... i vilken vår hjältinna visat prov på synnerligen dålig karaktär

Just det. Jag körde ju två träningspass igår, för att kunna unna mig att ta det lugnt idag - ja, bortsett från en väldigt nödvändig städning av mitt hem, dårå - med tanke på regnet och sånt. Och ändå... har jag just varit ute och sprungit en runda, mellan skurarna. Typ 6,4k. På en tid som gör mig nöjd och glad, dessutom.

Illa. Mycket illa. Men nu... nu ska jag softa.

Tror jag.

;-)

... i vilken vår hjältinna är utmattad

Ännu en dag är snart slut. I tvättstugan hänger mina köksgardiner på tork. Allt är packat, sånär som kaffebryggaren och lite andra nödvändiga överlevnadssaker. Köket är färdigstädat, badrummet likaså (där har jag fanimej knäskurat taket... nästan i alla fall...) och alla fönster är putsade. Kvar att städa är bara golvlister och golv och av logiska skäl får de vänta tills allt är utflyttat.

Jag tänkte räknat mina böcker när jag packade dem, men orkade inte. Det blir i alla fall slitsamt att kånka dem...

Imorgon ska jag mestadels småpyssla och så ska jag träffa Catharina för att fika en stund. Det blir mysigt. Fortsätter vädret att vara så fint som det varit sista dagarna får det allt bli en långpromenad också. I övrigt ska jag mest ta det lugnt, läsa och njuta av att jag faktiskt har lov. Det har jag tid till nu, efter helgens ryck. Mitt sista sportlov på länge, så det ska utnyttjas så mycket och så väl som möjligt.

Nu tänkte jag dricka te och äta kardemummaskorpor med björnbärsmarmelad, men jag måtte ha glömt packa ner teet i kassen när jag var och handlade... Jag minns tydligt att jag la det på kassabandet, så antagligen missade jag att stoppa ner det. DÄM.

På väg hem från affären mötte jag en liten unge som hade bestämt sig för en liten solskenspromenad på egen hand. Hon såg helt klart ut att vara lite för liten för att få spatsera omkring på byn för sig själv och tänkte just korsa en med Emmabodamått mätt ganska trafikerad gata när jag lyckades fånga hennes uppmärksamhet. Jag frågade vad hon hette och berättade vad jag heter och frågade vart hon var på väg och var hon hade sin mamma. Efter många om och men (schysst med vaksamma - eller rädda? - ungar!) lyckades jag få henne att gå efter mig åt det håll hon kommit ifrån för att hitta hennes hus. Hon berättade, med darr på rösten, att hon var fyra år och inte visste var hon bodde. Vi gick in på första bästa tvärgata och genast såg hon lite gladare ut även om hon fortfarande inte riktigt visste vilket hus hon skulle till. Men strax kom en tjej rusande runt ett hörn och hojtade efter en Moa. En lättad mamma och en rädd unge kramades hårt, hårt. *phew* All's well that ends well...

Nu får det i alla fall bli skorpor och marmelad. Utan te, då. Sedan lär jag stupa i säng och precis som de senaste kvällarna lär jag ha ambitionen att läsa Guillou och precis som de senaste kvällarna lär jag däcka efter fem, sex sidor...

Sweet dreams, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna bockar av på sin att-göra-lista

Det blev städning. Handlingen får vänta till morgondagen. En dryg timmes insats gav nyskurat badrum (inkl. lite avloppsbråkande), avdammade vågräta ytor i hela lägenheten, vattnade växter, undanplockande av diverse pysselsaker och tidningar och kameror och sladdar och säkert tre par raggsockar, dammsugning (även under o bakom soffan) samt våttorkning av golven. Dessutom hittade jag sex öl i en låda på balkongen. De kommer säkert att gå åt.

Soundtrack: Camels s/t + Mirage.

Frågan är vad jag ska hitta på nu? Tror jag ska smussla lite med julklappar som inte är riktigt paketeringsklara än. Jag kan ju inte skriva vad det är jag gör, for obvious reasons. Den här bloggens väggar har öron. :-)

... i vilken vår hjältinna har varit smått duktig

Men bara smått. Jag hade tänkt träna idag. Jag hade verkligen det. Men det är mycket på jobbet och efter att ha jobbat över drygt en och en halv timma var jag faktiskt ganska mör. Det är rapporter och omdömen och åtgärdsförslag och åtgärdsprogram som ska skrivas och utvecklingssamtal som ska förberedas och frånvaro som ska kollas upp och samtal med kollegor som jag behövt prata med hela dagen men inte haft tid till - vi springer liksom bara om varandra vissa dagar - och kaffe som ska drickas och kompendier som ska kopieras och hej och hå och fan och hans mormor.

Det är just i sådana lägen som det är som mest fruktbart att träna. Det är pepp för både kroppen och själen. Men idag villeorkade jag inte. Så jag stannade hemma. Jag måste faktiskt inte träna varje dag. Jag måste göra annat också. Idag var det verkligen läge för att städa och fiffa lite här hemma. Mina grejer börjar liksom flyta omkring i lägenheten och tvätten från förra veckan är visserligen prydligt ihopvikt, men ligger i högar på sängen i arbetsrummet. Tidningar, böcker, pysselprojekt, block, pennor och väskor och DVD-filmer verkar leva ett eget hemligt liv när jag är på jobbet och liksom bit för bit ta över mitt hem. Badrummet var inte smutsigt - ånej -men inte heller rent och spisen bad så vackert om att bli ordentligt avskurad. Till och med mina tålmodiga och härdade växter började se lite luggslitna och deprimerade ut. Fyra behåar som ska handtvättas låg och väntade i en korg i badrummet.

Så jag gjorde det jag skulle; tog en stunds ordentlig röjning. Skönt! Nu är ordningen, lugnet och trivseln återställd i mitt hem. Egentligen är det värt att fira med ett glas vin, men eftersom jag jobbar imorgon så får det bli en jättebalja te, istället. Det är inte så dumt det heller - i synnerhet inte med några tända ljus och lite bloggande. Några skorpor hade fulländat det hela.

Och jävelmotionsjävelcykeljäveln väntar på mig imorgon bitti...

... i vilken vår hjältinna haft en alldeles vanlig dag

Utan heroin. Den räckte ändå. För mig.

Började med spec.lärarmöte (varje torsdag) på jobbet och sedan rullade det undan med lektioner till halvtvå varefter jag ringde till Länsstyrelsen i Halland och handläggaren var passande nog på semester men jag fick tala med hennes chef som också varit med och fattat beslutet om att Lillmysen (fast han kallade honom inte det) skulle lämna intyg i juli 07 samt oktober 08.

De har lutat sig på körkortslagen:
"10 § När ett körkortstillstånd meddelas eller ett körkort utfärdas, får de särskilda villkor för körkortsinnehavet som är nödvändiga från trafiksäkerhetssynpunkt föreskrivas. Sådana villkor får också föreskrivas efter det att körkortstillståndet har meddelats eller körkortet utfärdats. Lag (2003:216)."

Anser alltså att det ur trafiksäkerhetssynpunkt varit motiverat att låta Lillmysen gång efter annan (och nu enligt kallelse senast oktober 2008) lämna intyg - TROTS att samtliga prover varit negativa.

Vi dividerade en lång stund.... jag frågade hur de hade tänkt... han pratade om Lillmysens "drogvanor" och jag kontrade med att han ju inga HAR... jada jada... jag fick helt enkelt inget vettigt svar om varför de valt att just Lillmysen skulle utsättas för det här... han yrade mer om trafiksäkerhetssynpunkt och på min fråga om vilket han ansåg vara troligast - att folk kör fulla eller påtända - så höll han ju med om att det är vanligast med alkohol i trafiken men att det ju är en "tillåten" drog. Vilket jag höll med om - men att det knappast är svar på mina frågor, då Lillmysen ju inte håller på med andra droger...

Dock har föreskrifterna mildrats enligt nya bestämmelser från 1/5 -08, lät chefen meddela, och vår möjlighet att få slut på farsen är nu att skriva och begära omprövning av det senaste beslutet.

Vilket jag avser att göra.

Sedan slösurfade jag lite (ja, på jobbet), kopierade en artikel ur dagens DN Kultur om Jan Björklund...

”Respekt för kunskap? Magister Björklund fuskar med siffrorna.

HUR SKA VI NU KUNNA FÅ NÅGON ORDNING på barnen i skolan? Herregud! Hur ska vi nu kunna få dem att få något slags respekt för kunskap? Efter söndagens radiodokumentär, ”Kris i skolan”, om Jan Björklunds siffertrolleri kan jag tänka mig att diskussionen gått het i nationens lärarrum. Det var Sveriges Radios dokumentärredaktion som nagelfarit skolministerns debattartiklar inför valet 2006 och kunde avslöja att han systematiskt förvanskat de sifferunderlag han baserat sina resonemang på.

Jan Björklund har byggt en politisk karriär på att med blossande kinder trumpeta ut budskapet om en svensk skola i förfall. Det är bara ett problem. Det är inte sant. De undersökningar han hänvisar till visar motsatsen. Så här har det låtit: ”Svenska skolor har mest skolk, mest sena ankomster, mest skadegörelse och det grövsta och mest kränkande språkbruket i hela den utvecklade världen, enligt OECD.”

Björklund har påstått att vad gäller matematik och naturvetenskap ”ligger Sverige numera på den undre halvan av tabellerna”. I själva verket ligger Sverige i det tabeller Björklund hänvisar till i samtliga fall över OECD-genomsnittet. Dokumentärredaktionen visar på punkt efter punkt att Björklund misstolkat, utelämnat, överdrivit och inte så sällan gripit uppgifter rakt ur luften.

Vi har alltså en skolminister som antingen medvetet far med osanning eller så har vi en skolminister som inte kan räkna och läsa. Som själv lider av just de läs- och skrivsvårigheter han anklagar svenska skolelever för. Kan ingen be OECD göra en jämförande studie av kunskapsnivån hos skolministrar i olika länder?

SKOLAN ÄR LANDETS STÖRSTA ARBETSPLATS. Jan Björklund har under lång tid med illa underbyggda påståenden farit ut mot elever, lärare och skolpersonal. Anklagat skolvärlden för att inte klara sitt jobb. Han har använt ett grovt och kränkande språkbruk. Nu har radions dokumentärredaktion tagit fram rödpennan. Det blir bock i kanten. Deras granskningsarbete, och relevant statistik, finns tillgänglig på SR:s webbsida. Björklund får underkänt på provet. Pinsamt. Samtidigt är han i full färd med att göra om svensk skola på grundval av påhittade OECD-siffror. Vem var det som pratade om skadegörelse?

Vad kan man egentligen säga om det sätt på vilket Jan Björklund handskas med sanningen? Det är kunskapsförakt. Vore jag folkpartist skulle jag kalla det moralupplösning. I en sådan här spalt kan man emellertid bara ge magistern ett skriftligt omdöme. Betyget sätts av väljarna.

DAVID KARLSSON

kulturdebatt@dn.se

Nästa del av ”Kris i skolan” sänds i P1 söndag kl 13.”

... och klistrade in den i min Facebookgrupp (som nu har 26 medlemmar - alltid något), pratade lite med Sari och satte ihop två läxprov tills imorgon. Sedan gick jag hem.

Jag borde givetvis ha gett mig ut och sprungit men jag hade faktiskt ingen lust. Istället lagade jag en lätt middag och satte igång med tvätten. Slösurfade lite mer och sedan fick jag ett städryck och dammsög, dammtorkade, städade badrummet, bäddade rent, städade kattlådan och vattnade växterna. Sedan slöade jag igen.

Nu är jag faktiskt trött. Det börjar bli dags att så sakta dra mig mot sängen. Ska bara leka lite med med Fröken först. Låta henne jaga laserpekarens röda prick. Hon tröttnar aldrig; hon måtte vara lite korkad...

Imorgon är det en annan dag. Fin fredag.

G'natt, me lovely ones. Sweet dreams!

... i vilken vår hjältinna åtminstone är uppe och klädd

Jag är lika trött nu, som jag var när jag la mig igår. Men jag är inte särskilt bekymrad - det rättar till sig. Det är tungt att både vända "rätt" på dygnet och dessutom börja jobba. Jag är i alla fall vaken, nyduschad, klädd och klar för jobbet. Dricker mitt kaffe, slösurfar och är lite pirrig i magen. Många nya elever att möta för min del. Jag undrar om eleverna fattar att även vi lärare är lite nervösa inför skolstarten; så mycket som ska klaffa, så många nya ungar att möta och skapa relationer med, nya kurser som ska genomföras och så ska det ju dessutom göras med kvalitet och inte så lite lust och glädje.

Efter jobbet ska jag ta itu med livet och med mig själv. Först ska jag ta en halvmil - helst joggandes - och sedan ska jag städa, fiffa och moffa här hemma. Några mejl till vänner ska också skrivas, så jag inte tappar bort dem. Sedan ska jag ringa ett viktigt samtal.

Ja, så får det bli, me lovely ones.





(Banksy, igen. Kommentar är egentligen överflödig...)

... i vilken vår hjältinna känner en inre tillfredsställelse

Torsdag kväll. Oftast en tokskön kväll som, efter jobbet, avsätts till lite städning och liknande pyssel. Så även idag. Jag kom hem lite senare än vanligt eftersom jag - helt frivilligt - åtagit mig att vara provvakt (vi kör omprov etc 16-17 på torsdagar). Jag passade på att använda den timmen till att förbereda lite kring nästa veckas uppstart på nytt ämnesområde i historia. Det drar snart ihop sig till världskrig.

Först fixade jag mig lite att äta och satt och slöade en stund vid datorn och lyssnade lite på P1. Men det gäller att inte bli sittande för länge för då säckar jag ihop helt. Så jag lyfte mig själv i håret och gjorde ett rackarns ryck. Och nu är hemmet undanplockat och ordentligt samt dammtorkat, sängen renbäddad, badrummet skurat, disken diskad, sopor och skräp utburet och golven är dammsugna och våttorkade. Fröken satt och tryckte under gästsängen hela tiden - jag undrar om hon är arbetsskygg eller om det är dammsugaren som jagar bort henne... Städningen klarades av i två svep eftersom en skön vän ringde och ville prata lite. Ja, jag har t o m plockat i ordning smutstvätten i kassar så att det bara är att snabbt springa ner och starta upp maskinerna imorgon bitti. Planen är att - som förra veckan - hinna tvätta och hänga till tork innan jag går till jobbet (och cykla 2-3 mil på jävelmotionsjävelcykeljäveln dessemellan) så att det bara är att kila in i tvättis och hämta ren torr tvätt när jag kommer hem efter ännu en slitsam och betungande fredag... där min arbetstid är förlagd mellan 09.00 och 11.20... ;-)

Imorgon blir första lektionen (av två) extra jobbig; vi ska börja titta på This Is England.

Jag och sköna vännen/kollegan I avverkade i vanlig torsdagsordning vår enmilarunda - idag på den förnämliga tiden 1 timme och 12 minuter trots att vi givetvis diskuterar oss runt hela vändan. Det är ju en pedagågisk aktivitet... ;-) Morgonens frost hade tinat upp och solen värmde gott på oss, vitsippor, tussilago, en massa jåglar och en och annan fjäril. "Det här är nog den bästa rundan vi haft!", sa I. Det har hon sagt varje gång de senaste veckorna, nu. Men hon har rätt. Vi blir alltmer fästa vid våra powerwalkrutiner och våren har gjort allehanda framsteg och solen värmer allt mer för varje vecka.

När vi kom tillbaka åt jag snabbt lite yoghurt och frukt och hällde i mig en mugg kaffe och gick sedan för att hämta den "mediavagn" (en rullvagn försedd med laptop, OH-projektor och ljudgrejer) jag bokat för 7 D:s redovisningar. Gissa hur det kändes att kliva in i rummet där den förvaras och se att den var borta... Min första tanke var att jag bokat fel dag (varför tänker jag så, egentligen?) men sedan letade jag ändå i närbelägna klassrum och visst hittade jag den i det sista klassrummet jag öppnade. Grejen var bara den att rummet var mörkt och det visades film på en stor duk. Vagnen användes alltså. Och inte ville jag spoliera för den klassen, och så var jag ju fortfarande osäker på om jag verkligen hade bokat rätt. Så jag traskade moloket iväg till min sal för att meddela min klass att det skitit sig... Jag var lite tidigt ute och medan klassen bullrade in och småhärjade som de alltid gör så tänkte jag att kolla ifall min värderade kollega möjligen var klar med vagnen. Och sipåfan om jag inte mötte honom på väg att ställa tillbaka eländet. Jag högg bokningslistan, som ligger på vagnen, för att se om jag verkligen hade varit så überdisträ att jag bokat fel dag... och upptäcker att jag hade bokat rätt (och att hela veckan var fullbokad av alla möjliga användare) men kollegan hade "inte sett det" utan helt sonika lagt upp ett nytt blad och där bokat in sig själv vid fem tillfällen, den här veckan...

Där och då hade jag inte tid att dräpa honom (verbalt that is), men han ska få sina fiskar varma när jag ser honom nästa gång. Jag svär.

Hursomhaver så avlöpte redovisningen väl för alla grupper utom den sista, där de spelat in en liten film (med speakertext) och lagt i MovieMaker och ändå funkade det inte. De var helt förtvivlade, men jag tröstade och sa att ibland är det bara så att skit händer och att de får gå hem och göra om, spara i nytt format och sedan redovisa på tisdag, istället. Och jag har bokat. På rätt dag. Rätt tid. Med fet rödpenna. FAN tar den som gör ett försök med vagnen...

Vagnen (vi har f ö fler än en, men de finns i olika delar av skolan) är egentligen ett provisorium eftersom många (förhoppningsvis snart alla) salar har OH-kanoner monterade i taket och allt är förberett för att man bara ska kunna ta med sig sin laptop, docka in och köra - även streama hem film etc. direkt. Givetvis finns det ett aber; snålkommunen vill inte kosta på larm så att fast utrustning kan få stå i salarna. Dessa är alltså inte larmade, utan bara korridorerna eftersom det är allmänt känt att inbrottstjyvar och andra banditer alltid städat och snyggt kliver in genom stora ingången och inte alls smashar rutor och klättrar in i salarna direkt. Not. Alltså kan vi inte ha stationär utrustning i salarna; den blir stulen på stört. Alla lärare har inte laptops de kan kånka omkring med (vi är ännu ett utvalt fåtal...) och dessutom är vet ju alla att det är fullkomligt livsfarligt med strålning (eller hur...) så att ha trådlöst är inte att tänka på. Och vem fan vill hålla på och trassla med en massa kablar och skit?

En liten kul detalj är att vi redan har trådlöst i våra arbetsrum, så att bl a jag och Tuffa S. slipper nätverkskabeltrassleri till våra bärbara. Vi kan t o m ta dem med oss in i personalrummet.
Det skulle våra strålningsrädda kollegor veta... ;-)

Igår gjorde vi, alltså mina killar i nian, den muntliga delen av NP i svenska. Provet genomförs genom att eleverna får lyssna på korta texter och sedan diskutera dessa utifrån vissa kriterier (lite förenklat är det så). En av texterna handlar om en tysk soldat som befinner sig i en tom polsk by, under andra världskriget. Hans order går ut på att kolla att byn verkligen är tom och att ovillkorligen döda direkt om han träffar på någon. I ett hus hittar han tre små barn gömda och han ställs inför valet att antingen döda barnen eller döda sina tre soldatkamrater och då riskera krigsrätt och avrättning för förräderi. I diskussionen som följde efteråt sa en av killarna att han hoppas att soldaten valde att skjuta sina kamrater och sedan hellre ta sitt straff men veta att han räddat barnen, för hur skulle han kunna leva hela livet och veta att han kallblodigt skjutit tre små barn? En av de andra kontrade: "Vadårå? Han var ju tretti år, föffan... han hade ju redan levt nästan hela sitt liv...".
Hmm... ;-)

Torsdag kväll, som sagt. J J Cale spelar och sjunger om kokain och jag funderar på om jag åtminstone inte skulle droga till det med en stor mugg te. Tända lite ljus och softa en stund innan jag tar med mig boken om Tibets historia och kryper ner mellan rena, ljuvligt doftande lakan och fluffsar till täcket lite. Jag tror jag gör det.

Stay cool, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna stressat och tagit det lugnt

Det är mycket nu. Omdömena ska skrivas klart och de fyra jag sparade tills idag är inte näpna att skriva. Vi snackar mindre romaner och inte kan jag enbart bringa goda tidender heller. Jag lyckades dock hitta ett lugnt hörn på jobbet, efter dagens lektioner, och skrev klart allt.

Såhär innan ett lov vill jag också ha planeringen för veckan efter lovet klar, så jag kan släppa tanken på jobbet i tio dagar. Och det har jag. Ljuvligt!

För övrigt är lägenheten städad, en stor bukett vita tulpaner står på soffbordet och här bredvid mig ligger en liten överraskningspresent jag fick när jag kom hem från jobbet. Jag glömde ju min favvojeanskjol hemma hos goda vänner härförleden och när den nu kom tillbaka låg ett par fina örhängen i ena fickan. Puss på dig, Sköna A!

Kvällen har förflutit med roliga samtal med goda Vänner och lite läsning har det också blivit. Uppmuntrad av ännu en A (jag har många! ;-) har jag börjat om på Marilyn Mansons självbiografiska The Long Hard Road Out of Hell. Det blir bra helgläsning om en man vars musik jag tokgillar och som dessutom är smart och begåvad å huvudets vägnar.

Med en av vännerna kom jag att prata barndomsminnen. Hon berättade att hennes mamma har sparat i princip alla hennes leksaker, grejer, Hej Matematik! och liknande sedan hennes barndom. Yngsta barnet är hon. Jag som är äldsta har för längesedan sett mina leksaker malas till späntved av lekglada småsyskon. Men skitsamma - det var ju bara grejer. Det jag ville komma till var min roliga morfar. Han dog när jag var sex år och jag har inte så många minnen av honom. Men jag minns att han snickrade ett jättefint dockskåp till mig, fullt med små rara möbler. Jag minns att vi brukade gå till stationen och titta på tågen (han jobbade vid järnvägen i Hallsberg) och jag minns den lilla dockan jag hade i vars ändalykt han borrade ett hål. Dockan hade redan ett hål i munnen och en mjuk nappflaska. Vi fyllde nappflaskan med senap och sedan tryckte vi i dockan senap tills det började rinna ur andra änden på den. Vi hade väldigt roligt åt detta, medan mormor, som var ganska pryd av sig, skällde på morfar som lärde mig sådana dumheter. Det enda påtagliga minnet jag har, för övrigt, är den lilla gröna, tvåhjuliga dockvagnen som morfar lagade till (och som var mormors när hon var en liten flicka på Linnégatan i Göteborg, runt 1910) och som jag fick leka med när jag var där. Då var jag skitsur för att den inte var en riktig dockvagn, utan mer såg ut som en liten vagn som skulle dras av en häst. Nu ser jag den varje dag i ett hörn i mitt sovrum och jag minns morfar - och mormor - med värme...

Just nu slötittar jag på Velvet, på SVT2, som har en del intressanta modevinklingar. Ett av kvällens temata är BIBA, och inslaget musikillustreras med ljuvliga underbara Roxy Music. Sheer bloody nostalgia...








(BIBA-affisch, 1974)

Stay tuned, me lovely ones...




[Till dig som läser min blogg som fan läser Bibeln (eller om det är så att det helt enkelt bara är din läsförståelseförmåga som är mycket begränsad): antingen läser du och håller dina ytterst märkliga slutsatser för dig själv. Eller så läser du inte alls. Valet är ditt.]