... i vilken vår hjältinna valt fel

Jag lagade mig en kanna kaffe att sörpla på medan jag läser DN. Men halsen svider och jag borde valt te. Får helt enkelt välja om. Som Winnerbäck filurar på senaste plattan: Om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen.

Jag tror att Lars egentligen vet att det inte är farligt. Det är så här i livet att vi alltid har val att göra. Små, obetydliga val som att välja mellan kaffe och te eller vilka kläder vi ska ha på oss, vilken skiva vi ska lyssna på och vad vi ska laga till middag... eller stora val som var man ska bo - och med vem - och om man ska ha barn och sådant. Det mesta går att ångra sig på (dock inte barn...) och det är faktiskt inte så farligt att stanna upp, välja ny väg och sedan slå in på den. Skulle man upptäcka att även den vägen inte är vad man önskar, så kan man välja igen. Vi väljer hela tiden. även när vi inte är medvetna om det. Det vi måste vara medvetna om är att valen alltid är våra egna. Det är jag som väljer. Eller du - när det handlar om dig.

En del saker kan man givetvis inte rå på. Så kallade omvärldsfaktorer som hälsoproblem, plötslig uppsägning, krigshandlingar, politiska beslut, samhällsförändringar, naturkatastrofer, galna grannar, en partner som lämnar en och tusen andra saker. De sakerna väljer vi inte. Vi rår inte ens över dem. Men vi väljer ändå. Vi väljer hur vi reagerar, och agerar, på det som sker runtomkring oss. Det kan vi aldrig lägga ansvaret för, på någon annan. Man kan kanske bli glad, arg, orolig eller ledsen, och det kan man inte alltid rå över - men vad jag gör med mina känslor; det kan jag rå över.

Winnerbäckplattan är för övrigt väldigt bra, tycker jag. Musiken är ungefär som den brukar. Någon jämförde den med Kents sound, och visst finns det där - men det finns å andra sidan ett intro som varje gång får mig att tänka på Opeth, också... Kanske något lite mer rockig än förra plattan, alltså. Men ändå med det tydliga Winnerbäckstuket. Det som verkligen är bra är hans texter - och där funkar musiken kanon! Den bär och lyfter texterna och jag kan inte lyssna mig trött på den.

Nu alltså: te! ;-)

Och här är en av mina absoluta favoriter med Lasse - inte minst så här års:

... i vilken vår hjältinna celebrerar

I januari 2008 påbörjades stickningen av en plommonlila tröja i silke-alpackagarn. Lite barockinspirerad urringning. Själva stickandet har nog inte tagit så många timmar, egentligen. Men jag har haft "svårt" att göra den klar. Nu är den dock färdig. Monterad. Halsringningen stickad. Varenda lite lös trådända fästad. Den är helt enkelt fullbordad. Jag har provat den också. Jag stickar ganska löst och den är inte så tajt som jag trodde den skulle vara, men eftersom jag ändå - med tanke på den generösa urringningen - ska ha en tunn topp under kommer den att sitta snyggt.




















Detta firar jag med ett glas rött vin och en assiett med lite goda små ostar på. Sedan ska jag montera "mormors"-väskan! Först därefter ger jag mig själv lov att börja på något nytt, roligt! Jag har 5 nystan silke-alpacka kvar. Jag tänker att de blir en vacker sjal. Stickad, den här gången.

Soundtrack: Genesis The Lamb Lies Down on Broadway och Selling England by the Pound.

... i vilken vår hjältinna är helt tom

Efter ett långt eftermiddagsmöte och sedan några samtal hem till föräldrar inför morgondagens friluftsdag traskade jag upp till torget för att möta Johanna och hennes polare Amin, som råkar bo i samma förort som jag jobbar i. Vi drack kaffe på Wayne's och gjorde sedan sällskap en bit in mot stan. Ungdomarna skulle strosa och sedan träffa ytterligare någon polare och gå på bio - och eventuellt ta en öl efteråt - så de hoppade av vid Hötorget medan jag åkte vidare hem. När jag kom hem gick jag ut i köket och blev liksom stående där en stund. Jag hade glömt vad jag tänkte göra. Efter ett litet tag kom jag på att jag skulle laga till kycklingen som Johanna tagit upp men orkade liksom inte uppamma krafter till det så jag värmde en liten bit lasagne som var kvar sedan igår och slog mig ner här i soffan. Helt urblåst i huvudet. Tom. Utan tankeförmåga.

Nu har jag slöat en dryg halvtimme och återhämtat mig såpass att tror att jag klarar att göra en kycklinggryta. Ris till det. Men jag är inte hungrig och Johanna blir sen. Fast det kan ju vara skönt att ha morgondagens middag kirrad, tänker jag, nu när kycklingen ändå fått tina. Så får det bli. Till mina köksbestyr lägger jag ett soundtrack bestående av Dream Theaters Black Clouds and Silver Linings. Snart dags för konsert, ju!

...i vilken vår hjältinna är beslutsam

Det är fredag idag. Jag är inte på alltför överdådigt humör, men det är ändå så att om några timmar har jag tagit mig igenom ännu en arbetsvecka och det är en bra sak. Så det ska bli en Fin Fredag. Det har jag bestämt mig för.

Klädde mig med viss omsorg i morse; svart manchesterkjol, svarta strumpor och svarta lågskor. Lila tröja. Silverörhängen. Good hair day. På tunnelbanan lyssnade jag i tur och ordning på Neil Youngs Like a Hurricane (som drar upp fina minnen och det behöver jag), Amy Winehouses Rehab, You Know I'm No Good och Me & Mr Jones och sedan en räcka Bob Marleyklassiker med Redemption Song som final, just när jag var framme och traskade till skolan, låste upp, larmade av (inga tårar idag - det känns som en framgång) och satte på en liten kanna kaffe.

Nu dricker jag kaffe, frukosterar på några skorpor med björnbärsmarmelad, lyssnar på P1-morgon (om Sparks musikal om och kring Ingmar Bergman...) och uppskattar att jag får en liten stund för mig själv innan arbetsdagen drar igång.

Ha en Fin Fredag, me hearties. Det ska jag ha. Det har jag bestämt.

... i vilken vår hjältinna försöker vara småflitig i alla fall

Jag sitter på balkongen i en solstol och läser. Det går sådär. Än når inte solen hit så det är svalt och skönt, i alla fall. På det lilla bordet bredvid mig står en mugg kaffe och en stor flaska iskall saft. Mobiltelefonen ligger där också, så jag slipper lyfta från min sköna position om det skulle ringa.

Huvudet värker, näsan rinner och jag är fortfarande låg, men ändå lite mer uppåt än igår. Piggar upp mig med lite gitarrhjältar. Först ut var Mattias IA Eklundh med The Road Less Travelled och nu har jag dragit på Steve Vai's Alien Love Secrets. Helt underbar platta, från första astuffa riffen i Bad Horsie (tuffast i världshistorien, nästan...) tills den slutligen klingar av i en av mina De-Fem-Bästa-Låtarna-i-Världen; Tender Surrender. Den får mig att smälta totalt. Varje gång.

Jag försöker läsa lite till, dårå. Ibland kommer jag att blunda och bara lyssna. Utåt, på Vai, och inåt, på mig själv.

... i vilken vår hjältinna hittat den ultimata rundan

Vi var ute och scoutade i onsdags eftermiddag och idag var det så dags för mig att komma ihåg vilken väg vi tagit och sedan koppla på en runt-sjön-runda där vi istället valt en annan väg och tagit av mot mer bebyggda trakter. Underlaget var absolut vidrigt och adrenalinet formligen sprutade kring mig när jag svor över den tunga, slaskiga och bakhala snön. Bitvis powerwalkade jag och vissa bitar lyckades jag springa, men med andan i halsen eftersom underlaget var hur ojämnt och lurigt som helst.

Första delen av rundan mötte jag bara någon enstaka joggare och hundrastare, men sedan kom jag förbi någon slags tältläger och folk i blandade åldrar som kånkade på vattendunkar och grejer. Jag borde givetvis stannat och frågat vad de pysslade med, men det gjorde jag inte. Så jag får nöja mig med att gissa att det antingen bör ha varit ett gäng lajvare eller en rätt kul födelsedagsfest eller släktträff! Kanske något att notera inför någon kommande kusinträff! ;-)

Sedan halkade jag vidare och följde en mycket kuperad stig ganska nära sjökanten tills jag kom tillbaka till ena änden av sjön igen och sedan letade mig genom skogen tillbaka hemåt. Men så kom jag på den där fina udden jag promenerade på en söndag för ett par veckor sedan, så jag vek av och sprang bort dit och rundade den också innan jag slutligen drog hemåt. En snabb mätning på eniro (jag försökte på jogg.se, men kartan där var inte så detaljerad att jag kunde vara särskilt exakt) visade att rundan är 12.1 km. MUMMA! Om bara skorna torkar ska jag ge mig på den imorgon igen. Rundan är rätt kuperad, underlaget halvhårt till halvmjukt och naturen är vacker och varierad - GÖTT!

I morse, när jag drack mitt kaffe, stod teven på i sovrummet (den får stå där tills min soffa anländer, vilket troligen blir på fredag) och plötsligt hörde jag en bekant röst; OLLE! Jag skyndade mig in och där satt han... så bräcklig i en randig stickad tröja och svarade hyfsat utlämnande på Lasse Bengtssons frågor... lite lätt sminkad och verkade smått obekväm till mods. Sedan sjöng han och bandet MC7 och jag är glad att biljetterna till Rival den 30 april sitter på anslagstavlan här i mitt kök.

Här kan ni kolla in honom själva, om ni missade programmet!

Dagens stora projekt skulle bli att äntligen ta tag i det som jag fortfarande växelvis kallar gästrummet och arbetsrummet. Men det visar sig att nycklarna till både förråd och soprum befinner sig på annat håll och då snöt sig mina ambitiösa planer, helt och hållet. Hade jag kunnat bära ut pappers- och kartongskräp till soprummet och förflytta en del pinaler till källarförrdet hade det varit plättlätt att ställa klart resten. Som det är nu blir jag helt enkelt tvungen att lägga mig i min sköna LC4 och dricka en stor mugg te och börja läsa Hanteringen av odöda (John Ajvide Lindqvist), som jag somnade ifrån igår innan jag ens påbörjat den. Jag fyller vattenkokaren med vatten och sätter i Olles Sju i CD-växlaren tillsammans med Songs of Leonard Cohen och något med Neil Young, tror jag.

Ha en fortsatt skön lördagseftermiddag, me hearties!

... i vilken vår hjältinna hjärtar er alla

14:e februari. Alla hjärtans dag. St. Valentine's Day.

Är ni goda katoliker? St. Valentine var ju en martyr som fick helgonstatus (även om det fortfarande är lite osäkert vem denne Valentine egetligen var). Påven Gelasius I tyckte nog att det behövdes stramas upp lite i de kristna leden och gjorde det kyrkan brukade göra; det firades redan en förkristen fest i mitten av februari - en fruktbarhetsfest och det vet vi ju hur sedefördärv- ande sådana är, eller hur? - och den ersattes alltså med St Valentine's Day... (Men troligen pratade Gelasius latin, snarare än engelska, iofs. Hade han pratat engelska hade vi för övrigt inte fattat mycket ändå.)

Men hur kom det sig att firandet (?) till minnet av en tidig kristens brutala död kom att bli hela världens kärleksdag, då?

Det är Geoffrey Chaucer's fel. Bland annat. Ni vet han med Canterbury Tales. Han skrev även Book of Saint Valentines Day of the Parlament of Briddes och om jag fattat min Norton Anthology of English Literature rätt så ingår detta poem där...

For this was on St. Valentine's Day,
When every fowl cometh there to choose his mate.

... vilket han skrev till Rikard IIs och Annas av Böhmen förlovningsfest och som - i viss mån - bekräftar att det redan vid denna tid (sent 1300-tal) knutits en romantisk tradition till den 14 februari.

Men låt mig inte regna på er parad med historiska fakta. Skit i historien. Skit i katolicismen. Ut med er och hjärta alla ni möter. För är det alla hjärtans dag så är det. Och så lite extra gos och kärlek till dem som står er närmast... Partners, barn, vänner, föräldrar...

Men gå föralldel inte på marknadens billiga trick och tro att ni måste visa er uppmärksamhet med rosor (som vissnar efter två dagar), mjölkchoklad (som täpper igen era älsklingars artärer) och gulliga nallar - som man ändå inte vet var man ska göra av. Skänk hellre ett leende, en varm kram, ett samtal, en fika eller bjud på en god middag... Och glöm inte att tala om för dem att de är älskade... glöm för allt i världen inte det. Ge dem av er själva, helt enkelt.

Det är det finaste man kan få - en älskad persons tankar, tid, uppmärksamhet och omsorger. Och det är då själva fan om det ska begränsas till en enda futtig dag om året. Mina älsklingar hjärtar jag alla dagar! Men idag tänker jag ändå på er lite extra - lättpåverkad som jag är... ;-)

Och så lite musik, då...


Och vet ni... denna den 14 februari är det... 14 dagar kvar!

... i vilken vår hjältinna gör en rättelse

Minnet kan spela en spratt ibland. Jag har tänkt på den där konserten med glastrumpeten och ju mer jag funderar ju mer troligt är det att det inte alls var Johan Helmich Romans Drottningholmsmusiken jag hörde utan i stället tredje satsen ur Haydns ljuvliga trumpetkonsert. Den är så helt underbar att jag får ståpäls i nacken och ett bättre soundtrack till en Fin Fredagsmorgon kan man knappast få:


Seså, me lovely ones. Ta vara på den här Fina Fredagen den 13:e!

Sa jag att det är 15 dagar kvar..? ;-)

... i vilken vår hjältinna sussat gott

När min telefon började spela Aïcha för att väcka mig, strax efter 6, låg jag kvar några minuter och tittade ut genom fönstret. En nästan full måne tittade tillbaka och jag tänkte att så gott som jag sovit i natt hör jag verkligen inte till dem vars sömn påverkas av den. Många verkar annars tro att fullmånen påverkar nattsömnen. Fan tro't..?

Den här månen kan iofs påverka den mest hårdsovande:


Och vet ni... det är Fin Fredag och 15 dagar kvar!

... i vilken vår hjältinna barockar

På teven görs reklam för ett program om Johan Helmich Roman aka "den svenska musikens fader". Huruvida han verkligen är det och isåfall för vilken musik ska jag inte gå in på. Och givetvis måste jag surfa runt och kolla lite vad jag hittar. Han var bara 20 när han fick åka till London och spela under bl a Händels ledning. Två fruar överlevde han. Han dog ingen rock'n'rolldöd, precis; cancer i tungan är iofs äckligt nog, tycker jag...
Men hans musik - den är läcker:

Såvitt jag kan minnas har jag dock bara hört hans musik framföras live vid ett tillfälle och det var i Rottneros park 1979, då en snubbe spelade ovanstående stycke på en glastrumpet, från Kosta. Mer svenskt än så blir det kanske inte, om man nu skulle bry sig om sådana saker. Hursomhaver är det tidlöst vackert och hans barockiga komposition funkar lika bra på ett bröllop 2009 som det gjorde 1744 då Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika gifte sig.

I vilken vår hjältinna fiffar & moffar

Jag diskar och plockar undan lite, sorterar en del grejer och Catharina hämtar ytterligare några saker som hon behöver, men inte jag. Växterna har fått lite vatten och jag är nu klar med alla garderober. Jag gillar inte när det blir för rörigt så jag har lagt lite energi på att småstäda också. Annat som hunnits med idag är en långlång arbetsfika och ett par telefonsamtal (Johanna och Helmer). Det känns som en bra dag på det hela taget! Och imorgon blir det ännu bättre; då är det ju Fin Fredag!

Nu soffar jag lite, med ett program om Sonja Åkesson på Kunskapskanalen. Jag har sett programmet förut men det tål att ses igen. Vore det inte för att jag är så sömnig skulle jag stanna uppe och se det följande programmet, om Toni Morrison - en absolut älsklingsförfattare! Det kändes helt fantastiskt när jag fick höra att hon skulle få nobelpriset (93? 94?) och jag faktiskt hade läst en hel drös av hennes böcker; ja, t o m hade dem i min bokhylla. Har ni inte läst henne så rekommenderar jag att ni gör det! Själv har jag inte läst hennes senaste - vilket jag har för avsikt att åtgärda.

NP: Black Sabbath - Over and over. Så jääääkla skön, me hearties. Enjoy:

... i vilken vår hjältinna har nya projekt

Disk, tvättsortering och badrumsstädning avklarade. Olle Ljungström hjälpte till. Sämre peppwalla kan man ha. Nu dansar jag lite med Pugh medan det nya projektet - Röd Lugg På Svart Botten - verkar. När jag sköljt ur färgen tror jag att jag ska tömma skrivbordet fvb Möjligheternas Hus. Stolen är redan väck; den fick Catharina. På ett villkor: att nu när hon kan sitta så bekvämt vid datorn ska hon skaffa Facebook och sedan hålla kontakten med mig när jag flyttat.

Eller så lägger jag ner skrivbordsambitionerna och läser en stund. Bara ett kapitel kvar i Kumms bok om Che, nu. Förintelsen får vänta. Oavsett vilket ska jag spela lite Lars Winnerbäck strax. Ibland sätter suget in och då är det bara att ösa...

... i vilken vår hjältinna vet mest

Nä, det där är inte riktigt sant. Men jag vet ganska mycket. Åtminstone när jag kollar på Vem vet mest? såhär en slö och - Hieronymus Bosch! - stillsam söndagseftermiddag. Trivia är min grej och kanske är det ett resultat av allt bokläsande och biblioteksnötande? - The Who! -Vad längesedan det var, förresten, sedan jag spelade TP sist... Evigheters - Amy Winehouse! - sedan en mysig kväll med god middag och sedan TP-spel i goda vänners lag. - Tengil! - Måste åtgärdas. - Eden! - Karlsöarna! - Huh... - Balalajka!... - Evita! -...

Apropå längesedan... Kortet på mitt truliga trettonårsjag följde mig hela dagen igår. Jag hade glömt det där fotot när det föll ur ett album, medan jag letade efter ett gammalt klasskort att illustrera bloggen med. Men... jag minns det så väl. Jag minns vem som tog det, jag minns var och jag minns när. Jag minns också hur jag redan dåförtiden var väldigt obekväm med att befinna mig framför en kameralins. Och det där truliga, buttra, smått allvarliga... jag hade verkligen glömt hur jag alltid alltid alltid fick pikar, från framförallt mina föräldrar, för att jag nästan aldrig skrattade. "Usch vad du är sur, jämt"... Det känns rätt långt från mitt nu-jag som är öppet och skrattigt och pratigt. Men... mitt då-jag... det finns kvar. Inuti mig. Ibland kikar det fram. Lite buttert, truligt med en bok under näsan och i en vit vinterrock med pälskrage från det som då hette Arméns överskottslager. "Tjejen i knarkarjackan"... det var jag det. Ehh? Little did they know, om vem och vad jag egentligen var. Men jackan var varm och skön och som ett bo att bära med sig.

Med fotot kom också många andra minnen... saker som hände... ting jag tänkte... böcker jag läste - förstås! - och musiken jag lyssnade på. Den där truliga tjejen hade ganska nyss upptäckt Black Sabbath, Led Zeppelin, Jimi Hendrix och gillade Hoola Bandoola och jazz och blues (skitkonstig unge eller konstig skitunge - bara att välja!) - men framförallt introducerats för Frank Zappas universum. Jag tror jag berättat tidigare om den ursnygge grannen Stefan med det långa, polska efternamnet (som jag väljer att inte skriva ut då jag ser att personer med det namnet finns kvar i Karlstad...) som bodde på första våningen, tillsammans med sin flickvän och hund. Ibland fick man hänga nere hos dem och dricka te och då brukade han spela Frank Zappa. Jag begrep inte ett smack. Inte då. Men han (Zappa, alltså) etsade sig fast och har kommit att bli min mycket uppskattade följeslagare genom alla år. Tack, Stefan, wherever you are.

Redan innan jag hittade fotot... för ett par veckor sedan... lyckades jag hitta en person som betydde mycket för mig under hela min uppväxt. Det närmaste jag kom en storebror men också en riktigt rolig vän... någon som jag minns med mycket värme och glädje när jag tänker på min barndom och uppväxt. Jag har försökt hitta honom emellanåt, via nätet, men fruktlöst. Plötsligt hittade jag honom. Bara sådär, liksom. Jag tog mod till mig och skrev ett mail. Och han svarade nästan direkt! Kontakt etablerad! SÅ roligt!

Den här helgen har varit mycket sjuttiotal för mig. Inte bara långa promenader ibland mina minnen utan också Kenta, Stoffe och de andra i Ett anständigt liv och Det sociala arvet...

Jag har legat mjukt nerbäddad i soffan och myst med filmer. Tända ljus. Prat på msn och Skype. Inte särskilt mycket träning att tala om, men det tar jag upp nu i veckan. Jag har skor att springa in och ett mål att uppnå; klurar på att anmäla mig till ett lopp i sommar, som en träningsmorot (eller kanske dito piska? ;-))

Nu ska jag bara pyssla undan lite och sedan tror jag jag ska runda av dagen med ytterligare en film här i min gosiga soffa. Imorgon börjar en ny vecka med nya insatser i form av jobb, träning och en del packningsförberedelser.

Och det är 27 dagar kvar, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna lyft sig själv i håret (nästan i alla fall)

Efter sen frukost bestående av havregrynsgröt med lättmjölk och två kokta ägg samt en jättemugg Earl Grey med socker och mjölk softade jag lite och sedan laddade jag CD-växlaren med Pink Floyd, J J Cale och Jan Johansson och la mig på sängen under en gosig filt för att läsa och lata mig ännu mer. Kanske somnade jag rentav en liten stund.

Sedan gjorde jag något jag länge tänkt, men liksom aldrig fått tummen ur till; jag tog fram min poweryogaDVD som jag köpte för säkert ett och ett halvt år sedan och aldrig har använt. Jag rullade undan soffbordet, la ut min blå yogamatta och sedan körde jag ett 60-minuterspass. I de 60 minutrarna ingår ca 10 minuters uppvärmning och lika mycket nervarvning/avslappning, så effektiv tid blev det kanske 40 minuters poweryogande ungefär. Inte riktigt som 90-minuterspassen jag gick i höstas men ändå en rätt skön genomkörare som gjorde mig både svettig och lite trött.

Efter en sådan övning smakade det väldigt gott med en röra (eller vad jag nu ska kalla det) ris, grönsaker och lite knaperstekta baconbitar, strösslade över det hela.

Dagen har varit jätteskön, precis sådär skön som söndagar ska vara. Lagom doser av fysiskt aktivitet och totalslöande. Inte blev förmiddagens PW/joggingrunda sämre av det helt underbara vädret som bara varade just den där timmen jag var ute. Och snart är det tillräckligt milt ute för att återuppta de långa cykelrundorna utomhus igen. Det är något jag ser fram emot.

Nu är jag sömnig och ska plocka undan lite härhemma, förbereda lite inför morgondagen och sedan ge mig själv en tidig läggning i belöning för den här dagens aktiviteter. Skivorna ligger kvar i CD-växlaren; jag ska somna till dem.

Imorgon börjar en ny vecka med nya insater!

Ha det gott, me lovely ones!

Såhär blev min träningsvecka, förresten:

TRÄNING v 4/09

Måndag:
cyklat 30 min (23 km)
Tisdag: -
Onsdag:
cyklat 30 min (23 km), morgon
cyklat 30 min (23 km), eftermiddag
Torsdag:
cyklat 30 min (22 km), morgon
cyklat 30 min (23 km), eftermiddag
Fredag: -
Lördag:
cyklat 60 min (46.33 km), förmiddag
Söndag:
PW/joggning 60 min (1 mil), förmiddag
poweryoga, 60 min, kväll

... i vilken vår hjältinna ägnar sig åt The Friday Mys

Hem direkt efter jobbet. Lite övertid blev det, eftersom jag vikarierade för sjuk kollega. Tog hand om sju små sexor som hade valt språkval svenska/engelska. OMG vad de är små. Söta och rara och nervösa. De tyckte att skolan var jättestor och våra elever lite läskiga. Jag kände mig som en hönsmamma när jag guidade dem genom korridorerna på jakt efter ett ledigt klassrum (givetvis var det en dubbelbokning på det klassrum som gruppen fått sig tilldelat och den sal som enligt salschemana skulle vara ledig, och som jag därför tog de små adepterna till, var också upptagen... så jädrans oproffsigt...) och de följde mig som en liten ängslig flock.

Jag lagade en kanna kaffe, bredde messmör på några fullkornsskorpor och öppnade skype. Sedan har jag mestadels suttit här och pratat och bitvis asgarvat och druckit vin och ätit lite och kollat med ett halvt öga (eller kanske snarare 1/8 eller så) på teven och slösurfat och hittat helt sjuka sidor och tramsat en del och nu lyssnar jag på Mob Rules med Black Sabbath och tänker att det faktiskt är så himla gott att leva ibland. Dessemellan är det bara gott... ;-)

Och än är kvällen ung. Cornelis i repris på teven nu. Bruno K Öijer om en stund. Och sedan fortsätta skajpa och mera slösurf och kanske lite popcorn och mer musik och så småningom slutet på Midvinterblod, som jag sparat till sängdags...

Den här fick jag skickat till mig för en stund sedan. Mob rules, alltså. Jag låter er, me lovely ones, njuta av den också. Skön musik ska delas med andra... Enjoy...

... i vilken vår hjältinna bockar av på sin att-göra-lista

Det blev städning. Handlingen får vänta till morgondagen. En dryg timmes insats gav nyskurat badrum (inkl. lite avloppsbråkande), avdammade vågräta ytor i hela lägenheten, vattnade växter, undanplockande av diverse pysselsaker och tidningar och kameror och sladdar och säkert tre par raggsockar, dammsugning (även under o bakom soffan) samt våttorkning av golven. Dessutom hittade jag sex öl i en låda på balkongen. De kommer säkert att gå åt.

Soundtrack: Camels s/t + Mirage.

Frågan är vad jag ska hitta på nu? Tror jag ska smussla lite med julklappar som inte är riktigt paketeringsklara än. Jag kan ju inte skriva vad det är jag gör, for obvious reasons. Den här bloggens väggar har öron. :-)

... i vilken vår hjältinna hållit på traditionen

Status: svarta träningsbyxor och röd tisha. Tända ljus och raggsocksfötter på bordet. Dokumentär om Jimmy Rosenberg på teven. I ett plötsligt dekadent återfall ett stort glas rött.

Den årliga GLÖGG-festen igår blev lyckad! God mat och dryck. Sköna människor och goda skratt och hög musik (antingen stod grannarna ut, eller så hörde vi inte när de ringde på dörren...) och skoj och synnerligen animerade - och stundtals hetlevrade - diskussioner om så skilda ämnen som relationer och ekologiska ägg och sedan blev vi överens om att inte tycka lika och sedan mera dans och glam.

Mattemat var tapas, i år. Jag har inte testat att göra det själv någon gång så det kändes extra roligt att tänka igenom vilka rätter jag ville ha och sedan förbereda/tillaga dem. Jag gick på lite känsla och egna idéer och allt är inte alls särskilt spanskt... Men det fungerade fint som en helhet och visst ser det gott ut, va'?!





















Det ni ser är:

1. Ett toskanskt vin (Barone Ricasoli, Sangiovese)
2. Roquemole (guacamole med roquefortost) - Agneta fixade!
3. Tortillachips
4. Gröna oliver i smördeg, med sesamfrön - Agneta fixade!
5. Soltorkade tomater i smördeg, med sesamfrön - Agneta fixade!
6. Ugnsgratinerade nachos med en fyllning av champinjoner, röd paprika, röd chili, hackad persilja, crème fraîche och ost
7. Vitlöksbröd
8. Ruccolasallad med pinjenötter och parmesan
9. Chorizo
10. Kålrot- och färskpotatistortilla
11. Stora kapris
12. Mozzarella med lite wasabi, inrullade i gravlaxskivor (inte särskilt spanskt med DÄM så gott!)
13. Manchego (ljuvlig ost!)
14. Kalamataoliver
15. Serranoskinka rullad runt hackade, torkade aprikoser och färskost
16. Kräftstjärtar i en lag av olivolja, pressad citron, salt, vitpeppar och socker
17. Champinjoner med vitlök, soltorkade tomater, olivolja, tomatpuré och färsk basilika

Till kaffet dracks whisky. Vill jag minnas... ;-)





















Och någonstans verkar fan ha flugit i mig och tämligen glöggfryntlig körde jag ett solo som skulle fått Jean-Luc Ponty att gråta blod. Eller så är det bara hittepå... ;-)














Lägg märke till det Steve Vaifläktande håret... Ingen aaaaning om hur det bidde så..? För ordningens skull vill jag påpeka att det sannerligen inte bara var jag som var lite intoxinerad. Men jag säljer inte ut mina gäster. Sådan är inte jag. Ånej. ;-)

Slutligen kom vi väl alla i säng (inte samma säng då utan var och en på sin plats) och jag avrundade natten och vakade in morgonen med ett telefonmaraton på drygt tre timmar. Tankar på kommande räkning förträngs nu å det bestämdaste. Förslaget om att installera sånt däringa Skype ter sig plötsligt mycket intressant...

... i vilken vår hjältinna åkt baklänges

Det gjorde jag både dit och hem. Jag åkte tåg genom Sverige och Sverige var vackert därutanför. Himlen var hög och blå och allt... precis allt... var täckt av ett tunt snötäcke... åkrar... hustak... träd.

Sverige var verkligen sådär gnistrande vackert när jag åkte upp till Stockholm i fredags och jag funderade lite på vad jag egentligen ska i Indien och göra..? Alltså... inte nu... men sen... då... i framtiden.














(Utsikt från vårt vandrarhemsfönster)
Jag gick till bistron och tänkte först att jag kanske gått fel. Där var fyra bebisar med sina mammor och de bredde ut sig som fan. Mammorna, alltså... och ungarna. Jag hade tänkt sitta i bistron en stund... kanske socialisera lite med någon hågad medresenär men min gräns går en bit hitom färgkritor och halvsmälta uppspottade bananer och gosedjur och skötväskor och skrikande bebisar och fånigt leende lattemammor som snackar skit (bokstavligen...). Faktiskt.

Så jag köpte en grov macka med Wästgötaklosterost och gurka och en liten flaska Campolieti och gick tillbaka till min plats för att fortsätta åka baklänges genom landet medan jag sakta (hmm... nåja) och njutningsfullt (absolut!) läste om en tid och en plats så långt, långt borta; Lasse Bergs Gryning över Kalahari och smuttade på mitt [lite för kalla] vin och inhöstade en kommentar från en tant som knôdde sig fram mot restaurangvagnen: "Här sitter folk och sveper i sig, minsann". "Fuck you too, tanten", tänkte jag. Men - väluppfostrad som jag är - det sa jag inte. Jag gav henne inte ens ett ont öga. Leva och låta leva är en skön devis ibland.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

På söndagen gav jag mig en välbehövlig sovmorgon och gick sedan för att träffa vajl och hennes 10-åriga dotter E. Lilla E gör det som vi vuxna alltför ofta missar och tittar uppåt vilket fick till följd att hon kunde visa mig att det minsann hängde cerise bananer (fast texten här är inte rätt färg - jag vet) i trädet vid nedgången till t-banan vid Zinkensdamm vilket jag missat hela helgen! Så helt underbart!














(Tyvärr gör motljuset att den härliga färgen inte framgår)
Sedan åkte vi en station och gick sedan till "flatorna på Copa" som vajl minsann bloggar om ibland och som jag länge varit nyfiken på. Det visade sig vara just ett sådant ställe som jag bara älskar, med sköna uddafåtöljer, någon plyschig soffa, små ranka bord, ljuvlig atmosfär och ett härligt sortiment av goda smörgåsar, sallader och söta godsaker.

Vi satt nästan två och en halv timme och hann prata om neuropsykiatriska funktionshinder, medicinering, jobb, flytt och dessutom mycket musik. Lilla E tipsade mig om att jag bara måste kolla upp blueslegenden J.B Lenoir - och helst då hans Mojo Boogie som ni får här:

... fast personligen fastnade jag mer för den här:

... och så snackade vi lite Led Zepfavvisar och hon undrade om jag kände till en låt som inte ens hennes pappa eller farfar kunde hjälpa henne med och så sjöng hon ett klockrent intro till Immigrant Song! Vilken absolut härlig unge du har, vajl!

Efter fikan åkte jag in till Centralen med hopp om en fikadejt, typ, men så blev det inte. Så jag slängde in ryggan i ett förvaringsskåp och tog med kameran på promenad i Gamla stan. Där är fint och pittoreskt så det förslår. Men jag trivs bättre på söder. Så är det bara. (Och vad "dejten" beträffar så går det fler tåg. Vi är unga. Vi hinner. Om vi vill. Jag vill, i alla fall... ;)





















Det var en avslappnad och rolig helg med Netti; indiskt på Åsögatan i fredags och sedan vin och snack, och i lördags blev det seriöst stros på söder i snöfall...














(Amnestymanifestation på Medborgarplatsen)
... och en god, värmande fika innan vi gick "hem" och snyggade oss innan vi begav oss mot Stampen - lätt försenade - för att träffa goda vänner och förglamma ett tag. Precis när vi kom till Slussen fick vi besked om omgruppering av rocktrupperna - till Kelly's - eftersom Stampen visat sig vara fullständigt tjocksmockat. Vi hann precis slänga oss av tåget och byta riktning och hann t o m fram till Kelly's före de andra.*s*

Vi blev ett stort och uppsluppet gäng - många sköna och efterlängtade återseenden! - som sedan tog förjan över till Tyrol och Sweden Rocks kickoff. Kickoffen var rätt okej, men mest tack vare sällskapet (tack alla för den ljuvliga whiskyn!), då bandsläppet - bortsett från Dream Theater, ungefär - var marginellt upphetsande. Det tog slut redan vid elva och då var vi en tapper skara som drog vidare till Ancor för lite seriöst glam in på småtimmarna. Anna hade förutspått att jag skulle dansa på borden - mer eller mindre - men därav blev intet. Däremot hittade jag på lite annat skoj... *host*... ;) Oh well... jag är singel och jag lever bara en gång...

Sent omsider ramlade vi oss hem, Netti och jag, och det var inte särskilt svårt att somna... När jag vaknade kändes det som om det växte luddiga saker på min tunga och det kändes ljuvligt med ett par rejäla glas juice och ett par muggar kaffe till frukost!

... i vilken vår hjältinna tagit nya tag!

Jajamen! Mina sex lediga dagar blev både en fin nervarvning, vila och bra uppladdning inför det sista rycket, den här terminen. Det var roligt att komma tillbaka till jobbet! Roligt att träffa kollegorna och eleverna och roligt att sätta igång igen! Det är synd att jag måste flytta, faktiskt, just ur jobbsynpunkt, för jag trivs så fantastiskt bra!

Efter jobbet var jag disciplinerad och skyndade hem, bytte raskt om och hojade bort till gymmet för en timmjes rejäl fysisk urladdning, också. Fick ett ryck och la mig en liten stund i solariet efteråt och gled bort en stund, med Atom Heart Mother i lurarna. Ljuvlig avslappning...

När jag druckt ur mitt te ska jag faktiskt lägga mig och läsa en stund och sedan släcka tidigt. Egentligen vill jag se Profetens döttrar i Kunskapskanalen, om att vara kvinna och muslim i Sverige. Jag hoppas det går i repris för jag bara orkar inte ikväll. Jag orkar inget annat heller. Möjligen, möjligen skulle jag orka med att någon killade mig på ryggen lite, medan jag läser. Jag är klar med Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is. Jag vet inte... den kändes liksom bara sådär... Kanske var mina förväntningar för högt ställda efter mästerverket Aprilhäxan?

Nu tror jag att jag ska läsa Joyce Carol Oates Svart flicka Vit flicka.

Ha det gott, me lovely ones...

... i vilken vår hjältinna sätter betyg

MVG. En sådan dag har jag haft idag, på så gott som alla vis. Två träningspass (det blev 25 km på ni-vet-vad i kväll), god och sund mat, skön musik, samtal med vänner och barn, provianteringstur till affären på cykel (note to myself: MÖSSA!) och allmänt softa och varma, mjuka känslor. Jag är skönt trött och ser tillbaka på mina sex lediga dagar med tillfredsställelse. Jag har fått ut precis det jag önskade och ville av dem. Jag har rått om mig. Varit rädd om mig. Utmanat mig. Tänkt. Funderat. Vänt och vridit. Fattat någon slags beslut.

Det känns som att jag tagit avstamp och är på väg någonstans. Det känns gott.

Resan fortsätter.