... i vilken vår hjältinna dagdriver mest

Långt nattligt telefonsamtal. (Vad konstigt det skulle kännas utan dem, nu...) Så jag sov länge - kanske till tio? Kanske längre? Jag vet inte, riktigt. Jag är ledig; jag har ingen klocka på armen.

Satte på kaffe och Olle Ljungström... kände mig lätt om hjärtat och sinnet... lättsinnigt satt jag i nattpajtan och slösurfade... läste lite... käkade speltknäcke med skotsk marmelad tills jag mådde lite illa... plockade ihop en kronologisk Marilyn MansonblandCD till Burg Herzbergtrippen...

1. Cake & Sodomy
2. My Monkey
3. The Beautiful People
4. Antichrist Superstar
5. The Dope Show
6. Mechanical Animals
7. Fundamentally Loathsome
8. This Is the New Shit
9. Obsequey
10. Putting Holes In Happiness
11. Heartshaped Glasses (When the Heart Guides the Hand)
12. Eat Me, Drink Me
Bonus: Tainted Love





















Medan skivan brändes ritade jag en liten Manson. Ingen konsthistorisk milstolpe, direkt, men lite nöjd blev jag ändå mtp de nanosekunder det tog.

När jag satt vid köksbordet och grejade såg jag exsambon C snedda över gården utanför. Jag tänkte bara att det är så skönt att jag rår mig helt själv och att han är utanför mitt fönster och utanför mitt liv. Och hur obefintlig min saknad är efter den tid då t o m min faiblesse för skojiga wettexdukar föranledde paranoida utbrott; de innehöll givetvis budskap jag inte vågade framföra direkt... *s*











































Well... those were the days. And now they're gone.

Good riddance!

Sedan pratade jag en liten stund med Ingrid. Jag ville maila henne lite intressant info och ett par bildlänkar, men... hör här: hon har ingen privat mejladress - bara jobbmejlen.
Eg er SJOKKERT, som det heter på norska (uttalas med fördel med lite vestlandsskorr på r:en). Nu fick jag ju skicka det via jobbadressen, dårå, vilket inte känns helt bekvämt mtp på offentlighetsprinciper etc. Inte för att det var några direkta statshemligheter jag sålde ut, men... att skriva om privata saker... och veta att det kanske finns någon snok i kommunen som sitter och läser dem... Me not like.

Och längre har jag liksom inte kommit. Inte mycket längre i alla fall. Jag har gjort en liten bloggpromenad (kolla gärna in nytillskottet Pasteys plats!), jag har avverkat lite handtvätt och börjat fundera på min packning. Jag ska ju först på Chaka Khan (kanske lite snyggare klädsel, då? Typ vit skjorta till jeansen?) i Köpenhamn (Tivoli) på fredag och dagen efter på folkmusiktjohejs ute i skogen (fortfarande jeans men kanske inte vitt, just - jag bara grisar ner mig ju... Och en varm tröja måste jag ha - och djungelolja och Marlboro mot knotten...) och sedan är det två dagar i Lund med kanske lite solande i park (eller i Lomma?) och stadstrosande och sedan är det varmtsvettigtkletigtdansantsunkigt hippie convention i Tüskland. Måste också tänka smart, minimalt och logistiskt... Så det har jag gjort. Tänkt, alltså. Packar gör jag väl på fredag, strax innan jag drar.

Jag hade vissa intentioner att cykla mig en jävelrunda idag, men jag tror jag struntar i det, faktiskt. Tar det imorgon. Istället ska jag dundra på med stereon och bara vara, liksom. Kanske läsa något intressant och eventuellt smått bildande. Frampå kvällskanten ska jag koka mig en balja te och bänka mig framför Morden i Midsomer. Lagom tanke- och energikrävande (läs: inte alls).

Ja. Så får det bli. And now, me lovely ones... it's time for...
Cake and Sodomy...

... och därute... någonstans... i publikhavet... har jag ett par barn... Som det kan va', va'?
Ha en riktigt skön julitisdagskväll!























"I know what you're thinking. "Did he fire six shots or only five?" Well, to tell you the truth, in all this excitement I kind of lost track myself. But being as this is a .44 Magnum, the most powerful handgun in the world, and would blow your head clean off, you've got to ask yourself one question: Do I feel lucky? Well, do ya, punk?"

... i vilken vår hjältinna drar västerut

Det var så skönt att träffa kollegan/vännen Ingrid igår, i Växjö. Vi möttes vid stationen och sedan åt vi frukost hemma hos henne, lyssnade på EST och pratade sådär gott med varandra. När regnet upphört tog vi hennes bil och körde ut till Hissö och promenerade i skogen en timme. Helt ljuvligt!



Så småningom släppte hon av mig inne i stan, jag gjorde mina ärenden och åkte sedan hem. Ganska nöjd och glad och det kändes inte ett dugg jobbigt att kliva av i Emmajävlaboda, faktiskt. Jag cyklade hem, satte på Marilyn Mansons Mechanical Animals och fixade mig en snabb middag.

Resten av kvällen tillbringades vid datorn, i telefon och - en liten stund - På drift (äntligen börjar den lida mot sitt slut).

Johanna hörde av sig och det blir - av skäl jag inte går in på - så att jag åker till Falkenberg senare idag och stannar där medan hon är på Arvikafestivalen. Det blir en salig blandning av sol, bad, kattväkteri, cykling (jag tar med mig cykeln upp och fan vad det var krångligt, då, och omöjligt att boka via nätet...) och roliga återseenden.

Haha... jag ska leka badjävel så det stänker om det!












(OBS! Det är inte jag på bilden... ;)

Men än är det några timmar kvar tills jag åker. Solen skiner även här och det blir nog en runda på cykeln och lite pyssel innan jag sticker. Det är ju bl a detta som är så tokskönt med att ha en hyreslägenhet; jag bara vattnar krukväxterna, kollar att spisen är avstängd och inget står i stand-byläge, låser dörren och drar. Inga bekymmer för brevlådor och gräsmattor och fan och hans mormor. Ljuvligt!

... i vilken vår hjältinna intagit sängläge

Det är mysigt att släcka ner överallt och sedan krypa i säng med en bra bok och laptopen inom räckhåll. Stereon på, förstås, på låg volym. Jan Johansson, Miles Davis och Billie Holiday i CD-växlaren sitter fint efter den tidiga kvällens Marilyn Manson galore.

När jag var i affären tidigare för att hämta ut något på en avi passade jag på att handla lite mjölk och jäst, också. Före mig i kassakön stod en man i min egen ålder - kanske något eller några år yngre - med sitt nytvättade hår i en prydlig hästsvans. Skägget var ansat och jeansen såg ut att vara rena. Han gav ett nästan högtidligt intryck. Han hade fått någon form av rekvisition, på 180 kronor, från individ- och familjeomsorgen (vilket är det uttryck han använde, istället för att bara säga "socialen") och hade handlat bananer, en melon, äpplen och jordgubbar och två paket cigaretter (vilka han förklarade att han skulle ta till ur egen ficka om de 180 inte räckte till). Kassörskan trilskades med honom om legitimationen, för de där ynkans 180 spännen. Han hade ingen. Inte med sig i alla fall och han bemödade sig verkligen om att tala lugnt, artigt och med bibehållen värdighet, snudd på ödmjukt, och försöka förklara att han ju ofta handlar i affären och torde vara känd av personalen. Men hon stretade emot. Jag tände till; vafan... t o m jag känner ju igen honom... har växlat några ord, rentav, eftersom han - via min exsambo - förstått att jag gillar musik och han ville diskutera sjuttiotalsmusik en gång när jag satt på en bänk vid torget och väntade. Jag funderade seriöst på att lägga mig i och legitimera mig som hans ombud, när hon plötsligt suckade högljutt - som om han var den som ställt till besvär? - och muttrade något och tog emot rekvisitionen. Han såg lite mindre ut, lite solkigare, när han slutligen kunde packa ner sina varor i kassen och gå ut. Kanske hade han tänkt sig en liten festlig och mysig onsdagskväll? Kanske skulle han bjuda sin gamla mamma, eller rentav ett barn (om han har något - inte vet jag?), på fruktsallad och en stunds samvaro - utan alkohol... utan droger... utan bråk och slambang..? Jag hoppas det blev som han hoppats, vad det nu än var, trots att hans axlar slokade när han lämnade butiken och gick ut...

Själv cyklade jag hem, bakade en trave goda limpor som bland annat innehöll dinkelmjöl, solrosfrön, olivolja, salt och lite torkad oregano och pratade en långlång stund med Matilda i telefon. Det smakade gott, lite senare, med en stor mugg te (klassisk Earl Grey, som jag aldrig tröttnar på, med lite socker och en skugga mjölk) och Kunskapskanalens återkommande program om Albert Kahns enorma foto- och filmarkiv - Archives de la planète - som lär innehålla 72000 färgbilder och 170000 meter film...

Och paketet som avin handlade om..? Det var en välkomstbok från Bang! fast det var så längesedan jag tecknade prenumerationen och den kommer så sällan att jag sånär glömt att jag har en prenumeration.

Boken: De skamlösa av Sisela Lindblom.

















Baksidestexten: "Tito och Nathalie jobbar tillsammans på en damtidningsredaktion. Två moderna och skamlösa unga kvinnor, väninnor men utan överdriven lojalitet. Nathalie drömmer om att producera porrfilmer med kvinnor i de ledande rollerna. Hon har också planer på att rädda en eskorttjej från misären i öst, och ge henne en roll i sin film. Tito är besatt av drömmen om sitt bröllop och när hon träffar Erik, som är nybakad advokat från en fin familj, får hon äntligen möjlighet att förverkliga sitt projekt. Erik är upptagen med att göra Tito till sin drömkvinna, men hans första kärlek - som inte alls passade in i hans mall för hur en kvinna ska bete sig - dyker hela tiden upp i hans medvetande och stör honom. De skamlösa är en skrämmande realistisk skildring av gränslös självupptagenhet, kärlekens kommersialisering och sexlivets globalisering."

Men... hmm... var det det bästa de kunde åstadkomma? *suck* och *gäsp*
Jag tar nog itu med På drift, istället.

Sweet dreams, me lovely ones...