;-) Och den 15 november ska jag och Agneta se den i Malmö, med Ola Salo som Jesus.





















Mumselimums. Något för en Magdalena, eller hur me lovely ones? ;-)

... i vilken vår hjältinna drar västerut

Det var så skönt att träffa kollegan/vännen Ingrid igår, i Växjö. Vi möttes vid stationen och sedan åt vi frukost hemma hos henne, lyssnade på EST och pratade sådär gott med varandra. När regnet upphört tog vi hennes bil och körde ut till Hissö och promenerade i skogen en timme. Helt ljuvligt!



Så småningom släppte hon av mig inne i stan, jag gjorde mina ärenden och åkte sedan hem. Ganska nöjd och glad och det kändes inte ett dugg jobbigt att kliva av i Emmajävlaboda, faktiskt. Jag cyklade hem, satte på Marilyn Mansons Mechanical Animals och fixade mig en snabb middag.

Resten av kvällen tillbringades vid datorn, i telefon och - en liten stund - På drift (äntligen börjar den lida mot sitt slut).

Johanna hörde av sig och det blir - av skäl jag inte går in på - så att jag åker till Falkenberg senare idag och stannar där medan hon är på Arvikafestivalen. Det blir en salig blandning av sol, bad, kattväkteri, cykling (jag tar med mig cykeln upp och fan vad det var krångligt, då, och omöjligt att boka via nätet...) och roliga återseenden.

Haha... jag ska leka badjävel så det stänker om det!












(OBS! Det är inte jag på bilden... ;)

Men än är det några timmar kvar tills jag åker. Solen skiner även här och det blir nog en runda på cykeln och lite pyssel innan jag sticker. Det är ju bl a detta som är så tokskönt med att ha en hyreslägenhet; jag bara vattnar krukväxterna, kollar att spisen är avstängd och inget står i stand-byläge, låser dörren och drar. Inga bekymmer för brevlådor och gräsmattor och fan och hans mormor. Ljuvligt!

... i vilken vår hjältinna skjuter upp

(Street art, Lund)
Hemma igen. Jag har haft några helt ljuvliga dagar på Framsidan. Det kändes inte särskilt roligt att kliva av tåget här i byn och traska hemåt. Mitt hem är mysigt och fint och imorgon är det jobbvecka igen och våren har hunnit övergå i sommar. Men det känns inte riktigt okej. Att vara här, alltså. Det är nog som Bästaste A sa i telefon för en stund sedan... jag är på väg.













Festen igår var precis sådär lyckad och rolig och försommarmagisk som jag hade hoppats den skulle bli.













Varm, skön stämning med roliga och trivsamma människor i allmänhet och några Vänner i synnerhet.













När det blivit mörkt kändes stjärnhimlen så nära att man nästa kunde ta på den, sådär lite utanför de värsta ljusföroreningarna. Jag gick ut på framsidan, en liten stund, och la mig på en trave ännu lite solvarma byggstenar och tittade upp mot stjärnhimlen och lyssnade till fåglarna i nattmörkret. Näktergalen hade hyfsad konkurrens av Judas Priest på andra sidan stallbyggnaden...

















Sedan joinade jag de andra igen och glammade till framåt morgonkvisten. Då var det fint att hitta nästan som ett lönnrum och stänga in sig i och utbyta tankar och förtroenden innan sömnen kom smygande och de sista tappras bubbel och babbel ute i köket - som vid det laget övergått till politisk diskussion - tonade bort.













En stor del av dagen idag fördrevs ute i solen på bakgården med kaffe- och vattendrickande och Panta Rei, Neil Young och Anders F och avslappnat snack.

















En tupp, stor som en grand danois, spatserade omkring och såg respektingivande men visade sig gilla limpmacka.

Smolket i bägaren var den idiot som dundrade förbi i kvällsmörkret igår och körde på en liten misse (Fröken Smillas bror) så att den bröt benet på ett så skumt sätt att veterinären idag rekommenderade P & E att faktiskt låta avliva den i stället för att försöka laga ihop den. Hur kan man köra på ett djur utan att stanna och se efter hur det gick?

Frampå eftermiddagen åkte jag med Bästaste P in till Lund. I väntan på mitt tåg åt vi italiensk glass, drack kaffe och småpratade. När jag skulle köpa biljett visade det sig att det inte fanns plats på tåget. Vad göra? Jag klev helt sonika på och avsåg att lösa biljett direkt på tåget. Detta innebar att jag givetvis inte fick någon plats utan tillbringade 2 timmar och 16 minuter på golvet precis vid av- och påstigningsdörrarna. Lite tungt för mig som hoppades på att kanske får ett par timmars sömn... Å andra sidan var det så knôkafullt med folk att de två konduktörerna liksom bägge trodde att den andra kollade min biljett och sålunda åkte jag -Ära vare Buddha - Lund - Emmaboda gratis. JÄJ!

Men nu är jag, som sagt, hemma igen och det känns inte bra. Inte bra alls. Jag måste göra något åt detta. När jag kommer hem från Polen ska jag lägga in en överväxel på jobbsökarfronten. Kanske t o m söka helt andra jobb än lärarjobb? För flytta utan att ha fått nytt arbete känns inte som en smart sak att göra. Såvida jag inte får den där tvåan på Möllevången. Det är ju bara jag och 1174 andra som anmält intresse...

Och här slutar min blogg för idag. Nu har jag ännu en stund skjutit upp det trista arbetet med att packa ur min ryggsäck. Men det måste göras. Imorgon kväll ska den packas om för nästa äventyr! Och när jag packat upp ska jag ta mig ett skönt skumbad och sedan krypa i säng.

Stay cool, me lovely ones, och tipsa mig gärna om jobb på Framsidan... ;-)

... i vilket vår hjältinna förlorat något viktigt

Jag har förlorat en timme! Här låg jag och hade somnat om i godan ro efter Frökens morgonrusning (hon har en favoritleksak - en djuprosa, lite sammetsaktig och ganska tunn hårsnodd som hon kan leka med i timtal - och hon leker våldsamt och högljutt) och när jag vaknade var klockan plötsligt ELVA..? Ja, åtminstone klockan i min mobiltelefon, eftersom den ställer om sig själv. GAH! En förlorad timme! Och jag får inte tillbaka den förrän om ett halvår - och då utan ränta. Jag vill att den ska betalas tillbaka en måndagsmorgon, som lite plåster på såren!

Utmattad vacklade jag upp (jag har en del sömn att ta igen...) och famlade mig ut till min Don Pedro och fick på första morgonbaljan Blue Java, passerade min hallspegel på väg in i badrummet och konstaterade att de fem kilo jag tyckte jag lagt på mig igår kväll (due to whisky, vin, öl och därmed följande chips och nachos och efterföljt av gårkvällens pizza- och popcornsmofflande) tycks ha försvunnit under natten. Alltid något.

Medan Don Pedron småsmattrade på spisen gick jag in i vardagsrummet och matade in några Leonard Cohenplattor i CD-växlaren (ja, jag är en usel CD-användare - inte alls som de vinylhjältar i vars sällskap jag fick dväljas några timmar på fredagskvällen... ;-)) och fick se att Kattfan (kär katt har många namn...) återigen hade dragit ut ett par av mina garnnystan. Hmpf. Den dagen hon ger sig på min stickning i det ljuvliga - men ack så dyra - silke/alpackagarnet ska jag fanimej knyta en knut på hennes svans.

Sålunda muttrande, men ändå snabbt upptinande igen av Leos (ja, vi är på smeknamnsbasis han och jag) sköna röst, gick jag ut i köket och öpnnade laptopen och satte mig ner för att slösurfa (vilket en morgon som denna innebär lite läsning och skrivande på rockboarden och en långlång bloggpromenad). Och här sitter jag än. Men jag samlar mig. Samlar mig för en milslång promenad i min småländska skog. Den är iofs inte min, egentligen, men när jag går där äger jag den för stunden. Och snart ska jag gå i min halländska skog, hade jag tänkt. Den är inte heller min, men den arrenderar jag åtminstone en liten bit av.

Min bloggpromenad den här morgonen var intressant som alltid. Jag fascineras av den mångfald av tankar och idéer jag bjuds på, liksom de olika graderna av öppenhet. En del skriver verkligen bara som dagböcker, några är enbart retrospektiva, några vaket reflekterande, somliga lite hemlighetsfulla, ja, snudd på kryptiska, och andra är vidöppna och utlämnande. Min egen blogg är... min, liksom. Här skriver jag vad som faller mig in - men håller hårt på integriteten, och det alldeles oavsett hur en av mina trognaste läsare anser sig uppfatta saken. Det finns dagligen saker jag väljer att skriva och det finns dagligen saker jag väljer att inte skriva eller lämna ut. men oavsett vad jag väljer är bloggen min och det är jag som bestämmer över den. Härliga tanke!

Är ni nyfnikna på vilka bloggar jag promenerat i så är det bara att se på högersidan här. Där finns en del av dem. Andra inte. De som inte finns på min högersida är antingen stora gäspningar, eller så vill bloggaren inte helt och hållet vandra i ljuset, än. Men jag uppdaterar min lista alltemellanåt och dagens särskilda rekommendationer är sugbloggen, Fredrikbloggen, Teflonminne, Way Over Yonder och Kaffe Med Mjölk. Och så Caligula, förstås! Alltid Caligula!

Igår kväll, förresten... Jag var så himla trött och seg att jag lyckades avbryta min "recension" av den japanska samuraisvärds- och steppfilmen mitt i. Det jag vill tillägga är att samtidigt som den sorgsna undertonen fanns med... så fanns det också värme, kärlek och acceptans. Och ett grymt spännande soundtrack - egentligen borde jag redan då begripit att steppscenen i slutet bara var en helt logisk följd av filmens rytmiska musiktema. All in all var det alltså en film att gilla och jag kommer att bära den med mig ett tag! Ära vare public serviceteve!

Nu ska jag klä mig klart, borsta håret och leta upp min mp3spelare och ge mig ut en sväng.

Stay tuned, me lovely ones!

(Pssst! Läs gärna Tysta Tankar, också!)

... i vilken vår hjältinna b(l)uesat lite

I morse vaknade jag i Helsingborg, och åt en stillsam, myspratig frukost och här sitter jag nu i lugn och ro i min sköna tevesoffa, med en styck Fröken klistrad på mig. Jag är inte så lite matt ikväll. Det har varit ett minst sagt intensivt dygn. Vänner, musik, öl, vin, mer musik, skönt snack, ännu mer musik, dans, glam, värme, glädje och mycket fniss, skratt och förtrolighet. Att sova var det inte tal om. Inte särskilt mycket i alla fall, så tågresan hem var tung... Jag hade tänkt slumra, men kunde inte riktigt koppla av. Sätet på Pågatåget var alldeles för obekvämt, och när jag bytt tåg i Hässleholm hamnade jag bredvid en av mina elever och hennes kompisar och de bara TOK-flamsade. Jag kunde inte låta bli att skratta åt dem, när de satt och smygfotograferade den söta ynglingen på sätet mitt emot mig, med sina mobiltelefonkameror...

Det var skönt att komma tillbaka till Byn, svänga inom Konsum och köpa en pizza att värma i ugnen och sedan gå hem och äta den och så avrunda med popcorn... Jag undrar varför man inte bara "behöver" salt (vilket ju är lätt att förklara) utan också fet mat, när man är lite dagen efter? Pizzan var inte särskilt fet, men att äta en soppa eller en sallad fanns liksom inte på kartan...

Efter maten och lite slösurfande tog jag ett varv med dammsugaren, städade badrummet och torkade golven i ett ryck av plötslig energi och sedan belönade jag mig själv med ett långt, varmt bad och TransSiberian Orchestra som soundtrack till det.

Världen är annars bra liten, nu igen. På tåget ner mot Hbg klev en man på tåget, med lite halvrufsigt hår, ryggsäck och frånvarande blick. Min gamla lärare från kurserna i religionsvetenskap! Eller... gammal och gammal - han är yngre än jag... Numera undervisar han på universitetet i Växjö, och jag ville gärna frågat honom om hur det ser ut med D-kurser i rel.vet där, nu... Men det var inte riktigt läge för det (trångt och bökigt på tåget) så vi bara småpratade helt kort. Roligt att se honom igen, dock, han är en helt fantastisk föreläsare och jag har många roliga minnen från hans kurser! Inte minst den där gången när vi upptäckte att han brukade ta av sig sandalerna och trampa omkring barfota bakom det stora bordet i föreläsningssalen. :-D Blev sugen på att ta upp studierna igen - om än på halvfart.

Snart är mitt påsklov slut. Det har varit ett fint och bra lov där jag inte bara gjort det jag tänkte och planerade utan också upplevt saker jag inte hade ens vågat hoppas på! Nu ska det bli roligt att gå tillbaka till jobbet och möta mina elever igen och kämpa tillsammans ett tag till!

Men en dag återstår - morgondagen! - och även om den blir en timme kortare, tack vare sommartiden, så ska jag utnyttja den väl. Jag tänkte bland annat ta mig en milslång promenad och både få mig lite träning och se om det finns några vårtecken ute i skogen. I Helsingborg igår såg jag i alla fall vitsippor, uppe i Hälsobacken. Bästaste A skulle fotografera mig med dem, men jag misstänker att bilden blev lite suddig och att blommorna skymdes av en FUN Lightflaska - fylld med mycket FUN och lite Light... ;-) Så ska jag sova middag med Fröken, ringa ett par roliga samtal, laga mig en god middag och ägna några timmar åt DN. Är lite sugen på ett yogapass, också...

Och kvällen är ju inte slut här; det är dags att laga sig lite te , se den japanska filmen på SVT2 - Zatôichi och fortsätta sticka på min tröja. Nu vill jag ha den klar!

À demain, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna är sambo

Jajamen! Nu är hon hemma igen, Fröken Smilla. Johanna mötte upp med henne på centralen i Göteborg igår och Fröken uppförde sig exemplariskt hela den långa resan hem. Jag hade inte tänkt på att boka en plats i en kupé som tillåter djur, men en snäll konduktör gav mig och Fröken en helt egen liten kupé! Inte illa, va'? ;-)

Resan hem från Hemsedal - via Oslo - var ungefär som resor är mest, när det handlar om rena transportsträckor. Den var alltså händelselös och sömnig och gäspig. Bitvis kändes den dessutom snudd på oändlig.













Men jag hade en ljuvlig sak att se fram emot! Bästaste A smsade och undrade om vi skulle ta och beställa biljetter till Jesus Christ Superstar. Jag visste inte ens att de hade släppts! Men det är klart att jag ville - så nu har jag en verkligt najsig musikalisk begivenhet att se fram emot! Jag lyssnade nyss på Gethsemane (I only want to say) och hör att här kommer Ola Salos röst och Gillan's (min favvo-Jesus!) väldigt nära varandra. YAY - det här blir intressant! Synd bara att inte Mustasch-Ralf (som enligt uppgift från initierad källa också prövade för rollen som Jesus) inte kunde göra Judas - det hade varit mumma, det! Men... man kan inte få allt. ;-)


När jag varit borta några dagar spelar det ingen roll hur kul och trevligt och ljuvligt det varit; det är ändå skönt att komma hem och pyssla lite. Jag har en del pyssel att fixa med idag, såsom lite stickning, träning, baka matbröd och annat smått och gott. Ett par kreativa projekt som måste gå framåt har jag också.

Apropå biljetter är nu biljetter till Burg Herzberg beställda, också! Det var inte helt lätt - min tyska är inte vad den aldrig varit, och även om de droppat in ett och annat engelskt ord emellanåt så var det mest trial and error som gällde tills jag fick rätsida på det! Jag ser så otroligt fram emot att göra den resan, tillsammans med Riktiga Vänner - nya som gamla!

Så min sommar börjar ta lite form. Så mycket mer form ska den i och för sig inte ha. Jag gillar att ha luckor, rejäla sådana, för det oplanerade och spontana, också! Det handlar väl mest om att beställa fint väder. När det gäller BH har jag svårt att tänka mig att det kan bli värre än förra året - jag kan inte se hur det liksom skulle kunna regna mer... Men jag skulle också vilja ha en del dagar vid havet, med fritt blås mot horisonten och en skön filt att ligga på... Och stugan. Det måste absolut bli ett par sejourer i stugan! Minst! Det ska det givetvis bli även innan sommaren, men det skulle vara fint att ha ett par, tre svarta juli- eller augustinätter därute också, och sova ute under stjärnorna. Så ska det bli!

Mitt öra värker idag igen! Jag vet inte vad det är men de här telefonsamtalen har en tendens att bli väldigt långa, trots att det verkligen inte känns så. Samtalen bara flyter på och vi pratar mestadels musik och resor och barn och vänner och livet och erfarenheter och mer musik och känslor och värderingar och skvaller light och plötsligt är det mitt i natten. Igen! Vänskap. Sann sådan. Och jag är så lyckligt lottad att jag har fler vänner av det virket!

Förresten. Världen är liten. Igår, på de sista tågsträckorna, satte sig en man på sätet bredvid mitt. Vi började prata sådär som man egentligen ofta vill, men inte gör för att man är så stel och tråkig och kom-mig-inte-förnär. Han berättade att han var på väg hem från Växjö, där han påbörjat en forskarutbildning (ämne franska och typ något internationellt - jag la det inte exakt på minnet) och jag berättade att jag själv är tämligen usel på franska (understatement...) men att jag har en väninna som studerat tvåspråkighet (bl a med franska, om jag minns rätt) på universitetet i Stockholm och att det är intressant med språk (själv gillade jag nog iofs litteraturvetenskapen och språkhistorian mest, när jag pluggade engelska)! Han undrade vad hon hette och jag sa hennes förnamn. "Men", sa han, "henne känner jag lite från internet - hon har haft mycket kontakter med Senegal, eller hur?". Och det kunde jag ju bekräfta. Så... it's a small world, raraste vajlan, och M. från Emmaboda hälsar så mycket! :-) Han skulle f ö ha en föreläsning här, snart, och bjöd mig att komma och lyssna. Men jag tackade nej - han verkar trevlig och har kanske ingen som helst dold agenda - men han kan likaväl vara en rejäl kardborre och det räcker med den jag har just nu...

Nu är det dags att brygga på lite mer Blue Java och kanske rentav klä mig? Uppdaterar lite senare idag, med några tankar jag har...

Stay tuned, me lovely ones!














My sweet Lord...

... i vilken vår hjältinna har sovit väldigt gott

Jag kom i säng alldeles för sent igår. Äntligen kom jag igång med att installera mig med den nya telefonen, som jag köpte i Kalmar förra fredagen. Den är lättnavigerad och smidig och egentligen är det inga probs alls. Utom det att när jag hade synkat ihop den med Windows Media Player så var en del låtar inte i rätt format. De funkar att spela i mobilen (med sådant tycker jag är pyssligt - jag har ju en kanonbra och superlätt mp3-spelare) men går inte att använda som ringsignaler. Men jag låter det vara nu. Får pyssla med det ikväll.

En bra sak med telefonen är att jag numera slipper vakna till en äckelkäck visslingslåt på mornarna. Sådant är viktiga saker - det gäller att vakna mjukt. Optimistisk som jag är hade jag satt den på tidig väckning så att jag skulle kunna ta ett pass på jävelmotionsjävelcykeljäveln (det är inte bara du, Bästaste A, som känner att det blev mycket av det goda i helgen... ;-)). Men det blev inte så; det var alldeles för varmt och skönt under täcket så jag snoozade en timme. Jag tar det där ikväll, istället.













(Sådan matte, sådan katt - eller om det kanske är tvärtom?)

Nu: stjälpa i mig kaffet, rusa iväg, jobba och fundera på något lite intressantare att skriva om ikväll...

... i vilken vår hjältinna drabbas av klarsyn

Jag använder inte mina linser sådär ofta som jag kanske borde. Idag har jag dem på för att till fullo kunna njuta anblicken av en obruten horisont, men också för att känna igen bekanta när jag strosar omkring här i min gamla hemstad. Men jag blir nästan sjösjuk av dem, så ovan är jag. De är underbara när jag behöver se långt, men att sitta vid datorn, läsa i en bok eller försöka få på lite mascara på ögonfransarna är snudd på ogörligt. Ändå har ju min optiker talat om exakt vilken styrka jag ska ha.

Strax är det dags att bege sig ut i de salta vindarna. Fast det blåser ytterst måttligt, med bästkustmått mätt. Och just nu regnar det inte. Å andra sidan har jag paraply. Men jag väntar på Johanna som i sin tur väntar i en nästan oändlig telefonkö till Alfakassan. Det är klart att det inte ska vara hur enkelt som helst att få understöd när man inte har något arbete, men samtidigt behöver väl inte folk på ställen som den där Alfakassan gå in för att jävlas med de som faktiskt behöver lite monetär hjälp? Johanna slutade sin säsongsanställning i början av december och har fortfarande inte fått sina Alfakassepengar. Det blir ju liksom lite drygt när man, som Johanna, har en hyra och andra räkningar att betala - plus att det är käckt om man kan äta sig mätt också.

Fröken Smilla finner sig väl tillrätta här i sitt tillfälliga hem, men hon har kvickt utvecklat en faiblesse för att klättra, och klättra högt. Igår när vi varit ute en sväng satt hon uppe på en garderob och imorse försökte hon, via köksfläkten, att klättra upp på överskåpen här i köket. Johanna måste införskaffa en vattenspruta. Genast!

... i vilken vår hjältinna konstaterar

... att det är med katter som det är med barn. Är de tysta har de något jävelstyg på gång:

... i vilken vår hjältinna känner sig extra belåten

Jajamen. Jag sitter här, nyduschad och snäll och klappar mig själv på axeln. Efter att maten sjunkit undan började jag inte alls på Det Hemliga Kreativa Projektet, utan bytte om och satte mig på jävelträningsjävelcykeljäveln och medan jag såg Smålandsnytt och Skolfront och lite av Papas kappsäck cyklade jag ca 42 km (55 min). JÄJ! I rock!

Nu blir det en stor mugg te och sedan blir det soffan, DHKP och lite slöande. Det har jag ärligen förtjänt. Fröken har hittat en av sina älsklingsleksaker, en vit hårsnodd, och hetsar den frenetiskt ute i hallen och är inte ett dugg intresserad av mig, längre.

Tjingeling. Typ.

... i vilken vår hjältinna håller söndag

Vaknar när Fröken försöker riva ner saker i sovrumsfönstret. Vi har diskuterat det där, hon och jag, om hon verkligen är en katt och inte en inkarnerad noshörning. Smidighet är inget jag direkt förknippar med henne. Men hon kommer väl att bli vuxen hon också, en dag.

Gårdagens frustration och irritation handlade faktiskt väldigt mycket om just utebliven träning och vad utebliven träning gör med mig. Jag blir arg och besviken på mig själv och dessutom får jag endorfinabstinens. Idag ska jag börja med en riktigt snabb långpromenad för att komma i balans, och i eftermiddag blir det ett pass på jävelmotionsjävelcykeljäveln, också. Sedan kommer jag att vara i fas med mig själv, och hög på sagda endorfiner.

Och för att då belöna mig ytterligare ska jag köpa hem DN och plöja den i timtal, läsa någon av alla bra böcker jag lånat och dessutom äta något riktigt smalt och smaskigt till middag. Njuta av min söndag, helt enkelt. Vilsamt, energiladdande och upplyftande ska det vara. Avrunda med ett långt, varmt bad och lite skön musik.

Men först: det här. Ren, djävulsk energi at its best!

Stay tuned!

... i vilken vår hjältinna har dippat

Jag dippade lite igår. Inte med chips och någon god sås (jag äter nästan bara popcorn, nuförtiden) utan känslomässigt. Jag får sådana dippar ibland. Det var ganska längesedan nu så först kände jag inte riktigt igen det. Visst kan jag vara trött, nere och ledsen och deppig ibland. Men de här dipparna är annorlunda. De känns mer som en sorg. Jag hade sådana när jag var nyskild, och de dök oftast upp när barnen var hos sin far och jag var ensam utan att ha valt det själv, riktigt... (På sätt och vis var det ju självvalt att skilja mig, men det var också nödvändigt.) En känsla av ödslighet, sorg och tröstlöshet.

Då, på den tiden, var dipparna både breda och djupa (vi snackar Marianergraven), och inget jag precis kunde hoppa över. Nu är de smala och grunda och jag kliver med lätthet över dem. Det har tagit år av övning och insikter om att det faktiskt är helt okej att vara ensam. Att det inte är ett dugg farligt, utan faktiskt ganska skönt. Jag har också fått lära mig, steg för steg, att tycka om mig själv. Det har tagit tid och inneburit mycket arbete med mig själv. Men det har gett resultat. Oftast tänker jag inte på det, men just när de här dipparna kommer - eller snarare när de klingar av - då blir det att jag tänker tillbaka på vägen jag har gått och ser vilken sjuhelsickes resa jag faktiskt gjort!

Jag antar att det är det arbete jag lagt ner - och resultatet! - som gör att jag kan bli ledsen, eller arg, om jag anklagas för att vara egoistisk, självcentrerad, att jag försöker framställa mig som perfekt osv. Det är orättvist. Jag vet väldigt väl vilka mina svagheter är - och de är legio, dessutom - och vad jag behöver jobba vidare med. Men jag har också fått mig själv att må så mycket bättre än jag gjorde för bara några år sedan, att jag inte tolererar påhopp. Konstruktiv feed-back, däremot, som ges i en positiv, omtänksam och kärleksfull anda - det är jag tacksam för att få. Mina vänner ger mig detta och också för detta älskar jag dem!

Att dippen kom nu var ju egentligen ganska självklart; jag kommer ju inom kort att leva helt ensam. På sätt och vis är det givetvis helt självvalt. Även om jag inte är ett dugg rädd för den sortens ensamhet är det klart att det känns som att bege sig ut på ett gungande underlag. Jag är ganska ny här i byn och har inte så många vänner än. Faktum är att jag inte har några Vänner. Däremot ett och annat vänämne. Så det ska nog bli bra detta! Ja, det ska det bli. Det har jag bestämt. Jag måste vara min egen lyckas smed; jag precis som alla andra.

Och bara detta att sova på saken är till stor hjälp; idag mår jag gott igen! Jag lurar på en rejäl långpromenad, i ett väder som helt klart är bistrare än igår, och så har jag ju en del kreativa projekt att greja med! Sova middag verkar också ganska lockande:

... i vilken vår hjältinna fostrar en katt

(Vattenkanonen)

Fröken Smilla försöker ta sig friheter. Hon har en fin plats i köksfönstret. Där får hon gärna sitta och överblicka bakgården. Men hon får inte rafsa ner dekorationerna i fönstren (fyra geléaktiga glas- eller kakeldekorationer från Lagerhaus i form av röda hjärtan samt en pimpig röd ljuslykta från Indiska). Då åker vattensprutan fram. Två gånger räckte. Sedan har hon låtit dem vara. Då övergick hon till en särskild växt i vardagsrumsfönstret. En kanonad från vattensprutan så har hon slutat med det också.

Nu är tvätten ren, horisontella ytor dammtorkade och golven (som iofs också är horisontella) dammsugna och våttorkade. Återstår: handla hem lite smarr till ikväll. Det innebär en hälsosam och stärkande promenad till affären i lite lagom snål och snögloppig blåst. Det innebär också en stor skön sjal, pösig hiphopluva (fast de brukar vara ganska tajta) och lovikkavantar.

Stay tuned.

... i vilken vår hjältinna är lite näsvis

Näsa för det sköna i livet. Det har vi, både Fröken och jag.

... i vilken vår hjältinna citerar

(Len liten rosa trampdyna. Bedrägligt len...)

Med magen full av nybakta kryddmuffins läser jag en text av Kristina Lugn, klunkandes på kaffe ur en sjörövarmugg:

"Jag behöver tystnad
och ensamhet
och en språkdräkt med god passform.
Jag behöver en hemlighet
och ett slitstarkt verklighetsunderlag.
Min arbetsuppgift just nu
är att försöka ta mig ut
ur mina egna formuleringar.

Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det
blir man aldrig glad."

(Ur Hej då, ha det så bra!, Kristina Lugn, 2003)

Äsch... ni får en till:

"Men jag ansträngde mig att inte vara
motbjudande i ditt sällskap
jag försökte lukta gott till exempel
jag hade till en början inte en tanke på något annat
än att älska dej
jag ville gärna vara vacker
jag ville gärna vara artig
jag tvättade händerna mycket noggrant
innan jag rörde vid dej
ständigt umgicks jag med planer på
att ordna det trevligt för dej härhemma
det kan inte råda någon tvekan om
att jag önskade dej allt gott
min enda åstundan var
att älska dej
det var mycket enfaldigt av dej
att inte älska mej då
när jag var på gott humör, när jag sprudlade
av offervilja och barmhärtighet!

(Ur Till min man, om han kunde läsa, Kristina Lugn, 1976

Nu får det räcka. Det har mojnat en smula och regnet har gett upp. Jag ska ta mig en kvällspromenad.

... i vilken vår hjältinna pysslar med musik

Ute stormar det. Med inlandsmått mätt, då. På bästkusten skulle vi knappast kalla detta en lätt bris. Men det fläktar rejält och emellanåt kommer det duktiga regnskurar. Då är det skönt att vara inne och fiffa.















Eller bara sova...

Jag har samlat ihop lite random musik att bränna till Vännen P. Ska se om jag rentav har en tom CDR att bränna på så jag kan göra klart. Rendom och random, förresten. Egentligen är varje låt väl vald utifrån dels vad jag tycker om att lyssna på själv och dels vad jag tror att han inte lyssnar på. Det är hans önskan. Men han är svår; han är en av de där som inte bara har djup musiksmak utan oerhört bred, dessutom. Här är vad jag laddat in för utbränning (lägg gärna märke till min formulering där - jag laddar åtminstone inte ner...):

Amr Diab - Habibi Ya Nour el Ain
Amy Winehouse - Tears Dry On Their Own
Cheb Khaled - Aicha (version mixte)
Cheb Khaled - Kebou
Faith - Skogsrået/Finngalkn
Hoven Droven - Bjekkergauken
Hoven Droven - Kompispadden
Lars Winnerbäck - Höst på min planet
Lars Winnerbäck - Gråa dagar
Lars Winnerbäck - Vad är det som bekymrar Sara Wehn?
New Tango Orquesta - Fugato
New Tango Orquesta - Estacion
Nick Drake - Time Has Told Me
Nick Drake - Saturday Sun
Orphaned Land - The Kiss of Babylon (The Sins)
Orphaned Land - A'salk
Primus - Seas of Cheese
Primus - American Life
Radiohead - Karma Police
Steve Vai - Bad Horsie
Steve Vai - Tender Surrender
Wolverine - His Cold Touch

Frågan nu är i vilken ordning låtarna ska ligga... och huruvida jag ska lägga ett gäng på en "etnoplatta" och en på en annan? Tål att funderas på; jag är inte så jättebra på att mixa ihop så att låtordningen blir sådär smidig och självklar. Det jag inser är att det i alla fall inte räcker med en CDR...

Medan jag funderar låter jag Cheb Khaled sjunga. Bara för mig.

... i vilken vår hjältinna låter tiden stanna

(Min älsklingsfrukostassiett!)

Fröken Smilla väcker mig vid niotiden. Jag vet att klockan är ungefär nio eftersom jag – just när jag slår upp mina mörkblå – hör skolbussarna köra iväg mot Kalmar. Jag känner att det är bra att jag valt att stanna hemma och pyssla om mig själv. I det här skicket hade en arbetsdag varit en plåga.

Nu sitter jag istället fortfarande i nattlinne och raggsockar (oslagbar kombination!), dricker mitt Blue Java, lyssnar på P1, killar Fröken lite bakom örat och flanerar bland bloggarna samtidigt som jag ser ut över bakgården. Igår kväll, när jag gick och la mig, var det kallt och ett tunt snölager täckte allt. Idag är det blekt, grått och vått och ingen snö alls. Bipolärt väder?

Igår, innan jag gick hem från jobbet, tog jag ett steg till i min Hemliga Kulturella Gärningsplan. Hehe. Det framskrider och det är spännande!

Dagen ska vara fortsatt lugn och fin. En magisk dag. En dag utan klocka. En Nick Drake-dag. Smärtsamt vacker musik och text. När jag hör honom vill jag bara gråta, samtidigt som jag känner att sorgen är skön att vila i, något att bejaka – inget att fly ifrån…

Om en stund ska jag bädda och ta ett varv med dammsugaren. Det måste göras lite oftare nu när jag har en Fröken här, annars kommer min näsa och mina ögon att protestera. Sedan blir det mer kaffe och The Curious Incident of the Dog In The Night-Time. Jag tänker att boken borde vara obligatorisk läsning för lärare.

Stay tuned...

... i vilken vår hjältinna skjuter upp

Jag borde lagt mig tillrätta i soffan för en lång stund sedan. Men för några ögonblick kändes det nästan som att jag ändå skulle ta mig en rejäl långpromenad. Jag lyckades övervinna den impulsen, diskade lite...













... och nu är mitt te klart och en liten mörk chokladbit väntar på mig, tillsammans med boken, kuddarna, mysbrallerna, raggisarna och Fröken.

... i vilken vår hjältinna haft ett kärt återseende

(Snö, Hiroshige, ca 1830)
Det var först när hon klev in i arbetsrummet som jag insåg hur mycket jag saknat henne - min kära kollega S. Efter att ha varit hemma och sjukskriven efter Operation Urgröpning (och därefter påflugna komplikationer) är hon tillbaka efter 7 veckors bortavaro. JÄJ! Vi fikade slät bulle och drack kaffe och uppdaterade varandra på jobbet och livet och universum och allting.

Egentligen var det två kära återseenden eftersom även kollegan M. kom tillbaka efter att ha åkt på en gruvlig campylobactattack under sin Egyptensemester. Hon såg pigg ut, men var trött och mör, förstås.

Nåväl - nu är de tillbaka och ordningen är återställd.

Efter jobbet tog jag tag i träningen direkt och cyklade 23 km på 31 minuter. Det är faktiskt ganska okej. Efter en skön dusch lagade jag mig en liten rotsaksmiddag och nu ska jag faktiskt bara vegetera här, en god stund. Slökolla på teven och kanske läsa lite mer i Under lysande måne medan jag vilar fötterna på soffbordet och förstrött killar Fröken Smilla bakom öronen.

Just nu intervjuas Peter Siepen i reprisen på Carin 21:30 och jag kan inte låta bli att gilla karln vars motto är Min fysik - Din belöning. HOHO! Och utan att göra någon direkt koppling i övrigt, mer än att han ser oförskämt bra ut, kommer jag att tänka på den übersnygga transan jag såg i Lund igår. SÅ läcker och med en kappa som Johanna skulle döda för att äga.

Idag är det 19 år sedan jag födde mitt fjärde barn.

















(Linus, typ 13)
Lillmysen fyller nitton år och när jag pratade med honom för en liten stund sedan var han hemma hos storasystern Matilda i Hemsedal och hade munnen knôkafull av Rilles extremsmarriga kladdkaka. Han hade ännu inte fått vår present, men om en stund är han lycklig (hoppas vi...) ägare till en väldigt fin snowboard med bindningar. Han kommer att bli jätteglad, för han pratade med mig om att han ska åka hem till Sverige i mitten av februari och köpa bräda (fast det slipper han ju nu!) och hämta bästisen Sune (som egentligen heter Emil) för två veckors tokåkande. Nu behöver han bara köpa sig ett par skor. Najs!
















(Linus, 17½ och Lillkusin Leo, typ 3-4 månader)
Hmmm... Nu börjar jag bli sömnig. Klockan är inte ens åtta och jag tänker nog stanna uppe åtminstone en timme till. Kanske. Å andra sidan är det ganska lockande att krypa ner under det fluffsiga duntäcket med boken, läsa en stund och sedan bara glida bort...