... i vilken vår hjältinna haft en alldeles vanlig dag

Utan heroin. Den räckte ändå. För mig.

Började med spec.lärarmöte (varje torsdag) på jobbet och sedan rullade det undan med lektioner till halvtvå varefter jag ringde till Länsstyrelsen i Halland och handläggaren var passande nog på semester men jag fick tala med hennes chef som också varit med och fattat beslutet om att Lillmysen (fast han kallade honom inte det) skulle lämna intyg i juli 07 samt oktober 08.

De har lutat sig på körkortslagen:
"10 § När ett körkortstillstånd meddelas eller ett körkort utfärdas, får de särskilda villkor för körkortsinnehavet som är nödvändiga från trafiksäkerhetssynpunkt föreskrivas. Sådana villkor får också föreskrivas efter det att körkortstillståndet har meddelats eller körkortet utfärdats. Lag (2003:216)."

Anser alltså att det ur trafiksäkerhetssynpunkt varit motiverat att låta Lillmysen gång efter annan (och nu enligt kallelse senast oktober 2008) lämna intyg - TROTS att samtliga prover varit negativa.

Vi dividerade en lång stund.... jag frågade hur de hade tänkt... han pratade om Lillmysens "drogvanor" och jag kontrade med att han ju inga HAR... jada jada... jag fick helt enkelt inget vettigt svar om varför de valt att just Lillmysen skulle utsättas för det här... han yrade mer om trafiksäkerhetssynpunkt och på min fråga om vilket han ansåg vara troligast - att folk kör fulla eller påtända - så höll han ju med om att det är vanligast med alkohol i trafiken men att det ju är en "tillåten" drog. Vilket jag höll med om - men att det knappast är svar på mina frågor, då Lillmysen ju inte håller på med andra droger...

Dock har föreskrifterna mildrats enligt nya bestämmelser från 1/5 -08, lät chefen meddela, och vår möjlighet att få slut på farsen är nu att skriva och begära omprövning av det senaste beslutet.

Vilket jag avser att göra.

Sedan slösurfade jag lite (ja, på jobbet), kopierade en artikel ur dagens DN Kultur om Jan Björklund...

”Respekt för kunskap? Magister Björklund fuskar med siffrorna.

HUR SKA VI NU KUNNA FÅ NÅGON ORDNING på barnen i skolan? Herregud! Hur ska vi nu kunna få dem att få något slags respekt för kunskap? Efter söndagens radiodokumentär, ”Kris i skolan”, om Jan Björklunds siffertrolleri kan jag tänka mig att diskussionen gått het i nationens lärarrum. Det var Sveriges Radios dokumentärredaktion som nagelfarit skolministerns debattartiklar inför valet 2006 och kunde avslöja att han systematiskt förvanskat de sifferunderlag han baserat sina resonemang på.

Jan Björklund har byggt en politisk karriär på att med blossande kinder trumpeta ut budskapet om en svensk skola i förfall. Det är bara ett problem. Det är inte sant. De undersökningar han hänvisar till visar motsatsen. Så här har det låtit: ”Svenska skolor har mest skolk, mest sena ankomster, mest skadegörelse och det grövsta och mest kränkande språkbruket i hela den utvecklade världen, enligt OECD.”

Björklund har påstått att vad gäller matematik och naturvetenskap ”ligger Sverige numera på den undre halvan av tabellerna”. I själva verket ligger Sverige i det tabeller Björklund hänvisar till i samtliga fall över OECD-genomsnittet. Dokumentärredaktionen visar på punkt efter punkt att Björklund misstolkat, utelämnat, överdrivit och inte så sällan gripit uppgifter rakt ur luften.

Vi har alltså en skolminister som antingen medvetet far med osanning eller så har vi en skolminister som inte kan räkna och läsa. Som själv lider av just de läs- och skrivsvårigheter han anklagar svenska skolelever för. Kan ingen be OECD göra en jämförande studie av kunskapsnivån hos skolministrar i olika länder?

SKOLAN ÄR LANDETS STÖRSTA ARBETSPLATS. Jan Björklund har under lång tid med illa underbyggda påståenden farit ut mot elever, lärare och skolpersonal. Anklagat skolvärlden för att inte klara sitt jobb. Han har använt ett grovt och kränkande språkbruk. Nu har radions dokumentärredaktion tagit fram rödpennan. Det blir bock i kanten. Deras granskningsarbete, och relevant statistik, finns tillgänglig på SR:s webbsida. Björklund får underkänt på provet. Pinsamt. Samtidigt är han i full färd med att göra om svensk skola på grundval av påhittade OECD-siffror. Vem var det som pratade om skadegörelse?

Vad kan man egentligen säga om det sätt på vilket Jan Björklund handskas med sanningen? Det är kunskapsförakt. Vore jag folkpartist skulle jag kalla det moralupplösning. I en sådan här spalt kan man emellertid bara ge magistern ett skriftligt omdöme. Betyget sätts av väljarna.

DAVID KARLSSON

kulturdebatt@dn.se

Nästa del av ”Kris i skolan” sänds i P1 söndag kl 13.”

... och klistrade in den i min Facebookgrupp (som nu har 26 medlemmar - alltid något), pratade lite med Sari och satte ihop två läxprov tills imorgon. Sedan gick jag hem.

Jag borde givetvis ha gett mig ut och sprungit men jag hade faktiskt ingen lust. Istället lagade jag en lätt middag och satte igång med tvätten. Slösurfade lite mer och sedan fick jag ett städryck och dammsög, dammtorkade, städade badrummet, bäddade rent, städade kattlådan och vattnade växterna. Sedan slöade jag igen.

Nu är jag faktiskt trött. Det börjar bli dags att så sakta dra mig mot sängen. Ska bara leka lite med med Fröken först. Låta henne jaga laserpekarens röda prick. Hon tröttnar aldrig; hon måtte vara lite korkad...

Imorgon är det en annan dag. Fin fredag.

G'natt, me lovely ones. Sweet dreams!

... i vilken vår hjältinna spyr ur sig (varning - ej för känsliga personer)

Han smsade igår: "N.p.. 'Wings of the storm' - Whitesnake"... Han som ju INTE skulle höra av sig mer. NÅNSIN.

Först har han haft ännu ett av sina maniska skov, vilket synts i hans skriverier på messageboarden, där han också - i sin presentation - skrev att hans bästa SRF-minne var när han "Träffade dyermaker '06 som jag sol och vårat i ett par år. Makalöst korkad kvinna ! "

Jag är inte sol- och vårad. Men ändå har jag faktiskt försörjt oss båda (hyra, telefoni, bredband och så gott som alla matpengar plus festival- och konsertresor- och biljetter och lånat honom pengar till monitor och den senaste gitarren, bl a...) medan han - förutom underhållet till sina barn - mestadels bara har plottrat bort sina pengar på God-knows-what...

Ikväll ringde han (från jobbet så min nummerpresentatör visade inget). Förebärande att han sett att jag haft besök i helgen (ett sätt att tala om att han har koll...) och att jag kanske behövde sängen han lånat? Jag sa att jag sagt hur jag vill ha det med den och att jag ordnar sådant utan hans hjälp. Jag borde lagt på där och då, men trodde att han kanske skulle säga något om sin dotter (vars klass jag medföljer till Polen nästa vecka). Men det gjorde han inte. Istället drog han igång stora artilleriet om att jag minsann måste ta på mig minst hälften av skulden för att vårt förhållande sprack och att allt blir så förvirrat och han vet inte hur han ska bete sig när vi aldrig PRATAR med varandra...jada jada jada... och jag kunde till slut inte bita ihop utan sa att vi inte har och aldrig mer kommer att få något att prata om och att jag vägrar att överhuvudtaget ta någon som helst ansvar för hans sjukliga svartsjuka, hans extrema kontrollbehov och hans paranoida personlighetsstörning. Varpå han sa att han minsann inte alls är svartsjukt lagd, men att jag med mitt agerande (???) satt honom i sådana situationer bland annat genom mitt upprepande ljugande och att det egentligen är jag som är svartsjuk på honom och att jag nog haft svårt att hantera att han varit iväg så mycket på spelningar. Ehh... jorå... så att ehh...

Vid ett tillfälle - ganska tidigt i vårt förhållande - frågade jag honom (på förekommen anledning, då han inte tålde att jag ens pratade med hans killkompisar om de vid något sällsynt tillfälle kom hem till oss, för att inte tala om hur sjukt störd han var/ÄR av att jag dels haft förhållanden före jag träffade honom och dels hade män som goda vänner - ja han var t o m svartsjuk på mina manliga arbetskamrater, mina väninnor och mina barn...) om han var svartsjukt lagd. Den frågan har han aldrig kommit över. Han anser att det är en fråga som enbart någon på en 14-årings nivå kan ställa (när det i själva verket vore mer förlåtligt om det var en 14-åring som agerade så jävla infantilt) och han återkom till den idag igen...

Till slut drämde jag bara på luren. Efter några minuter kom ett av de vanliga smsen: "Tack i alla fall för att du ville prata med mig." I hans värld ville jag prata med honom. I hans värld tror han fortfarande att jag bara försöker testa honom, för att sedan ta tillbaka honom. I hans värld är det jag som är sjuk och han som är frisk.

Och det värsta av allt är att jag blir så förbannat arg och trött och ledsen och missmodig och dränerad på energi och glädje och vill bara härifrån, till snart sagt vilket pris som helst... Jag har haft det såhär en hel höst och en hel vinter och när jag nu änteligen fått ut honom ur mitt hem vill jag bara bli lämnad ifred och jag VET att jag sagt att jag ska polisanmäla honom men vad ska jag anmäla honom FÖR? Vad ska jag anföra för skäl? Bevis? Jag har slängt alla idiotmail och skruvade sms och inte bandat telefonsamtalen eller fått vittnen till andra trakasserier..?

Jag förtjänar faktiskt inte det här. Jag gör inte det. Oavsett vad jag gjort i eventuella tidigare liv så kan jag omöjligen ha släpat ihop så mycket usel karma att jag på något sätt förtjänat detta.

Jag har underbara barn och helt fantastiska vänner som jag älskar och som stöttar och uppmuntrar och med vilka jag delar både ljuvt och lett och jag är på uppstuds och känner glädje och förväntan och tillfredsställelse av så många sköna och fina anledningar men jag vet inte hur jag ska kunna undvika att dras ner i skiten igen när jag tvingas göra slut om och om och om igen.

Mest av allt är jag dock så jävla förbannad att jag ser rött. Och svart. Och har fått en blixtrande huvudvärk. Tack-så-jävla-mycket.

Jag är arg på mig själv mest, för att jag tillåter en sådan person att komma åt mig. En person som gång på gång på gång sagt att jag är:
- slarvig
- en hora
- bedräglig
- falsk
- bara ute efter kuk - vems är egalt (fast många män i vän- och bekantskapskretsen har nämnts vid namn)
- svamlig
- ovetande om vad jag egentligen vill
- hotfull
- skyldig till mina barns fars alkoholism
- skyldig till hans egen begynnande dito
- ständigt på jakt efter någon att vara otrogen med
- egoistisk
- beräknande
- en som egentligen inte har velat på hela tiden, utan bara roat mig med honom och sedan tröttnat när han inte längre är spännande...
- skyldig till att ha gått in i relationen med fula baktankar om utnyttjande
- en som vägrar att kommunicera
- ertappad
- en som ständigt visar nya, negativa, sidor av sig själv
- sjuk
- besvärad av klimakteriet
- menstruerande
- PMSig
- i behov av professionell hjälp och medicinering
- plastikopererad och redo för jakt efter nya, fräscha offer
- manipulativ
- i maskopi med hans ex (jag tränade t ex på gymmet bara som en förevändning för att konspirera med henne där)
- förvirrad
- har en grandios självbild
- bitter
- har en taskig manssyn
- har noll självinsikt
- inte vet NÅGOT om personlig utveckling
- aldrig har provat att ta tag i mina problem
- är efterbliven vad gäller emotionell intelligens
- har ett sjukt förhållande till sina vänner som hon ibland blir sådan ovän med att de hatar varandra
- skyldig till att bara spela ett spel. Ett spel jag inte behärskar, dessutom.

Men. Som Bästaste A säger: nu är han i alla fall ute. När jag kommer hem efter jobbet kan jag låsa dörren om mig och få vara ifred. Oftast, då. Men jag måste alltid kolla nummerpresentatören. Jag måste alltid vara beredd på att sms-plingen kan vara från honom. När det ringer på dörren måste jag kolla i tittögat innan jag öppnar. När jag går till tvättstugan eller affären eller whatever måste jag se mig över axeln. Jag vill inte bo kvar här. och det gör mig också så förbannad. Jag har ju [än så länge, iaf] ett trivsamt och utvecklande jobb med sköna arbetskamrater, jag har ett mysigt hem och har t o m lärt känna några vänner här. Och nu vill jag bara riva upp allt detta och flytta. Långt bort. Och börja om igen. Det gör mig så tvärförbannad.

Nu är det mörkt ute. Jag kan inte ge mig ut och avreagera mig i skogen. Men imorgon bitti ska jag gå upp och springa jävellångt innan jobbet och se om det hjälper något. Jag vill inte vara såhär arg. Det är varmt och vår och inuti mig, någonstans, är jag lycklig... Det vill jag vara. Jag vill inte må så här. Man ska bejaka sina känslor... jag vet... men såhär arg vill jag faktiskt inte vara. Jag får hjärnblödning snart. Fanfanfanfanfanfan.

... i vilken vår hjältinna sätter ner foten

Jag la upp min förra blogg med viss tveksamhet då den skulle kunna tolkas som direkt riktad till den-som-läser-min-blogg-som-Fan-läser-Bibeln. Och den personen vill jag inte ha någon som helst kontakt med (vilket uppfattats av alla, utom den det gäller...). Men jag kände att det ändå fanns fog för att göra det.

Gårdagens händelser bekräftar att jag gjorde helt rätt; detta måste få ett slut och jag har bestämt mig för att om inte trakasserierna får ett omedelbart slut kommer jag tveklöst att göra en polisanmälan.