... i vilken vår hjältinna trängts

Så småningom fick jag tummen ur och gjorde mig redo för utflykten till Kista. Inne vid centralen väntade Ingalill och hennes E och efter införskaffande av varsin kaffe tog vi pendeln ut mot Kistamässan. Kort promenadväg från tåget till mässcentret där vi pyntade våra 120 kr och kastade oss in i vimlet och trängseln. Hundratals, ja mer troligt tresiffrigt, kvinnor i alla åldrar och varianter trängdes värre än i Ullared strax innan stängningsdags. Rejält tilltagna supertankers i övre medelåldern dominerade bilden. Supertankers både till formatet och till egenheten att inte kunna stanna eller gira undan utan enorma reaktionssträckor. Timid som jag är, i sådana sammanhang, fällde jag ju inte ut armbågarna och fick därmed skylla mig själv för ett par ömma tår, ett blivande blåmärke på överarmen och öm axel.

Men efter en stunds strosande vande jag mig vid larmet och trängseln och kunde gå omkring och faktiskt se allt roligt och inspirerande som fanns där. Det syddes och pärlades och scrappades och virkades och stickades och quiltades och det fanns hur mycket som helst att köpa på sig om man ville. Jag fokuserade på garn i olika kvaliteter:



















Garn nr 1 är det mest spännande! Det är ett bambugarn (tillverkat av 90% bambufibrer - som ser ut precis som silkefibrer innan det spunnits - och 10% sojafibrer, vilket är en restprodukt från sojaindustrin). Miljövänligt och så oerhört mjukt och härligt. Jag har en plan för de här tre nystanen.

Nr 2 är ett mjukt och varmt garn i 66% ull och 34% mohair. Melerat i fina färger med svart som "bas". Jag tänker att det faktiskt ska bli en halsduk till mig själv! Så har jag lite tunnelbanevirkning i veckan som kommer.

Nr 3 är 100% merinoull. Det ska inte bli ett plagg utan en sak. En rätt rolig, smått ironisk sak. Om jag klarar det. Garnnystan nr 4 ska bli en detalj till denna sak.

Nystan nr 5 (100 % mjuk soft ull av Eskimotyp) ska bli en lång stickad halsduk. Eftersom han inte läser bloggen kan jag avslöja att det ska bli en liten present till Mannen i Mitt Liv. Otålig som han är kommer han inte att vilja vänta till jul, så han får den på lördag när han kommer hit.

Prytteln, med nr 6, som knappt syns är en fin virknål från KnitPro. Handgjord i lenaste trä. Väldigt skön att arbeta med! Jag vet för jag har ett par stickor i samma material.

När jag väl kom hem var jag både toktrött och galet hungrig. Jag sparkade av mig stövlarna, hängde av mig väska och jacka och halsduk och tvättade raskt händerna. Ut i köket och hystade ut ett vitkålshuvud, en tub majonnäs och en burk crème fraîche ur kylen. Hyvlade ned en försvarlig del av vitkålshuvudet med en osthyvel (jag formligen älskar tunna strimlor av vitkål) och gojade ihop en röra av fettprodukterna, lite salt och nymalen svartpeppar. Meckade ihop det hela till en vidunderligt god cole slaw, som jag sedan åt upp lejonparten av tillsammans med lite knaperstekt bacon. Inte alls dumt, på min ära! Snabbmat som funkar!

Resten av kvällen kommer med största sannolikhet att tillbringas i halv soffkoma framför teven. Jag är inte alls så säker på att jag ska kolla Körslaget. Jag ser hellre Snatch på tvåan... eller något annat. Har en film här hemma som jag fått låna av syrran men det har inte blivit av att jag sett den. Kanske skulle ta tag i den? Vad som är säkert är att mina återigen raggsocksförsedda fötter kommer att vila på bordet och att jag kommer ha en stickning i handen! Tänder lite ljus också.

Stay tuned, me hearties...

... i vilken vår hjältinna har slagit klackarna i taket

(Tempus Fugit fick följa med ut igår. Jag tycker att bilden inte gör armbandet rättvisa, men det är svårt att plåta sin ena hand och försöka balansera en tung kamera med bara den andra handen... )

Det var roligt igår! När jag väl hade beslutat mig för vad jag skulle ha på mig (och våndan var väl värt det hela eftersom jag kände mig både fin och bekväm) och fiffat och moffat mig åkte jag in mot stan. Vid Medis träffade jag Lena och så tog vi sällskap till Bishop's Arms där redan Peter, Anna, Robban, Georg (och deras bror som jag tyvärr tappat namnet på) satt och hade det trevligt. Senare anslöt även en Kricke (som kan ha hetat Christian) och en Peter till. Det fina med Bishop's Arms - bortsett från brett sortiment, trevlig personal och mysig inredning - är att de medvetet håller ner musiken på en pratvänlig nivå. Det är gott att slippa sitta och gissa sig till vad folk säger, eller själv skrika sig hes - till ingen nytta.

Frampå nattkröken gick vi vidare till Jolly Roger och då blev det såklart som det brukar; hela gänget splittrades upp. Själv visste jag ju att där skulle vara några jag gärna ville träffa. Sådana som jag ser alldeles för sällan, eftersom de - eller om det är jag? - bor helt åt skogen. Så jag gled bara bort i vimlet och lyckades hitta både de jag sökte och ett par till som jag inte visste skulle vara där. Det blev många kramar och glada ögon och till och med en del roligt och vettigt och bra prat, trots att JR inte har samma ljudnivåpolicy som Bishop's. Vid halvtre kände jag att det fick räcka för min del och drog hemåt. Hade fint flyt så att bussen stod och väntade när jag gick av tunnelbanan. När det är på det viset tar det inte ens en halvtimme att ta mig hem från söder.

Jag vaknade av en hemsk mardröm. Jag och någon mer, som jag inte minns vem det var, hade fått en helvild klass och i någon form av tumult skulle jag ha hållit en elev så hårt i handlederna att han fick blåmärken och det blev utredning där både min nuvarande och mina tidigare rektorer var med och fast jag visste att jag verkligen inte gjort det så sa alla att de minsann sett mig göra det och det var ett enda jävla kaos och jag var helt förstörd. Inte kul att vakna i det tillståndet... Magont De Luxe och huvudvärk dessutom. Å andra sidan har jag ju haft ont i huvudet varenda morgon den här veckan.

Nu har jag varit vaken ett litet tag, hunnit äta lite smaskig frukost och dricka ett par muggar kaffe. Msn:at med yngsta syrran Malin och skrivit ett mail till en god vän. Bläddrat lite i DN (Alltså... vad tänkte norrmännen på - och med - när de bestämde sig för att ge Obama... fredspriset? Vavava? Vad har han uträttat so far? Han är president för ett land som fortfarande klampar omkring i Irak, krigar i Afghanistan, håller Guantanamo öppet, har skumma vapenlagar och ett eländigt sjukvårdssystem - to mention a few...) och sakta kommit till medvetande. När jag piggat till mig lite till ska jag ta en dusch, klä mig och helt käckt slakta min sparhund och gå ner till affären och växla in alla mynten. Sedan ska jag åka till Kista och gå på sy- och pysselmässa. Jag tänker att jag nog träffar nästangrannen och hennes dotter där, så jag får lite fikasällskap.

Det är en fin dag. Ingen blåst och sol från molnfri himmel. Kameran får följa med mig!

Stay tuned, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna gaskat upp sig

En liten undsättningsexpedition i form av en nästangranne gjorde min dag! Skönt och roligt att dricka kaffe och prata. Hon hade med sig en liten sak som jag lägger upp här senare idag. I gengäld gav jag henne den plommonfärgade sjalen jag stickade häromdagen, och den lila panterförsedda baskern att vidarebefordra till ena dottern (hennes). Jag fick se lite hur en annan sorts, betydligt pilligare, pyssel går till.

I eftermiddag har jag färdigställt en sjal till, i annan virkteknik än de vanliga. Jag tänkte inte att den skulle bli så här, men med tanke på vem som ska får den så växte det fram något glassigt och fint. Garn: silke/alpacka och ren alpacka. Det är favoritgarner! Mjuka, härliga och värmande. Av garnet som ligger bredvid (Drops Eskimo, i ren mjuk ull) ska det få bli en matchande huvudbonad. Jag vet inte än om det ska bli en basker eller en luva.




















Jag noterar att det går upp en remake av gamla Fame på biograferna. Oh, well... Jag har svårt att tänka mig att den nya spöar den gamla och det har tydligen recensenterna också.



























"... But fame costs... and right here is where you start paying... in sweat..."

... i vilken vår hjältinna haft en sjuk dag

Vilat mestadels. Läst lite. Sovit en stund på soffan. Stickat och sedan virkat på en sjal. Jag använde garnet som blev över när den plommonfärgade tröjan var färdig. Nu är sjalen också färdig. Jag började med den igår. Under allt detta har min teve fått stå på. Jag är helt fascinerad över hur många teveserier jag har turen att missa när jag jobbar... Druckit te har jag också gjort. Ganska mycket te har det blivit. Men... inte en endaste mugg kaffe. Jag vet inte hur det kan komma sig. Det bara blev så. Och nu tycker jag det är för sent att dricka kaffe. Det får bli en mugg te, till.

Det är tråkigt att vara sjukskriven och hemma. Skittråkigt. Men jag ska vara förståndig och vara hemma även i morgon. Sedan får jag se. Jag saknar mina elever. Undrar hur de haft det idag. Vad de har gjort. Vilka som var där.

Jag muntrar upp mig med lite bra musik, ett teveprogram om älgar och ett par bilder på mina senaste alster.


















Märklig belysning, antagligen. Sjalen är plommonlila. Inte brun.


















Découpageförsök. Jag har sett snyggare. Men ja har sett fulare också.

... i vilken vår hjältinna pysselbloggar

Pysselbloggar är populärt, har jag sett. Min blogg är ju ett mischmasch av allt möjligt - men här är i alla fall ett pyssel som nu är klart:









































Bilderna är lite oskarpa, eftersom jag använt mobilkameran. Måste komma ihåg att ladda batteriet till den riktiga kameran. Kanske redan imorgon.

Väskan är fodrad med svart jerseytyg från en gammal tisha. Lite risajkling sådär.

Det känns skönt att avsluta sådant man påbörjat. Nu tror jag att jag ska ge mig själv lov att börja på något nytt!

... i vilken vår hjältinna hunnit med

I sakta mak har jag avslutat en sjal, jobbat lite med en annan (i annan modell) samt fäst upp alla lösa ändar på mormorsrutorna jag stickade härförleden. Imorgon ska jag sy ihop dem och göra en liten väska/kasse av dem. Kanske kommer det upp lite bilder, så småningom

Jag har också kollat en film, på Kunskapskanalen, om torsken i Östersjön och lite annat strötittande. Idol ser jag dock inte. Jag ser inte vitsen med varken förnedringsteve eller upphaussad idolcoachning.

Nu känner jag att det börjar dra ordentligt i ögonen. Dags att krypa till kojs, tror jag,

G'natt, me hearties. Sleep well.

... i vilken vår hjältinna säger godnatt

Smått flitig och ändå vilsam dag idag. Sovmorgon, shopping, pyssel, solande på balkongen, tvätt och andra trivsamheter. Jag har nu virkat 16 mormorsrutor. När jag fäst trådändarna ska jag göra en väska av dem. En ny sjal är påbörjad, i en vacker färg som jag ibland tycker är lila och ibland blå. Oftast tycker jag den är blå. Den är veckans tunnelbaneprojekt.

Jag har pratat en stund med Agneta i telefon, pratat med Olle om jazzfestivalen, om Mike Stern på Fasching och om att förlänga hyresavtalet lite till och dessutom visat hans basköpare till rätta då han och en polare irrade omkring på gården (han fick sålt sin bas och ska nu köpa en annan). Matilda har pluggat ännu mer matte och dessutom bjudit på laxfilé med hollandaisesås och grönsaker till middag. GOTTI! Marianne ringde en kortis också. Jag gillar inte att prata jobb när jag är ledig, men jag antar att hon kände att hon behövde. Jag får skylla mig själv när jag svarar.

Nu är det hög tid att sova. En aktiv och intensiv vecka väntar även om vi kanske har lite färre elever inne just i morgon då många firar Eid.

En god natt önskar jag er, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna är lite torsdagstrött

Det är skönt att det är fredag imorgon. Fredagar är lättsamma och Fina dagar som flyter undan snabbt och utan större motstånd. Torsdagar är tunga dagar, då hela veckan ligger på mina axlar. Idag har det varit intensivt med möten, ännu en ny elev och fullt upp på alla fronter. Kanske var det just därför som det kändes extra skönt med ett tufft pass på gymmet, med både en halvmilajogg på löpbandet och ett ordentligt styrkepass. Efter duschen gick jag till tunnelbanan, via kiosken för att köpa upp mig på en banan, och jag höll sånär på att somna på tåget. Men när jag kom hem tog jag ändå itu med listan jag gjorde i morse och nu har jag dammsugit, städat badrummet och bäddat fint tills mina barn kommer med mig hem från kusinträffen, natt till söndag. Vanligen kan de bädda själva, men jag vet hur ljuvligt det är att ramla i säng när man är verkligt toktrött. Matilda och Johanna har dessutom gjort högskoleprovet när de kommer hit, så de behöver nog lite extra ompyssel. Betalat räkningar har jag också gjort. Fortfarande samma lättnad när jag gjort det, som under min värsta pluggtid då varje månadsslut var en gastkramande historia.

Nu sitter jag vid bordet med tända ljus och en bukett ljuvliga, gulröda tulpaner och äter på ett äpple och funderar på om jag ska krypa i säng nu eller meddetsamma. Har dock lite småpyssel kvar innan jag kan göra det, så jag återvänder till mina sysslor innan jag avrundar dagen.

Sweet dreams, me lovely ones! Snart helg!

... i vilken vår hjältinna fuldesignat

Jag har varit - och är! - helt absorberad av fulpyssel hela dagen. Inspirationen har jag fått av fuldesign.se och ett par böcker jag köpt - Din mamma jobbar inte här av Annika Huett och Subversive Cross Stitch av Julie Jacksson.

Två saker är jag klar med och de ska bli present respektive julklapp till två vänner. Lugna och fina nu; de läser ändå inte bloggen så det är lugnt för mig att lägga upp dem...

Här är vad jag åstadkommit såhär långt:
















Den här ska strykas och sedan monteras i en ram jag ännu inte har.





















Och den här är helt klar för inslagning i fint papper.

Jag har hunnit med en intensiv mailväxling med en annan vän också, på förmiddagen. Mycket intressant feedback på mitt skrivande här, vilket t o m fick mig att gå tillbaka och redigera en smula. Men det fick mig också att besluta mig för att vara öppnare om vissa saker - fast på ett subtilt vis. vetefan hur det ska gå till...

Stay tuned me lovely ones...

... i vilken vår hjältinna haft en ganska produktiv dag

Visserligen gav jag mig själv en rejäl sovmorgon och sedan ett sakta uppvaknande i tevesoffan, med en kanna Blue Java som avnjöts lugnt och fint. Men sedan pysslade jag undan lite och fortsatte med mitt senaste kreativa projekt - fulbroderi! Idén och inspirationen får jag från Fuldesign - och den här...





















...kommer från deras kollektion med gratismönster.

Jag började lite på den igår kväll, men har gjort den klar nu. Lagom arbetsinsats, känns det som! Mellan-aida och 2 trådar moulinégarn. Jag har skissat och planerat lite andra grejer också, så imorgon ska jag göra en annan grunka. Det är så otroligt skönt att pyssla - keeps my mind form wandering. Tiden bara flyger iväg och jag får lite ro i mitt ganska oroliga sinne. Något är fel - väldigt fel - när jag ser fram emot måndagarna för att mina helger är så förbannat tomma och tråkiga. Femte helgen i rad nu, som jag bara är hemma och gör ingenting alls. Träffar ingen. Har inget roligt. Nästa helg blir likadan. Sedan lättar det lite. Och mot slutet av oktober lossnar det totalt och så gott som varje helg är redan bokad - nästan till nyår. Oh well... when it rains it pours...

Jag har inte bara suttit och broderat idag. På eftermiddagen tog jag mig en timmes powerwalk i solskenet. När hösten är så här måste ju alla älska den, eller? Sedan förstår jag att alla inte är som jag och älskar den även när det är mörkt, blåsigt och regnigt. Åh... att få gå vid havet i en rejäl höststorm och bli stelfrusen och lomhörd och liksom fullständigt renblåst i huvudet. Jag saknar havet och stranden så fruktansvärt mycket. Bäst att inte tänka på det för mycket...

Klockan är runt midnatt. Jag lär inte lägga mig än på en stund... Jag ska ta mig ett glas vin till - eller två - och begrunda livet här i Emmajävlaboda. Spela lite bra musik - vid den här tiden på dygnet lär det betyda Frank Zappa, Miles Davis eller John Coltrane. Möjligen Pink Floyd, men troligare Billie Holiday.

Imorgon kanske jag skriver - taggad och inspirerad av senaste ETC.nu - om Bonniers mediamonopol. Om alliansens rövarpolitik. Om hur/var man finner ett livsvittne. Eller något helt annat.

Stay tuned, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna har fått ännu en dag att gå

Visserligen är den inte slut än, dagen, och den kommer säkert att bjuda på någon trivsamhet till (hoppas jag). Men jag kan ändå summera den såsom varande ganska innehållsrik. När telefonväckaren började viska fram Aïcha, fem i sju, låg jag först och funderade på om jag verkligen hade satt på den plattan innan jag gick och la mig - sedan kom jag på att det var väckningssignalen och att jag hade tvättid och masade mig upp. När jag satt igång de första maskinerna gick jag och la mig igen, men kunde inte somna om. Låg och slumrade, bara, och sedan fick jag sms från Bästaste A och så klev jag upp, slängde i ett par maskiner till och började vakna till liv på riktigt.

Jag känner av en viss Emmabodatristess och för att hålla den i schack har jag aktiverat mig på allehanda sätt idag. Jag har - som sagt - tvättat. Städat i en garderob. Läst vidare i På drift. Druckit omgångar med kaffe. Pratat med Jenny lite.

Frampå eftermiddagen kom jag på att det nog behövde städas så jag slängde på Marilyn Manson igen och avverkade storstädningen på ganska kort tid. Jag hann t o m torka ur kyl och skafferi och pyssla fint i sopskåpet. I vintras antog jag IT-mammans utmaning att pimpa mitt sopskåp, men jag hade lite för rörigt omkring mig i livet för att orka ta tag i det, då. Men nu kanske det vore idé? Skaffa en riktigt vacker kruka för flaskborstarna och en för diskmedel, Vif och liknande. Kanske sätta in en liten ljusslinga som tänds när jag öppnar dörren? Syrran C - som jag pratat med en god stund, också - tyckte jag kunde sätta dit ett litet spelverk som spelar en käck melodi varje gång skåpet öppnas. Jag får se; nu är det i alla fall väldigt rent och fräscht. Liksom sovrummet, badrummet, resten av köket... ja, t o m det s k arbetsrummet (där det sannerligen inte bedrivs särskilt mycket arbete...).

Jag har hunnit med lite pyssel också, idag. Roligt sådant. Kreativt. Kan inte säga mer här - då blir ju överraskningen avslöjad... *myser lite*

Efter Marilyn Manson och därpå Neil Young fick det bli lite lättviktsgodis med Marcy Playground:

... och för kvällens soundtrack står gamla, sköna Mountain.

Njut, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna är ute och cyklar

Solen skiner fortfarande. Det är en ljuvlig försommarkväll. Jag har varit uppe sedan sju och hunnit tvätta och pyssla med en ny flagga till Camp Funkadelica. Den gamla förefaller ha gått till de sälla jaktmarkerna (om det nu finns sådana för flaggor?). Jag gör flaggan på frihand, eftersom det inte finns tid för schabloner och sådant finlir. Men eftersom den ska vaja högt över bussen så lär inte petiga människor notera eventuella småmissar.

Camp Funk, ja… Det är så att mitt intresse just nu är betydligt mindre för själva festivalen än för allt det roliga och smått fantastiska som planeras runt Camp Funk. Eller vad sägs… På lördagen blir det 50-årskalas för Jonas Hellborg, som inte bara ska fira utan dessutom troligen lira – och det i sällskap med Mattias IA Eklundh och Anders Johansson! Det ryktas om att Jens Johansson är på ingång också, men den redan bokade trion piskar det mesta som kan dyka upp inne på festivalområdet, vad coolhetsfaktorn anbelangar…

Det har varit, och är, en helt underbar dag idag och även om jag ska jobba en vecka till efter festivalen, innan jag går på sommarlov, så kommer jag inte undan den där ljuvliga lovkänslan! Vid lunchtid drog jag på mig träningskläder och gav mig ut på min älskade cykel. Rundan gick upp genom skogen mot Duvemåla och sedan ner mot Emmaboda över Åleberg och därefter tog jag svängen om Lindås innan jag hojade hemåt. Exakt en timme tog utflykten och då hann jag cykla 24.7 km (att man kan gå in på jogg.se och mäta upp sina rundor är en kanonbra grej!). Rätt okej om man betänker att det ju faktiskt är ganska kuperat och att det blåste lite, också. Och däcken höll! Killen på verkstan tyckte dels så synd om mig för att jag haft ådan otur, så han tog inte betalt för jobbet utan bara för bakdäcket. Och dels fick jag ett löfte att om det onämnbara skulle hända innan det är dags för cykelutflykten med klassen (direkt på morgonen efter det att jag kommer hem från SRF) så får jag ringa ner på morgonen och låna en splajs ny cykel av honom.

Efter cykelturen var det skönt att sola ett par timmar på balkongen, läsa och lyssna på Pugh. Solandet och cyklandet och den tidiga morgonen mattade ut mig och därför drog jag på Colour Haze och gick och la mig i sängen en stund, för att vila. Colour Haze ska upplevas på Burg Herzbergfestivalen senare i sommar och jag tänkte att det var läge för att påbörja en mer seriös genomlyssning. Mycket flummig musik. Flummig och BRA! Skön! Men… jag har svårt att se mig själv stå och digga dem i varm eftermiddagssol en juli eftermiddag i Tyskland… Å andra sidan; får jag ligga ner i gräset så tror jag det kan bli en av festivalens absoluta höjdpunkter! Det är helt enkelt horisontell musik!

Väcktes ur min slummer (jo – det går utmärkt att sova till musik av allehanda slag!) av telefonen och sedan blev det festival- och musik- och solprat en dryg timme. Det finns definitivt sämre sätt att vakna på och efter att ha ”mornat” mig klädde jag mig lite mer anständigt och cyklade ner på byn för ett par ärende; nämligen att ta ut cash (ORKA stå i uttagsautomatkön på SRF…), köpa vit sytråd (så att flaggan kan sys klart) och komma på någon middagsmat. Sa jag att jag älskar min cykel? För mig är den frihet! Frihet och rent och skärt livsnjut! Jäklars vad jag ska trampa på den i sommar!

Ikväll blir det dock inget mer trampande utan jag sitter här med ett glas vin, har ätit en god pastagryta och gjort en hårinpackning. Lyssnar på lite Tower of Power som Bästaste A slängde över via msn och ska dra fram symaskinen strax. Ska bara… typ…

Jo… just det, ja… Jag fick ju ett råd. Av en Vän. Han vet hur bekymrad jag är för att få min festivalglädje nersölad av att hela tiden gå och se mig om över axeln, eller riskera en konfrontation när jag som minst vill ha den. Så han tyckte jag skulle ta initiativet till ett möte, här på hemmaplan. Vara übertydlig med att detta inte alls är en öppning till återupptagande av relationen (eller ens vänskapen…) utan att bara ge honom en möjlighet att EN GÅNG FÖR ALLA säga det han har på hjärtat och FÖR ALLRA, ALLRA SISTA GÅNGEN (förhoppningsvis…) tala om VARFÖR det är slut och ska FÖRBLI slut. Typ.

Jag våndades inte så lite men tänkte att det kanske ändå kunde vara värt ett försök. Om inte annat så tänkte jag att om vi haft ett ansikte-mot-ansiktesamtal så nära inpå festiviteterna så kan jag om inte annat hänvisa till det (och HOPPAS att NÅGOT ändå har gått in… att kanske en pytteliten pollett trillat på plats…) om han skulle dyka upp vid mitt camp eller söka konfrontation på annat vis (eller helt enkelt bara – vilket är det troligaste – snoka i mina förehavanden och se vad jag gör och med vem…). Sagt och gjort. Jag skickade honom ett sms där jag skrev att eftersom han verkar ha viktiga saker att avhandla (mtp sms- och meddelandefloden…) så kunde han få tillfälle att göra det på vårt lokala fik, Konditori Fenix, på onsdag kl 16. Han började genast krångla och tyckte det var för ”öppet” där… och kunde vi inte ses hemma hos honom och kunde vi inte ses redan samma dag. Men jag hade tagit initiativet och avsåg att behålla det, så jag bara upprepade ”Fenix är bra. Onsdag. Kl 16” tills han fattade. Då undrade han om vi kunde ta en promenad efter fikan – ifall han inte känt sig fri att säga det han ville – och så undrade han vilka mer som skulle komma (???)...?

Long story short så blev det just så som jag sagt; vi träffades kl 16 och han fick en timme. Sedan skildes vi åt. Under denna timme fick han tillfälle att säga det han ville. Vilket bara var samma grejer han sagt hela tiden. Och jag sa inte så mycket. Mest ”ja”, ”nej” och – vid något tillfälle – ”det har du inte med att göra”. Och så fick jag än en gång förklara varför jag gjort slut… vilket är det mest slitsamma. Detta att om och om och om igen göra slut.

Han berättade att han träffat en tjej för ett par veckor sedan, som var tydligt intresserad av honom men att han sagt till henne att han omöjligen kan starta upp ett nytt förhållande innan han verkligen sett sitt ex (det är jag det) med någon annan så han med all säkerhet visste att jag inte skulle gå tillbaka till honom (vilket får mig att fundera på om jag måste arrangera lite tokhångel med någon villig karl bara för att, liksom. Men… nej… det är inte min grej. Jag vet vänner som skulle ställa upp, men det vore att utnyttja vänskapen på ett sätt som jag inte vill. Inte alls.)

Och så ville han ändå veta hur chanserna såg ut till att vi skulle kunna försöka igen. Och jag fick vara brutaltydlig – igen! – och tala om att inte ens i det fall helvetet skulle frysa till is och små grisar skulle ses flyga omkring, samma dag, så kommer detta att hända. Det är SLUT. TOKSLUT. Jag har inga som helst känslor kvar och jag går aldrig vägar jag tidigare gått. Framför allt inte i detta avseende. Men han envisades; hur kan jag så tvärsäkert veta vad/hur jag kommer att känna om en månad, om två månader, om ett halvår? Hur förklarar jag att jag bara vet det för någon som så uppenbart ändå vill ha ett halmstrå att hålla i?

Hursomhaver så lovade han att inte besöka Camp Funk och att lämna mig ifred även på hemmaplan. Vi får väl se hur det blir med det…

Nu har jag en flagga att sy klart. Och fötter att sköta om.

Ha en ljuvlig lördagskväll, me lovely ones! Det har jag!

... i vilken vår hjältinna känner en inre tillfredsställelse

Torsdag kväll. Oftast en tokskön kväll som, efter jobbet, avsätts till lite städning och liknande pyssel. Så även idag. Jag kom hem lite senare än vanligt eftersom jag - helt frivilligt - åtagit mig att vara provvakt (vi kör omprov etc 16-17 på torsdagar). Jag passade på att använda den timmen till att förbereda lite kring nästa veckas uppstart på nytt ämnesområde i historia. Det drar snart ihop sig till världskrig.

Först fixade jag mig lite att äta och satt och slöade en stund vid datorn och lyssnade lite på P1. Men det gäller att inte bli sittande för länge för då säckar jag ihop helt. Så jag lyfte mig själv i håret och gjorde ett rackarns ryck. Och nu är hemmet undanplockat och ordentligt samt dammtorkat, sängen renbäddad, badrummet skurat, disken diskad, sopor och skräp utburet och golven är dammsugna och våttorkade. Fröken satt och tryckte under gästsängen hela tiden - jag undrar om hon är arbetsskygg eller om det är dammsugaren som jagar bort henne... Städningen klarades av i två svep eftersom en skön vän ringde och ville prata lite. Ja, jag har t o m plockat i ordning smutstvätten i kassar så att det bara är att snabbt springa ner och starta upp maskinerna imorgon bitti. Planen är att - som förra veckan - hinna tvätta och hänga till tork innan jag går till jobbet (och cykla 2-3 mil på jävelmotionsjävelcykeljäveln dessemellan) så att det bara är att kila in i tvättis och hämta ren torr tvätt när jag kommer hem efter ännu en slitsam och betungande fredag... där min arbetstid är förlagd mellan 09.00 och 11.20... ;-)

Imorgon blir första lektionen (av två) extra jobbig; vi ska börja titta på This Is England.

Jag och sköna vännen/kollegan I avverkade i vanlig torsdagsordning vår enmilarunda - idag på den förnämliga tiden 1 timme och 12 minuter trots att vi givetvis diskuterar oss runt hela vändan. Det är ju en pedagågisk aktivitet... ;-) Morgonens frost hade tinat upp och solen värmde gott på oss, vitsippor, tussilago, en massa jåglar och en och annan fjäril. "Det här är nog den bästa rundan vi haft!", sa I. Det har hon sagt varje gång de senaste veckorna, nu. Men hon har rätt. Vi blir alltmer fästa vid våra powerwalkrutiner och våren har gjort allehanda framsteg och solen värmer allt mer för varje vecka.

När vi kom tillbaka åt jag snabbt lite yoghurt och frukt och hällde i mig en mugg kaffe och gick sedan för att hämta den "mediavagn" (en rullvagn försedd med laptop, OH-projektor och ljudgrejer) jag bokat för 7 D:s redovisningar. Gissa hur det kändes att kliva in i rummet där den förvaras och se att den var borta... Min första tanke var att jag bokat fel dag (varför tänker jag så, egentligen?) men sedan letade jag ändå i närbelägna klassrum och visst hittade jag den i det sista klassrummet jag öppnade. Grejen var bara den att rummet var mörkt och det visades film på en stor duk. Vagnen användes alltså. Och inte ville jag spoliera för den klassen, och så var jag ju fortfarande osäker på om jag verkligen hade bokat rätt. Så jag traskade moloket iväg till min sal för att meddela min klass att det skitit sig... Jag var lite tidigt ute och medan klassen bullrade in och småhärjade som de alltid gör så tänkte jag att kolla ifall min värderade kollega möjligen var klar med vagnen. Och sipåfan om jag inte mötte honom på väg att ställa tillbaka eländet. Jag högg bokningslistan, som ligger på vagnen, för att se om jag verkligen hade varit så überdisträ att jag bokat fel dag... och upptäcker att jag hade bokat rätt (och att hela veckan var fullbokad av alla möjliga användare) men kollegan hade "inte sett det" utan helt sonika lagt upp ett nytt blad och där bokat in sig själv vid fem tillfällen, den här veckan...

Där och då hade jag inte tid att dräpa honom (verbalt that is), men han ska få sina fiskar varma när jag ser honom nästa gång. Jag svär.

Hursomhaver så avlöpte redovisningen väl för alla grupper utom den sista, där de spelat in en liten film (med speakertext) och lagt i MovieMaker och ändå funkade det inte. De var helt förtvivlade, men jag tröstade och sa att ibland är det bara så att skit händer och att de får gå hem och göra om, spara i nytt format och sedan redovisa på tisdag, istället. Och jag har bokat. På rätt dag. Rätt tid. Med fet rödpenna. FAN tar den som gör ett försök med vagnen...

Vagnen (vi har f ö fler än en, men de finns i olika delar av skolan) är egentligen ett provisorium eftersom många (förhoppningsvis snart alla) salar har OH-kanoner monterade i taket och allt är förberett för att man bara ska kunna ta med sig sin laptop, docka in och köra - även streama hem film etc. direkt. Givetvis finns det ett aber; snålkommunen vill inte kosta på larm så att fast utrustning kan få stå i salarna. Dessa är alltså inte larmade, utan bara korridorerna eftersom det är allmänt känt att inbrottstjyvar och andra banditer alltid städat och snyggt kliver in genom stora ingången och inte alls smashar rutor och klättrar in i salarna direkt. Not. Alltså kan vi inte ha stationär utrustning i salarna; den blir stulen på stört. Alla lärare har inte laptops de kan kånka omkring med (vi är ännu ett utvalt fåtal...) och dessutom är vet ju alla att det är fullkomligt livsfarligt med strålning (eller hur...) så att ha trådlöst är inte att tänka på. Och vem fan vill hålla på och trassla med en massa kablar och skit?

En liten kul detalj är att vi redan har trådlöst i våra arbetsrum, så att bl a jag och Tuffa S. slipper nätverkskabeltrassleri till våra bärbara. Vi kan t o m ta dem med oss in i personalrummet.
Det skulle våra strålningsrädda kollegor veta... ;-)

Igår gjorde vi, alltså mina killar i nian, den muntliga delen av NP i svenska. Provet genomförs genom att eleverna får lyssna på korta texter och sedan diskutera dessa utifrån vissa kriterier (lite förenklat är det så). En av texterna handlar om en tysk soldat som befinner sig i en tom polsk by, under andra världskriget. Hans order går ut på att kolla att byn verkligen är tom och att ovillkorligen döda direkt om han träffar på någon. I ett hus hittar han tre små barn gömda och han ställs inför valet att antingen döda barnen eller döda sina tre soldatkamrater och då riskera krigsrätt och avrättning för förräderi. I diskussionen som följde efteråt sa en av killarna att han hoppas att soldaten valde att skjuta sina kamrater och sedan hellre ta sitt straff men veta att han räddat barnen, för hur skulle han kunna leva hela livet och veta att han kallblodigt skjutit tre små barn? En av de andra kontrade: "Vadårå? Han var ju tretti år, föffan... han hade ju redan levt nästan hela sitt liv...".
Hmm... ;-)

Torsdag kväll, som sagt. J J Cale spelar och sjunger om kokain och jag funderar på om jag åtminstone inte skulle droga till det med en stor mugg te. Tända lite ljus och softa en stund innan jag tar med mig boken om Tibets historia och kryper ner mellan rena, ljuvligt doftande lakan och fluffsar till täcket lite. Jag tror jag gör det.

Stay cool, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna reflekterar lite över livets krumbukter

Åh, vad skönt med en ledig dag. Jag har verkligen känt mig fri. Jag hade visserligen tvättstugan bokad, men jag hade så lite tvätt att det nästan kunde kvittat. I övrigt har jag läst, slösurfat, fixat lite med biljetter (bl a Sven Zetterberg på fredag, med några sköna typer!), gjort ett par ärenden, blivit klippt, lekt med Fröken, skrattat gott åt helt galet roliga Couplingsnuttar på YouTube, lyssnat på T. Rex, 10cc, Sven Zetterberg, Jethro Tull, Jesus Christ Superstar och Swallow The Sun. Vikt tvätt, smsat, haft en hantverkare här för att fixa något skydd på balkongen, skrivit några mejl, gett mina fötter ett varmt bad och massage, dansat lite, ätit mackor och slasat runt mest.

I morgon blir det träning.

Veckans övning i Skrivarkalendern är att gå ut och lägga märke till allt som håller på att födas, och sedan skriva om mina intryck. Hmm... Det är ju vinter ute..? Men jag får väl ge mig ut på en spaningstur efter träningen, då.

~~~~ telefonsamtalsavbrott ~~~~

Jag har tänkt mycket idag, också. Tänkt på hur livet krumbuktar sig och hela tiden finner nya, spännande vägar just när man trodde att man hade bäring på något landmärke. Lite som en obändig älv som ska nerför berget och vidare, ut mot havet.

En gång... i en blogg några år från här och nu... skrev jag att jag kände mig som att jag inte befann mig i den där älven, utan istället stod bredvid och såg livet flyta förbi, med mig som frustrerad åskådare. Up shit creek and no paddles, typ.

Men det var då, det. Jag tog helt sonika och vadade ut och började simma ut mot strömfåran, där det är som djupast och man inte kan sätta ner fötterna - och jag har aldrig ångrat det! Visst blir det lite läskigt ibland, när stränderna är branta och det skummar och yr och jag inte alltid känner att jag har koll på vart det bär. Erfarenheten har dock lärt mig att om jag bara slappnar av, håller mig flytande och inte får en massa vatten i luftvägarna så kommer det lugnare passager, jag har lärt mig kroppssurfa och ibland uppsöker jag lite bakvatten där jag kan kajka in och hämta andan. Men framåt går det hela tiden. Och jag älskar det!

















Avanti, me lovely ones! Never ever give in!

... i vilken vår hjältinna är sambo

Jajamen! Nu är hon hemma igen, Fröken Smilla. Johanna mötte upp med henne på centralen i Göteborg igår och Fröken uppförde sig exemplariskt hela den långa resan hem. Jag hade inte tänkt på att boka en plats i en kupé som tillåter djur, men en snäll konduktör gav mig och Fröken en helt egen liten kupé! Inte illa, va'? ;-)

Resan hem från Hemsedal - via Oslo - var ungefär som resor är mest, när det handlar om rena transportsträckor. Den var alltså händelselös och sömnig och gäspig. Bitvis kändes den dessutom snudd på oändlig.













Men jag hade en ljuvlig sak att se fram emot! Bästaste A smsade och undrade om vi skulle ta och beställa biljetter till Jesus Christ Superstar. Jag visste inte ens att de hade släppts! Men det är klart att jag ville - så nu har jag en verkligt najsig musikalisk begivenhet att se fram emot! Jag lyssnade nyss på Gethsemane (I only want to say) och hör att här kommer Ola Salos röst och Gillan's (min favvo-Jesus!) väldigt nära varandra. YAY - det här blir intressant! Synd bara att inte Mustasch-Ralf (som enligt uppgift från initierad källa också prövade för rollen som Jesus) inte kunde göra Judas - det hade varit mumma, det! Men... man kan inte få allt. ;-)


När jag varit borta några dagar spelar det ingen roll hur kul och trevligt och ljuvligt det varit; det är ändå skönt att komma hem och pyssla lite. Jag har en del pyssel att fixa med idag, såsom lite stickning, träning, baka matbröd och annat smått och gott. Ett par kreativa projekt som måste gå framåt har jag också.

Apropå biljetter är nu biljetter till Burg Herzberg beställda, också! Det var inte helt lätt - min tyska är inte vad den aldrig varit, och även om de droppat in ett och annat engelskt ord emellanåt så var det mest trial and error som gällde tills jag fick rätsida på det! Jag ser så otroligt fram emot att göra den resan, tillsammans med Riktiga Vänner - nya som gamla!

Så min sommar börjar ta lite form. Så mycket mer form ska den i och för sig inte ha. Jag gillar att ha luckor, rejäla sådana, för det oplanerade och spontana, också! Det handlar väl mest om att beställa fint väder. När det gäller BH har jag svårt att tänka mig att det kan bli värre än förra året - jag kan inte se hur det liksom skulle kunna regna mer... Men jag skulle också vilja ha en del dagar vid havet, med fritt blås mot horisonten och en skön filt att ligga på... Och stugan. Det måste absolut bli ett par sejourer i stugan! Minst! Det ska det givetvis bli även innan sommaren, men det skulle vara fint att ha ett par, tre svarta juli- eller augustinätter därute också, och sova ute under stjärnorna. Så ska det bli!

Mitt öra värker idag igen! Jag vet inte vad det är men de här telefonsamtalen har en tendens att bli väldigt långa, trots att det verkligen inte känns så. Samtalen bara flyter på och vi pratar mestadels musik och resor och barn och vänner och livet och erfarenheter och mer musik och känslor och värderingar och skvaller light och plötsligt är det mitt i natten. Igen! Vänskap. Sann sådan. Och jag är så lyckligt lottad att jag har fler vänner av det virket!

Förresten. Världen är liten. Igår, på de sista tågsträckorna, satte sig en man på sätet bredvid mitt. Vi började prata sådär som man egentligen ofta vill, men inte gör för att man är så stel och tråkig och kom-mig-inte-förnär. Han berättade att han var på väg hem från Växjö, där han påbörjat en forskarutbildning (ämne franska och typ något internationellt - jag la det inte exakt på minnet) och jag berättade att jag själv är tämligen usel på franska (understatement...) men att jag har en väninna som studerat tvåspråkighet (bl a med franska, om jag minns rätt) på universitetet i Stockholm och att det är intressant med språk (själv gillade jag nog iofs litteraturvetenskapen och språkhistorian mest, när jag pluggade engelska)! Han undrade vad hon hette och jag sa hennes förnamn. "Men", sa han, "henne känner jag lite från internet - hon har haft mycket kontakter med Senegal, eller hur?". Och det kunde jag ju bekräfta. Så... it's a small world, raraste vajlan, och M. från Emmaboda hälsar så mycket! :-) Han skulle f ö ha en föreläsning här, snart, och bjöd mig att komma och lyssna. Men jag tackade nej - han verkar trevlig och har kanske ingen som helst dold agenda - men han kan likaväl vara en rejäl kardborre och det räcker med den jag har just nu...

Nu är det dags att brygga på lite mer Blue Java och kanske rentav klä mig? Uppdaterar lite senare idag, med några tankar jag har...

Stay tuned, me lovely ones!














My sweet Lord...

... i vilken vår hjältinna skapar ett sammanhang

Jag kan inte hjälpa det. Industriella revolutionen är marginellt upphetsande (jag kan inte vara intresserad av allt...). Så jag har klurat och klurat på 7D och vad som skulle kunna vara ett bra förslag till upplägg på ämnesområdet. Om de är med på noterna ska vi göra så här; dels läsa valda delar ur Per Anders Fogelströms Vävarnas barn, och dels (parallellt) göra ett [grupp]arbete i form av en tidsresa, där de både ska samla in olika uppgifter och göra lite extra stuff som en reklamaffisch/film för någon av tidens innovationer och dels någon intervju med en person från tiden (fiktiv eller verklig) och sedan redovisa detta under fria former. Jag har satt ihop några förslag till hur de kan redovisa sina arbeten (berätta, bildspel, utställning, tipsrunda, kort film, göra en tidning eller sätta ihop en bok, bl a), och kommer de på något annat är det ju bara roligt.

Om de inte är med på noterna? Ptja - då får vi hitta på något annat. Flexibilitet is da shit.

Annars, då? Igår regnade och blåste det och var allmänt trist ute. Idag är himlen klart blå och det bådar gott inför lunchens pedagågiska promenad med vännen/kollegan I. Våra promenader har blivit något jag verkligen ser fram emot. Samtalet flyter lätt, vi har alltid intressanta saker att diskutera och dessutom blir det ju rejäl motion.

Ikväll ska jag röja och fixa med en del saker härhemma. En process måste igång så att det händer något. Och imorgon ska jag köpa färg och annat så jag kan pimpa fåtöljen jag berättat om, så snart jag hinner. Tyget är på ingående! Jag gjorde förresten en tröja till Jenny igår. Gjorde och gjorde; jag satte en text på en befintlig tröja. Hon fyller år om en månad och jag tänkte fixa dels någon prickasent jag råddat med själv och så något jag köper. Blir det som jag tänkt mig slänger jag in en bild senare idag. Nästa vecka ska jag hämta min, för översyn inlämnade, symaskin och sedan blir det åka av! Här ska bli nya gardiner, bl a.

Nu däremot ska jag bäla i mig kaffet, lyssna vidare på P1 (aktuellt just nu: presidentvalet i Ryssland), bestämma var i Vävarnas barn vi ska börja (jag önskar verkligen att vi hade haft tid att läsa hela, men tycker de att boken är intressant så finns den ju på biblioteket) och ladda inför morgonens inledande möte - och eftermiddagens avslutande arbetsgrupp.

Jag har förresten fått ett erbjudande om utökat ansvar på jobbet. Inte bara smickrande utan också roligt! Men jag undrar om jag får det, när det går upp för dem att jag A: vill ha en utförlig beskrivning av exakt vilka uppgifter jag förväntas utföra och B: har satt en prislapp på det. Hittills har det tydligen varit så att uppgifterna smugits på något intet ont anande offer som då och då fått ett litet lönepåslag - vid vanliga lönerevisionen - som en klapp på axeln... "Ja, just det ja.. du är ju ämnesansvarig... här får du en liten slant...". Men ska jag ta uppdraget ska jag ha betalt för det. Och det ska ligga utanför lönerevisionen, annars kan det kvitta. Jag är så skamlöst underbetald att jag inte gör ett smack mer om jag inte får monetärt erkännande för det. Basta!