... i vilken vår hjältinna haft sovmorgon

Jorå. Ända till 06.20! Det ni!

Och nu sitter jag i köket, småbläddrar i DN, dricker stans godaste morronkaffe och peppar mig för studiedagen. Efteråt ska jag belöna mig med en sväng förbi Panduro för att köpa lite sjalpimpargrejer, när jag ändå är i stan.

Och så ska jag se fram emot en kanonfin musikkväll, ju!

Det blir en Fin Fredag, detta, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna haft sovmorgon

Även idag ska jag vara på Ross Tensta till att börja med. Jag kunde sova till halvsju och det kändes verkligen välbehövligt. Jag kunde naturligtvis sovit ett par, tre timmar till, eftersom det är tisdag. Synd att min kropp och hjärna inte bryr sig om sådant på helgerna...

En laddning av Zoegas Hazienda kickar igång min hjärna och jag ska göra en bra dag av det här.

Stay tuned, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna dagdriver mest

Långt nattligt telefonsamtal. (Vad konstigt det skulle kännas utan dem, nu...) Så jag sov länge - kanske till tio? Kanske längre? Jag vet inte, riktigt. Jag är ledig; jag har ingen klocka på armen.

Satte på kaffe och Olle Ljungström... kände mig lätt om hjärtat och sinnet... lättsinnigt satt jag i nattpajtan och slösurfade... läste lite... käkade speltknäcke med skotsk marmelad tills jag mådde lite illa... plockade ihop en kronologisk Marilyn MansonblandCD till Burg Herzbergtrippen...

1. Cake & Sodomy
2. My Monkey
3. The Beautiful People
4. Antichrist Superstar
5. The Dope Show
6. Mechanical Animals
7. Fundamentally Loathsome
8. This Is the New Shit
9. Obsequey
10. Putting Holes In Happiness
11. Heartshaped Glasses (When the Heart Guides the Hand)
12. Eat Me, Drink Me
Bonus: Tainted Love





















Medan skivan brändes ritade jag en liten Manson. Ingen konsthistorisk milstolpe, direkt, men lite nöjd blev jag ändå mtp de nanosekunder det tog.

När jag satt vid köksbordet och grejade såg jag exsambon C snedda över gården utanför. Jag tänkte bara att det är så skönt att jag rår mig helt själv och att han är utanför mitt fönster och utanför mitt liv. Och hur obefintlig min saknad är efter den tid då t o m min faiblesse för skojiga wettexdukar föranledde paranoida utbrott; de innehöll givetvis budskap jag inte vågade framföra direkt... *s*











































Well... those were the days. And now they're gone.

Good riddance!

Sedan pratade jag en liten stund med Ingrid. Jag ville maila henne lite intressant info och ett par bildlänkar, men... hör här: hon har ingen privat mejladress - bara jobbmejlen.
Eg er SJOKKERT, som det heter på norska (uttalas med fördel med lite vestlandsskorr på r:en). Nu fick jag ju skicka det via jobbadressen, dårå, vilket inte känns helt bekvämt mtp på offentlighetsprinciper etc. Inte för att det var några direkta statshemligheter jag sålde ut, men... att skriva om privata saker... och veta att det kanske finns någon snok i kommunen som sitter och läser dem... Me not like.

Och längre har jag liksom inte kommit. Inte mycket längre i alla fall. Jag har gjort en liten bloggpromenad (kolla gärna in nytillskottet Pasteys plats!), jag har avverkat lite handtvätt och börjat fundera på min packning. Jag ska ju först på Chaka Khan (kanske lite snyggare klädsel, då? Typ vit skjorta till jeansen?) i Köpenhamn (Tivoli) på fredag och dagen efter på folkmusiktjohejs ute i skogen (fortfarande jeans men kanske inte vitt, just - jag bara grisar ner mig ju... Och en varm tröja måste jag ha - och djungelolja och Marlboro mot knotten...) och sedan är det två dagar i Lund med kanske lite solande i park (eller i Lomma?) och stadstrosande och sedan är det varmtsvettigtkletigtdansantsunkigt hippie convention i Tüskland. Måste också tänka smart, minimalt och logistiskt... Så det har jag gjort. Tänkt, alltså. Packar gör jag väl på fredag, strax innan jag drar.

Jag hade vissa intentioner att cykla mig en jävelrunda idag, men jag tror jag struntar i det, faktiskt. Tar det imorgon. Istället ska jag dundra på med stereon och bara vara, liksom. Kanske läsa något intressant och eventuellt smått bildande. Frampå kvällskanten ska jag koka mig en balja te och bänka mig framför Morden i Midsomer. Lagom tanke- och energikrävande (läs: inte alls).

Ja. Så får det bli. And now, me lovely ones... it's time for...
Cake and Sodomy...

... och därute... någonstans... i publikhavet... har jag ett par barn... Som det kan va', va'?
Ha en riktigt skön julitisdagskväll!























"I know what you're thinking. "Did he fire six shots or only five?" Well, to tell you the truth, in all this excitement I kind of lost track myself. But being as this is a .44 Magnum, the most powerful handgun in the world, and would blow your head clean off, you've got to ask yourself one question: Do I feel lucky? Well, do ya, punk?"

... i vilken vår hjältinna blandar och ger

Dekadensen, ja...

Jag varken dricker alkohol varje dag eller har börjat röka (fast jag rökte lite på midsommar, det gjorde jag - särskilt dekadent kändes det dock inte). Men långa sovmornar mitt i veckan - så här innan "alla andra" gått på semester - kan det räknas? Jag vaknade i alla fall för en timme sedan och insåg att jag sovit bort hela förmiddagen. Skönt. Efter vad en god vän berättade i ett kort mail har det tydligen varit sol på förmiddagen, dessutom. Nu är det mulet igen. Nevermind.

Troligen ska jag lägga ner det där med "ansträngningarna" och mest bara vara mig själv. Vara uppe på nätterna, sova länge på mornarna, dricka vin när andan faller på och tillåta mig någon enstaka festcigg - sådant gör jag ju ändå, liksom... Det verkar ju funka det också? ;-) Nåväl - det var ju bara på skoj så det känns lugnt.

Dagen idag, då? Jag ska dricka upp mitt kaffe och vakna till liv. Och sedan ska faktiskt träningskläderna på och cykeln låsas upp. Min entimmesrunda ligger där och bara väntar på mig. Det blåser visserligen, och jag vet hur irrationellt förbannad jag kommer att vara när jag måste cykla i motvind - men ska jag vänta ut vinden kan jag få vänta länge...

Vad jag gör av resten av min dag får liksom ge sig. Kanske ska jag läsa? Jag var på biblioteket igår och dels lämnade igen fem böcker (i tid, mind you!) och dels lånade en trave nya:

Susanna Alakoski - Lyckliga slut (bad choice...)
Stephen King - Död zon (jag tror det är en "psykologisk" bok och inte en övernaturlig - har jag fel blir jag besviken)
Sharon Lawrence - Jimi Hendrix. Mannen, magin, sanningen (det där sista kan hon knappast ha monopol på, men jag ger boken en chans ändå)
Jack Kerouac - På drift (dags att bilda mig en smula och läsa en sådan där måstebok)
Jack Kerouac - The Dharma Bums (se kommentaren ovan plus att jag håller språket vid liv... Egentligen borde jag läsa den högt, dessutom.)
Per Kornhall - Skapelsekonspirationen. Fundamentalisternas angrepp på utvecklingsläran (blev rekommenderad den av förläggaren till boken. Han har gett mig en biljett till bokmässan i september, så är det här motprestationen känns det helt okej.)

Som vanligt ganska blandad kompott när det gäller min läsning. Det fiffiga är att jag då kan läsa både två och tre böcker parallellt; de är tillräckligt väsenskilda för att jag inte ska blanda ihop vad jag läser.

Igårkväll, förresten. Långt telefonsamtal och när vi enades om att timmen var sen och att det kanske vore läge att faktiskt sova blev jag ändå sittande en stund i soffan och zappade runt lite på teven. Fastnade på en repris i ettan som handlade om avhoppare från Guds barn/Familjen. Unga människor som genom hela sin uppväxt utsatts för sexuella övergrepp (även incestuösa...) i Guds namn... som det största uttrycket för "Guds kärlek"... Jo... tjena... En del av dokumentären (gjord av en kille som själv hoppat av) visade en ung man, Ricky Rodriguez, som var sektens "kronprins" som barn. De övergrepp som begicks mot honom fotograferades och filmades för att visa andra sektmedlemmar hur de skulle "uppfostra" sina barn. I gårdagens dokumentär fick man se en video han själv spelat in, dagen innan han mördar den barnflicka som "tränat" honom (mamman fick han inte tag på - annars var hon hans primära mål), för att sedan skjuta sig själv.

Hela filmen berörde mig illa. Föräldrar anses ju vanligen göra det de verkligen tror är det bästa för deras barn, men... hur blir det när föräldrarna själva är bildligt talat blinda? När de inte kan se vad som är bäst? När de inte kan tänka klart? När de inte ens kan tänka själva? Sekter är något som berör mig på ett väldigt personligt plan och jag kunde både känna med dessa trasiga unga människor och bli ledsen för deras skull - och samtidigt känna en stilla tacksamhet för att den sekt jag har så många avklippta band med inte gjorde något sådant mot varken mig eller någon jag känner. Det är helt enkelt så att det finns grader i helvetet. Det gör det.
(Och därmed inte sagt att min uppväxt var ett helvete, för det var den inte. Den var bara... udda. Lite jobbig. Ibland jättejobbig. Och kanske, kanske utvecklar jag det någon gång. Eller kanske inte.)

Innan filmen var slut ringde telefonen igen och jag kom på andra tankar. Åh... den där otvungna, omedelbara närheten när det faktiskt är okej att bara lyfta luren och ringa när man vill prata, oavsett vad klockan är. Man behöver inte ens ha ett ärende... det bästa är till och med om man inte har ett ärende utan bara vill... prata. Me like. A lot.

Nu: dags att klä sig och fixa lite här. Under tiden låter jag Panta Rei (πάντα ρει) stå för soundtracket. Enligt länken ska detta vara ett av de fulaste skivomslag som finns:











Jag vet inte det, jag. Det berör. Tar tag i betraktaren (även om "taget" kanske känns som när ett av samhällets olycksbarn tar tag i dig och vill vigga en cigg eller en tia, och samtidigt andas på dig... väldigt nära...). Det vill ju säga mig någonting. Det är inte ett omslag man glömmer i första taget. Jag tror t o m det är konst. Och... kan det då vara... fult?
(För dig som vill se verkligt vidriga och hemska omslag rekommenderar jag ett nedslag i Herr Drycks blogg!)

Sedan blir det cykling. I motvind.

Carpe diem, me lovely ones!













(Ätran, Falkenberg, i måndags. Lågt vattenstånd.)

... i vilken vår hjältinna sett och läst

Jag är inte mycket till cineast. Men understundom slår jag mig ändå ner i soffan med kuddar, filt, katt och raggsockar för att se en film, eller två. Av en mer filmbevandrad kollega fick jag låna några filmer igår och först ut att tittas på var Touching the Void. En dramadokumentär om två bergsklättrare och hur en absolut drömklättring förvandlades till något som översteg deras värsta mardrömmar. En film om att fatta beslut - "även när besluten är fel måste de ändå fattas", säger Joe där han ligger i en mörk spricka i glaciärisen med ett brutet ben och tror att hans 25-åriga liv är över. När han väl tar sig ut (detta är ingen spoiler, eftersom han är med redan i introduktionen av filmen, och man förstår att han överlevde) börjar jag andas igen och precis innan han själv säger det, tänker jag att där skulle jag kunna dö, med frid i hjärtat. Ute i snön... i solen... bara inte därnere i det eviga mörkret. En film om att sätta delmål. En film om att aldrig, aldrig ge upp. En film om att vi klarar så oerhört mycket mer än vi tror. En film om vänskap och mod. Möjligen är det också en film om Boney M. Se filmen och ni förstår vad jag menar... ;-)















Jag är alltså inte mycket till filmkännare. Men jag är en desto flitigare bokläsare. Igår var jag på biblioteket och lånade mig Neil Gaimans Coraline och Historien om Tibet. Samtal med Dalai Lama av Thomas Laird samt... äntligen!... Persepolis av Marjane Satrapi.

















Varför, å varför har jag väntat så länge med den? Den är helt underbar! Allvarlig, grym, sorglig och fruktansvärt rolig! Satrapi har valt att, i serieform, berätta om sin uppväxt i ett Iran i revolution och förändring, då shahen störtades och det var krig mot Irak och islamisterna tog över och hur livet tedde sig för en alldeles vanlig (hmm... nåja... helt vanlig är hon kanske inte?) tjej. Läs den! Älska den! Fast det har ni säkert redan gjort..?

Idag är det lördag. Har just vaknat efter en skön natts sömn och en dröm jag minns! En bra dröm, dessutom. Annars brukar jag sällan minnas mina drömmar och om jag gör det är det vanligen ångestladdade och ledsamma drömmar. Men det var faktiskt ett bra tag sedan, nu!
Jag har just gjort mig en kanna Blue Java och morgonens soundtrack är Opeths Damnation. Ljuvlig morgon, med andra ord. Inga planer för dagen, men känner jag mig själv rätt lär jag fylla den med allehanda trevligheter efterhand som jag kommer på dem. Nu ska jag i alla fall ägna mig åt kaffe. Och Tibet.

Stay tuned, me lovely ones!

... i vilket vår hjältinna förlorat något viktigt

Jag har förlorat en timme! Här låg jag och hade somnat om i godan ro efter Frökens morgonrusning (hon har en favoritleksak - en djuprosa, lite sammetsaktig och ganska tunn hårsnodd som hon kan leka med i timtal - och hon leker våldsamt och högljutt) och när jag vaknade var klockan plötsligt ELVA..? Ja, åtminstone klockan i min mobiltelefon, eftersom den ställer om sig själv. GAH! En förlorad timme! Och jag får inte tillbaka den förrän om ett halvår - och då utan ränta. Jag vill att den ska betalas tillbaka en måndagsmorgon, som lite plåster på såren!

Utmattad vacklade jag upp (jag har en del sömn att ta igen...) och famlade mig ut till min Don Pedro och fick på första morgonbaljan Blue Java, passerade min hallspegel på väg in i badrummet och konstaterade att de fem kilo jag tyckte jag lagt på mig igår kväll (due to whisky, vin, öl och därmed följande chips och nachos och efterföljt av gårkvällens pizza- och popcornsmofflande) tycks ha försvunnit under natten. Alltid något.

Medan Don Pedron småsmattrade på spisen gick jag in i vardagsrummet och matade in några Leonard Cohenplattor i CD-växlaren (ja, jag är en usel CD-användare - inte alls som de vinylhjältar i vars sällskap jag fick dväljas några timmar på fredagskvällen... ;-)) och fick se att Kattfan (kär katt har många namn...) återigen hade dragit ut ett par av mina garnnystan. Hmpf. Den dagen hon ger sig på min stickning i det ljuvliga - men ack så dyra - silke/alpackagarnet ska jag fanimej knyta en knut på hennes svans.

Sålunda muttrande, men ändå snabbt upptinande igen av Leos (ja, vi är på smeknamnsbasis han och jag) sköna röst, gick jag ut i köket och öpnnade laptopen och satte mig ner för att slösurfa (vilket en morgon som denna innebär lite läsning och skrivande på rockboarden och en långlång bloggpromenad). Och här sitter jag än. Men jag samlar mig. Samlar mig för en milslång promenad i min småländska skog. Den är iofs inte min, egentligen, men när jag går där äger jag den för stunden. Och snart ska jag gå i min halländska skog, hade jag tänkt. Den är inte heller min, men den arrenderar jag åtminstone en liten bit av.

Min bloggpromenad den här morgonen var intressant som alltid. Jag fascineras av den mångfald av tankar och idéer jag bjuds på, liksom de olika graderna av öppenhet. En del skriver verkligen bara som dagböcker, några är enbart retrospektiva, några vaket reflekterande, somliga lite hemlighetsfulla, ja, snudd på kryptiska, och andra är vidöppna och utlämnande. Min egen blogg är... min, liksom. Här skriver jag vad som faller mig in - men håller hårt på integriteten, och det alldeles oavsett hur en av mina trognaste läsare anser sig uppfatta saken. Det finns dagligen saker jag väljer att skriva och det finns dagligen saker jag väljer att inte skriva eller lämna ut. men oavsett vad jag väljer är bloggen min och det är jag som bestämmer över den. Härliga tanke!

Är ni nyfnikna på vilka bloggar jag promenerat i så är det bara att se på högersidan här. Där finns en del av dem. Andra inte. De som inte finns på min högersida är antingen stora gäspningar, eller så vill bloggaren inte helt och hållet vandra i ljuset, än. Men jag uppdaterar min lista alltemellanåt och dagens särskilda rekommendationer är sugbloggen, Fredrikbloggen, Teflonminne, Way Over Yonder och Kaffe Med Mjölk. Och så Caligula, förstås! Alltid Caligula!

Igår kväll, förresten... Jag var så himla trött och seg att jag lyckades avbryta min "recension" av den japanska samuraisvärds- och steppfilmen mitt i. Det jag vill tillägga är att samtidigt som den sorgsna undertonen fanns med... så fanns det också värme, kärlek och acceptans. Och ett grymt spännande soundtrack - egentligen borde jag redan då begripit att steppscenen i slutet bara var en helt logisk följd av filmens rytmiska musiktema. All in all var det alltså en film att gilla och jag kommer att bära den med mig ett tag! Ära vare public serviceteve!

Nu ska jag klä mig klart, borsta håret och leta upp min mp3spelare och ge mig ut en sväng.

Stay tuned, me lovely ones!

(Pssst! Läs gärna Tysta Tankar, också!)