... i vilken vår hjältinna har en hemmakväll

Jag gick till jobbet idag. Att vara hemma och vila igår var bra och sovmorgonen gjorde sitt till. På engelsklektionen ser vi What's Eating Gilbert Grape och killarna har så sköna tankar och kommentarer kring filmen. I början skrattade de åt Gilberts feta mamma men allteftersom historien utvecklar sig grips de av hennes öde och blir glada när Gilbert försonas med sin mor.

Efter jobbet gjorde jag några ärenden och så gick jag förbi biblioteket för att lämna tillbaka en försenad bok (John Steinbergs Världens bästa fröken - jag vill HA den men den är blixtedyr). Jag tänkte också lånat fjärde delen av Hearns bok om Otoriklanen, men den var inte inne och istället fann jag mig på hemväg med en trave andra böcker, varav de flesta var bilderböcker.

















(Hiroshige, Matthi Forrer)


















(Hokusai - Hundra bilder av berget Fuji)

















(Street Art Stockholm, Benke Carlsson)

Underbara, ljuvliga bilderböcker att helst vilja äga men att få låna dem (och låna om dem minst en gång) fungerar också! Och så Kristina Lugns arbeten från 1971-2003, i en volym. Jag älskar hennes sätt att formulera sina toksvarta tankar så att jag inte kan låta bli att skratta när jag läser dem - och hur skrattet sedan fastnar någonstans...

Sedan åkte jag in till stan för att ge mig själv en skön eftermiddag av stros, shopping light och fika. Det blåste en ondsint västan och regnet trillade ner, men jag gillar sådant väder. Synd bara att frisyren inte är så city-chic som jag kanske hade önskat, i sådana lägen.

På tåget in till stan satt jag och läste The Curious Incident... och jag kunde inte låta bli att skratta när pojken beskriver vad vi vanliga uppfattar i en given situation - och vad han uppfattar. Jag vill inte undanhålla er ett smakprov. Först beskriver han vad vi vanliga, lata uppfattar när vi ser oss omkring t ex när vi är ute på en plats på landet:
"1. I am standing in a field full of grass.
2. There are some cows in the field.
3. It's sunny with a few clouds.
4. There are flowers in the grass.
5. There is a village in the distance (Och så räknar han upp något mer.)
/.../... and I noticed these things
1. There are 19 cows in the field, 15 of which are black and white and 4 of which are brown and white.
2. There is a town in the distance which has 31 visible houses and a church with a square tower and not a spire.
/.../
7. The cows are mostly facing uphill
And there were 31 more things in this list of things I noticed but Siobhan said I didn't need to write them all down. And it means that it is very tiring if I am in a new place because I see all these things, and if someone asked me afterwards what the cows looked like, I could ask which one, and I could do a drawing of them at home and say that a particular cow had patterns on it like this: (och så är det en teck ning av en ko, då..)"

Och så tänker jag på barn jag möter, eller har mött, som har det såhär och ska försöka fungera i en skola med hundratals andra barn och intryck varje sekund...

Som vanligt köpte jag inte skor trots att jag verkligen är i skriande behov av ett par dylika. De ska vara av en modell som är lika snygg till kjol som till jeans, vilket onekligen knepar till det lite grann. Däremot blev det lite mer garn, så jag kan sticka den rastainspirerade inkamössan med matchande halsduk, som Linus önskar sig, och ett par små knåpsaker på Panduro. Ha! Jag som alltid går på Panduro och nästan aldrig köper något. Indiska hade en svart top som jag blev lite förtjust i och på H&M hittade jag en röd top som jag ska göra något najsigt av. Jag funderar på texten KUNSKAP ÄR MAKT. Och så använda den i skolan, förstås. På Lagerhaus hittade jag, traditionsenligt, roliga disktrasor och opiumljus.

På väg hem fokuserade jag på mp3-spelaren eftersom tåget var knôkafullt och det var otäcka barn som hojtade och skrek och den enda lediga sittplatsen var på ett sånt där fäll-ner-säte p r e c i s mittemot toadörren och de flesta verkar inte ha en aning om att man kan s t ä n g a dörren - både före och efter användning - genom att trycka på den lilla rektangulära knappen precis t h om dörrkarmen (t v om man står inne på toan) utan de bara står där som fån och väntar på att dörren ska glida igen av sig självt alltmedan unken urinlukt puffar ut i korridoren. BLEH.

Jag gick inom affären och köpte med mig en grillad kyckling och lite grönsaker och gjorde en pastasallad. Avnjöt anrättningen med ett glas gott ripasso och "Vem vill bli miljonär", vilket jag är oslagbar på. Åtminstone så länge jag sitter i trygghet här i min soffa. ;-)

Jag har hunnit med att bläddra i Street Art Stockholm och druckit lite mer vin och långpratat med Bästaste A. Tittat på mina lila tulpaner (tulpaner är mina älsklingsblommor!) och killat Fröken bakom örat och tänkt på både goda minnen och framtiden och det faktum att nuet är skönt att vara i. Nu känns det snart som läggdags, men först ska jag släntra omkring i en del bloggar och kanske kika in på mitt home away from home: Sweden Rocks messageboard.

G'natt!

... i vilken vår hjältinnna varit på konstrunda

Internet är fantastiskt!

Hemma i mitt barndomshem hängde ett utsökt tryck, av Utamaro, som min mamma ägde. Jag tror faktiskt att det var där, i den bilden, som mitt konstintresse föddes. Tidigt, alltså. Min mamma ägde inte bara drömmen om att få studera på Konstfack, när hon tagit sin realexamen; hon sökte och kom in, också. Men morfar sa nej. Familjen hade bara råd att låta ett av de tre barnen studera på högre nivå och även om han själv var konstnärligt lagd så ansåg han att det bara kunde komma flum ur en konstutbildning (fast morfar dog 1966 och då hade han nog aldrig hört just ordet "flum" någongång) och därför var det liksom självklart att ende sonen* var den som skulle få lov att studera.

Men min mamma är verkligen konstnärlig i själ och hjärta och har skapat hela sitt liv, utan utbildning - annat än enstaka kurser - och jag tror aldrig hon släppt drömmen om att kunna leva på sin konst. Inte ens nu, när hon snart fyller 68 och är lite krasslig, ger hon upp. Och hon är verkligen en multikonstnär. Hon syr, väver, stickar, drejar, målar glas, formger smycken och textilier, tecknar, målar akvarell och olja, risajklar och vidareutvecklar och hon var i mitten av femtioåren när hon studerade (på distans) till inredningsarkitekt. Allt hon rör vid blir vackert på det där funktionella, sköna sättet som är hennes signum. Jag tänker ibland på vad som kunde blivit om hon fått börja på Konstfack...

Min mamma och jag har inte så mycket att prata med varandra om, annars. När vi försöker blir det stelt, opersonligt och krystat. Men en sak har hon gett mig; uppskattningen, kärleken till och känslan för konst, inredning, design och estetik. En av hennes paroller har alltid varit: Hellre bra reproduktioner än usla original. Därav Utamarotrycket. Och Kandinsky. Bland andra. Detta tackar jag henne för! (Min far - å andra sidan - gav mig kärleken till musiken och böckerna.)

Åter till konstrundan. För jag minns den där Utamaron och blir alltid lite grinig när jag tänker på att min yngsta lillasyster har den i sin ägo nu... Vad ska hon med den till - det är ju jag som älskar den. Å andra sidan tror jag faktiskt att om jag frågade skulle jag få [köpa/byta till mig] den av henne. Men internet är en underbar uppfinning och när jag plötsligt vaknade upp ur min virtuella konstrunda bland de japanska mästarnas underbara verk hade det runnit undan nästan två timmar. Och minsann om jag inte hittade just det trycket också:

















(Lover's Silent Talk, Utamaro, ca 1790)

Mammas tryck är klarare i färgerna, men det vi ser här är troligen en bild av ett mycket tidigt tryck. Ljuvligt!

I övrigt får jag ibland frågan om vad jag tänker göra framöver; ska jag stanna här i byn även när kärleken inte längre håller mig kvar? Svar: ja. Jag stannar - åtminstone ett tag till. Jag har hittat en hylla min imaginära hatt trivs på - med bostaden, omgivningarna, arbetet och arbetskamraterna och... tja... byn, bara. När jag blir utan arbete rör jag nog på mig, däremot, mot bebodda trakter. När det blir vet ingen just nu. Allra minst jag. Jag tror mig veta att jag sitter säkert nästa läsår, i alla fall. Därefter får vi väl se. Jag är inte orolig. Livet är en spännande resa och jag ömsom låter min båt glida med strömmen, ömsom gör små strandhugg här och där.

Nu ska jag dock bara glida ut i köket och laga mig lite mer te. Och fundera på om jag ska ta upp lite "seriösa" grejer i min blogg. Politiska tankar kring hållbar utveckling, skolan, jämställdhet och globalisering, till exempel. Och vem vet - kanske gör jag det någon gång. Men... hej... jag skriver om livet, ju. Och livet - det är allvar det! Så allvarligt att det är en plikt att ha roligt! Glöm aldrig det!



*morbror Bengt var också en sann konstnärssjäl och han blev med tiden en välrenommerad arkitekt och bl a tidig delägare i White Arkitekter AB, så morfar satsade ju inte sparslantarna helt fel...

... i vilken vår hjältinna är barnförbjuden

Det är tisdag. Jag borde vara på gymmet vid den här tiden. Men huvudvärken från i morse har inte riktigt släppt och hela eftermiddagen har jag haft en molande värk i nacke, axlar och överarmar. Det brukar kännas så när jag har en rejäl förkylning på gång. Så jag tror jag avvaktar. Blir det bättre under kvällen tar jag fram jävelträningsjävelcykeljäveln.

Middagen idag blev fullkornspasta och till det fräste jag ihop purjolök, tonfisk och tomater och så kryddade jag lite på det. Enkelt, snabbt och - faktiskt! - mycket gott! Jag var inte så hungrig, heller, så hälften blev över. Morgondagens middag får det bli!

Japanska träsnitt... Hiroshige, Utamaro, Hokusai, Harunobu... Mmm... Inte minst gillar jag shunga-bilderna. En del mer rumsrena än andra. De skulle passa fint i mitt sovrum (oavsett grad av eventuell rumsrenhet...), som t ex den här:













(Älskande, Harunobu, ca 1760)

Min lite trötta rygg värker. Jag ska dra mig tillbaka till soffan för en stunds tedrickande och stilla kontemplation, ganska nöjd med min dag. Att ha kollegan S tillbaka är så roligt och skönt. Vi bollar tankar, idéer och erfarenheter med varandra, jobbrelaterat givetvis men ännu mer privat. Hon är min bästa vän här i krokarna!

... i vilken vår hjältinna biter ihop

Aj. Jag vaknar med huvudvärk. Igen. Det är orättvist, nu när jag lägger mig i tid på kvällarna och somnar så snällt, så snällt efter bara några sidors bokläsning. Men jag vaknar på natten och känner att jag ligger och biter ihop. Hårt. Under några halvvakna minuter försöker jag slappna av i käkarna innan jag glider tillbaka in i drömlandet, men så snart jag gjort det börjar jag igen. Jag borde nog skaffa mig en bettskena.

De asiatiska börserna rasar, men det finns vissa värden som är bestående genom tid och rum. Lite ögonfröjd i morgonmörkret:

















(Utamaro, ca 1800)
Att äga japanska träsnitt är en annan dröm. Jag bara älskar dem.

... i vilken vår hjältinna haft ett kärt återseende

(Snö, Hiroshige, ca 1830)
Det var först när hon klev in i arbetsrummet som jag insåg hur mycket jag saknat henne - min kära kollega S. Efter att ha varit hemma och sjukskriven efter Operation Urgröpning (och därefter påflugna komplikationer) är hon tillbaka efter 7 veckors bortavaro. JÄJ! Vi fikade slät bulle och drack kaffe och uppdaterade varandra på jobbet och livet och universum och allting.

Egentligen var det två kära återseenden eftersom även kollegan M. kom tillbaka efter att ha åkt på en gruvlig campylobactattack under sin Egyptensemester. Hon såg pigg ut, men var trött och mör, förstås.

Nåväl - nu är de tillbaka och ordningen är återställd.

Efter jobbet tog jag tag i träningen direkt och cyklade 23 km på 31 minuter. Det är faktiskt ganska okej. Efter en skön dusch lagade jag mig en liten rotsaksmiddag och nu ska jag faktiskt bara vegetera här, en god stund. Slökolla på teven och kanske läsa lite mer i Under lysande måne medan jag vilar fötterna på soffbordet och förstrött killar Fröken Smilla bakom öronen.

Just nu intervjuas Peter Siepen i reprisen på Carin 21:30 och jag kan inte låta bli att gilla karln vars motto är Min fysik - Din belöning. HOHO! Och utan att göra någon direkt koppling i övrigt, mer än att han ser oförskämt bra ut, kommer jag att tänka på den übersnygga transan jag såg i Lund igår. SÅ läcker och med en kappa som Johanna skulle döda för att äga.

Idag är det 19 år sedan jag födde mitt fjärde barn.

















(Linus, typ 13)
Lillmysen fyller nitton år och när jag pratade med honom för en liten stund sedan var han hemma hos storasystern Matilda i Hemsedal och hade munnen knôkafull av Rilles extremsmarriga kladdkaka. Han hade ännu inte fått vår present, men om en stund är han lycklig (hoppas vi...) ägare till en väldigt fin snowboard med bindningar. Han kommer att bli jätteglad, för han pratade med mig om att han ska åka hem till Sverige i mitten av februari och köpa bräda (fast det slipper han ju nu!) och hämta bästisen Sune (som egentligen heter Emil) för två veckors tokåkande. Nu behöver han bara köpa sig ett par skor. Najs!
















(Linus, 17½ och Lillkusin Leo, typ 3-4 månader)
Hmmm... Nu börjar jag bli sömnig. Klockan är inte ens åtta och jag tänker nog stanna uppe åtminstone en timme till. Kanske. Å andra sidan är det ganska lockande att krypa ner under det fluffsiga duntäcket med boken, läsa en stund och sedan bara glida bort...