... i vilken vår hjältinna pustar lite

Träningen blev precis sådär jäveltuff som jag hade tänkt mig. Körde både ett ordentligt pass på crosstrainern och ett med styrketräning. Svettigt och jobbigt och superskönt! Jag somnade inte på tunnelbanan, men det var inte långt ifrån. Box 21 höll mig dock alert.

Jag var fruktansvärt hungrig när jag kom hem. Hungrig och sugen på havregrynsgröt (jo... faktiskt!). Så det fick bli kvällsmaten/middagen, det. Inte alls dumt. När jag smält den ska jag plocka fram kläder för imorgon. Fin fredag! Eller "Tidy Friday", som en del säger!

Min kväll ska tillbringas i soffan alternativt sängen, med Box 21 och kanske en mugg rooiboste. Jag skulle vilja utveckla lite tankar kring svensk film, svininfluensan och ungefär femtio andra saker för att på så vis göra bloggen lite mer intressant. Dynamisk. Men jag orkar inte. Inte idag. Kanske imorgon..?

Fast... kolla den här kvinnan; Shuranjana Gosh. Tablas är ett underbart instrument!

Stay tuned, me hearties.

... i vilken vår hjältinna har det hett om öronen

Inte bara öronen. Hela jag har det hett! Vilken absolut suverän tajming - vädermässigt - för min bästkusttripp!

Jag cyklar långa omvägar på vägar och stigar som alla, på något vis, leder ner till havet. Jag ligger på stranden och låter solen steka och lyssnar till måsar, vågskvalp och boråsare. Samt min mp3-spelare. Emellanåt går jag ut i det stora blå för att svalka mig. Jag får gå långt, nästan halvvägs till Danmark, känns det som, eftersom det är så långgrunt. Vattnet är svalt men absolut inte kallt. En viss uppsikt hålles då maneterna kommit in med det lite varmare vattnet.















De blå spelar ingen roll - när jag var barn och tonåring brukade vi ha manetkrig med dem, de stackarna... - men de gulröda rackarna vill jag helst hålla mig på trådlängds avstånd ifrån. Inte minst idag när jag är skadad...

I torsdags kväll tog jag tåget till Anna i Varberg för en skön och trivsam kväll med grillning (Morten grillade ljuvligt lamm!), vin, öl, whisky och musik ute i deras lummiga pergola. Kvällen var ljum och vi satt ute och pratade sentsent. Cykeln fick följa med på tåget och igår förmiddag cyklade jag "hem" de 31 kilometrarna till Falkenberg. Trots några lååååååånga, sega motlut och en ihärdig sydost, som gav mig konstant motvind, gick det bra och jag hade god fart. När jag hade 2-3 minuter kvar hem till Johannas lägenhet skulle jag väja för några badjävlar (de måste ha varit badjävlar - inga bofasta är ute och strosar en fredagsförmiddag.... bara sådär, liksom...) och missbedömde höjden på en trottoarkant. När jag såg hur hög den var slog jag på en tvärnit (min cykel är försedd med väldigt bra bromsar...) men försent. Framhjulet hade redan gått över kanten och resultatet blev att jag gjorde en sådan praktvurpa att jag inte kan minnas att jag gjort en sådan sedan jag lärde mig cykla...

Jag kände hur armbågen tog i först och att något gick sönder... sedan handleden och en duktig smäll på kinden (styret, antagligen). Trött och varm som jag var orkade jag först inte resa mig utan låg kvar för att känna om jag levde och var jag inte slagit mig. Det fick givetvis till följd att badjävlarna (som faktiskt var väldigt rara) kom fram och trodde jag svimmat av. Men jag gjorde som Mowgli i Djungelboken och sa käckt att jag minsann klarade mig fint... jag är minsann tuffare än somliga tror... men när jag faktiskt reste mig upp såg jag att blodet forsade från armbågen. Den var (är) fullt rörlig, så ben etc var helt men något långt och vasst hade gjort som ett stort hål rakt in i den... Snälla badjäveldamen gav mig ett par pappersnäsdukar så jag kunde stoppa det värsta flödet och, något stukad (även i anden), cykla hemåt.

Väl hemma kunde jag konstatera att jag inte bara slagit i armbågen (blodvite) utan också skrapat upp handleden rejält, fått en synnerligen oklädsam och hastigt blånande bula på vänsterkinden, rivit upp ett sår i ljumsken (troligen från någon utkjutande cykeldel) och skaffat mig ytterligare några schyssta blåmärken på benen.

När jag duschat och fått på mig vanliga kläder cyklade (!) jag ner till Apoteket för att skaffa kompresser till armbågen - som inte ville sluta blöda - och hirudoidsalva som sägs ska vara bra för att ta ner blåmärken. Jag tröstade mig med lite speltknäcke (Pyramidbageriet) och ett par väldigt smarriga ostar, också. Fast det köpte jag inte på Apoteket...

Sedan trampade jag hemåt under hastigt uppdykande moln som jag trodde (hoppades!) skulle leda till ett befriande åskoväder (men icke sa nicke) och fixade mig en kanna kaffe och la mig att slöa lite. Jag sov nog t o m lite middag, faktiskt. Pratade lite i telefon. Hängde vid datorn. Dammsög och städade upp lite. Läste mer. Drack lite vin och smarrade på tröstostarna och speltbrödet. Lyssnade på Olle Ljungström. Hade en allmänt skön och vilsam kväll, helt enkelt. Fast väldigt varm, då. Klibbig.

Och nu skiner solen från klarblå himmel. Kaffe är hällt på termos och en flaska med vatten ligger i frysen. Badkläder och handduk är framplockade, mp3spelaren laddad, en bra bok ligger redan i kassen och strax bär det av, via några mysiga småomvägar, till havet igen. Där ska jag ligga hela dagen och bara känna hur ljuvligt skönt allting kan vara. Och är.

Ha en ljuvlig dag, me lovely ones!

(Och cykelturen tog 1 tim och 25 minuter - inkl vurpan. Faktiskt ganska bra, faktiskt.)

... i vilken vår hjältinna befinner sig väl

Min ilska och frustration från igår har sjunkit undan. Dels tack vare att jag skrev av mig här, dels för att jag har Vänner att prata med (även om annat än honom... att t ex tala om havet med... och min saknad efter de långa stränderna...)och dels för att jag haft en så bra och lyckad dag. Klassen vi ska till Polen med... de blev uppriktigt glada när de fick veta att det är B och jag som ska vara deras följeslagare. Jag har haft bra samtal med kollegor och lektionerna har blivit som jag hoppats när jag planerade dem. Efter jobbet softade jag en stund och sedan tog jag min PW-mil. Jag hade först tänkt springa, men mitt knä tyckte inte det. Och jag lyssnade. Det får bli spring imorgon.

Det som varit mindre bra idag är väl dels min svidande hals (varken bättre eller sämre än i morse) och en bitvis bullrig huvudvärk. Men - precis som jag tänkte - jag mår inte sämre, utan snarare bättre efter Rundan så det var bra att jag ändå gjorde undan den.

Nu är jag sådär skönt trött och matt och när jag tagit en dusch ska jag lägga in tre bra, sköna, avslappnande plattor i CD-växlaren och faktiskt inta horisontalläge. I min mjuka sköna säng med det fluffsiga täcket och de gosiga kuddarna. En bra bok kommer att fullända upplevelsen och innan jag vet ordet av har jag troligen somnat, dessutom.

Have a nice one, me lovely ones...

... i vilken vår hjältinna blir påmind

Jag läser Svenskläraren där Anne-Marie Körling skriver så härligt om högläsandets välsignelser och ett minne ploppar upp genom alla högläsningsstunder jag haft med mina barn genom åren - och då inte bara vid sängdags.

Vi hade just flyttat ut till Lövhagen (ja, huset hette så) och den första Harry Potterboken hade översatts till svenska. Linus var läsovillig men ville gärna att jag skulle läsa högt för honom ur den. Så varje kväll, efter middagen, den där hösten och vintern, tände vi en brasa i öppna spisen, pufflade upp med mjuka kuddar och filtar i soffan och kröp ihop för att högläsa om Harrys äventyr bland mugglare och trollkarlar. De första kvällarna var vi ensamma men det dröjde inte länge förrän båda de hemmavarande storasystrarna (då 14 och 17 år) ville vara med och bänkade sig i fåtöljerna. Sedan fylldes skaran på med diverse bonussöner och rentav den utflugna äldstas expojkvän (i åldrarna 18-24...) som låg i små högar på golvet framför brasan. Vilken otroligt enkel och mysig gemenskap det var där.

Och i ett rörigt klassrum blir det alltid alldeles lugnt och andäktigt stilla om det vankas högläsning. Det händer till och med att någon utmattad tonårspojke somnar, och det tillskriver jag den känsla av total avslappning som infinner sig. Vi läser, lyssnar och även om vi tolkar texten olika delar vi ändå en ljuvlig upplevelse.

Jag ska snart högläsa igen. Min sjua och jag har just påbörjat ämnesområdet Första Världskriget. Mycket fakta blir det. Men jag vill ju också förmedla känsla, närvaro, inlevelse - och vem hjälper mig bättre än Erich Maria Remarque och hans Från västfronten intet nytt, där gasattacker, löss, råttor, gyttja och ond bråd död blandas med unga killars kamratskap, grusade förhoppningar och obefintliga framtid...

... i vilken vår hjältinna är halvvägs

Jag är lite drygt halvvägs, t o m. På arbetsveckan, alltså. Det här är en sådan där vecka då jag, trots att jag har en skön arbetsvecka, längtar lite extra till fredagen. Baföratt, liksom. Jag vill slasa runt i raggsockar och läsa böcker och dricka te och prata en oändlig massa i telefon. Och träna, förstås. Det är liksom en del av det njutbara. Åtminstone den sköna känslan efteråt. ;-)

Eller så vill jag åka till min stuga. Stugan-Vid-Sjön-I-De-Djupa-Skogarna. Sitta där och elda och se ut över sjön, koka kaffe, prata eller bara njuta av tystnaden och avskildheten. Gå en sväng i skogen om det inte är för blött. Kanske dra ut liggunderlag och sovsäckar och sova under stjärnorna.















Jag har många minnen från Stugan. Jag har varit där med mina barn och jagat svamp. Vi har sovit över och suttit inne och spelat spel. Jag har mött älg och rådjur (men tyvärr aldrig sett lodjuren eller - tackålov! - vildsvinen) och tyska turister. Rott på sjön. Eldat på i bastun och rullat mig i snö efteråt. Metat, men aldrig fått napp. Suttit vid elden i natten, tankad på White Russian och försökt spela TP i mörkret. Sett dimman glida fram över sjön och genom en av dessa märkliga synkroniciteter (hej, cal! ;-)) hört den batteridrivna lilla radion samtidigt börja spela Smoke On the Water, ätit otaliga frukostsmörgåsar på verandan nersköljt med kaffe bryggt vid elden. Lyssnat på storlommen och spanat på fiskgjusen. Plockat lite bär (men bara munfullar - inget slavarbete vid min Stuga, tack!) och huggit ved (vilket klassas som nöje). Kräftfest har hållts där, liksom en Midsommar Unplugged med sköna vänner. Brottats med mygg och knott och jagat ut små skogsmöss ur stugan på vårkanten. Legat och läst i en brassestol en hel dag. Suttit på utedasset med dörren öppen ut mot sjön.













Jag har älskat där. Skrattat. Gråtit. Plurrat i sjön och solat naken. Men mest av allt har jag alltid vilat där. I samma ögonblick som jag kliver ur bilen faller all stress, alla måsten och tvång av mig. Jag bara är och jag känner en stilla frid. Och det är inte läskigt att sitta på den stora stenen ner mot vattnet och känna det som att Pesten just dragit över och att jag är den enda överlevande...













Det kanske inte blir den här helgen, men... snart så... och jag längtar.

Nu är jag sömnig. Om en stund ska jag krypa ner i sängen och läsa en stund. Men först ska jag göra mig en macka av det doftande, nybakta brödet som ligger och svalnar under en bakduk i köket. Mmm...

Stay tuned, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna låter tiden stanna

(Min älsklingsfrukostassiett!)

Fröken Smilla väcker mig vid niotiden. Jag vet att klockan är ungefär nio eftersom jag – just när jag slår upp mina mörkblå – hör skolbussarna köra iväg mot Kalmar. Jag känner att det är bra att jag valt att stanna hemma och pyssla om mig själv. I det här skicket hade en arbetsdag varit en plåga.

Nu sitter jag istället fortfarande i nattlinne och raggsockar (oslagbar kombination!), dricker mitt Blue Java, lyssnar på P1, killar Fröken lite bakom örat och flanerar bland bloggarna samtidigt som jag ser ut över bakgården. Igår kväll, när jag gick och la mig, var det kallt och ett tunt snölager täckte allt. Idag är det blekt, grått och vått och ingen snö alls. Bipolärt väder?

Igår, innan jag gick hem från jobbet, tog jag ett steg till i min Hemliga Kulturella Gärningsplan. Hehe. Det framskrider och det är spännande!

Dagen ska vara fortsatt lugn och fin. En magisk dag. En dag utan klocka. En Nick Drake-dag. Smärtsamt vacker musik och text. När jag hör honom vill jag bara gråta, samtidigt som jag känner att sorgen är skön att vila i, något att bejaka – inget att fly ifrån…

Om en stund ska jag bädda och ta ett varv med dammsugaren. Det måste göras lite oftare nu när jag har en Fröken här, annars kommer min näsa och mina ögon att protestera. Sedan blir det mer kaffe och The Curious Incident of the Dog In The Night-Time. Jag tänker att boken borde vara obligatorisk läsning för lärare.

Stay tuned...

... i vilken vår hjältinna bara är

När juldagsmorgon glimmar... jag vill till stallet gå...

Njah... Kanske inte ändå. Men hade gymmet varit öppet hade jag nog åtminstone funderat över möjligheten att gå dit. Och det är väl ändå så att det är tanken som räknas..?
Hade jag å andra sidan haft ett närbeläget stall hade jag nog gått dit en sväng, faktiskt. Inte i förhoppningen att finna Gud, men däremot pälsklädda lyckopiller.

Idag ska jag bara vara. Är någon hungrig finns det mat att ta fram. Är någon kaffesugen finns det kaffe att brygga. Vill någon ha glass är det bara att öppna frysen. Är någon törstig är det bara att traska ner på byn och köpa sig något. Eller dricka saft/vatten som är de enda alkoholfria alternativen just nu.

Jag ska slasa omkring i raggsockar (de är väl använda och nästa projekt bör nog vara att lära mig sticka sockar...), dricka kaffe och läsa. Jag ska inte äta. Inte mycket, i alla fall. Jag känner mig redigt uppblåst och FET. Därför ska jag också ta ett par rejäla promenader idag. Det är milt, grönt och torrt så det blir sköna rundor. Och sällskapet blir gott; Johanna stannar några dagar till.

Nu börjar Linus och Simone vakna till liv; ska hålla dem sällskap till frukosten...

Stay tuned...

... i vilken vår hjältinna lägger upp fötterna

Fotpallen som hör till sköna läsfåtöljen är helt underbar att lägga upp trötta fötter på. Mina fötter är jättetrötta idag. Inte för att promenaden runt ER-sjön var särskilt ansträngande (men däremot välbehövlig för att julmaten skulle sjunka ner såpass att jag kunde andas fritt igen) eller att jag stått vid spisen mer än en halvtimme totalt, idag. Jag är bara... trött, typ.

Så här sitter jag nu och vilar mina fötter (och ben) och tänker på att "måste"-delen av julen är över. Önskematen var god och nu har jag/vi ätit av den. Paketen är utdelade och mottagna (jag fick bara fina och mycket uppskattade klappar!). Kaffet är drucket, liksom glöggen (det finns vaniljglögg kvar om andan skulle falla på), lussebullarna ätna och jag har pratat mycket med frånvarande barn i telefon (vilket iofs är enbart lustbetonat) och närvarande barn ansikte mot ansikte.

















Nu återstår tretton dagar av mitt jullov och de ska användas mycket väl. Redan imorgon ska jag ta mig en snuskigt lång och utmattande promenad. Och på torsdag öppnar gymmet igen och då ska jag hänga på låset. Min träning har - milt sagt - varit sporadisk de senaste två månaderna och det har inte varit bra för mitt välmående. Men jag har liksom inte haft någon riktig geist (det har jag fortfarande inte, men jag vet att det blir bättre om jag tar upp träningen) och dessutom blev det lite väl långa jobbdagar på slutet.

Annat jag ska ägna mig åt under lovet är läsning. Jag har några mycket bra böcker som ligger och liksom bara väntar på mig. De ska läsas lugnt, med omsorg, eftertanke och varma tekannor.

Och så ska jag sticka. Det är vilsamt. Snudd på meditativt.

Jag hade lite planer på att kanske göra ett par jobbrelaterade saker också (som att fixa min tredje PIM-stjärna och göra lite finlirsplanering). Men... orka. Typ. Jobba ska jag göra sedan. Inte nu.

... i vilken vår hjältinna slackar i soffan

Jag har fyllt min söndag med skrivande, samtal med Lillmysen och med Johanna, fulkopiering av lite korta filmer, en promenad i dimma, soppkok, brödbak och tvätt. Kvällen har jag tillbringat i soffan med Jindabyne, stickning, dator och lite kuddar.

På Dokument inifrån handlade det om skolan. Igen. Det mesta verkar handla om skolan, nu. Programmet tog upp hur de elever reagerar, som får stryk hemma. Att de tar ut det i skolan, på dem de kan ta ut det på; lärare och kamrater. Inget nytt, men likafullt väldigt sorgligt. Jag har sett det själv; elever som ertappas med fusk på ett prov (inte på min nuvarande skola, mind you!) men får panik när man ska ringa hem och prata om det, eftersom de får stryk då. Och... får de inte godkänt på prov får de också stryk. Alltså fuskar de. Och hoppas på att inte ertappas... Snacka om en lose-lose situation...

Jag surfade runt lite och kollade iPods idag. Jag tror jag får tillbaka en substantiell summa pengar, på skatten, snart, och skulle vilja glädja mina barn lite extra. OM det blir affär blir det varsin iPod Nano (8GB) till de "stora" tjejerna och en Classic (80 GB) till den "lilla". Lillebroren får andra grejer. Från mig efter förmåga till var och en efter behov, för att travestera Marx.

Jag vet... jag borde nog skrivit klart brevet till min nya chef, men... orka. Jag får ta det imorgon kväll, efter utvecklingssamtalen, istället. Nu ska jag plocka ihop mina grejer och krypa ner under täcket och läsa en liten stund. Imorgon är åter en dag.

... i vilken vår hjältinna kompar

Idag tog jag lite kompledigt på förmiddagen. Det innebar inte bara en skön, stillsam sovmorgon utan också en möjlighet att vara hemma i fullt dagsljus. Det är jag visserligen på helgerna också, men det är inte riktigt samma sak. Vem vet om snön ligger kvar till helgen, till exempel? Idag hann jag ta fram kameran och föreviga årets första snö. Dels från mitt köksfönster (se ovan) och dels från balkongen:












Dagen har för övrigt varit mycket angenäm. Den började ju lugnt och fint och jag har fått en smula erkännande och uppskattning; jag ska ta hand lite extra om en mycket vilsen tjej som behöver mycket vuxenstöd. "Och då tänkte vi genast på dig", sa kollegan. Jag hoppas det var en bra sak och inte bara något hon sa. Fast - varför skulle hon säga det om hon inte verkligen tyckte det?

Jag har fikat med mina kollegor och haft bra samtal och diskussioner med dem. Det mår samarbetet bra av! Och intellektet...

Imorgon blir en megadag. Övertid, t o m (det var den jag kompade ut idag). Men med ett par bra luckor, också. Den ena ska jag utnyttja till ett besök hos rektorn på gymnasiet här; jag ska åtminstone tala om att jag finns och att jag ställer mig till förfogande om de till äventyrs skulle behöva en behörig lärare till! Jag var där idag, faktiskt, men då var han sjukledig. Jag fick hans telefonnummer (sekreteraren försäkrade mig att det var helt okej att ringa honom) och fick en tid bokat. Najs!

Nu ska jag dricka te och äta nybakade scones. Tyvärr har jag bakat dem själv; jag saknar Johannas handlag vad scones beträffar. Ska se till att beställa det tills nästa gång jag hälsar på!

... i vilken vår hjältinna firat lite

Men FATTA att jag glömde kameran hemma idag! Jag blev så knäckt när jag kom på att den låg kvar hemma på köksbordet. Min "religionsnia" skulle ju ha introduktion till kunskapsområdet hinduism/buddhism den här veckan och vad kunde passa bättre än att tjuvstarta lite Diwalifirande? Sagt och gjort. När klassen kom in i sal 206 var lamporna släckta och persiennerna nerdragna. Doften av indisk rökelse låg tung i rummet. På ett litet bord vid dörren låg en svart duk av sammet, med gröna och röda broderier. På väggen ovanför bordet satt en tavla med en bild av Lakshmi och på bordet stod ett litet ställ med rökelse, en liten statyett (av Sarasvati - man tager vad man haver - men det var det ingen som märkte ;-), några lyktor med tända ljus och små skålar med olikfärgat godis. CD-spelaren spelade en liten raga. Det var så fint och jag ville fångat ögonblicket.

Det här är en klass som brukar få många lärare att sucka och himla med ögonen. De är bullriga och högljudda och småstökiga och gillar att provocera. Men - jag ser ofta glada ögon och jag ser att de är väldigt måna om varandra. Och idag... idag, alltså... var de alldeles tysta när de klev på.
En av dem (rökare...) började låtsashosta och ville öppna för vädring, men tystades snabbt ner av de andra... "gerej föffan... de e ju mysigt..." och då gav han sig.

På tavlan stod det Happy Diwali och just som jag tänkte öppna munnen och fråga om det till äventyrs var någon som visste vad detta var så sa A. att "Det är väl en såndär indisk fest? En ljusfest...". Alltså... kan ni fatta att jag älskar den här klassen..?

Sedan vädrade vi lite kort och så såg vi en liten film om diwalifirande och - kors i taket! - klassen var tyst och uppmärksam nästan hela tiden (15 minuter). Sedan pratade vi lite kort om hinduismen... om färger... dofter... musik... konst... smaker... och så startade de att formera sig i sina arbetsgrupper och kom igång ganska så lugnt och fint med att inventera läroboken för att se vad som finns där, och vad de mer behöver för att lösa sina uppgifter, alltmedan de smarrade i sig allt godiset.

En del pratade om det de läste, några pratade om hur hur arbetet skulle fördelas och några pratade om planer för den kommande helgen. Oavsett samtalsämne var de så absorberade att de inte hörde när jag sa att "jag tycker ni kan börja plocka ihop nu...". Fan flög i mig och jag sa inget alls på en kort stund och sedan sa jag, med hög röst: "Nu ska ni få ett exempel på vikten av att vara uppmärksam... det är exakt två minuter sedan jag sa att ni kan plocka ihop och sluta...". Hehe - det tog dem inte ens 30 sekunder att plocka ihop, ställa stolarna någorlunda rätt (halleluja!) och försvinna ut genom dörren...

Den klassen är ett av de ljus som lyser upp min tillvaro, just nu!

Ett annat ljus är mina arbetskamrater. Några ev dem är veritabla pärlor och det känns fint att sitta vid fikabordet och diskutera kring betyg och bedömningar, filmer, garnsorter, vinprovning och språkinlärning. Det har varit förvånansvärt tyst om de fruktansvärda händelserna i Tusby. Inte för att vi inte bryr oss - men... kan det vara så att det faktiskt känns farligt och hotfullt..? Kan det hända där kan det hända här. Det finns många arga, besvikna, frustrerade, förtvivlade utanförbarn/ungdomar i våra skolor. Sådana som slås ut tidigt och som anser sina liv vara slut innan de ens börjat. Inte ens eleverna har sagt särskilt mycket (nästan inget alls, faktiskt) om händelsen. Vi hade behövt prata om detta också, tror jag, även om det kanske inte känns lika "fint". Vi får se vad som händer vid fredagsfikat imorgon.

Jag jobbade över idag; extra ämneskonferenser var påkallade och det var bara att gå dit och se glad ut. Men det var ett ganska konstruktivt möte och då gör det inget. När mötet var slut tittade jag på klockan och insåg att det var försent för att hinna till poweryogan. *suck* Å andra sidan kunde jag ju då lika gärna stanna kvar och jobba lite till och skriva klart omdömena om sjuorna, som ju ändå måste vara klara imorgon. När jag var klar med dem kikade K. in och satte sig för att prata en stund kring ett åtgärdsprogram och sedan kom S. och hur det nu var blev vi sittande tills klockan var nästan halvåtta och bara pratade och pratade. Inte så "bara", ändå - vi fick ett av de där otroligt vettiga och bra diskussionerna kring vårt jobb. Dessutom hann vi ventilera våra tankar - och vår oro - för vad som kommer att hända tills nästa läsår, då 5 tjänster ska väck. Vi får ingen information och det är ett problem. I en skola kan man ju int enbart tillämpa "sist in först ut" eftersom hänsyn också måste tas till verksamheten och man kan inte focka en mattelärare om det kommer att behövas en sådan tjänst. I ett sådant fall blir helt enkelt någon annan överflödig.

Det som krånglar till det ytterligare är våra behörigheter. Många har suttit på tjänster i åratal utan att ha gjort klar sin lärarexamen. Trots att de alltså kanske har 5-10 års yrkeserfarenhet och att de saknar 5-10 poäng så sitter de - förhoppningsvis! - löst. Jag, S och K var helt eniga om att vi ska slåss som satan för våra jobb om vi skulle hamna i riskzonen. Vi är alla fullt behöriga för grundskolans senare år (och jag dessutom för gymnasiet) och vi ger oss inte frivilligt. Sådeså!

När jag gick hem i den regniga torsdagskvällen var jag både trött och upplivad på samma gång. Tanketrött och stimulerad. Ett poweryogapass för hjärnan, helt enkelt. Ljuvligt! Nästan så att huvudvärken jag haft i två dagar lättade...

Här hemma låg ett par julklappsböcker (till Matilda och Jenny) och väntade. I mailboxen låg det ett rart mejl från Lillmysen, och på msn väntade Johanna på en pratstund.

Nu ska jag krypa i lite latare kläder, laga te, tända några ljus och vira in mig i en filt och lägga mig i soffan. Bara vara en stund. Tänka. Vara tyst.

... i vilken vår hjältinna ägnar sig åt sig själv

Igår vaknade jag före åtta. Jag låg kvar en stund i sängen och läste ut Drouggeboken. Den ger mig både obehagskänslor och energi... Sedan rullade jag mig ur sängen och apterade kaffebryggaren så att kaffet var klart när jag klev ur duschen. Det fick bli mina FinFredagskläder och så styrde jag kosan mot stationen där jag tog tåget in "till stan", som de säger här när de menar att de åker in till Växjö. För mig låter det som att byn här skulle vara något slags förort till Växjö, men med tanke på avståndet och den mellanliggande storskogen känns satellitkommun isåfall närmre sanningen.

Att åka tåg in till "stan" går betydligt snabbare än att köra bil. Bilvägen (25:an) är dessutom fruktansvärt trist att köra/åka så tåget vinner även i det avseendet. Jag lyssnade lite på min mp3-spelare (en gammal Creamplatta) och skrev lite analoga grejer och vips! så var jag framme. Mitt huvudsakliga ärende var att köpa mig ett par nya träningsskor och jag var fast besluten att den här gången skulle det få bli ett par Nike. Och ändå kom jag hem med... tada!... ett par svarta Reebok som är intill förvillelse lika mina förra, som i sin tur är snarlika de jag hade dessförinnan.
Förklaringen ligger i att jag i och för sig gillar svart, men att Reebok dessutom verkar tillverka sina pjucks med direkt adress till mig. Jag bara tar dem på mig och sedan är det som jag alltid haft dem. De stöder där de ska, släpper efter där de ska, skaver aldrig och fjädrar så skönt när jag går. Den här gången var priset dessutom alldeles tacknämligt - jag kom undan med blotta förskräckelsen som i det här fallet handlade om åttahundra spänn. Jag trodde inte jag skulle hitta något bra under tolvhundra.

Men skorna köpte jag på slutet av mitt stadsstros. Orka kånka omkring på en skokasse i butiker och på fik. Jag gick till Lagerhaus och köpte... inget! Det ni. Men jag bunkrade lite hårfärg hos en söt kille med halvlånga polisar. Jag tror han var straight, dessutom. Inte för att det spelar mig någon roll - jag skulle ju bara handla av honom - men det var en sådan där nanosekundsreflektion jag gjorde. Sedan gick jag in på H&M i samma galleria och köpte på mig några tajta, billiga toppar. Inte bara för egen del - de är en del i ett av mina små "projekt"; jag ska förse dem med texter och sedan skänka dem till bl a mina döttrar (som jag hoppas inte läser det här, för då försvinner ju överraskningseffekten till viss del). På Panduro hade de färgtuber med glitterfluff för textskapande, men tyvärr inte i mörkrött som jag ville ha. Jag får nog kolla över nätet vad som kan finnas att beställa där. Dock köpte jag en svart och en silver. En riktigt snygg lila har jag redan härhemma.

I övrigt blev det mest små attiraljer som rengöringscrème, lite underkläder (jag besparar er detaljerna där) och en svart, virkad sjal på Indiska. Den blir både snygg och varm till mina lila tröjor.

Solen värmde något alldeles underbart och min svarta, korta kappa kändes varm och tung. Jag ville sitta ute i solen och dricka kaffe men det fanns tyvärr nästan inte en enda uteservering kvar. Jag gick bort till Askelyckans, men där är ju jämt så tjockt med folk. Det var kö nästan ut på gatan och serveringen i trädgården såg ut att vara knôkafull. Så jag vände och traskade bort till Wayne's istället. Där brukar vara mysigt att sitta men just den här dagen kändes det mest instängt och inte blev det bättre av en tvååring som vrålade sig igenom halva min fika. Stackars unge - och stackars föräldrar.

Men det var ändå gott att gå där på stan mol allena bland allt folk, titta sig omkring och bara vara. Jag gillar det. Skulle utan problem kunna tillbringa timtal ensam med att bara sitta någonstans, sippa på en kaffe och glo på folk. Ett underskattat nöje!

Frampå dagen tog jag tåget hem igen och lagade lite middag. Tänkte sova middag, men sömnen ville inte infinna sig så jag skrev lite istället och började med Penetrering (Drougge...). Jag gillar hennes språk! Jag vet att jag läste någon av hennes tidigare böcker (kan ha varit Slyngstad events) utan att riktigt gilla den. Men ibland är det bara så att jag är kalibrerad för något helt annat. Jag ska ge den en ny chans, tror jag.

Kvällen framflöt stilla i min tevesoffa med en stor skål popcorn, teven gick lite på tomgång med Postkodmiljonären och liknande lördagsprogram. Att kalla dem lättsamma är en underdrift. Vore de inte inuti teven skulle de segla iväg upp mot taket som heliumballonger. Fötterna på bordet, laptopen i knät (var har man annars en lap top?), kuddar bakom ryggen och kaffe i muggen. Jag fick en del skrivet samtidigt som jag pausade med slösurfande lite här och var. Rätt vad det var zappade jag över och insåg att jag missat en isländsk film som verkade bra. Men jag vill se en film från början; inte ramla in någonstans halvvägs. Synd.

Lite msn'ande hanns också med, mestadels med Johanna och Linus som bägge skulle ut på festligheter; Johanna med kompisar i Falkenberg och Linus med sina nya roomies i Gol.

Grannarna här hade fest men störde inte särskilt mycket; det var väl mest vid två-tre när alla skulle ut och hem som det blev en del larmande ute i trappuppgången. Inga foppatofflor där inte; bara genuina träskor, av slamret att döma. Ganska mycket gap-und-schkrik (intern terminologi som bara mina barn kopplar) ute på parkeringen också innan de rullade iväg. Men jag störs inte av sådant. Då var det värre när tjejen vägg-i-vägg verkade få tjockt med spö av sin pojkvän. Lyckligtvis verkar hon ha gjort sig av med honom för där är lugnt och stilla igen - med diverse avbrott för tevespels- och musiklarmande, dårå.

***

Idag är det vad SMHI kallar "växlande molnighet med uppehåll" och jag samlar mig för att gå Långa Rundan. Den jag gick förra söndagen i ösregn och i onsdags i strålande sol, med resten av skolan. Jag utmanar Reebok och tar på mig nya skorna. Jag lär inte få skav av dem i vilket fall.
Mp3-spelaren är laddad, jag har spring i benen och en smula söndagsångest. Veckans som kommer kan bli stökig; jag har blivit ombedd att eventuellt ta hand om hemundervisning för en tjej en vecka, eller tre, men har inte fått något besked än om hur det blir. Så jag vet inte om jag ska planera för vikarier, eller ej. Jag vet inte vad jag ska jobba med tillsammans med henne, om det nu blir av. Jag vet inte ens var hon bor, förutom att det är ute i bushen någonstans och det innebär att jag måste boka en bil från jobbet; en sådan där med jobbigt alkolås. Inte för att jag har någon alkohol i kroppen, men låset är lite lynnigt på de där bilarna. Man ska blåsa ut på ett visst sätt och med ett visst tryck och sedan inhalera enligt samma skumma kriterier och det brukar vara ett himla meck innan man kan starta eländet. Som smör på fläsket ska alla skriftliga omdömen om niorna vara inne senast fredag och jag fattar inte hur jag ska hinna det om jag ska gå in och bryta schemat...

Ska bara dricka ur kaffet först och få på mig träningskläderna. Behöver rensa hjärnan, tror jag!