... i vilken vår hjältinna snart har sommarlov

Sista arbetsdagen innan lovet. This too shall pass.

För att fira bjuder jag er på några skramliga filmer från Camp Funk. Ta det för vad det är för det är vad ni får. ;-)Roligt hade vi! Och BRA var det - allt annat skylls på kameran och filmaren...

... i vilken vår hjältinna bedrivit detektivarbete

Än en gång har jag bevisat att jag är The Queen of Google. Efter diverse kringelikrokar har jag luskat ut ett och annat kring skulpturen på torget, här i byn.

Konstnären är Stina Alm, från Färjestaden på Öland, och statyn heter... Utvandrarna. Den sägs föreställa Karl-Oskar och Kristina med barn i en båt och är beställd till minne av bygdens mest berömde son; Vilhelm Moberg. Har stått på torget sedan det byggdes om år 2000.

Den beställdes ursprungligen till Mobergs 100-årsdag, men lite trassel med finansiering etc gjorde att projektet fördröjdes och istället kom på plats på hans 101-årsdag. Beställare är Emmaboda Kommun via Fritids- och Kulturnämndens konstgrupp, som tänkte sig ett motiv ur någon av författarens böcker, och i hans anda.

Ja, vad säger man? Utvandrarna är inte precis det första jag kommer att tänka på när jag ser den. Visst; de åkte båt till Amerikat. Visst; det var ångestfyllt och laddat, inte minst för Kristina och barnen.

Men... vad är det jag missat i eposet om Utvandrarna? Något är det, helt klart...

Jag får sova på saken. Den är den tiden på kvällen nu...

... i vilken vår hjältinna citerar

(Len liten rosa trampdyna. Bedrägligt len...)

Med magen full av nybakta kryddmuffins läser jag en text av Kristina Lugn, klunkandes på kaffe ur en sjörövarmugg:

"Jag behöver tystnad
och ensamhet
och en språkdräkt med god passform.
Jag behöver en hemlighet
och ett slitstarkt verklighetsunderlag.
Min arbetsuppgift just nu
är att försöka ta mig ut
ur mina egna formuleringar.

Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det
blir man aldrig glad."

(Ur Hej då, ha det så bra!, Kristina Lugn, 2003)

Äsch... ni får en till:

"Men jag ansträngde mig att inte vara
motbjudande i ditt sällskap
jag försökte lukta gott till exempel
jag hade till en början inte en tanke på något annat
än att älska dej
jag ville gärna vara vacker
jag ville gärna vara artig
jag tvättade händerna mycket noggrant
innan jag rörde vid dej
ständigt umgicks jag med planer på
att ordna det trevligt för dej härhemma
det kan inte råda någon tvekan om
att jag önskade dej allt gott
min enda åstundan var
att älska dej
det var mycket enfaldigt av dej
att inte älska mej då
när jag var på gott humör, när jag sprudlade
av offervilja och barmhärtighet!

(Ur Till min man, om han kunde läsa, Kristina Lugn, 1976

Nu får det räcka. Det har mojnat en smula och regnet har gett upp. Jag ska ta mig en kvällspromenad.

... i vilken vår hjältinna låter tiden stanna

(Min älsklingsfrukostassiett!)

Fröken Smilla väcker mig vid niotiden. Jag vet att klockan är ungefär nio eftersom jag – just när jag slår upp mina mörkblå – hör skolbussarna köra iväg mot Kalmar. Jag känner att det är bra att jag valt att stanna hemma och pyssla om mig själv. I det här skicket hade en arbetsdag varit en plåga.

Nu sitter jag istället fortfarande i nattlinne och raggsockar (oslagbar kombination!), dricker mitt Blue Java, lyssnar på P1, killar Fröken lite bakom örat och flanerar bland bloggarna samtidigt som jag ser ut över bakgården. Igår kväll, när jag gick och la mig, var det kallt och ett tunt snölager täckte allt. Idag är det blekt, grått och vått och ingen snö alls. Bipolärt väder?

Igår, innan jag gick hem från jobbet, tog jag ett steg till i min Hemliga Kulturella Gärningsplan. Hehe. Det framskrider och det är spännande!

Dagen ska vara fortsatt lugn och fin. En magisk dag. En dag utan klocka. En Nick Drake-dag. Smärtsamt vacker musik och text. När jag hör honom vill jag bara gråta, samtidigt som jag känner att sorgen är skön att vila i, något att bejaka – inget att fly ifrån…

Om en stund ska jag bädda och ta ett varv med dammsugaren. Det måste göras lite oftare nu när jag har en Fröken här, annars kommer min näsa och mina ögon att protestera. Sedan blir det mer kaffe och The Curious Incident of the Dog In The Night-Time. Jag tänker att boken borde vara obligatorisk läsning för lärare.

Stay tuned...

... i vilken vår hjältinnna varit på konstrunda

Internet är fantastiskt!

Hemma i mitt barndomshem hängde ett utsökt tryck, av Utamaro, som min mamma ägde. Jag tror faktiskt att det var där, i den bilden, som mitt konstintresse föddes. Tidigt, alltså. Min mamma ägde inte bara drömmen om att få studera på Konstfack, när hon tagit sin realexamen; hon sökte och kom in, också. Men morfar sa nej. Familjen hade bara råd att låta ett av de tre barnen studera på högre nivå och även om han själv var konstnärligt lagd så ansåg han att det bara kunde komma flum ur en konstutbildning (fast morfar dog 1966 och då hade han nog aldrig hört just ordet "flum" någongång) och därför var det liksom självklart att ende sonen* var den som skulle få lov att studera.

Men min mamma är verkligen konstnärlig i själ och hjärta och har skapat hela sitt liv, utan utbildning - annat än enstaka kurser - och jag tror aldrig hon släppt drömmen om att kunna leva på sin konst. Inte ens nu, när hon snart fyller 68 och är lite krasslig, ger hon upp. Och hon är verkligen en multikonstnär. Hon syr, väver, stickar, drejar, målar glas, formger smycken och textilier, tecknar, målar akvarell och olja, risajklar och vidareutvecklar och hon var i mitten av femtioåren när hon studerade (på distans) till inredningsarkitekt. Allt hon rör vid blir vackert på det där funktionella, sköna sättet som är hennes signum. Jag tänker ibland på vad som kunde blivit om hon fått börja på Konstfack...

Min mamma och jag har inte så mycket att prata med varandra om, annars. När vi försöker blir det stelt, opersonligt och krystat. Men en sak har hon gett mig; uppskattningen, kärleken till och känslan för konst, inredning, design och estetik. En av hennes paroller har alltid varit: Hellre bra reproduktioner än usla original. Därav Utamarotrycket. Och Kandinsky. Bland andra. Detta tackar jag henne för! (Min far - å andra sidan - gav mig kärleken till musiken och böckerna.)

Åter till konstrundan. För jag minns den där Utamaron och blir alltid lite grinig när jag tänker på att min yngsta lillasyster har den i sin ägo nu... Vad ska hon med den till - det är ju jag som älskar den. Å andra sidan tror jag faktiskt att om jag frågade skulle jag få [köpa/byta till mig] den av henne. Men internet är en underbar uppfinning och när jag plötsligt vaknade upp ur min virtuella konstrunda bland de japanska mästarnas underbara verk hade det runnit undan nästan två timmar. Och minsann om jag inte hittade just det trycket också:

















(Lover's Silent Talk, Utamaro, ca 1790)

Mammas tryck är klarare i färgerna, men det vi ser här är troligen en bild av ett mycket tidigt tryck. Ljuvligt!

I övrigt får jag ibland frågan om vad jag tänker göra framöver; ska jag stanna här i byn även när kärleken inte längre håller mig kvar? Svar: ja. Jag stannar - åtminstone ett tag till. Jag har hittat en hylla min imaginära hatt trivs på - med bostaden, omgivningarna, arbetet och arbetskamraterna och... tja... byn, bara. När jag blir utan arbete rör jag nog på mig, däremot, mot bebodda trakter. När det blir vet ingen just nu. Allra minst jag. Jag tror mig veta att jag sitter säkert nästa läsår, i alla fall. Därefter får vi väl se. Jag är inte orolig. Livet är en spännande resa och jag ömsom låter min båt glida med strömmen, ömsom gör små strandhugg här och där.

Nu ska jag dock bara glida ut i köket och laga mig lite mer te. Och fundera på om jag ska ta upp lite "seriösa" grejer i min blogg. Politiska tankar kring hållbar utveckling, skolan, jämställdhet och globalisering, till exempel. Och vem vet - kanske gör jag det någon gång. Men... hej... jag skriver om livet, ju. Och livet - det är allvar det! Så allvarligt att det är en plikt att ha roligt! Glöm aldrig det!



*morbror Bengt var också en sann konstnärssjäl och han blev med tiden en välrenommerad arkitekt och bl a tidig delägare i White Arkitekter AB, så morfar satsade ju inte sparslantarna helt fel...

... i vilken vår hjältinna gör en klassresa

Idag har jag varit i Kalmar tillsammans med min co-mentor B och vår sjundeklass. Det främsta målet (åtminstone för B och mig) var Konstmuseet och det var också tack vare vårt besök där som Länstrafiken sponsrade vår tågresa. På museet pågick bl a den lokalt förankrade Sydosten med konstnärer (amatörer och etablerade) från Kalmar, Kronoberg och Blekinge.

Tyvärr fick jag inte med mig någon katalog (men jag fick lov att fotografera!) så jag har inte namnen till konstverken, tyvärr.

Ett par stora målningar som eleverna gillade - och blev rätt konfunderade över - var dessa med fopollsmotiv:































Lite intressanta genusfunderingar och annat dök upp framför dessa konstverk. Inte hittade vi några svar, men bara att frågorna är lyfta är intressant - vi kommer att hinna prata mer om dem framöver!
Den här skallen, komplett med ögonglob, fascinerades vi av tillsammans:

















Visst är han (?) söt..?

Min personliga favorit var annars dessa virkade grejer (se nedanför) - den ena monterad på en vägg och den andra ståendes på en liten pelare nedanför. Jag fick aldrig veta ordentligt om det var ett eller två konstverk, men för mig hörde de samman i samma ögonblick jag såg dem:













... you make my heart sing...

















Och så lite religiöst filosoferande på det:

















Efter guidad rundvandring och efterföljande workshop släppte vi lös våra små lärjungar över Kalmar där de, lyckliga och glada, fick vallfärda till andra kultplatser, såsom McDonald's och Köpcentret Baronen.

Själv tog jag en liten lov förbi - och in i - en garnaffär där jag köpte svart lovikkagarn, strump(vant)stickor och en beskrivning. Det ska bli ett par svarta lovikkvantar, alltså. Och ett iPodfodral till Johannas julklapp. Sedan hittade jag en sushibar där jag smarrade i mig en Dagens och njöt en liten stund.

Tillbaka på skolan var den förste jag mötte en av eleverna från sköna "religionsnian". "Magda... Var har du varit? Varför var du inte på lektionen idag?" Jag förklarade och han sa att "filmen om lille Buddha är bra - får vi se klart den på torsdag?" Och visst får de det.

Inte var arbetsdagen slut bara för att vi kom tillbaka till byn, heller. Ånej - jag hade tre utvecklingssamtal kvar att genomföra. Lyckligtvis kom alla ihåg att det var ikväll - och de var i tid. Så vid halvsjudraget kunde jag plocka undan på mitt arbetsbord, släcka och låsa till arbetsrummet. Elva timmars arbetsdag. (Igår var det bara 9½, men då hade jag ju dels tvättstugan och dels hade jag - för ovanlighetens skull - med mig några elevarbeten som jag rättade eftersom jag lovat ge dem tillbaka - med utförliga och mycket personliga kommentarer - på torsdag morgon. Så allt som allt blev det nog bortåt elva timmar igår också.)

Det kommer att kännas tomt där imorgonbitti; min allra bästa arbetskompis ska opereras imorgon och kommer inte tillbaka förrän när vårterminen börjar. Jäääklars vad jag kommer att sakna henne... Tur vi har sms... och msn... och Facebook... för jobbmailen tänker hon inte röra på hela tiden. Förståndig tjej!

Nu: Stick- och viloläge i tevesoffan. Tjingeling!

















Till våren flyttar Kalmars konstmuseum in i denna läckra nybyggnation! Vi spekulerade i, B och jag, om det möjligen är med avsikt som byggnadsställningarna är ovanligt kulörta..?