... i vilken vår hjältinna går till angrepp

Nu har jag blivit rejält snuvig också. DÄM. DUBBELDÄM.

Dags för det tunga artilleriet; te på torkade limefrukter, färsk ingefära, honung och vitlök. Och Panodil Zapp.

Inget roligt alls det här... vädret är helt ljuvligt och jag måste sitta inne och uggla. :(

Jag försöker sysselsätta mig med sådant som inte är jobbigt. Virkar. Pysslar. Läser. Slumrar. Har ringt min hyresvärd och talat om att jag bytt namn. Beställt nytt bankkort. Måste skicka in till Transportstyrelsen också, så jag får nytt körkort, men det kräver ju ett foto. Ska ansöka om nytt pass samtidigt. Fast inte hos Transportstyrelsen, dårå. Nånå... får ordna det när jag blivit frisk.

... i vilken vår hjältinna är lite tankspridd

Eftermiddagens föreläsning för kommunens engelsklärare var intressant. Emil Tyberg från Växjö Universitet pratade med oss om kursplaner och innehåll och jag antecknade en hel del bra tankar som jag vill fundera och spinna vidare på. Dessvärre gick jag ifrån mitt anteckningsblock på jobbet. Jag kom på det strax efter att jag upptäckt att jag också gått ifrån kassen med skorpor och messmör och frukt som jag köpte på lunchen, när jag ändå var tvungen att gå ett ärende. *suck* Jag som är så sugen på te och skorpor. Men... nå... det får väl blir mitt fredagsmys, då. Skulle haft en kollega/vän på middag men en rejäl förkylning satte stopp för våra planer.

Jag hade också tänkt skriva ett brev till Fanny (systerdottern) men kan inte komma på var jag lagt brevet jag fick under jullovet.

Med tanke på min kaffekonsumtion kan det knappast vara demensen som slagit till utan det troligare är att jag bara är lite allmänt splittrad. Eller kanske trött. Jag kokar mig lite te och ser om jag piggnar till.

... i vilken vår hjältinna har varit smått duktig

Men bara smått. Jag hade tänkt träna idag. Jag hade verkligen det. Men det är mycket på jobbet och efter att ha jobbat över drygt en och en halv timma var jag faktiskt ganska mör. Det är rapporter och omdömen och åtgärdsförslag och åtgärdsprogram som ska skrivas och utvecklingssamtal som ska förberedas och frånvaro som ska kollas upp och samtal med kollegor som jag behövt prata med hela dagen men inte haft tid till - vi springer liksom bara om varandra vissa dagar - och kaffe som ska drickas och kompendier som ska kopieras och hej och hå och fan och hans mormor.

Det är just i sådana lägen som det är som mest fruktbart att träna. Det är pepp för både kroppen och själen. Men idag villeorkade jag inte. Så jag stannade hemma. Jag måste faktiskt inte träna varje dag. Jag måste göra annat också. Idag var det verkligen läge för att städa och fiffa lite här hemma. Mina grejer börjar liksom flyta omkring i lägenheten och tvätten från förra veckan är visserligen prydligt ihopvikt, men ligger i högar på sängen i arbetsrummet. Tidningar, böcker, pysselprojekt, block, pennor och väskor och DVD-filmer verkar leva ett eget hemligt liv när jag är på jobbet och liksom bit för bit ta över mitt hem. Badrummet var inte smutsigt - ånej -men inte heller rent och spisen bad så vackert om att bli ordentligt avskurad. Till och med mina tålmodiga och härdade växter började se lite luggslitna och deprimerade ut. Fyra behåar som ska handtvättas låg och väntade i en korg i badrummet.

Så jag gjorde det jag skulle; tog en stunds ordentlig röjning. Skönt! Nu är ordningen, lugnet och trivseln återställd i mitt hem. Egentligen är det värt att fira med ett glas vin, men eftersom jag jobbar imorgon så får det bli en jättebalja te, istället. Det är inte så dumt det heller - i synnerhet inte med några tända ljus och lite bloggande. Några skorpor hade fulländat det hela.

Och jävelmotionsjävelcykeljäveln väntar på mig imorgon bitti...

... i vilken vår hjältinna har helgkänsla

Det är ju en halv arbetsdag kvar, och ändå känns det redan som lite helgstämning. Dagen blev lång och mycket har hunnits med - inklusive ett par möten, förberedelse för morgondagens nationella prov och en milslång powerwalk på lunchen. Efter arbetsdagens slut blev jag sittande kvar och pratade en lång stund med ett par sköna arbetskamrater. Sedan gick jag ner till byn och handlade lite, gick hem och lagade middag och pratade en stund med sonen, på msn. Det är städat och ljusen är tända. Ska laga mig te om en liten stund.

Jag småkollar på teven lite; ett program som jag tror heter ZappEuropa. Ett inslag handlar om Luton, England, där man misstänker att väldigt många unga flickor tvingas sluta skolan för att ingå arrangerade tvångsäktenskap. Vidrigt är vad det är. En av flickorna skickades till Pakistan för att giftas bort när hon var bara 13 år och fick veta att hon inte fick komma tillbaka till England förrän hon var gravid, vilket blev ungefär ett år senare. Men tro inte att detta är enbart en engelsk företeelse. Ånej, det förekommer i Sverige också. Inte så unga tjejer som 13, kanske, men helt klart i högstadieåldrarna. Det hände bl a en elev på en skola jag tidigare arbetat på. Och även här tycker en del unga tjejer - och deras familjer! - att det här med utbildning inte är så viktigt eftersom tjejerna ändå ska gifta sig så snart de är 15, 16, 17 och sedan bli försörjda av en man. I bästa fall. Jag mår illa när jag tänker på det. Men vad kan man göra när inte ens tjejerna själva verkar reagera?

På jobbet diskuterar vi en resa till Köpenhamn, ett litet gäng. Det lär ska finnas ett fantastiskt konstmuseum söder om Köpenhamn, som heter Arken. Dit tänker vi åka, i stället för Louisiana där de flesta av oss varit mer än en gång. Det kan bli mysigt, även om jag ännu hellre hade sett att vi hade åkt till Stockholm, nu i april, och gått på Moderna och kollat lite annat kul. Men det får jag ordna på egen hand.

Tror jag ska laga det där teet, nu. Och ringa ett samtal...

... i vilken vår hjältinna känner sig extra belåten

Jajamen. Jag sitter här, nyduschad och snäll och klappar mig själv på axeln. Efter att maten sjunkit undan började jag inte alls på Det Hemliga Kreativa Projektet, utan bytte om och satte mig på jävelträningsjävelcykeljäveln och medan jag såg Smålandsnytt och Skolfront och lite av Papas kappsäck cyklade jag ca 42 km (55 min). JÄJ! I rock!

Nu blir det en stor mugg te och sedan blir det soffan, DHKP och lite slöande. Det har jag ärligen förtjänt. Fröken har hittat en av sina älsklingsleksaker, en vit hårsnodd, och hetsar den frenetiskt ute i hallen och är inte ett dugg intresserad av mig, längre.

Tjingeling. Typ.

... i vilken vår hjältinna äter mera skorpor

Jag jobbade över en bra stund idag. Satte ihop ett läxprov, modell större, på franska revolutionen och rättade klart uppsatserna i nationella provet. Läxprov är lika tråkigt som det låter. Till nästa arbetsområde ska jag testa något annat av elevernas förslag. En tipspromenad, kanske?

Tre av mina fyra elever i svenskagruppen klarade godkänt, med olika marginaler. Den fjärde behöver inte vara orolig; jag vet vad han kan och hans betyg varken står eller faller enbart med ett NP.

Efter påsk kommer alla ha gjort lite kompletteringar och inlämningar som saknas och då ska vi gå på ett spännande projekt. Först var det planerat en "läsning galore" men hur det nu var kom vi att fundera på ett filmprojekt idag. Jag tror att vi alla tände på idén ganska rejält. Killarna får fundera på vilken sorts film de vill göra, vad de vill berätta osv. Mitt jobb blir, till att börja med, att skaka fram de resurser som kan tänkas behövas för att ro projektet i land. Jag har redan börjat genom att ragga upp en kollega som ska visa mig hur det nya redigeringsprogrammet funkar och sedan kommer han att finnas till hands under projektets gång och hjälpa oss med råd och dåd. Jag har inte sagt det till killarna än, men jag tänker föreslå att vi sedan - när filmen är klar - har ett releaseparty också!

Vi har haft filmmöte i Fenixgruppen också, för att bestämma vilka filmer som ska visas under våren och vi enades om









Darling,













This is England och













The Station Agent. Den sista filmen har jag nollkoll på, men D sa att det är en film med en dvärg som gillar tåg. En sådan film kan väl ändå aldrig bli fel, väl?

Det är mycket film nu... När jag och sköna kollegan S diskuterade gårkvällens Klass 9A kom vi på den geniala idén att göra en egen, mer verklighetsnära (framförallt nära vår verklighet...) dokumentärfilm; Bjurbäcksskolan Live eller vad den nu skulle kunna tänkas heta. Bli inte förvånade om den så småningom dyker upp i en youtube nära er! Seriöst, alltså. Vi behöver ju givetvis checka med berörda elever och föräldrar och kolla upp lite andra grejer, men när vi bestämt oss för något brukar saker och ting ha en tendens att bli så, också! JÄJ!

När jag slutligen lämnade mitt arbetsrum, låste och gick ut var kvällen fortfarande ljus och fin. Det märks verkligen att kvällarna (och mornarna) blir allt ljusare nu. Och när dessutom solen behagade titta fram så kändes det genast som VÅR, ju! Jag gick nerom centrum för att posta några brev och paketet med sonens reggaeinkaluva & halsduk samt Pratchett's första bok om skivvärlden; Magins färg. Förhoppningvis tycker han att den är okej, även om den kanske inet når upp till samma höjder - och djup - som Liftarens guide till galaxen.

När jag postat mina brev inhandlade jag värmeljus, tre äpplen av märket Jonagold, en påse skalade räkor och en påse osötade fullkornsskorpor. Värmeljusen har jag tänt för att jaga bort kvällskylan (vårkänslan är ännu bara en illusion), räkorna fick slinka med i en spenatsoppa, äpplena ska med till jobbet och nu återstår alltså att koka en kanna te (Earl Grey), fylla största muggen med lagom avvägd dos socker-mjölk-te, lägga några skorpor på ett fat och ta in härligheten till tevesoffan där jag ska tillbringa resten av kvällen med bok (Vid hägerns skarpa skri av Lian Hearn), kuddar, filt, raggsockar, dator, teve och katt. Telefon inom räckhåll. Jävelmotionsjävelcykeljäveln utom synhåll. Jag ska fira onsdag i stillhet och ro (åh, vad jag gillar mina tysta självkvällar!).

Imorgon ska jag och vännen/kollegan I. powerwalka en mil igen, på vår [förlängda] lunchrast. Men det är då, det. Nu är det idag.

... i vilken vår hjältinna sitter uppe

Jag är trött och seg. Men känner mig en smula obstinat och fnular på om jag inte skulle ta och stanna uppe en dryg timme till och kolla på Beckman, Ohlson och Can, på SVT2. Det kan funka om jag lagar mig en balja te, till. Och kanske ett par skorpor till...

Ja. Så får det bli!

Och här kommer en politisk kommentar ;-)

... i vilken vår hjältinna skorpsmular

Häromdagen köpte jag en påse fullkornsskorpor. Jag hade ingen aning om att jag hade längtat så efter just detta. Inte anade jag heller vilket sug efter Earl Grey jag skulle få. Vi snackar betingning i den högre skolan.

Så nu sitter jag här och dricker te (med socker och en skugga mjölk) och knaprar skorpa. På soffan bredvid mig ligger Fröken S och en artikel ur gårdagens DN. På en rask bloggpromenad läste jag någon (och jag har glömt vem -hjääälp!) som rekommenderade Nina Björks söndagskolumn, och turligen fanns tidningen på jobbet när jag kom dit i morse. Anledningen till att jag blev intresserad var att hon skriver om skriftliga omdömen i första klass. Det är inget debattinlägg utan en fundran kring de mekanismer som får "oss" (läs: samhället) att säga att det är rätt att bedöma ett barn och att det är rätt att säga att barnet duger - eller inte gör det. Den här tanken har jag grunnat på hela eftermiddagen:

"Vi älskar ju mångfald i det här landet; vi älskar olikheter och individuella skillnader. Varför älskar vi inte det barn som säger: jag skiter i tävlingen, jag gör inte ens mitt bästa, jag tänker inte kämpa väl. Jag har en annan dagordning.
/.../
Så vi älskar inte mångfald. Vi älskar en enda identitet: den presterande människans. Låt sjuåringen förstå det. Sluta flumma. Låt henne för säkerhets skull få det svart på vitt.
Och om hon svarar fel på provet i samhällskunskap i årskurs fyra, frågan som lyder 'Utmärks vårt svenska samhälle av öppenhet och mångfald?', svara henne tillbaka: Du svarade nej, men svaret skulle ha varit ja. Du har inte uppfyllt målet. För vi vet vilket målet är, och det målet gäller alla.
Jag blir rädd. Jag blir rädd för sju miljoner stängda möjligheter att vara människa på. Vid sju års ålder." (Nina Björk, Söndagskolumnen, DN, 2008-01-27)

Detta har jag tänkt på i eftermiddag och ikväll.

... i vilken vår hjältinna fastnat

(Klicka på bilden så kan du läsa texten)

Nu sitter jag inte fast i konsten på nätet. Istället är det The Curious Incident of the dog in the night-time som fångat mig. Bara en sådan sak som att kapitelnumren är primtal. *s*

Jag har fortfarande inte lagat te! Halsen svider! Måste!

... i vilken vår hjältinna ändå gjorde det

Jag gjorde det. Efter sista lektionen - där jag för övrigt lät gruppen gå tidigare - gick jag hem, trots att jag hade en bra bit av arbetsdagen kvar. Hela kroppen värker och nu sitter jag tillbakalutad i soffan, dricker te och funderar på om jag ska orka göra en jobbgrej ändå; läsa en bok. En bok som fått lysande omdömen av mina kollegor S och E-M (som lånat mig sin bok). Detta är boken:

















Och så här står det på baksidan:
"Christopher is 15 and lives in Swindon with his father. He has Asperger's Syndrome, a form of autism. He is obsessed with maths, science and Sherlock Holmes but finds it hard to understand other people. When he discovers a dead dog on a neighbour's lawn he decides to solve the mystery and write a detective thriller about it. As in all good detective stories, however, the more he unearths, the deeper the mystery gets - for both Christopher and the rest of his family."

Min förhoppning är dels att lära mig mer om Aspergers, ur en lite annorlunda vinkel, dels se om inte den skulle kunna vara en riktigt vettig bok att jobba med i mina grupper. Jag har bara hunnit läsa några sidor, men den verkar minst sagt lovande - inte minst för den varma, empatiska humorn!

Om jag lagar mig lite mer te orkar jag nog läsa lite till... ;-)

... i vilken vår hjältinna skjuter upp

Jag borde lagt mig tillrätta i soffan för en lång stund sedan. Men för några ögonblick kändes det nästan som att jag ändå skulle ta mig en rejäl långpromenad. Jag lyckades övervinna den impulsen, diskade lite...













... och nu är mitt te klart och en liten mörk chokladbit väntar på mig, tillsammans med boken, kuddarna, mysbrallerna, raggisarna och Fröken.

... i vilken vår hjältinna är tillbaka i gamla hjulspår

Gamla hjulspår behöver inte per se innebära något negativt. För mig, just nu, känns det snarare bra. Jag är tillbaka på jobbet, och det var faktiskt helt okej. Jag har styr på maten efter helgernas... nej, inte frossande - absolut inte - men... inte höll jag precis koll heller. Och jag tränar igen. Powerwalks, varvade med nautiluspass, så gott som varje dag.

Så idag skyndade jag mig hem från jobbet, gjorde iordning potatis, palsternacka, rödlök och morötter och satte in i ugnen efter att ha sprinklat över lite olivolja, salt och kryddor. Sedan gick jag en ordentlig runda medan maten lagade sig klar. När jag kom hem kokade jag snabbt några nävar brysselkål, också. Och nu sitter jag här, mätt och nöjd med mig själv och låter maten sjunka ner lite innan jag fixar mig lite te och lägger mig i soffan en stund, med katt och bok.

Medan jag väntade på brysselkålen ringde Matilda för att fråga om ett mammarecept (lasagnen).
- Jag bakar också, sa hon stolt. I min bakmaskin!
- Ehm... bakmaskin... är inte det bara såååå 1987..? undrade jag. Jag hade ju en sådan när ni var små, och det var ingen hit. Bröden var jättegoda men så små att de inte räckte till frukost för en familj på fem personer... Jag tror jag gav den till mormor.
- Men jag minns den, sa hon. Och jag ville ha en sådan i julklapp! Och så fick jag en! Jag är kär i den!

Och visst har hon rätt - för det lilla hushållet är det ju faktiskt ganska fräckt att kunna hälla ner lite ingredienser i maskinen, ställa in timern och så vakna till doften av nybakat bröd. Det är nästan så jag vill ha en igen. Men bara nästan. Jag skulle säkert använda den ibland, men å andra sidan skulle jag nog fortsätta baka för hand för det mesta, i alla fall, för jag gillar ju själva hantverket. Knådandet. Känslan av när degen är perfekt att baka ut...

Jag ska göra det nu! Baka, alltså. Soffan, katten och boken får vänta en stund.

... i vilken vår hjältinna sakta vaknar

Än så länge är det söndag. Än så länge är jag ledig. Jag hade satt telefonen på väckning strax efter nio (för att vända rätt mina morgonvanor), men vaknade av mig själv innan den började väsnas. Låg och sträckte på mig en stund och gick sedan upp, gick ut i köket och fick på en kanna kaffe innan jag gick ut i badrummet för att hämta morgonrocken och raggsockarna.

Nu sitter jag här och slölyssnar på morgonprogrammet på fyran medan jag dricker mitt goda kaffe. I rutan står ett orakel och pratar om trenderna för 2008. Han tror att dels blir det inne med mor- och farföräldrar. För mig har de alltid varit inne, även om de inte längre är i livet. Mina barns far- och morföräldrar lever och jag vet att de är mycket omtyckta och uppskattade - inte minst morfarn som minsann både kan mejla och skicka sms/mms.

Dels blir det också inne med förtydligande (och bevarande) av våra könsroller, säger Oraklet. Det bekymrar mig lite - inte minst i ljuset av de senaste artiklarna i ämnet som jag läst och funderat över. DN har haft ett par intressanta saker (länk1 och länk2) som väckt både tankar och känslor hos mig. Debatten handlar om jämställdhetens baksida, som jag känner alltför väl - det är så lätt att hamna i traditionella mönster och så svårt och utmanande att försöka bryta dem utan att det uppfattas som kritik, eller angrepp, på person. Trots att man vet hur man vill ha det. Trotsatt man åtminstone ytligt sett säger sig vara för jämställdhet. Och så blir det bråk, gräl och slitningar.

Jag har själv varit där. Gång på gång. Och ofta är felet till stor del mitt eget. Det är som att jag aldrig lär mig... Jag råkar både tycka det är roligt att pyssla och laga mat och feja (nåja...) och sådana grejer och vara snabb och bra på det - och därför känns det inte alls viktigt att jag är den som gör större delen av de där grejerna. Till en början. Men efter hand blir det nästan alltid så att det plötsligt tas för givet och när jag då ber om hjälp (Hjälp? Hjälp? Vafan - man ska väl dela på ansvaret?) blir det plötsligt besvärligt.

Och nu ska det alltså bli mer sådant? Mer kvinnor i traditionella sysslor? Mer karlar som gör mindre? HUFF.

Jag har inte för avsikt att inleda något nytt förhållande. I all synnerhet inte ett förhållande som innebär att man bor ihop. Men skulle jag någonsin göra det (rent hypotetiskt) har jag lovat mig själv att direkt avtala om alla sådana saker. Det må kännas fyrkantigt och trist men jag tror det är nödvändigt. Kanske t o m läskiga arbetsscheman på kylskåpsdörren. Petimeterrättvisa. Just av de skäl som artiklarna påvisar.

Nu ska jag fylla på min kaffemugg och ta mig en macka till. Dagen i övrigt kommer att innehålla bortstädande av allehanda julrelaterade prylar, en riktigt lång promenad i snölandskapet, läsning, tedrickande och annan stillsam uppladdning för vårterminen. Troligen blir det en del bloggande också...

... i vilken vår hjältinna tänker på Vänner

Såhär efter en helg som varit allt annat än vilsam och efter en arbetsdag som varit längre än lång känns min hjärna som den kola jag just nu mumsar på, lite förstrött, medan jag inte lyssnar på radion som står och maler och inte gör något annat heller. Jag borde kanske sticka lite. Börja på de där sms-vantarna. Eller fortsätta med den röda, flätade mudden, nu när jag knäckt felet i beskrivningen och listat ut hur jag ska göra för att det ska funka ändå. Eller fortsätta läsa Liseys berättelse, som efter en mer än lovligt seg inledning börjar lyfta och fånga mitt intresse. Kolla om det är något bra på teve?

Medan jag samlar ork nog för att ens bestämma detta sätter jag på lite tevatten och tar en titt igen på ett julkort som värmer mig ända in i märgen:













Jag tänker på Vänner. Ni är några stycken och jag uppskattar er så oerhört, ska ni veta. Alldeles oavsett om jag skickat er julkort eller ej. Och definitivt oavsett om ni skickat till mig. Jag tänker på ett indiskt ordspråk: En vän är någon som kommer in när hela världen gått ut. Hela världen har inte alls gått ut, men den befinner sig i omvälvning. Och ni finns där så som jag finns för er.

Äh. Jag orkar inte sätta på tevatten heller. Men ett hett bad ska jag tappa upp nu. Ordna mig lite skön musik och tända ljus i badrummet. Lägga mig och bara domna bort en stund.

Stay tuned.

... i vilken vår hjältinna blivit utmanad

(Mycket liten Sméagol)
"Så här gör ni: Skriv en önskelista med sju önskningar. Motivera dem, kort eller långt. Tagga sju bloggare som ska göra detsamma."

Det här meddelandet fick jag till min andra blogg. Jag svarade där och taggade sju medbloggare. En av dem taggade mig på den här adressen. Och... jag gör ett undantag från allt som överhuvudtaget luktar kedjebrev och svarar...

Här är sju önskningar:

- Att mina barn, jag själv och mina vänner ska få vara friska och må bra och ha många roliga och fina stunder tillsammans! Det är vi värda!
- Riktig vinter. Jag vill åka pulka och dricka varm choklad i en snödriva!
- Tid och utrymme för alla mina intressen! Annars briserar min kreativa bomb...
- En katt. Oslagbart att ha spinnandes på magen en lat lördagseftermiddag.
- En hund. En westie. Igen. Härligt och roligt med en hund. Och många promenader blir det! I ur och skur.
- Nya roliga musikaliska upptäckter. Musik är en av meningarna med livet!
- Glada och roliga överraskningar! Me like!

Däremot tänker jag förstöra den här delen av kedjan. Ingen taglista. Men önska kan ju alla göra, lite till mans (och kvinns).













(Kunde varit salig Terry. Men det är det inte.)
Jag jobbade över en stund idag. Jag sitter hellre kvar på jobbet en stund extra än gör som många kollegor och tar med mig arbete hem. Mitt hem är min borg, typ. Och framförallt vill jag att min fritid ska vara fri tid. Tid att disponera som jag vill.

Efter jobbet gick jag hem, via affären. I affären träffade jag en bekant som änteligen hittat sig en ledig lägenhet mitt i byn. Han viskade lite konspiratoriskt så att ingen nyfiken, bostadssökande, skulle höra. Jodå, visst... affären är nog buggad... ;-)

Jag var sjukt hungrig så jag skyndade mig hem och lagade någon i all hast uppfunnen rätt med fullkornspasta och bladspenat. Inte alls pjåkig. När maten sjunkit undan lite gjorde jag det! Jag drog på mig träningskläderna och gick ut! Wohoo! Det blev en rask powerwalk i kvällsmörkret. Det är milt och fint ute och jag kunde känna mikroskopiska regndroppar mot huden. Inuti mig kände jag livet. Jag tror jag är tillbaka på spåret igen! Medan jag hade ångan uppe passade jag på att också förnya mitt medlemsskap i Ab's Viktklubb. Jag behöver dagboken och dess funktioner, där. Accountability is da shit. Typ.

Och nu sitter jag här i mitt kök, skriver lite, lyssnar på P1 och väntar på att mitt te ska bli klart, så jag kan flytta in i soffan. Fast egentligen skulle jag nog krypa ner under täcket. Jag är trött ikväll och även om torsdagar är roliga dagar på jobbet är de också krävande. Måste orka två veckor till.















(Större Sméagol. Saknad.)

... i vilken vår hjältinna får tummen ur

Yes! Jag gick visserligen inte ut. Men jag släpade fram motionscykeln och cyklade lite drygt två mil. Alltid något. Jag vill gärna tro att jag tar mig ett pass imorgon också. Ute. Eller... kanske går till gymmet, rentav. Vi får se. Just nu – efter att åtminstone ha gjort något – känner jag mig lite smått nöjd. Det varma, sköna badet efteråt fick mig dessutom att koppla av ordentligt.

Så nu får det bli soffan, te (Rooibos från Yogi Tea - underbar arom av kanel, ingefära, kardemumma... som flytande pepparkaka, helt enkelt) och kanske en... ehm... stickning? ;-)

Namaste…

... i vilken vår hjältinna har en liten invigning

Ikväll har jag druckit ett gott te i min nya mugg:

















Visst är den fin?



















TACK, raraste I!

Nu: SOVA!

... i vilken vår hjältinna kompar

Idag tog jag lite kompledigt på förmiddagen. Det innebar inte bara en skön, stillsam sovmorgon utan också en möjlighet att vara hemma i fullt dagsljus. Det är jag visserligen på helgerna också, men det är inte riktigt samma sak. Vem vet om snön ligger kvar till helgen, till exempel? Idag hann jag ta fram kameran och föreviga årets första snö. Dels från mitt köksfönster (se ovan) och dels från balkongen:












Dagen har för övrigt varit mycket angenäm. Den började ju lugnt och fint och jag har fått en smula erkännande och uppskattning; jag ska ta hand lite extra om en mycket vilsen tjej som behöver mycket vuxenstöd. "Och då tänkte vi genast på dig", sa kollegan. Jag hoppas det var en bra sak och inte bara något hon sa. Fast - varför skulle hon säga det om hon inte verkligen tyckte det?

Jag har fikat med mina kollegor och haft bra samtal och diskussioner med dem. Det mår samarbetet bra av! Och intellektet...

Imorgon blir en megadag. Övertid, t o m (det var den jag kompade ut idag). Men med ett par bra luckor, också. Den ena ska jag utnyttja till ett besök hos rektorn på gymnasiet här; jag ska åtminstone tala om att jag finns och att jag ställer mig till förfogande om de till äventyrs skulle behöva en behörig lärare till! Jag var där idag, faktiskt, men då var han sjukledig. Jag fick hans telefonnummer (sekreteraren försäkrade mig att det var helt okej att ringa honom) och fick en tid bokat. Najs!

Nu ska jag dricka te och äta nybakade scones. Tyvärr har jag bakat dem själv; jag saknar Johannas handlag vad scones beträffar. Ska se till att beställa det tills nästa gång jag hälsar på!

... i vilken vår hjältinna raggsocksmyser

Jag sitter här i soffan och är helt matt. Jobbdagen har varit bra och när jag kom hem väntade kaffe och en smarrig kanelbulle på mig. Sedan var det dags att dra på skorna (de gamla Nike - de "nya" Reebok fick dödsstöten igår...) och powerwalka mig mot gymmet. Det är märkligt hur kroppen, eller kanske snarare sinnet, liksom ställer in sig på något och hur en skön förväntan uppstår. Poweryogan är så skön och rolig och rogivande (samtidigt som det är ett ganska tufft pass - tro inget annat!) att jag riktigt längtar dit redan på morgonen! Efter passet powerwalkar jag mig hem och de första hundra metrarna är tunga - muskelminnet är fortfarande inställt på helt andra övningar, men sedan får jag upp farten och ångar på. Jag ratar hårdrocken till förmån för helt andra tongångar när jag går; det blir en hel del techno och eurodisco. Inget jag någonsin ever skulle lyssna på annars, men det finns en energi och en puls som driver på mig. Idag var det bl a Leila K; någon som minns henne?

Väl hemma dricker jag en massa vatten och idag blev det sedan en god röra på keso mini, räkor, sallad och fint hackad rödlök, toppat med grovmalen svartpeppar. Jag åt framför teven medan jag med ett halvt öra och öga glanade på Skolakuten. Det skulle handla bl a om den nya lag som säger att en skola numera får flytta en mobbare - och det oavsett vad mobbarens föräldrar tycker om det - i stället för att, som tidigare, offret tvingas flytta/byta skola. Jag hade vissa förväntningar, men tycker nog att inte mycket matnyttigt blev sagt. Dock ska jag fortsätta kolla på programmet - om inte annat får jag väl lite samtalsämnen till fredagsfikat på jobbet...

Jag var lite frusen (jag blir ofta det efter träning) så istället för en snabb dusch tappade jag upp hett badvatten, hällde i lite skönt skummande duschcrème, tände en massa ljus och satte på Transsiberian Orchestra's Beethoven's Last Night, tog med mig Unni Drougges Boven i mitt drama kallas kärlek (där det fina, pärliga bokmärket nu sitter) och la mig i badkaret. Efter en stund stod jag inte ut längre, det var så varmt och jag blev helt matt. När jag gått upp fick jag sätta mig en stund och bara andas sakta; det kändes som jag skulle svimma. Och hjärtat bultade sådär tungt och galet som det gjorde inatt när jag vaknade och inte fick ner det i varv (och kunde somna om) på nästan två timmar. Nu har det dock stillat sig och jag sitter i morronrock med raggsocksfötterna på soffbordet och slökollar nyheterna på SVT2 och känner att jag är så trött att det snudd på känns som en utomkroppslig upplevelse. Tror att jag ska lägga mig riktigt tidigt och bara glida bort.

Jag har msnat lite med Lillmysen som bara jobbar och jobbar och trivs gott däruppe bland fjällen. Och så har jag småpysslat lite med Facebook. Men bara lite. En del sitter där i timtal, säger de. Så kul är det ändock inte, tycker jag.

Dessutom tror jag att jag kommit på en sak att skriva om. Inte här, alltså, utan ett uppslag till ett lite längre skriveri. Kanske rentav med ett lite annorlunda grepp. Mer kan jag inte säga just nu. Dels måste jag tänka en del på det, dels måste jag se om det blir något skriv. Men om det blir det kan det nog tänkas att jag lägger ut smakprov här vad det lider.

Nu ska jag laga mig en mugg te och sedan får det bli horisontalläge och kanske några sidor i Drouggeboken. Jag kan inte låta bli att fascineras av henne. Jag ska ta tåget in till Växjö på lördag för att köpa nya träningsskor. Ska se om jag hittar någon mer av hennes böcker att köpa.

Over and out.

... i vilken vår hjältinna pimmat järnet

PIM. Praktisk IT- och mediekompetens, alltså. Det är ett projekt som Myndigheten för skolutveckling hittat på och under det innevarande läsåret är vi - på jobbet - ålagda att examinera oss i det två första stegen. Det är inte särskilt svårt - jag har redan fixat mina två uppgifter på en sammanlagd tid av kanske 2 timmar (och då gick en jädrans massa tid åt till att få det perfekta ljudet på berättarrösten...) - men frågan är när jag ska använda mina färdigheter på den synnerligen knappa tekniska utrustning som finns till förfogande. Å andra sidan; när man har färdigheterna och idéerna kanske man kan bli en rejält uppsvälld karbunkel i ändalykten på dem som pengar och material ska äskas hos?

Det fiffiga med att jag tokpimmat är att jag imorgon kan vara helt ledig! En del av kollegorna åker på bokmässan och vi som tyckte det var synd att förstöra en hel fredag för att trängas i värsta Ullaredstil fick stanna hemma och jobba med PIM, istället. Och det är jag, som sagt, redan klar med! Hehe. Så imorgon ska jag ge mig en liten sovmorgon och sedan kanske jag åker in till Växjö och fikar och traskar lite och kikar i affärer. Vem vet - kanske är det imorgon jag till slut ska hitta lite kul pyssel på Panduro? Och så ska jag träna, förstås. Nästa vilodag får bli måndag, har jag bestämt.

Detta om detta. Torsdagar är kanske veckans näst bästa arbetsdag. Nej - inte kanske... Den är nästbäst. Den har en lagom mix av undervisning och planeringstid med ett par av de grupper/klasser jag trivs allra bäst med, just nu, och så hägrar ju yogan vid arbetsdagens slut. Powerwalking och Nautilus i all ära men poweryoga är så jäkla tufft, roligt och avkopplande att det helt enkelt blivit min favoritträning! De 75 minuterna liksom bara flyger iväg. Visst blir jag full i skratt ibland när jag gör rörelserna fel, eller som idag när vi skulle stå på ett ben, framåtlutade så att överkroppen och det utsträckta benet beskrev en rak linje och armarna hölls utåt som på ett flygplan, typ. Tro mig - det är inte lätt - i all synnerhet inte som avslutande position i en serie rörelser som var så tröttsamma att benen bara skakade. *s*

... och hemkommen lagar jag te och kollar på UR:s nya programserie Skolfront. Idag handlade det om religiösa friskolor. Inget jag gillar. Barn och ungdomar behöver möta andra barn och ungdomar med annan livssyn och annan inriktning i livet. Det får dem att växa och - förhoppningvis - en dag fatta egna beslut som de kan stå för och leva med. Nästa vecka ska programmet ta upp mobbare och det faktum att vi sedan 1/8 har en ny lag som säger att en mobbare kan flyttas till en annan skola, även om föräldrarna motsätter sig det. Frågan är vart man ska flytta dem... Ska inte missas! Nästa torsdag, SVT2, 19.30.

Tjingeling!