... i vilken vår hjältinna känner sig konstig

Skum känsla, det här, att ha sportlov mitt i ingenting, liksom. Jul- och påsklov är ju förknippade med diverse helgdagar men här är vi - i den senare hälften av februari - och det känns som om någon snart kommer på mig med att skolka. Märkligt.

Samtidigt njuter jag av att låta dagen gå och göra det som faller mig in. Idag har jag läst vidare i Neil Gaimans American Gods. Den tar sig och jag har lagt annan läsning åt sidan. Den får följa med på tåget västerut imorgon. Vidare har jag bakat bajsabrabröd, igen. Ljuvligt gott och verkligen superenkelt att sno ihop. Dammsugit. Städat badrummet. Handlat lite. Hämtat hem fåtöljen som ska pimpas. Den ska jag börja jobba med nästa vecka. Krafsat ihop en kycklingsallad on demand (Johanna). Jag har inte promenerat. Men det kan jag leva med. Det kommer nya dagar. Dagar då jag ska träna seriöst. Det kan ni vara lugna för. Dagen är ju inte ens slut, än. Och imorgon ska jag promenera längs Ätran. Bara en sån sak!

Synd att det är så molnigt ute. I natt är det total månförmörkelse. Det hade varit fint att se.

... i vilken vår hjältinna är med barn

Jag har ett barn - Johanna - här.
Jag är med henne.
Jag är med barn.

När jag gick ut i februarieftermiddagen, i bara tisha och tunn luvtröja (jag hade byxor och skor också...) kändes det som en aprilkväll. Ljuset var sådär vemodigt som det kan vara en afton i april, när koltrasten sitter på taket och sjunger så vackert att det gör ont i hjärterötterna. Och det var milt och mjukt i luften. Det kändes helt underbart. Och det kändes helt fel. Det är den 18 februari och här på det småländska höglandet (även om det är i sydöstra hörnet) borde det kunna vara en meter snö och några minusgrader.

Jag har städat idag. Jag har faktiskt suttit väldigt lite vid datorn. Jag har sorterat och plockat och dammtorkat och flyttat omkring lite saker och lyckats bringa lite mer ordning bland de böcker som mest verkar flyta omkring här. Jag har fyndat en liten fin byrå för 40 spänn, som blir perfekt i sovrummet och jag har hittat en helt felfri pall för 30 pix som jag kan öva découpage på. Jag har hittat två enkla ljusstakar i ett mässingliknande material (1o kr/st).
Jag gillar risajkling. Jag ska bidra till densamma genom att låna bil imorgon och köra ner två vitlackerade trädgårdsstolar av smidesjärn till det ställe där jag gjorde mina fynd. De är faktiskt jättesnygga men totalt omöjliga att sitta bekvämt på, och på min balkong är utrymmet en smula begränsat. Där kan det bara få lov att finnas saker som fyller en praktisk och estetisk funktion.

... i vilken vår hjältinna fostrar en katt

(Vattenkanonen)

Fröken Smilla försöker ta sig friheter. Hon har en fin plats i köksfönstret. Där får hon gärna sitta och överblicka bakgården. Men hon får inte rafsa ner dekorationerna i fönstren (fyra geléaktiga glas- eller kakeldekorationer från Lagerhaus i form av röda hjärtan samt en pimpig röd ljuslykta från Indiska). Då åker vattensprutan fram. Två gånger räckte. Sedan har hon låtit dem vara. Då övergick hon till en särskild växt i vardagsrumsfönstret. En kanonad från vattensprutan så har hon slutat med det också.

Nu är tvätten ren, horisontella ytor dammtorkade och golven (som iofs också är horisontella) dammsugna och våttorkade. Återstår: handla hem lite smarr till ikväll. Det innebär en hälsosam och stärkande promenad till affären i lite lagom snål och snögloppig blåst. Det innebär också en stor skön sjal, pösig hiphopluva (fast de brukar vara ganska tajta) och lovikkavantar.

Stay tuned.

... i vilken vår hjältinna är tillbakalutad

Det är skönt att sitta här i sköna soffan och veta att det är rent och fräscht här hemma. Det som bara skulle bli en dammsugning blev också dammtorkning, skurande av badrum, moppning av golv och vattning av blommor. Välbehövligt, faktiskt. Nu när jag är förkyld känner jag av Frökens närvaro mer än vanligt. Men aldrig kan man ju vara riktigt nöjd. Just som jag var klar med städningen bröt en sned sol fram en stund och det blev onödigt tydligt att mina fönster ser kläggiga ut. Är det något jag inte är bra på när det gäller hushållsfiffande är det fönsterputsning. Men det är bara att ta tag i. Inte idag, dock.

Jag försöker lyssna på teven - nyss intervjuades Jan Björklund och samtidigt som jag tycker han i mångt och mycket har noll verklighetskoll, så vill jag gärna följa med i skoldebatten. Men det är svårt eftersom det samtidigt spelas Maiden högt samtidigt som det skramlas.

Sådär. Dörren till arbetsrummet stängd. Varför ska jag lista ut att den ska vara det - när det inte är jag som spelar högt och väsnas?

Nu är iofs inslaget med Björklund slut, då. Jag återgår till ni-vet-vilken-bok en stund. Ska bara fylla på kaffemuggen först!

... i vilken vår hjältinna skjuter upp

Jag borde lagt mig tillrätta i soffan för en lång stund sedan. Men för några ögonblick kändes det nästan som att jag ändå skulle ta mig en rejäl långpromenad. Jag lyckades övervinna den impulsen, diskade lite...













... och nu är mitt te klart och en liten mörk chokladbit väntar på mig, tillsammans med boken, kuddarna, mysbrallerna, raggisarna och Fröken.

... i vilken vår hjältinna fått lite uträttat

Nu sitter jag här i soffan med en mugg Blue Java. Mätt och nöjd. Och minsann om inte lägenheten är nystädad och fin, också. Tända ljus på bordet och i fönstret.

Fröken Smilla ligger här bredvid och softar. Annars har hon mycket att stå i. Bollar och leksaker som ska jagas, fönster som ska bevakas och dammsugare som ska undvikas. Nu är hon förstås trött. Antagligen ligger hon och klurar ut nya hyss. Häromdagen, t ex, när jag kom hem från jobbet låg två av mina fina - och inte särskilt billiga - nystan av silke/alpacka på hallgolvet... Fröken själv kom tassande från arbetsrummet och såg väldigt oskyldig ut.

Om en stund ska jag lägga mig tillrätta i soffan här, och titta på Hitta Nemo. Ungefär vad jag orkar med, idag. Jag känner en stilla sorg över det som inte blev som jag hoppats, men också försiktig optimism inför en framtid jag inte vet så mycket om.

... i vilken vår hjältinna unnar sig

Att plocka ner julsakerna och rensa ut de sista julmatsresterna gick snabbt. Det känns både lite vemodigt och lite skönt. Nu är det ett nytt år, och imorgon börjar en ny termin.

Efter städningen fixade jag lite matinköp inför veckan som kommer och sedan var det helt ljuvligt att dra på bekväma kläder och ta en rejäl promenadrunda i dimman. Jag avrundade med att gå ner till byn i akt och mening att köpa en DN och riktigt frossa och mysa med i eftermiddag. Tyvärr fanns bara Sydsvenskan och den har jag ingen lust att läsa. Så det var bara att traska hemåt.

Istället unnar jag mig en god middag. Igår gjorde jag det enkelt för mig. Det gör jag egentligen idag också, men jag lägger ner lite mer tid och lite mer ansträngning och lagar mig en het, härlig soppa på sötpotatis:

Jag skalar och skär i bitar en rödlök, en sötpotatis, ett par morötter, några potatisar och krossar ner ett par vitlöksklyftor och låter det fräsa snabbt i lite olivolja innan jag fyller på med en liter grönsaksbuljong. När det kokat sig mjukt mixar jag soppan slät och smakar av med riven ingefära, lite pressad apelsin och någon matsked sweet chilisås. Lite flingsalt, ett par varv med pepparkvarnen och lite färsk koriander fulländar det hela. Ljuvligt gott!

... i vilken vår hjältinna är ytlig

I mitt köksfönster lyser en adventsstjärna välkomnande, tillsammans med en röd adventsstake som drivs med elektricitet. På köksbordet lyser tre tända ljus och här doftar kaffe, pepparkakor och clementiner.

Stereon i vardagsrummet spelade tills alldeles nyss Transsiberian Orchestra's The Night Before Christmas och medan jag läser DN's ledare om Balimötet seglar en ensam mås över innergården.

Min son är på väg hit, tillsammans med en kompis, för att hämta sin nya bil; den jag var i Växjö och plockade upp i fredags. Jag försöker ringa honom, men han har ju sitt norska kontantkort i och min uppringning äter upp de sista korvörena på kortet, så jag hinner aldrig fråga om de vill ha fika eller middag när de kommer. Jag bestämmer mig för att laga middag. Tycker de att det är för tidigt med middag så har jag ju ändå lagat den och den kan ätas senare, alt. frysas in för någon jobbdag. Det blir en gryta med fläskfilé, purjolök, svamp, böngroddar, goda krydderier, lite matlagningsgrädde. Jag kör på Viktväktarnas 4%-iga - som ger lagom fyllighet men givetvis inte är samma superba smakbärare som riktig grädde. Basmatiris till det.

I frysen ligger saftiga lussebullar. Om vi orkar kanske vi tinar upp några till kaffet.

Klockan tolv har jag tvättstugan. Inte så kul, kanske, att tvätta en söndag men å andra sidan vet jag med mig att jag inte har tillräcklig ork för att göra det en veckokväll efter jobbet. Och jag behöver ju inte släpa ner tvätten till Bjurbäcken (som skiljer mitt kvarter från skolan där jag jobbar) och ligga där och klappa den, så det ska nog överlevas.

Jobbveckan, ja. Den är förberedd. Jag har nog tänkt på allt och behöver bara gå in och göra det som är tänkt. Lite som ska avrundas, men också ett par saker som ska startas upp; jag har tänkt att det kan vara skönt att första veckan på nästa termin inte enbart består av uppstart på nya grejer varenda lektion. Det blir tungt för både mig själv och för eleverna.

På ytan är allt som det brukar vara. På ytan.

... i vilken vår hjältinna har en händelselös dag

Fast... händelselös och händelselös. Jag har ätit en god frukost med nybakade ciabatta, promenerat runt Byn, läst klart Andra sidan Alex, fikat kaffe och lussebullar, bäddat rent, letat efter en snygg och bra korg att ha stickgrejerna i (utan att hitta någon), pratat med Johanna i telefon (2 ggr, varvid jag lugnat henne och sagt att det garanterat finns en lösning på det faktum att killen hon hyr i andra hand av skitit i sina åtaganden och nu hotar elbolaget med avstängning av elen, på torsdag), börjat läsa Hella Hells bekännelser, bäddat rent, slösurfat, bokat tvättstugan och när jag gick ner med tvätten en timma innan utsatt tid, i hopp om att kunna tjuvstarta, upptäckt att jag bokat fel dag men hunnit knô in tvätt i alla fyra maskinerna och köra dem före kl 17, funderat kring hur jag på bäst sätt ska kunna lägga upp introduktionen av del 1 (Franska revolutionen) vid kursstarten, efter jullovet, läst några mail och besvarat ett samt avslutat monteringen av Matildas tröja och påbörjat detsamma med Jennys.

Men annars har det inte hänt något...

... i vilken vår hjältinna småpysslar

Min chef ville ju ha nya brevvänner. Hittills idag har jag skrivit 3 sidor. Jag har hunnit avhandla nuläget och framtiden i ämnena "arbetslag" (och där fick jag även in elevvård, elevrelationer, anv'ndande av lokalerna, elevmedverkan, ämnesövergripande projekt och lite annat smått och gott) samt "IKT" (där jag både diskuterat tekniken - eller snarare bristen på densamma - och vikten av att tekniken bara liksom finns och funkar, så att vi kan utnyttja den fullt ut)! Och än återstår mycket jag vill skriva om...

Därutöver såg lägenheten ut som en filial till byns sopstation så jag har dammtorkat, skurat badrummet, dammsugit, tvättat golv och plockat. Kylskåpet har fyllts på och i skafferiet finns nu inte längre några ursäkter till att inte baka både bröd och bullar. Dessutom finns där både russin och mandlar och jag lurar på att göra en mugg glögg om en stund.

Apropå muggar... Jag tog en blå mugg till jobbet. Den är väldigt god att dricka ur, vilket uppmärksammats av flera än mig. Det gör inget så länge de lånar den, använder den, diskar ur den och ställer tillbaka den. Men den har liksom... försvunnit. Detta trots att den var försedd med en ful klisterlapp med mitt namn på. Så jag tog dit en annan mugg och målade lite på den, med OH-pennor. Det funkade tills någon vänlig själ ställde den i diskmaskinen, vilket fick till följd att målningen rann bort. Men nu vore det väl själva fan om jag inte fick ha nästa mugg ifred:










































Muggen är av sådant där billigt, glasliknande material. Jag har målat med glasfärger och imorgon ska jag härda det hela i ugnen. Det borde framgå vems den är, va'? Inga lättförklarliga förväxlingar kan ske, eller hur? Gott.

Vänner är gott att ha. Idag har jag hunnit prata lite mer än vanligt med ett par av de där riktiga klipporna och skatterna i mitt liv. Det lever jag på ett bra tag. Och eftersom en bra sak sällan kommer ensam så mailade min bror och undrade om jag är med på en liten kusinträff innan jul. Å, vad jag har saknat våra träffar. Sporadiska, spontana och spralliga är de! Och totalt opretentiösa, dessutom. Planen är julbord på Laxbutiken (inte den utanför Falkenberg, utan "tvillingen" i Ljungskile) och sedan lite glam hemma hos kusin Nettan och hennes Peter i Ulvösund (nästan lite Läckbergvibbar i deras omgivning!). Jag hoppas det går att lösa med en helg då vi alla har möjlighet att vara med. Men - som brorsan sa - om vår halvbror Michael kommer... heh... då kommer nog Tomten och Jesus också. ;-)

På barnafronten är det ganska lugnt. Matilda och Jenny har jag lite Facebookkontakt med, nästan varje dag, om än kort. Jag pratade med Johanna i förmiddags, en stund och hon mår ganska okej. Men bara ganska. Hon vet vad hon behöver göra och hon hörde egentligen av sig bara för att tala om att det tänker hon göra nu. Skönt och klokt! Lillmysen var hemma i Sverige på blixtvisit i veckan, men hann inte komma över till mig. Vi får vänta och längta till julen, istället, då vi ska gosa och mysa och rå om varandra! Han kommer hit tillsammans med Simone och Johanna och jag ser redan fram emot en riktig mysjul!

Gick jag ut och gick idag, då, som jag tänkt? Nej. Det gjorde jag inte. Det är något som inte är bra. Det är något som är fel. Något som slår ut en del funktioner. Ett systemfel. Jag blir inte alltid lika glad som jag brukar, av de [or]saker som brukar göra mig glad. Och jag är tappad på energi, känns det som. Den lilla jag har kvar måste räcka till att ta mig igenom dagarna och att vara fokuserad på jobbet. Pysslet och fiffandet jag gör gör jag med ryggmärgen och av ren självbevarelsedrift. Det är sådant som helt enkelt är uppehållande. Håller mig uppe.

Uppehållande ikväll blir filmen som aldrig blev sedd igårkväll, ett glas gott vin och framstycket på Jennys tröja. Bakstycket klart, men inte det sista av monteringen på Matildas tröja... Jag är en mycket usel människa.

Tjingeling!

... vilken vår hjältinna nästan blir religiös

Ibland behövs det inte mycket. Förra måndagen släpade jag ner tvätten till tvättstugan bara för att finna att jag måtte ha varit mer än lovligt frånvarande när jag bokade tid eftersom jag lyckats boka en lördagkväll... Men idag var det å andra sidan obokat i även den andra uppsättningen maskiner så jag kan tvätta dubbelt så kvickt. Allahu akbar, typ. Nu är klockan sju och allt hänger uppe till tork. GUTT!

Helgen förflöt oväntat lugnt och ändå är jag helt slut efter att ha ansvarat för tre barn som inte är mina egna, under några dagar.













Jag fick verkligen prova på det mesta som har med småbarnslivet att göra - bajsblöjor, nattvak, skrubbsår på knäna, vällingkok, bubbelskratt, mariekex som flyter omkring i upplöst tillstånd i äppeljuice, småbråk, sagoläsning, mys i knät, Playhouse Disney, lördagsgodisinköp, tidiga mornar, bulor i huvudet (inte i mitt huvud men väl i lille Wiggos; hans snälla farmor hämtade honom till lördagsgympan och han skulle springa in i en av de studsmattor som hängde längs väggarna. Alla väggar utom just den han sprang in i, vill säga), förtitretton oroliga samtal från barnens mor, lekparksbesök, popcorns- och Nanny McPheemys med Fanny (10 år) i soffan, när småbrorsorna däckat på fredagskvällen, lövkrattning och simövningar i de lövhögar vi rafsade ihop. Bland annat. Jag är glad att den tiden ligger bakom mig, vad gäller mina barn. Men det var en rolig helg och de är ljuvliga ungar!













Fanny visade en film hon gjort i skolan, som avslutning på ett medeltidstema och det var övertydligt på ett nästan absurt sätt hur flickorna var prinsessor, hjälplösa små våp i långa fladdrande kjolar som mest utgjorde dekorativa inslag och var publik i killarnas synnerligen utdragna fäktscener. Men de såg ut att ha väldigt roligt allihop, och det är väl kanske ändå det som räknas. Eller?

Nu är det sista veckan innan höstlovet och jag lägger i överväxeln för att orka. Det är mycket som ska falla på plats och sedan är jag ändå inte ledig nästa vecka, mer än torsdag och fredag. Fast jag har tagit ledigt på måndagen eftersom jag ska upp till mina norskebarn och hälsa på i helgen, och ska det överhuvudtaget vara lönt måste jag åka upp på fredag och hem på måndag. Men då hinner jag både stanna till i Oslo (Jenny) på uppvägen, vara i Hemsedal (Linus och Matilda + pojkvännen Rille) två dagar och sedan åka tillbaka ner till Oslo på söndagskvällen, sova hos Jenny och strosa lite i Oslo innan det är dags att ta tåget för sista etappen hem. Logistiken vid en sådan här tillsynes enkel weekendresa är omfattande... Men det är det värt; jag saknar dem så mycket! Det ska bli spännande om mildvädret består så jag kanske kan få syn på någon av björnarna som driver omkring däruppe och inte alls vill gå i ide. Några långa promenader lär det inte bli - jag möter hellre varg än björn, såklart - men kanske en fotosafari med bil?

Jag köpte en bok häromsistens; Konsten att hålla ihop. En handbok i kärlek av Malou von Sivers och Lennart Lindgren. Jag läser i den emellanåt och finner den både välskriven, underhållande, intressant och vardagsklok. Jag tror inte på något vis att en bok kan tillhandahålla en snabbfix - oavsett ämne - men den kan ge inspiration, eftertankar och sätta mina tankehjul att snurra åt mindre vanliga håll. Ibland kan den också bekräfta något jag själv känt till eller känt av. Eller ge små tips att använda, om än en smula modifierade.
Den här boken innehåller allt detta. Den är nog inte tänkt att sträckläsas utan just att användas som en liten uppslags- och idébok. Här är en passus jag funderar kring mycket just nu:

"Under förälskelsen är det mesta enkelt och lustfyllt. Den stora uppgiften har varit att säga ja till varandra, att lägga en grund där man arbetar tillsammans för att skapa något gemensamt. Även om förälskelsens fas kan rymma osäkerhet och konflikter är det framförallt sammansmältningen, föreningen som är och ska vara i centrum.
Så är inte fallet i fördjupningsfasen, en period som egentligen inte går att undvika även om man kanske både vill och anstränger sig för att göra det. Man kan även kalla denna period för urskiljningens fas, en tid då man skiljer ut sig från varandra, men ändå vill fortsätta att leva tillsammans. Det här är en svår tid för många par. Samtidigt är det också den mest utvecklande perioden för en relation. Under den här perioden är den stora uppgiften att söka sitt eget jag igen, samtidigt som man håller kvar ett vi med den andre. Detta är ofta komplicerat. [...]
Nu handlar det inte bara om att tala om hur man vill ha det i en enstaka fråga, vilket kanske leder till att man får en konflikt runt denna, utan nu säger man även nej till sin partner och relationen vid vissa tillfällen. Båda två som individer med sina olika personligheter framträder allt tydligare, vilket leder till fler konfliktsituationer. Förhållandet blir därför mer komplicerat. Samtidigt som ni båda fortsätter att bejaka varandra i vi-bygget, börjar ni nu också avvisa varandra och den gemenskap ni byggt upp. Nu uppstår många fler frågor som ska lösas och ni tvingas alltmer sätta er ner och ha fördjupade samtal med varandra. Det är bra att ta tag i dessa svåra samtal och lösa frågorna, annars riskerar ni betydligt större problem senare.
Det händer de flesta par att de får svårigheter och problem i den här fasen. Detta beror dels på att frågorna paret ska hantera är komplicerade, dels att det är många frågor som samtidigt ska hanteras. Dessutom är man fortfarande ganska otränad på att samarbeta i motvind.
I den här fasen utvecklas ett nytt samspel där man inte lika självklart söker ett samarbete. Det leder till att man först kommer ifrån varandra för att därefter komma varandra nära. Här hittar ni varandras starka sidor, men också varandras svaga sidor. Man kan säga att man på ett sätt uppstår som en ny person för den andre igen.
Under perioden dyker det upp en rad laddade frågor som kan vara hotande både för dig själv och för din partner. Är det här verkligen rätt? Kanske är det bättre att vi skiljer oss? Man börjar bli ambivalent i sitt förhållande. Ena dagen känns det som vi har ett bra förhållande och nästa dag känns förhållandet dåligt.
Beroende och oberoende finns med från förhållandets första dag, men nu blir det alltmer påtagligt. Under förälskelsen är detta inte lika framträdande, men nu leder den här frågan till djupa diskussioner. [...]
När man som individ börjar framträda blir olikheterna tydligare. Det som under förälskelsen var enkelt blir plötsligt svårare. Man är inte längre överens om allting, det är svårare att hitta samförstånd och det blir allt svårare att hitta samspelet.
Det här kan låta dystert och det känns ofta tungt och hopplöst. Men försök att se att arbetet rymmer möjligheter istället för att bara fokusera på hur tungt det blivit."

Igenkänning, någon..?

Nu: Baka ut brödet och hämta upp tvätten. Sedan ska jag ta mig ett varmt bad, tända ljus och så småningom laga te och avnjuta det med nybakat bröd.

Och eftersom det är Stora Citeringsdagen idag så avslutar jag med ett annat, mycket vackert citat, ur Rainer Maria Rilkes "Letter to a Young Poet", som i flera år prydde mitt kylskåp. Kanske ska jag skriva det riktigt fint och sätta upp igen?

"Have patience with everything unresolved in your heart and to try to love the questions themselves as if they were locked rooms or books written in a very foreign language. Don't search for the answers, which could not be given to you now, because you would not be able to live them. And the point is, to live everything. Live the questions now. Perhaps then, someday far in the future, you will gradually, without even noticing it, live your way into the answer."

... i vilken vår hjältinna är mild och god igen

Idag hade jag en skön sovmorgon. Allra skönast blev den när Kärleken gått till jobbet och jag kunde sno hans varma täcke. Sommartid fixar jag inte att ha något i mitt påslakan, men så här års börjar nätterna bli svalare och i natt frös jag, faktiskt. Jag gick upp vid halvåtta och innan jag gick till jobbet (börjar kvart i nio på fredagar) hade jag t o m hunnit bädda rent. Efter jobbet (jag slutar kvart över tio... TJOHO!) skyndade jag mig hem, bytte om till träningskläder, powerwalkade till gymmet, körde ett Nautiluspass på 30 minuter och powerwalkade hem igen. Väl hemma gick jag ner till tvättis och slängde i ett par maskiner, gick upp igen och diskade och tog en välbehövlig dusch, gick ner en sväng till tvättis igen, gick upp, städade badrummet, dammtorkade, dammsög och våttorkade golven och just när jag började fundera på vad jag skulle laga för käk tills Kärleken kom hem från jobbet så ringde han och undrade om vi kanske kunde ses på Fenix. Mycket bra idé! Så jag gick dit, träffade en lärarkollega (som verkade vara där på dejt... hihi...) och småpratade ett par minuter och sedan kom Kärleken och vi beställde vårt fika och gick upp på verandan och där satt redan Erika, Steke och Johan och så blev vi sittande nästan en timme och bara kopplade av.












Middagen denna fredag blev lax i paket, med potatis, färsk spenat, tomater, pinjekärnor, oliver, tunt skivade vitlöksklyftor, citronskal, pressad citron, rosmarin, salt och peppar. Och jag... ja, JAG!... gjorde en liten, liten dessert; en jordgubbsmaräng. Söt och frisk på samma gång. Och givetvis smalt och vettigt! Vin till det. Masí Campofiorin. Öl till Kärleken.

Kvällen var solig och ljummen och den jobbiga luftfuktigheten kändes lite mindre... fuktig... så vi tog oss en kvällspromenad runt vår lilla sjö och pratade som vi brukar. Vi mötte en väldigt trevlig kompis till Kärleken, med ett rasande hemskt namn och jag sa till Kärleken - när vi lämnat kompisen - att jag bara känner två personer i hela världen, förutom den här killen. som har det fula, hemska namnet... Och det är en tvättäkta psykopat (utredd) och hans far. Sedan blev jag tveksam... Han kanske var sociopat... eller... hmm... och sedan funderade vi på vad som är skillnaden mellan dessa två storheter. När jag kom hem googlade jag lite, men inte blev jag klokare av det. det verkar vara två benämningar på samma "fenomen"...

Och sedan mestadels soffmys, en sisådärbra Clintanfilm på trean (Absolut makt) och gos. Nu är klockan inte så mycket, men jag ska se om jag/vi kan komma isäng i alla fall. Imorgon förmiddag ska vi åka till Stockholm. Kärlekens band spelar på Harry B. James. Jag har lovat köra hem direkt efter spelningen. Dumt löfte - det blir tungt att köra hela vägen hem på natten/morronkröken, men några av killarna ska vara med på Powermeet'et som är här i byn på söndag... Så jag behöver all sömn jag kan få, känns det som.

Jag skulle så väldigt, väldigt gärna velat att vi, när vi nu ändå ska åka så långt, hade åkt tidigt på morgonen så jag kunde ringt V. för en eftermiddagsdejt på något mysigt fik och/eller promenad. Som det ser ut nu lär vi pricka soundcheck och inga muntrationer alls. DÄM, DÄM och DUBBELDÄM... :-(

Kaffet är avklarat - nu lockar jag med mig Kärleken till sängen, tror jag. För att sova, mind you. Myset är redan avklarat... ;-)

... i vilken vår hjältinna leker hemmafru

Idag har jag tvättat, städat badrummet, dammsugit och torkat alla golven. Och när Kärleken kom hem från jobbet stod middagen (spättafiléer, smörslungad färskpotatis och en smarrig sallad) på bordet!

De nya mattorna är utlagda och jag lyckades med möda släpa den helvetestunga Koliai'en ut i köket och få den på plats under köksbordet. Åh, så fint det blev!


















Jag har alltid velat ha en äktamatta i mitt kök, men så länge jag haft småbarn och hund etc har det ju bara varit att fetglömma. Men nu är den på plats!

Och den nya Klardasht'en samlade ihop vardagsrummet på ett sätt jag faktiskt inte hade trott. Jag var lite orolig att en så stor, mönstrad matta skulle göra det hela "grilligt" men tvärtom; det blev lugnare och softare på något vis. Döm själva:












Fint, va'?! Gaddäm, vad jag är nöjd!

Nu kommer Kärleken hem efter en eftermiddag med barnen så nu blir det kaffe och muffins!
Tjingeling!

... i vilken vår hjältinna leker sommar

(An D'Addario A String - Ibanez RG T42)
Idag kom jag så äntligen ut på en riktig träningsrunda. Det fick bli powerwalking för jag orkar inte jogga än, men det kommer snart. När jag gick förbi simhallen passade jag på att gå in och göra slag i saken; jag köpte ett årskort till Nautilusgymmet/badet. Tvåtusen spänn fick jag slänga upp och för det fick jag ett passerkort och dessutom låta tjejen i kassan ta en bild av mig, med en klen webcam, som ska ligga i deras dator. Det blev säkert bra. Eller inte. Kul att bli förevigad osminkad, med håret i en lagom trasslig tofs och svetten rinnande i pannan. (Ja, jag är fåfäng.) Nåväl - jag känner mig laddad att komma igång och ska gå på det obligatoriska instruktionspasset på torsdag förmiddag. När det gäller pengarna kommer mitt jobb att subventionera mitt kort med ca 700 kr, så egentligen tränar jag för en dryg hundring per månad. Faktiskt ganska billigt!

Efter träningen pysslade jag lite, dammsög, bäddade och sedan bryggde jag kaffe och tog med mig muggen ut på gräsmattan, tillsammans med filt, kudde, kall FunLight och ett par bra böcker. När Kärleken kom från jobbet tillbringade vi en soft timme med att sola, dricka saft och småprata. Det är första gången i sommar som jag solar! Kanske också sista, om man ska tro på SMHI:s profetior. Men myggorna... de är hur skumma som helst nu när de plötsligt dyker upp efter att ha hållit sig borta hela sommaren. Stora som B52'or och fruktat aggressiva attackerar de även i fullt solljus. Jag har hela ryggen full av myggbett. GAH!

-Vad vi har mycket roligt tillsammans, sa Kärleken senare där vi gick längs den lilla sjöns kant i eftermiddagssvalkan. Mitt liv har blivit så mycket roligare sedan jag träffade dig.

När han säger sådär blir jag alldeles varm och mjuk inuti. Han är så rar och han tycker jag ger honom så mycket, men har så svårt att se hur jag kan tycka att han ger minst lika mycket tillbaka. Rent praktiskt och ekonomiskt behöver jag honom inte. Jag har ett fast heltidsjobb och är hyfsat praktiskt lagd, så jag klarar mig själv. Men... kärleken, hans värme och omtanke, hans sätt att få mig att skratta godare än jag skrattat på många år, alla tankar och förtroligheter, tryggheten, allt det han ger mig av sig själv - det klarar jag mig inte utan...

Och vi har en massa kul ihop oavsett om vi åker på festival, går på Fenix, sitter på balkongen och dricker öl, kollar på film eller någon musik-DVD, improviserat drar iväg någonstans och kanske sover i bilen eller bara tar en promenad och pratar om allt som faller oss in.

Jag är klar med Jenny. Jag tänker på det jag skrev igår, om skoltiden och hur det kändes. Hur tydliga minnena fortfarande är trots att det många gånger handlar mer om känslorna än de händelser som triggade dem. Eller... kanske just därför?

Nu ska jag unna mig Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Kärleken har bryggt kaffe och när nyhetsprogrammet är slut (BRA att lärarfacken och näringslivet går ihop för att höja statusen på vårt yrke, och dessutom höja våra löner!) och kaffet urdrucket ska jag krypa ner tidigt och läsa en god stund. Mys på hög nivå!

... i vilken vår hjältinna varit på turné

(Nästan mitt i bild: mina föräldrars hus)
Fredag: Vi åkte upp till Sarpsborg i bandets chevavan. Funkade rätt bra, inte minst eftersom de installerat dvdspelare+nedfällbar skärm så att man kunde kolla på lite film och grejer. Väl framme var det en massa råddande med instrument och stärkare och ljud och jag satt mest och läste och fördrev tiden på egen hand. Sedan bjöds vi på gigantiska pizzor. Jag och Kärleken valde att dela på en och trots att vi verkligen blev mätta räckte det ändå till så att Tina och André (även kända som trashqueen och AB, för somliga läsare), som kommit ner från Vestby, också fick ett par rejäla smakbitar var. När allt var klart åkte vi bort till hotellet där min Jenny väntade. Det är så fiffigt att bussen från Oslo stannar just där vid Quality Hotel så hon behövde bara hoppa av och invänta vår ankomst. Många kramar och mycket gos blev det, fast det inte är så längesedan vi träffades sist.

Efter att ha slängt in vår packning, fräschat till oss och suttit en stund i baren och druckit lite öl och småpratat åkte vi tillbaka till Olavspuben där giget var. Olavsdagene är en enveckasfestival i Sarpsborg med en massa olika aktiviteter, bl a då kvällarna med livemusik på Olavspuben vid Greåker.

Spelningen var riktigt bra - killarna var laddade och publiken mycket entusiastisk. Många var där och såg bandet förra året och hade kommit tillbaka för mer i år. Dock var vi alla - inte minst Kärleken och de andra i bandet! - helt eniga om att showen helt stals, och det med rätta, av lille Robin som var där och såg dem förra året, då 9 år gammal - uppklädd i full Malcolmmundering. Då fick han träffa bandet efteråt och berätta om hur AC/DC är hans stora idoler och så fick han bandets mailadress. Under året som gått har han skrivit lite ibland och berättat att han börjat spela gitarr så smått och undrat om det skulle vara möjligt att få spela med bandet. Så ingen blev direkt förvånad när han dök upp i år igen, i Anguskläder (SÅ SÖT KILLE!) och med en fin, röd gitarr. Allvarlig och spänd så att det såg ut som han skulle börja gråta, eller möjligen kräkas, av spänning och koncentration. Han hade övat i ett helt år, ju, för detta!

Killarna hade nog inte riktigt räknat med det, men fann sig snabbt och C hjälpte honom stämma gitarren (och rigga hans stärkare) och så fick han komma upp på scenen när det bara var ett par låtar kvar på setet och köra Highway to Hell. Och som han ÖSTE! Han kunde ju spela!

Publiken jublade och jag lyckades tränga mig fram till scenkanten och ta några bilder på honom. Efteråt kom hans mamma och tackade så mycket och tog med honom hem - klockan var ju nästan ett på natten och det är väldigt sent för små rockhjältar.

Det var ganska sent för oss också, som varit på benen sedan tidiga morgonen, men vi höll tappert ut en stund till medan vi drack mer öl och glammade med folk tills vi fick lift med Tina och André till hotellet där vi slängde oss i varsin säng och somnade som stenar, på nolltid. Jenny följde med dem och fick sova där.

Lördag: Vi hade ställt telefonen på väckning för att inte missa 10.20-bussen till Oslo och om jag var trött var det inget emot vad Kärleken var. Väldigt trött var han. Matt. Och det var inte enbart av sömnbrist... ;) Men vi kom med bussen och framme vid Sentralen mötte Jenny oss och så gick vi hem till henne för att slänga av ryggsäcken och ta en fika. Hon bor på Grönland, dvs en stadsdel som heter så. Det roliga med det namnet är att stadsdelen mestadels bebos av pakistanier...

Jenny delar en trea med tre andra tjejer och den är superfräsch och - som sagt - mycket central. När en av tjejerna flyttar tillbaka till Sverige för att börja plugga nu, får Jenny hela sovloftet för sig själv. Hon trivs så bra att hon vill stanna i Oslo. Om inte för gott så åtminstone för överskådlig framtid. Jag förstår henne!

Kärleken var fortfarande bakis och skakis och tyckte min idé att han skulle sova ett tag medan jag och Jenny strosade, var lysande. Så först gick vi en promenad i Botaniska, som ligger bara ett par kvarter från Jennys hem.

Helt ljuvligt ställe - mitt i stan men så lummigt och frodigt och tyst. Sedan gick vi upp i lägenheten, men Kärleken ville gärna sova mer så vi gick ut igen och vandrade omkring lite på gatorna och det kändes egentligen inte alls som Oslo utan mer som en exotisk basar av något slag. Många butiksskyltar var skrivna på urdu och det såldes skimrande tyger, ljuvliga kryddor, massor av frukt och grönsaker, spännande musik och ljuvliga små samosaliknande saker i små stånd i gathörnen. När vi traskat oss hungriga gick vi till Justisen i vars bar - Paragrafen - Jenny jobbar på helgerna. Vi satt på den fina, gamla innergården och åt pasta carbonara medan ett plötsligt regn vräkte ner. Som tur var hade en stor presenning spänts upp över gården så vi slapp bli dränkta...

Vid fem gick bussen mot Sverige och vi hoppade av i Årjäng där mina föräldrar mötte oss med stora famnen. Vi träffas verkligen för sällan, jag märker det just när vi ses. Och samvetet hugger tag i mig lite. Visst är det så att vi har en lite knas relation, min mamma och jag.

Men vi är ju inte osams eller så. Bara ruskigt inkompatibla. Min far, däremot, känner jag mig alltid bekväm tillsammans med. Jag känner att jag dock bör försöka vara mer aktiv i våra kontakter; det räcker inte med något mail i kvartalet. Jag lovade mig själv, när jag vaknade på morgonen och låg och funderade lite, att bli bättre på det området. Försöka skriva mail mycket oftare, ringa emellanåt och dessutom skicka lite rekorderliga snailmails och/eller vykort - det vet jag att de blir väldigt glada för! Jag varken orkar eller vill börja reda i varför min och mammas relation är så ansträngd och liksom opersonlig, jag ska nöja mig med att inte försämra den utan försöka hitta vägar att göra den lite bättre, utan en massa terapeutiska samtal.

Hursomhaver blev de verkligen förtjusta i Kärleken - fattas bara! - och det är ju en bra sak. Vi åkte ut till deras hus, som ligger på vägen mellan Årjäng och Arvika, och där pratade vi, drack kaffe, åt gott, lyssnade på jazz

(min far blir så lycklig när han får snacka musik med någon och han har verkligen - under framförallt 50-talet - sett många av "de stora" live) och njöt av stillheten. Det var en vilsam känsla att krypa ner i den lite smala gästsängen med Kärleken och ligga där och titta ut genom fönstret och se hur en nästan full måne vandrade förbi, så tyst, så tyst.

Söndag: Sov ganska länge. Vaknade sakta. Tassade ut i köket och hämtade en mugg kaffe och satt sedan ute på verandan och småpratade och tittade på svalor och kossor och tänkte på hur skönt det är ibland när livet går i lite långsammare takt. Inuti mig bor en liten romantiker som gärna skulle bo i hus på landet och dricka morronkaffe på verandan på sommaren och framför vedspisen på vintern. Men den lilla romantikern brukar få en välbehövlig knuff in i glömskan igen. Jag är inte personen som ska ha ett hus som ska underhållas, ved som ska huggas, snö som ska skottas - för att inte tala om att ha en trädgård att sköta. Nej, nej, nej. INTE. Been there - done that. Mysigt och fint. Men också jobbigt och bundet. Och tråkigt (trädgården!). Nej, lägenhet is da shit. Med balkong. Möjligen kan jag sträcka mig till en uteplats, men då måste man bo i markplan och det vill jag inte; då kan man ju inte lämna fönster och/eller balkongdörr öppna på natten eller om man så bara går ner till affären. Kommer det inte tjyvar och banditer och stjäl så kan man ge sig fan på att grannens katt smiter in och knöpar på äktamattan eller - ve och fasa! - klöser på högtalarna.

Nåväl - tillbaka till skogen. Otroligt nog bjöd söndagen på övervägande soligt väder så vi ägnade precis hela dagen åt att växelvis promenera omkring, fika, kolla på alla vackra och intressanta odlingar (jodå, jag förstår att uppskatta sådant, bara jag slipper anstränga mig med det), äta litegrann, promenera mer, fika, grilla ända tills det var sena kvällen och dags att sova. En riktigt avkopplande dag, på det hela taget!

Måndag: Efter en snabb frukost åkte vi ner till Kil för att hälsa på lillsyrran Malin och hennes familj och sitta i deras trädgård och fika och snacka och busa lite med lille Wiggo

... och ännu mindre Leo.

Fanny var hos sin pappa, så henne träffade vi inte. Men det kändes lite extra viktigt att träffa småkillarna eftersom jag inte känner dem så väl och ju har lovat syrran att komma upp och passa dem en helg i oktober, när hon och Per ska åka på lillsemester. Efter lunch for mina föräldrar tillbaka till skogen för några dagar (de bor ju i Örebro, annars) och Kärleken och jag tog tåget hem, via Göteborg. Vi var hemma vid halvtiotiden och det kändes som om vi varit borta mycket längre än bara fyra dagar. Även om vi haft en trevlig liten "tour" så var det skönt att fixa lite te, kolla mailen och sedan sova i sin egen, goa säng.

Tisdag - torsdag: Jag var lite trög i starten på tisdagen, men eftersom vi hade tvättid klockan tolv fick jag ju lov att sätta lite fart och när jag väl fått upp den (farten, alltså) blev det ingen hejd på mig. Jag städade (välbehövligt!) och pysslade, fiffade till badrummet, var lite kreativ på balkongen och fixade med växter och lite kuddar och ljuslyktor och så städade jag skåp och dammtorkade och sorterade skivor och böcker som kommit i oordning, och bakade bröd ...

... dammsög och torkade golven och planterade om ett par växter och fick äntligen ut ett par trista växter ur köksfönstret och ersatte dem med basilika, oregano, timjan och koriander (den ser en smula ledsen ut, koriandern... kanske kan man inte ha sådana i kruka inomhus?) och så googlade jag lite och visst kan man ha vitlök i kruka (man får blast som smakar milt av vitlök och som kan klippas ner i sallader etc) så jag tryckte ner några klyftor i en kruka och kom på att jag skulle vilja ha ett mer "rustikt" stuk på köket och så tog jag itu med den där megahögen med papper och block och grejer som belamrade arbetsbordet där den stationära datorn står och fick undan en massa och hittade mitt akvarellblock och de "nya" färgerna (som jag köpte i vintras, men glömde bort) och pratade med Johanna som ringde och var överlycklig eftersom hon fått lägenhet och det är inflyttning senast om tre veckor och så lagade jag spaghetti med köttfärssås till oss och två små Smulor som kom och var här och så lämnade jag in mina nio synnerligen försenade böcker på bibblan - som efter 2 påminnelsebrev tog ut 40 (FYRTIO!) kronor för hela förseningen (i min gamla hemkommun tog de ut 10 kr bok/vecka) - och köpte ett par stora växter till arbetsrummet och brände av några skivor till Jenny (Amy Winehouse: Back to Black och Johnny Cash: två av American-plattorna) och Matilda (Amy Winehouseplattan) och skrev långa brev till dem också och vykort med tack-för-senast till föräldrarna och lillsyrran och postade dessutom dessa och så var det plötsligt onsdagkväll. Någonstans mitt i allt detta sov jag ju också (tisdagsnatten...).

Allt detta grejande gjorde mig matt, gav mig en underbar känsla av ordning och struktur och ännu mer lust att vara kreativ och dessutom insåg jag att vi behöver en lagerhylla (som ska målas och stå på balkongen med diverse växter och ljuslyktor etc i), utökning av handduksförrådet, lite snygga förvaringslådor samt en snygg "avslutning" på Billyhyllan (eller någon annan smart och estetiskt tilltalande lösning) för att härbärgera all den SPRIT som plötsligen finns en masse i vårt skafferi, tack vare diverse resor under våren och sommaren. Skafferiet är iofs en okej förvaringsplats, men det känns som att sätta ljuset under skäppan när man i detta skåp rymmer godsaker som t ex en Caol Ila 1993 Distiller's Edition eller en 18-årig Talisker. Nu, käre läsare, behöver du knappast vara raketforskare för att inse vart jag vill komma med detta resonemang; till IKEA.

Närmaste IKEA ligger i Kalmar och jag tror vi ska åka dit imorgon, faktiskt, om inte vädret blir så fint att vi får lust att stanna hemma och njuta av det istället. Kärleken vet inte om det än. Jag ska nog berätta det för honom nu.

Men först ska jag brygga oss en kanna Blue Java och ta fram ett par av de där smarriga (och tämligen kalorisnåla) muffinsen jag bakade tidigare idag, när jag vaknat och hämtat mig från de sista två dagarnas energirush. Jag ska bjuda honom på detta och pussa honom lite i nacken.

It's a plan and "it's so cunning you could put a tail on it and call it a weasel"... ;-)