... i vilken vår hjältinna har fått frostskador

Åtminstone känns det så. Det är skitkallt - även inomhus och mina fingrar är helt iskalla och stela. Ni vet sådär att det enda som kan få dem varma är att lägga dem mot någon annans varma rygg... ;-) Elementen är nästan döda och fläktsystemet blåser ishavsvindar rakt in i arbetsrummet. GAH!

Om en halvtimme taggar* jag, men under tiden spelar killarna (tjejerna gick hem tidigt) pingis och tvingar mig att lyssna på en hiphopisch version av Livin' On a Prayer på brutalvolym. Mellan varven kikar de in i mitt arbetsrum och pratar lite. Vill bli sedda och hörda. och det blir de - de är rätt goa hela bunten, faktiskt. jag gillar dem och sakta, men säkert, börjar jag känna att det i flera fall är ömsesidigt. Jag blir verkligen, som chefen sa på anställnings-intervjun, inte alls bara lärare utan lika mycket vuxen kompis, extramamma, kurator, levande uppslagsbok, påhejare, bollplank, mentor, lekledare, inspiratör och hundra andra saker. Och de blir en sorts barn till mig. Under min lärarkarriär har jag hela tiden fått veta att detta är ett ytterst oprofessionellt förhållningssätt, men här hos oss låter vi sådana befängdheter fara och flyga och struntar i mycket av det vi fick oss itutat på lärarutbildningen.

Så... andan är varm och skön här, men fysiskt är jag snart helt nedfrusen. Ska laga mig en balja hett te innan jag gittar*. Snabbt hem, slänga in kassen med jobbgrejer, vin köpt i all hast på lunchen samt mina nya svart/metallic guld Nike Steady som jag ska ha på gymmet i stället för mina löparskor som ju snart ska få bekänna färg utomhus.

Vi hörs, me lovely ones!

*sticker, alltså

... i vilken vår hjältinna haft en fin dag

Solen stannade kvar hela dagen och det kändes gott att klassrummen blev ljusa och så varma att vi fick öppna alla fönster på vid gavel.

Nu har jag äntligen träffat alla mina nya grupper och elever och ska man döma av första intrycket blir det här en fin och rolig termin. Vilka sköna ungar! Alltifrån de långhåriga filosofräklarna i nian till de hundvalpssöta pyttesmå sjuorna. Dagar som den här känner jag att jag verkligen hittat rätt sysselsättning i livet!

Mia är fortfarande sjuk och efter eftermiddagskonferensen kände jag ingen vidare motivation att dra till gymmet och trängas med folk, på egen hand. Alltid tjockt med folk efter fem och eftersom jag vet att Chrilles snullna syrra alltid tränar efter fem hade jag behövt Mia som lite moraliskt stöd. Inte för att jag är rädd för den där syrran, men det är jobbigt med någon som fetblänger hela tiden. Då är det gott med en kompis att luta sig mot.

Istället för gymmet fick det bli min sköna powerwalkmil uppe i skogen. Det var varmt, soligt, grönt och syrsorna spelade i dikena. Det skulle kunna ha varit en ljuvlig sensommarkväll... men något i luften och ljuset gör att det ändå känns att det är... höst.

Väl hemma tog jag en varm dusch och sedan lagade jag fullkornspasta och rörde ner keso mini, fint hackad rödlök och grönt. Åt sakta och lugnt och slösurfade lite. Nu har jag tittat på en film om samtidsarkeologi, faktiskt attans intressant. Nyheterna också. Orkar inte med att titta på Singelmammorna - jag har själv varit enastående mamma och nu är jag bara enastående och det är fan inte så roligt alltid, som en del försöker få det till. Det finns de som hävdar att singellivet är det enda rätta... att de värnar så om sin frihet och inte vill ge avkall på den... och så finns det de som jagar som galningar. Jag är väl mittemellan; jag varken gillar att leva ensam eller jagar.

Men jag släpper inte vemsomhelst över bron. Fast jag borde nog göra det, faktiskt. Finna någon - inte vemsomhelst! - att släppa över bron. Men var? Och - knäckfrågan! - hur? Jag vet inte hur man gör. Eller var man hittar värdiga prospects. Och regga sig på någon dejtingsajt på nätet... haha... nä, det är inte min bag. Då får det hellre vara. Det ordnar sig väl. Kanske..?

Vafan skulle jag börja tänka på det för? DÄM. Jag har ju släppt Någon över bron. En gång till. Men... Det är just det; men...

Varför, me lovely ones, kan inte livet ibland bara få vara enkelt?

... i vilken vår hjältinna befinner sig väl

Min ilska och frustration från igår har sjunkit undan. Dels tack vare att jag skrev av mig här, dels för att jag har Vänner att prata med (även om annat än honom... att t ex tala om havet med... och min saknad efter de långa stränderna...)och dels för att jag haft en så bra och lyckad dag. Klassen vi ska till Polen med... de blev uppriktigt glada när de fick veta att det är B och jag som ska vara deras följeslagare. Jag har haft bra samtal med kollegor och lektionerna har blivit som jag hoppats när jag planerade dem. Efter jobbet softade jag en stund och sedan tog jag min PW-mil. Jag hade först tänkt springa, men mitt knä tyckte inte det. Och jag lyssnade. Det får bli spring imorgon.

Det som varit mindre bra idag är väl dels min svidande hals (varken bättre eller sämre än i morse) och en bitvis bullrig huvudvärk. Men - precis som jag tänkte - jag mår inte sämre, utan snarare bättre efter Rundan så det var bra att jag ändå gjorde undan den.

Nu är jag sådär skönt trött och matt och när jag tagit en dusch ska jag lägga in tre bra, sköna, avslappnande plattor i CD-växlaren och faktiskt inta horisontalläge. I min mjuka sköna säng med det fluffsiga täcket och de gosiga kuddarna. En bra bok kommer att fullända upplevelsen och innan jag vet ordet av har jag troligen somnat, dessutom.

Have a nice one, me lovely ones...

... i vilken vår hjältinna blir informerad

(Taggtråd i Stutthof...)
Idag var det info om Polenresan. Eftersom det tidigare inte varit aktuellt för mig att resa, har jag fetignorerat all info i den vägen, tidigare. Idag var det dags att ta reda på vad jag behöver veta. Vad jag nu vet är att det blir ett mycket späckat program, men jag tror det blir bra. Buss till Ystad, färja till Swinoujscie, nattåg till Krakow, frukost, utflykt, lunch, saltgruvor, middag, kvällsröj, sova (?), heldag i Auschwitz-Birkenau, middag, tidsfördriv, nattåg till Swinoujscie, väntan på färja till Ystad, buss hem till Emmaboda... GAH... Men... det blir BRA. Bara en sådan detalj som att alla lärare får enkelrum på hotellet i Krakow. Skönt att slippa dela med någon som snarkar, gör morgongymnastik eller vill prata halva natten. Mycket skönt. Jag vet också att alla måltider är inkluderade och att man får fotografera även i Auschwitz. Jag ska ta med min Nikon. Och när jag åker hem ska jag köpa upp mig på lite god whisky. Detta låter mycket världsligt - och det är det också - men jag tror att besöket kommer att bli mycket intressant. Jag hoppas bara att intrycken inte försvinner i allt praktiskt runtomkring.

Jag har tidigare besökt det betydligt mindre lägret i Stutthof, några mil öster om Gdansk, och det gjorde starkt intryck på mig. Tyvärr sägs det om Auschwitz att där ofta är så många besökare och sådan ruljangs att det mer är som en makaber temapark än en plats för eftertanke och kontemplation. När jag var i Stutthof var det eftersäsong, jag kom dit ett par timmar innan stängningdags en vardagseftermiddag och var i princip ensam i hela lägret. Att gå där tyst och liksom bara ta in...

I övrigt har dagens bara rusat förbi och det återstår en arbetsdag den här veckan. Nästa vecka har jag tre undervisningsdagar, en studiedag i Lund och en ledig dag i Helsingborg. Veckan därpå jobbar jag måndagen, är i Polen resten av veckan, sedan två hela jobbveckor, en helt ledig vecka (SRF-veckan) och sedan avslutningsveckan. Hur ska jag hinna allt som jag tänkt? Huff...

... i vilken vår hjältinna ser framåt

Jag fick lite att fundera på, på jobbet, i fredags. Visserligen blev jag lite orolig, men inte sådär jättemycket. Jag vet ju att jag landar på fötterna. Ändå var det skönt att få prata med Bästaste A och Bästaste P om det, i helgen. Och idag verkar det som att det kanske finns en bra lösning inom räckhåll. Där ser man!

Träningsvärken har inte avtagit under dagen. Egentligen hade jag tänkt ge mig ut på en träningsrunda i morse, innan jobbet, men dels var jag toktrött efter ännu en natt med drömmar jag minns... (Drömmarna är inte alls dumma, jag förstår bara inte varför jag plötsligt börjat minnas - jag som aldrig minns mina drömmar annars? Och det finns en person som återkommer i varje dröm - inte alls i "huvudroller" men personen finns där alltid. En angenäm tanke...) ... och dels var mina muskler så stela och arga att inte ens Slavdrivaren vågade utmana dem.

Men nu ikväll, medan jag tittade på teve, drog jag ändå fram ni-vet-vad och klippte 3 mil i jävelfart. Det kändes fint. Det är ju inte riktigt samma muskler som jobbar när jag cyklar som när jag joggar. Det handlar för övrigt inte bara om fysiskt välbefinnande utan också om psykiskt. Jag mår så gott och tänker så bra och kreativt när jag mattar ut mig fysiskt. Att träna är att ta hand om hela sig själv!

Och min ambition för morgondagen är att faktiskt gå upp i tid för att hinna (och ORKA) ta en halvmil innan jobbet. Jag och Bästaste A har utmanat varandra! JÄJ!

Är ni på, me lovely ones? ;-)

... i vilken vår hjältinna känner en inre tillfredsställelse

Torsdag kväll. Oftast en tokskön kväll som, efter jobbet, avsätts till lite städning och liknande pyssel. Så även idag. Jag kom hem lite senare än vanligt eftersom jag - helt frivilligt - åtagit mig att vara provvakt (vi kör omprov etc 16-17 på torsdagar). Jag passade på att använda den timmen till att förbereda lite kring nästa veckas uppstart på nytt ämnesområde i historia. Det drar snart ihop sig till världskrig.

Först fixade jag mig lite att äta och satt och slöade en stund vid datorn och lyssnade lite på P1. Men det gäller att inte bli sittande för länge för då säckar jag ihop helt. Så jag lyfte mig själv i håret och gjorde ett rackarns ryck. Och nu är hemmet undanplockat och ordentligt samt dammtorkat, sängen renbäddad, badrummet skurat, disken diskad, sopor och skräp utburet och golven är dammsugna och våttorkade. Fröken satt och tryckte under gästsängen hela tiden - jag undrar om hon är arbetsskygg eller om det är dammsugaren som jagar bort henne... Städningen klarades av i två svep eftersom en skön vän ringde och ville prata lite. Ja, jag har t o m plockat i ordning smutstvätten i kassar så att det bara är att snabbt springa ner och starta upp maskinerna imorgon bitti. Planen är att - som förra veckan - hinna tvätta och hänga till tork innan jag går till jobbet (och cykla 2-3 mil på jävelmotionsjävelcykeljäveln dessemellan) så att det bara är att kila in i tvättis och hämta ren torr tvätt när jag kommer hem efter ännu en slitsam och betungande fredag... där min arbetstid är förlagd mellan 09.00 och 11.20... ;-)

Imorgon blir första lektionen (av två) extra jobbig; vi ska börja titta på This Is England.

Jag och sköna vännen/kollegan I avverkade i vanlig torsdagsordning vår enmilarunda - idag på den förnämliga tiden 1 timme och 12 minuter trots att vi givetvis diskuterar oss runt hela vändan. Det är ju en pedagågisk aktivitet... ;-) Morgonens frost hade tinat upp och solen värmde gott på oss, vitsippor, tussilago, en massa jåglar och en och annan fjäril. "Det här är nog den bästa rundan vi haft!", sa I. Det har hon sagt varje gång de senaste veckorna, nu. Men hon har rätt. Vi blir alltmer fästa vid våra powerwalkrutiner och våren har gjort allehanda framsteg och solen värmer allt mer för varje vecka.

När vi kom tillbaka åt jag snabbt lite yoghurt och frukt och hällde i mig en mugg kaffe och gick sedan för att hämta den "mediavagn" (en rullvagn försedd med laptop, OH-projektor och ljudgrejer) jag bokat för 7 D:s redovisningar. Gissa hur det kändes att kliva in i rummet där den förvaras och se att den var borta... Min första tanke var att jag bokat fel dag (varför tänker jag så, egentligen?) men sedan letade jag ändå i närbelägna klassrum och visst hittade jag den i det sista klassrummet jag öppnade. Grejen var bara den att rummet var mörkt och det visades film på en stor duk. Vagnen användes alltså. Och inte ville jag spoliera för den klassen, och så var jag ju fortfarande osäker på om jag verkligen hade bokat rätt. Så jag traskade moloket iväg till min sal för att meddela min klass att det skitit sig... Jag var lite tidigt ute och medan klassen bullrade in och småhärjade som de alltid gör så tänkte jag att kolla ifall min värderade kollega möjligen var klar med vagnen. Och sipåfan om jag inte mötte honom på väg att ställa tillbaka eländet. Jag högg bokningslistan, som ligger på vagnen, för att se om jag verkligen hade varit så überdisträ att jag bokat fel dag... och upptäcker att jag hade bokat rätt (och att hela veckan var fullbokad av alla möjliga användare) men kollegan hade "inte sett det" utan helt sonika lagt upp ett nytt blad och där bokat in sig själv vid fem tillfällen, den här veckan...

Där och då hade jag inte tid att dräpa honom (verbalt that is), men han ska få sina fiskar varma när jag ser honom nästa gång. Jag svär.

Hursomhaver så avlöpte redovisningen väl för alla grupper utom den sista, där de spelat in en liten film (med speakertext) och lagt i MovieMaker och ändå funkade det inte. De var helt förtvivlade, men jag tröstade och sa att ibland är det bara så att skit händer och att de får gå hem och göra om, spara i nytt format och sedan redovisa på tisdag, istället. Och jag har bokat. På rätt dag. Rätt tid. Med fet rödpenna. FAN tar den som gör ett försök med vagnen...

Vagnen (vi har f ö fler än en, men de finns i olika delar av skolan) är egentligen ett provisorium eftersom många (förhoppningsvis snart alla) salar har OH-kanoner monterade i taket och allt är förberett för att man bara ska kunna ta med sig sin laptop, docka in och köra - även streama hem film etc. direkt. Givetvis finns det ett aber; snålkommunen vill inte kosta på larm så att fast utrustning kan få stå i salarna. Dessa är alltså inte larmade, utan bara korridorerna eftersom det är allmänt känt att inbrottstjyvar och andra banditer alltid städat och snyggt kliver in genom stora ingången och inte alls smashar rutor och klättrar in i salarna direkt. Not. Alltså kan vi inte ha stationär utrustning i salarna; den blir stulen på stört. Alla lärare har inte laptops de kan kånka omkring med (vi är ännu ett utvalt fåtal...) och dessutom är vet ju alla att det är fullkomligt livsfarligt med strålning (eller hur...) så att ha trådlöst är inte att tänka på. Och vem fan vill hålla på och trassla med en massa kablar och skit?

En liten kul detalj är att vi redan har trådlöst i våra arbetsrum, så att bl a jag och Tuffa S. slipper nätverkskabeltrassleri till våra bärbara. Vi kan t o m ta dem med oss in i personalrummet.
Det skulle våra strålningsrädda kollegor veta... ;-)

Igår gjorde vi, alltså mina killar i nian, den muntliga delen av NP i svenska. Provet genomförs genom att eleverna får lyssna på korta texter och sedan diskutera dessa utifrån vissa kriterier (lite förenklat är det så). En av texterna handlar om en tysk soldat som befinner sig i en tom polsk by, under andra världskriget. Hans order går ut på att kolla att byn verkligen är tom och att ovillkorligen döda direkt om han träffar på någon. I ett hus hittar han tre små barn gömda och han ställs inför valet att antingen döda barnen eller döda sina tre soldatkamrater och då riskera krigsrätt och avrättning för förräderi. I diskussionen som följde efteråt sa en av killarna att han hoppas att soldaten valde att skjuta sina kamrater och sedan hellre ta sitt straff men veta att han räddat barnen, för hur skulle han kunna leva hela livet och veta att han kallblodigt skjutit tre små barn? En av de andra kontrade: "Vadårå? Han var ju tretti år, föffan... han hade ju redan levt nästan hela sitt liv...".
Hmm... ;-)

Torsdag kväll, som sagt. J J Cale spelar och sjunger om kokain och jag funderar på om jag åtminstone inte skulle droga till det med en stor mugg te. Tända lite ljus och softa en stund innan jag tar med mig boken om Tibets historia och kryper ner mellan rena, ljuvligt doftande lakan och fluffsar till täcket lite. Jag tror jag gör det.

Stay cool, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna är halvvägs

Jag är lite drygt halvvägs, t o m. På arbetsveckan, alltså. Det här är en sådan där vecka då jag, trots att jag har en skön arbetsvecka, längtar lite extra till fredagen. Baföratt, liksom. Jag vill slasa runt i raggsockar och läsa böcker och dricka te och prata en oändlig massa i telefon. Och träna, förstås. Det är liksom en del av det njutbara. Åtminstone den sköna känslan efteråt. ;-)

Eller så vill jag åka till min stuga. Stugan-Vid-Sjön-I-De-Djupa-Skogarna. Sitta där och elda och se ut över sjön, koka kaffe, prata eller bara njuta av tystnaden och avskildheten. Gå en sväng i skogen om det inte är för blött. Kanske dra ut liggunderlag och sovsäckar och sova under stjärnorna.















Jag har många minnen från Stugan. Jag har varit där med mina barn och jagat svamp. Vi har sovit över och suttit inne och spelat spel. Jag har mött älg och rådjur (men tyvärr aldrig sett lodjuren eller - tackålov! - vildsvinen) och tyska turister. Rott på sjön. Eldat på i bastun och rullat mig i snö efteråt. Metat, men aldrig fått napp. Suttit vid elden i natten, tankad på White Russian och försökt spela TP i mörkret. Sett dimman glida fram över sjön och genom en av dessa märkliga synkroniciteter (hej, cal! ;-)) hört den batteridrivna lilla radion samtidigt börja spela Smoke On the Water, ätit otaliga frukostsmörgåsar på verandan nersköljt med kaffe bryggt vid elden. Lyssnat på storlommen och spanat på fiskgjusen. Plockat lite bär (men bara munfullar - inget slavarbete vid min Stuga, tack!) och huggit ved (vilket klassas som nöje). Kräftfest har hållts där, liksom en Midsommar Unplugged med sköna vänner. Brottats med mygg och knott och jagat ut små skogsmöss ur stugan på vårkanten. Legat och läst i en brassestol en hel dag. Suttit på utedasset med dörren öppen ut mot sjön.













Jag har älskat där. Skrattat. Gråtit. Plurrat i sjön och solat naken. Men mest av allt har jag alltid vilat där. I samma ögonblick som jag kliver ur bilen faller all stress, alla måsten och tvång av mig. Jag bara är och jag känner en stilla frid. Och det är inte läskigt att sitta på den stora stenen ner mot vattnet och känna det som att Pesten just dragit över och att jag är den enda överlevande...













Det kanske inte blir den här helgen, men... snart så... och jag längtar.

Nu är jag sömnig. Om en stund ska jag krypa ner i sängen och läsa en stund. Men först ska jag göra mig en macka av det doftande, nybakta brödet som ligger och svalnar under en bakduk i köket. Mmm...

Stay tuned, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna mornar sig

Jag somnade så gott igår. Kom i säng i tid. Låg och läste en liten stund, pratade med en God Vän i telefon och gled sedan bort.

Jag är verkligen ingen morgonmänniska. Men det är något visst med mornar ändå. Jag snoozar några minuter innan jag kliver upp, tar en dusch, klär mig, får på kaffet och havregrynsgröten och gosar lite med Fröken. Egentligen skulle jag kunna sova en god stund till men eftersom jag verkligen avskyr att stressa på morgonen (det sabbar hela min dag) så kliver jag hellre upp extra tidigt och hinner ta det lugnt.

Jag brukar kika på mitt schema också och fundera på vad jag planerat för dagens lektioner. Måndagarna är på något vis jäveldagar, men det har inte så mycket med lektionerna att göra, som allt annat som ska klämmas in just då. Tisdagar, däremot, är lagom luftiga och brukar bli väldigt fina dagar. På tisdagarna har jag dessutom en trevlig fika med slöjdlärarna (eftersom min mentorskollega är slöjd- och bildlärare och vi behöver ses innan mentorstiden för att prata ihop oss) vilket ger en trivsam rast. Idag har jag ju också min mentorsklass i historia. Rara och sköna ungar som just nu är rätt uppskruvade för det här grupparbetet kring industriella revolutionen. Snacka om metainlärning... ;-)

Dagen avrundas med "mina" pojkar i nian. Svenska står det på schemat och idag måste de bestämma sig för hur de ska göra framöver; ska det bli film eller ska vi jobba med litteratur? Jag fick en absolut kanonidé av Sari (underbart att ha ett samarbete med en sådan kollega!) där eleverna får skriva en miniroman. De ska beksriva fem "scener" ur en persons liv, men inte nödvändigtvis ur protagonistens synvinkel. Jag tror de skulle kunna tända på idén, givet att de inte vill göra film, dårå.

Att försöka läsa Ordfront och blogga samtidigt är lite svårt t o m för en person med hög simultankapacitet. Jag får lägga tidningen åt sidan och ta itu med den ikväll, istället. Nu måste jag stjälpa i mig det sista kaffet och traska till jobbet.

Just det ja. Det är 1 april idag. Aprilskämt är inte min tekopp. Men jag kanske skulle skrämma upp mina små sjundeklassadepter med något?

Vi ses ikväll, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna gäspar

Lång dag idag. Var på jobbet en stund före åtta. Lektion efter lektion. Knappt en enda lucka emellan. Och när det var en lucka var det möte. Hinna prata med goda vänner/kollegor och uppdatera varandra på våra liv. Och en toksnabb Kryssebodarunda på lunchen - ljuvligt i vårsolen och värmen! Efter dagens lektioner var det dags för möten igen; ämneslag och sedan arbetslag. Och, som lite avrundning, vara med på del av ett utvecklingssamtal. Sedan var jag mogen att gå hem. Men nehej, då... det var ju den månatliga filmkvällen. Vi såg This Is England och jag drack ett litet glas vin och blev nästan illamående. Borde nog ätit något substantiellt innan. Filmen var dock mycket bra och kvällen fortfarande ljus när jag gick hem. Me like!

Jag blev dock rejält uppiggad av att hitta Burg Herzbergbiljetterna på hallgolvet när jag kom hem! JÄJ! Nu blir det åka av! Ett telefonsamtal från Bästaste A och ett positivt mail från en annan god vän piggade upp ännu mer!

Ha en fin kväll, me lovely ones - själv ska jag bara slacka nu!

... i vilken vår hjältinna fullföljer sitt uppdrag

Jag tänkte kombinera min milslånga runda med att spana efter "födelser", i enlighet med veckans uppdrag. Sålunda rustade jag mig med min lilla Ixus och gav mig ut i "våren". Det blåste rätt bra, men vinden var en mild sydsydost som nu, såhär mot slutet av eftermiddagen, visat sig effektiv som snösmältare.

Det såg dock klent ut vad gäller vårtecknen. Tranorna jag hörde innan påsklovet har säkert flugit vidare och några andra fåglar hördes inte heller vilket iofs kan bero på att jag lyssnade på Lars Winnerbäcks Daugava och sedan Creams Disraeli Gears.













Min väg går ju genom Vilhelm Mobergland. Bjurbäcken - vid vilken Moberg växte upp och enligt legenden snarade fisk - finns med - med sitt rätta namn - i bl a Raskens. Några kilometer bort rinner den också förbi min arbetsplats (a k a Bjurbäcksskolan) och sedan ut i den lilla ER-sjön (vilket är ett väldigt fult namn på en söt liten anlagd sjö) för att sedan, så småningom, ansluta till Lyckebyån och rinna ut i Östersjön (avd. värdelöst vetande som kan komma att dyka upp i en lokal variant av Postkodmiljonären?).

När jag gått några kilometer till (faktum är att springet i benen blev så pockande att jag helt enkelt var tvungen att springa lite - och då helst i uppförsbackarna) mötte jag en annan motionär. Det hör verkligen inte till vanligheterna; jag brukar få rå om min runda alldeles själv. Men vi hejade glatt (det gör man här i Byn) och fortsatte åt våra respektive håll. Runt vägkröken stannade jag sedan till, mycket kort, och skapade en liten "village road art"-grej av hastigt flyende karaktär.













Jag har nog inte byggt någon snögubbe sedan eldkvarn brann, faktiskt. Inte vad jag kan minnas i alla fall. Och det här huvudet kvalar nog inte in som snögubbe heller, förresten. Det ser mer ut som en snö-westie..?

Att jogga är faktiskt väldigt skönt och får jag bara in flytet så är det på något vis mindre ansträngande än att powerwalka. Jag kan inte riktigt förklara det, men jag kanske använder muskler som helt enkelt är bättre utvecklade? Jag valde dock att jogga enbart kortare sträckor eftersom jag dels är rädd om mitt högerknä (gammal krigsskada... ;-)) och dels hade en massa prylar i fickorna (kamera, mobil, nycklar, pengar) som skramlade omkring. Sådant är störigt. Men nästa gång jag ger mig ut får det bli med tomma fickor!

Med bara någon kilometer kvar in till Byn fick jag då äntligen lön för min spanarmöda. I ett litet söderdike hukade de; tre små taniga vitsippor:













Och därmed tänker jag förklara veckans uppdrag avklarat. Iofs träffade jag en blivande pappa i fredags också (enligt beräkningarna skulle bebben komma som igår - men vad bryr sig bebisar om tidtabeller?) men eftersom jag inte träffade mamman eller kotten så räknas det inte riktigt.

Nästa veckas uppdrag blir: Berätta om ditt favoritställe att skriva på. Det ska nog ordna sig - jag vet ju redan var det är, även om jag inte kan göra det så ofta...

Jag avrundade min sköna, milslånga vända med att köpa DN i kiosken och sedan gå till affären och köpa veckans lunchmat (yoghurt och frukt). Det var ett klokt drag för när jag kom hem kände jag mig ruggigt trött och seg. Jag hade aldrig orkat uppamma någon ork till att gå ner och handla senare idag. I stället lagade jag frukost (ja, en väldigt sen sådan - men dock en frukost... ;-)) med havregrynsgröt och sedan fixade jag mig en kanna kaffe, tog kaffemuggen, DN, kudde och filt och la mig i soffan. Leonard Cohen på stereon och teven på tyst (ett program på Nature om pelikaner... man brukar säga att alla djurungar är söta men pelikaner har fruktansvärt ful avkomma!) och så småslumra lite, sippa kaffe och bläddra i DN. Jag var så avslagen att jag först inte ens märkte att söndagsbilagan saknades... *muttra* Å andra sidan hade jag att göra ett bra tag med de övriga delarna och orka gå ner till kiosken och säga till.

Nu väntar en jobbvecka och även om jag njuter av min ledighet kommer det att kännas helt okej, faktiskt, att komma tillbaka och t o m känna mig lite pigg, utvilad och taggad! Jag ser fram emot att träffa både elever och kollegor! Visserligen är det nu en lång räcka veckor till sommarlovet och väldigt lite ledigheter som bryter av det hela, men vi har så fullt upp att tiden bara kommer att flyga iväg! Dessutom har jag en del komptid att ta ut, vilket jag tänkt göra 3-4 fredagar. Men först är det nationella prov (engelska) och grejer att hinna med. Mina killar är nervösa som sören. Det är jag också, även om jag förklarat för dem att betygen inte alls är avhängiga enbart resultaten på nationella. De har så många andra möjligheter att visa vad de kan, mest hela tiden. Men det är spännande i alla fall!

Bredvid mig står en mugg ljuvligt, rött te, med doft och smak av kanel, ingefära och annat smått och gott! Jag ska avnjuta det sakta och fint och sedan tappa upp ett hett bad. Jag vet att det är bra mycket snällare mot miljön att duscha - men jag har inget dåligt samvete; jag tänder inte upp en massa belysning i onödan, jag källsorterar, jag äger ingen bil utan cyklar, går eller åker kollektivt, jag har tygkassar med till affären (när jag kommer ihåg, vilket dock är mer regel än undantag nuförtiden), jag risajklar allt möjligt, flyger inte, har energisnåla apparater och lampor, köper inte vatten på flaska, har låg innetemperatur (hence raggsockar!) och försöker även i övrigt ordna mig ett gott miljösamvete. Så mina bad avnjuter jag helt avslappnad. Där kopplar jag av, där tänker jag, där får jag kreativa idéer, där pratar jag i telefon och läser, där lyssnar jag på musik och laddar mina inre batterier. Så det så! ;-)

CU tomorrow, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna stressat och tagit det lugnt

Det är mycket nu. Omdömena ska skrivas klart och de fyra jag sparade tills idag är inte näpna att skriva. Vi snackar mindre romaner och inte kan jag enbart bringa goda tidender heller. Jag lyckades dock hitta ett lugnt hörn på jobbet, efter dagens lektioner, och skrev klart allt.

Såhär innan ett lov vill jag också ha planeringen för veckan efter lovet klar, så jag kan släppa tanken på jobbet i tio dagar. Och det har jag. Ljuvligt!

För övrigt är lägenheten städad, en stor bukett vita tulpaner står på soffbordet och här bredvid mig ligger en liten överraskningspresent jag fick när jag kom hem från jobbet. Jag glömde ju min favvojeanskjol hemma hos goda vänner härförleden och när den nu kom tillbaka låg ett par fina örhängen i ena fickan. Puss på dig, Sköna A!

Kvällen har förflutit med roliga samtal med goda Vänner och lite läsning har det också blivit. Uppmuntrad av ännu en A (jag har många! ;-) har jag börjat om på Marilyn Mansons självbiografiska The Long Hard Road Out of Hell. Det blir bra helgläsning om en man vars musik jag tokgillar och som dessutom är smart och begåvad å huvudets vägnar.

Med en av vännerna kom jag att prata barndomsminnen. Hon berättade att hennes mamma har sparat i princip alla hennes leksaker, grejer, Hej Matematik! och liknande sedan hennes barndom. Yngsta barnet är hon. Jag som är äldsta har för längesedan sett mina leksaker malas till späntved av lekglada småsyskon. Men skitsamma - det var ju bara grejer. Det jag ville komma till var min roliga morfar. Han dog när jag var sex år och jag har inte så många minnen av honom. Men jag minns att han snickrade ett jättefint dockskåp till mig, fullt med små rara möbler. Jag minns att vi brukade gå till stationen och titta på tågen (han jobbade vid järnvägen i Hallsberg) och jag minns den lilla dockan jag hade i vars ändalykt han borrade ett hål. Dockan hade redan ett hål i munnen och en mjuk nappflaska. Vi fyllde nappflaskan med senap och sedan tryckte vi i dockan senap tills det började rinna ur andra änden på den. Vi hade väldigt roligt åt detta, medan mormor, som var ganska pryd av sig, skällde på morfar som lärde mig sådana dumheter. Det enda påtagliga minnet jag har, för övrigt, är den lilla gröna, tvåhjuliga dockvagnen som morfar lagade till (och som var mormors när hon var en liten flicka på Linnégatan i Göteborg, runt 1910) och som jag fick leka med när jag var där. Då var jag skitsur för att den inte var en riktig dockvagn, utan mer såg ut som en liten vagn som skulle dras av en häst. Nu ser jag den varje dag i ett hörn i mitt sovrum och jag minns morfar - och mormor - med värme...

Just nu slötittar jag på Velvet, på SVT2, som har en del intressanta modevinklingar. Ett av kvällens temata är BIBA, och inslaget musikillustreras med ljuvliga underbara Roxy Music. Sheer bloody nostalgia...








(BIBA-affisch, 1974)

Stay tuned, me lovely ones...




[Till dig som läser min blogg som fan läser Bibeln (eller om det är så att det helt enkelt bara är din läsförståelseförmåga som är mycket begränsad): antingen läser du och håller dina ytterst märkliga slutsatser för dig själv. Eller så läser du inte alls. Valet är ditt.]

... i vilken vår hjältinna konverserat en ung man

Det går upp för ett par av mina mentorselever i 7:an (som jag har historia med) att jag är lärare i engelska också.

-Ah, säger P. Tell us about the moon.
- I'd tell tou about Uranus if I had the time, sa jag.

*fniss, fniss*

Mutual understanding at its best. ;-)
















(Why is Uranus red..? ;-))

... i vilken vår hjältinna diskuterat könsroller

Årskurs 9. Lektion: engelska. Planering: UR-programmet Close View: Gender Roles.

Vi diskuterar lite först, för förförståelsens skull, kring skillnaden mellan "sex" och "gender" vilket inte är så självklart för en 15-16-åring. Efter diverse kringelikrokar runt det faktum att det föds människor som varken är män eller kvinnor (biologiskt) kommer vi in på pudelns kärna; de roller vi föds och fostras in i så till den milda grad att det ofta är svårt att skilja ut vad som är biologi och vad som är sociala konstruktioner. För många är det självklart att tjejer har rosa kläder för att det är en tjejfärg, helt enkelt. Hur det blev så, och vem som har bestämt det, har de inte reflekterat över. En av killarna hade dock klurat ut att alla superhjältar givetvis har starka, klara färger - eller svart - på sina superhjältekläder eftersom det signalerar styrka, snabbhet och manlighet, medan Gummibjörnarna är pastelliga, mjuka och söta.





























(Att Tinky Winky i vissa läger sägs vara bög hade de också bra koll på...)

En av killarna vågade sig på en tolkning av varför de gamla könsrollerna sett ut /ser ut som de gör; han kopplade det till både stenåldersmänniskornas leverne, liksom bondesamhällets - där alla utförde tunga arbeten men kvinnorna gjorde det hemmavid eftersom jord- och skogsbruk ändå var tyngre än arbetet hemma på gården. Jag höll med om att det verkligen sett ut så, historiskt, men varför gör det det fortfarande? Nu när vi t ex har så bra tekniska lösningar (maskiner etc) som underlättar många tunga jobb, så att även de med mindre muskelmassa utrustade kvinnorna klarar att sköta dem... Det fanns det inga svar på och jag lämnade frågan öppen.

Diskussionerna pågick ett bra tag och min roll var förstås huvudsakligen att moderera i stället för att gå in och säga vad jag verkligen tycker och tänker. Men självklart svarade jag ju när de frågade vad jag tyckte om olika saker och de är helt på det klara med att tjejer och killar kan göra samma saker, i stort sett, både när det handlar om sport, akademiska prestationer och yrkesval. Och ändå finns det så mycket djupt rotade fördomar att jag fan blir mörkrädd.

Här jobbar skolan med likabehandlingsplaner och antimobbningsteman och jada jada jada, men inte ett finger lyfts för att arbeta med genusfrågor. Det läskiga med detta är att vår kommun är riksledande (tillsammans med två andra kommuner) när det gäller hur betygsglappet mellan flickor och pojkar ökar... Och det handlar inte så mycket om att tjejerna blir allt bättre som att pojkarna går bakåt... Vad beror det på? Hur mycket roll spelar killarna inställning till det egna - och andras - skolarbetet och hur ser "killkulturen" ut här? Vad har de med sig i bagaget hemifrån? Hur mycket har varit i säck innan det hamnat i påse, så att säga?

Jag är övertygad om att om man lyfte upp dessa frågor mer aktivt skulle vi få syn på saker att fokusera på, för att hjälpa våra killar. För de kan! De har en grym potential, bara man hittar dem bland kompisar, hormoner, folkracebilar, snus, sprit och bonnig jargong. Det vet jag. Jag möter det varje dag!

Nog flurat kring detta. Nu är det dags att träna min med mindre muskelmassa utrustade kvinnokropp en stund. Ökad muskelmassa ger ökad förbränning och det är den jag vill åt!

Stay tuned me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna läser Leonard Cohen igen

Intensiv dag, idag. Fullt upp på lektionerna, samtal med kollegor, skrivande av omdömen för nior som riskerar att inte nå målen i mina ämnen, samtal med bekymrade föräldrar i telefon (10 minuter innan en lektion och helt oförberett kan jag faktiskt inte redogöra för hur det går för en enskild mentorselev - som jag själv bara har i historia - i alla ämnen och hur en lärare kan tänkas ha bedömt ett skrifitligt prov etc etc blah blah... men jag ansträngde mig att säga det på ett snyggt sätt) och en del minglande i korridorerna.

Nu har jag slackat, tränat, duschat, ätit en god middag (potatis, morötter, rödlök, paprika och tomater får sakta mjukna i ugnen tillsammans med några stänk olivolja, lite timjan, salt och grovmalen svartpeppar), småmsnat med Bästaste A och slackat lite till. Jag hade ju tänkt att jag skulle kolla Klass 9A, men orka, liksom. Jag får kolla det på nätet vid tillfälle! Känns som att det skulle vara läge för att kura ihop under fluffsiga duntäcket och läsa en stund och sedan glida bort...

Jag funderar på om jag ska ta Simone de Beauvoirs veritabla tegelsten Det andra könet med mig i sängen eller om det ska få bli den tunna, vita, ljuvliga av Leonard Cohen - The Energy of Slaves...

Vilket låter skönast:

Come down to my room
I was thinking about you
and I made a pass at myself

eller:

Jag tvekade länge inför att skriva en bok om kvinnan. Ämnet är irriterande, i synnerhet för kvinnorna, och det är inte nytt. Grälet om kvinnosaken har fått mycket bläck att flyta, nu är det nästan avslutat, låt oss inte tala mer om det. Ändå talar man fortfarande om det. Och det förefaller inte som om de omfångsrika dumheter som spritts under det senaste århundradet nämnvärt har klargjort problemet. Finns det förresten något problem? Och vilket är det? Finns det ens kvinnor?

Enkelt val. Lilla vita i sängen. Stora tunga vid köksbordet. Så får det bli.

G'natt me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna lekt och haft spel

Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch är världens tredje längsta ortsnamn. Killarna i engelskanian tyckte det var en massa konstiga och krångliga ortsnamn i det nationella prov från 2004 som vi övade i idag, i vårt boot camp. Så medan de svettades med läsförståelseuppgifterna googlade jag upp ordet och skrev det på tavlan. Vi försökte uttala det en stund, men gav upp.

Jag hade fler nior i engelska sedan (större grupp) och jag hade lovat dem att vi skulle köra lite Hangman mot slutet av lektionen. Tjejerna i gruppen är lite... knepiga. De är ytterst ovilliga att yttra sig - även på svenska - och sitter mest och fnittrar trots flitiga försök, från min sida, att dra in dem i samtalen. Följaktligen gick det knappt att ens få ur dem enstaka bokstavsförslag till de ord som framförallt J ville ha fram, på whiteboarden. Ord som - givetvis! - mestadels var metalbandnamn eller - ännu hellre - sexuellt relaterade. Men han rodnade sött när han undrade varför han var tvungen att vara tyst en stund medan jag försökte få tjejerna att sticka en syl i vädret (märkligt talesätt, förresten...) och jag svarade att "Since you've got a dick you get space enough here and everywhere else..." (vilket i sammanhanget inte var särskilt bryskt sagt, trots att det kanske verkar så här - han är "man" nog att ta det på rätt sätt).
Han blir betydligt mer provocerad när jag säger att "why do we speak of drummers as if they're actually musicians...?" ;-)

Sista lektionen spelades det Rappakalja. Sista vändan med den gruppen (Elevens Val - svenska) så jag tänkte hitta på något vi inte gjort tidigare. Det blev faktiskt mycket uppskattat!

Förra veckan fick jag ju ett jobbmejl som gjorde mig minst sagt förbannad. Idag fick jag ett roligare:
"Hej

Nu har jag och Christer gått igenom de intresseanmälningar till datorer som lämnades in. Tyvärr kunde inte alla få en dator den här gången men glädjande nog så har vi, i stället för 7, 10 stycken datorer tillgängliga. De som har prioriterats en dator den här omgången är:

Sari S
Magdalena O
Kristina S
Mia I-N
Mikael H
Mari S
Bosse A
Ing-Marie D
Ulrika A
Bobby W

Era namn har skickats till IT-enheten som kommer att förbereda dessa.
När det är klart återkommer jag.

Mvh/Daniel"

JÄJ! Det var inte en dag för tidigt. Jag jobbar inte precis på landets datortätaste skola, men det här är ett steg i rätt riktning. Nu kanske jag kan köra alla de där tuffa IKT-grejerna jag tänkt. Eller inte... jag har fortfarande ingenting att visa grejerna på. Vi kan ju knappast sitta samlade runt laptopen. Men varje tusenmilaresa börjar med ett första steg, så... :-)

På lunchen idag hastade vi ut, vännen/kollegan I och jag och gick Kryssebodarundan med rekordhastighet. Så jäkla skönt att komma ut i friheten, den friska luften och vårsolen! Ljuset är verkligen på gång nu och det bidrar till att jag blir piggare och gladare än på många länge.

Väl hemma såg jag att Bästaste A skrivit om sin motionscykel på msn och det inspirerade mig att släpa in min egen jävelmotionjävelscykeljävel i vardagsrummet och parkera den framför teven, Det är enda sättet att stå ut med cyklandet; att kolla på teve/film samtidigt. Annars blir jag så uttråkad att jag faller av, och med den fart jag håller vore det inte nådigt... ;-) Sålunda vältränad och lagom trött, samt nyduschad, intog jag en måltid på pasta och grönsaker och funderade över saker och ting.

Det jag funderade över är hur man kan tro att man faktiskt känner någon (denna "någon" kan t ex vara en man man lever med...) och sedan kan det gå upp för en att man egentligen inte känner personen alls. Nya sidor är alltid spännande och intressant att upptäcka hos sin partner (och att få lov att göra det, liksom att visa nya sidor av sig själv, är en förutsättning för att en relation ska kunna hållas vid liv och utvecklas!), men det är bra om dessa är av någorlunda positiv art. Det är värre om man (jag, alltså) upptäcker sidor som man (fortfarande jag) inte kan leva med. Sidor som sätter kärleken ur spel totalt, som sakta maler ner den - bit för bit - tills det enda som återstår är lite fint mjöl som förflyttas av minsta vindpust och inte efterlämnar några spår.

Nu blir det lite trassligt, känns det som. Givetvis har den uppbrutna relationen lämnat spår. Konstigt vore det ju annars. Men spåren av kärleken känns som de är borta. Det som finns kvar är minnen och av någon märklig anledning är det inte längre det roliga och fina, eller det vackra och sköna, som ligger och guppar i tankarna (pun intended!) - utan allt det svartsjuka, elaka, sårande, tanklösa, uträknande, kränkande, instängande, nedsättande, beräknande, osunda. Och de minnena finns ingen anledning att klänga sig fast vid.

Lyckligtvis har jag inte anlag för bitterhet. Jag ångrar inget och då är det svårt att bli bitter. Gjort är gjort och det gäller att försöka dra med sig någon lärdom ut i livet, bara. Låter det klämkäckt? OK. Det bryr jag mig inte så mycket om. Det är så jag funkar. Jag ser sällan bakåt - det ger så lite. Jag har blicken mot horisonten och det är förvånansvärt vad det gör för balansen! Jag är på resande fot igen. Just nu färdas jag lite planlöst omkring, utan karta och kompass, förlitande mig till min överlevnadsförmåga och mitt goda lokalsinne. Framöver kan det vara dags att ta ut riktningen. Men jag har ingen brådska. Jag är ung. Jag hinner.












(Viktiga anteckningar från mötet med arbetslaget...)

... i vilken vår hjältinna är kaxig

Jag fick ett mail för en stund sedan:

"Hej Magda,

Det finns enligt lärare behov av konferens i ENG med tanke på förändrade direktiv gällande NP. Kan du (ämn.ansv.) kalla till konferens på onsdag (12/4) nästa vecka (arbetslunch)? 105 är ledig. Jag kan beställa en sallad.

Tiden är 11.40-12.30 (alla verkar ha lunch där)

Hälsningar Xxxx"

När blev jag ämnesansvarig, undrade jag då? Så jag traskade upp en våning där just Xxxx dök upp och såg så glad ut och undrade om jag fått mejlet.
- Jodå, sa jag. Det är därför jag är här. Det har nog blivit ett missförstånd, för jag är inte ämnesansvarig.
- Är du inte? sa hon.
- Jag har blivit tillfrågad av nuvarande, sa jag, men det är ju knappast hon som beslutar om det. Och jag har dessutom inte tackat ja.
- Men varför har du inte det? Vad ska jag göra för att du ska tacka ja, då? sa hon och gick ner på knä.
(Jag trodde jag skulle skämmas ögonen ur mig, å hennes vägnar...)
- För att jag dels önskar en utförligare beskrivning av vad som ingår i ansvarsområdet och dels vill veta vad det innebär i mitt lönekuvert.

Sedan följde en diskussion där även den andre rektorn kom ut och diskuterade och de menade att de bara kan ge lön enligt avtal och att utökade ansvarsområden givetvis syntes i lönekuvertet, men att det fick ske i samband med lönerevisionen och blah blah blah...

- Bra, sa jag. Då väntar vi tills dess, då. För jag kommer inte att tacka ja innan jag vet vad det är värt.
- Varför då? undrade Xxxx.
- För att jag vet vad alla tjänar här och jag har en av de absolut lägsta lönerna på det här bygget. Städarnas arbetsledare tjänar faktiskt mer...
- Men vad säger du? Är du behörig för högstadiet i engelska, då?
- Skojar du? Jag har behörighet för gymnasiet i alla mina ämnen, svarade jag. Och jag gillar att jobba, jag gillar att bli tillfrågad och jag skulle gärna ta på mig ansvaret - men för den lön jag har nu vässar jag inte ens en penna extra. Jag säger inget om att vara med i biblioteksrådet, studiogruppen och arbetsgruppen som jobbar med utbildningsmiljön. Det är ju sådant som ingår i "det andra jobbet på jobbet". Men jag tar inte på mig mer utan att få rejäl erkänsla för det. Så har det varit på alla arbetsplatser jag varit på, både i skolans värld och på andra ställen. Jag kan inte se varför det skulle vara annorlunda här.
- Hmm.. Jahaa...
- Så jag lägger tillbaka bollen i ditt knä, Xxxx.

Och så gick jag.

DÄM vad det är skönt att sitta i förhandlingsläge. Trodde de verkligen att jag var så kåt på detta? Trodde de att jag skulle - i bästa Dilbert-anda - anse arbetet i sig självt vara en belöning? Isåfall bekräftar de regeln om att somliga chefer passerat sin egen kompetensnivå.

Strax därpå passerade de bägge i trappan utanför lärarnas kapprum där jag höll på att skriva på anslagstavlan. Jag hörde brottstycken av ord när de passerade: ..blah blah.. bekänna färg... ta tillfället i akt... ställa upp... blah blah...
Inte alls omöjligt att det var mig de diskuterade. Men det skiter jag högaktningsfullt i. De kan ju knappast sänka min lön...

... i vilken vår hjältinna tänker kring kunskapssyn

Vi har upprättat boot camp, inför de kommande nationella proven i engelska, mina niondeklasskillar och jag.

En av dem sitter och skriver en övningsuppsats. Han ser fullständigt fokuserad ut. Plötsligt släpper han tangentbordet, lutar sig tillbaka i stolen och ser ut genom fönstret.

- Fan, säger han, det är inte ett endaste moln på himlen.
- Visst ser det gött ut, säger jag. Är man inne och tittar ut så ser det ju ut som vår, fast det är flera minusgrader därute.
- Fatta vad det slår på om man är inne och super i värmen och sedan går ut i kylan.
- Ehm.. aha..?

Mina elever besitter många kunskaper. Inte alla av dem ryms i läroplanen. Men likförbannat är de kunskaper. Kunskaper som är viktiga för dem.

... i vilken vår hjältinna varit glömsk

Jag ska ha en vikarie idag och fast jag två gånger, igår, var på väg att förbereda det som ska uträttas på lektionen så glömde jag bort det och kom på det när jag lagt mig igår. Därför måste jag skynda mig till jobbet nu, innan det är dags att ta tåget till X-labbet i Kalmar med min mentorsklass, och fixa till lite grejer. Det här med vikarier är många gånger krångligare än att göra jobbet själv. Men ibland är man tvungen att ta till denna lösning. Idag är det ju ett annat uppdrag för min del, och vid något väldigt sällsynt tillfälle kan det ju vara så att jag är sjuk. Men det händer inte särskilt ofta. Eller så är jag halvkrasslig, trycker i mig några alvedon och går till jobbet ändå. Av ren självbevarelsedrift intalar jag mig.

Jag har dock inte mer bråttom än att jag hinner dricka ett par muggar kaffe och vakna till liv.

I eftermiddag och ikväll ska det packas här, men jag hinner säkert blogga om något vettigare än ovanstående. Stay tuned...

... i vilken vår hjältinna skapar ett sammanhang

Jag kan inte hjälpa det. Industriella revolutionen är marginellt upphetsande (jag kan inte vara intresserad av allt...). Så jag har klurat och klurat på 7D och vad som skulle kunna vara ett bra förslag till upplägg på ämnesområdet. Om de är med på noterna ska vi göra så här; dels läsa valda delar ur Per Anders Fogelströms Vävarnas barn, och dels (parallellt) göra ett [grupp]arbete i form av en tidsresa, där de både ska samla in olika uppgifter och göra lite extra stuff som en reklamaffisch/film för någon av tidens innovationer och dels någon intervju med en person från tiden (fiktiv eller verklig) och sedan redovisa detta under fria former. Jag har satt ihop några förslag till hur de kan redovisa sina arbeten (berätta, bildspel, utställning, tipsrunda, kort film, göra en tidning eller sätta ihop en bok, bl a), och kommer de på något annat är det ju bara roligt.

Om de inte är med på noterna? Ptja - då får vi hitta på något annat. Flexibilitet is da shit.

Annars, då? Igår regnade och blåste det och var allmänt trist ute. Idag är himlen klart blå och det bådar gott inför lunchens pedagågiska promenad med vännen/kollegan I. Våra promenader har blivit något jag verkligen ser fram emot. Samtalet flyter lätt, vi har alltid intressanta saker att diskutera och dessutom blir det ju rejäl motion.

Ikväll ska jag röja och fixa med en del saker härhemma. En process måste igång så att det händer något. Och imorgon ska jag köpa färg och annat så jag kan pimpa fåtöljen jag berättat om, så snart jag hinner. Tyget är på ingående! Jag gjorde förresten en tröja till Jenny igår. Gjorde och gjorde; jag satte en text på en befintlig tröja. Hon fyller år om en månad och jag tänkte fixa dels någon prickasent jag råddat med själv och så något jag köper. Blir det som jag tänkt mig slänger jag in en bild senare idag. Nästa vecka ska jag hämta min, för översyn inlämnade, symaskin och sedan blir det åka av! Här ska bli nya gardiner, bl a.

Nu däremot ska jag bäla i mig kaffet, lyssna vidare på P1 (aktuellt just nu: presidentvalet i Ryssland), bestämma var i Vävarnas barn vi ska börja (jag önskar verkligen att vi hade haft tid att läsa hela, men tycker de att boken är intressant så finns den ju på biblioteket) och ladda inför morgonens inledande möte - och eftermiddagens avslutande arbetsgrupp.

Jag har förresten fått ett erbjudande om utökat ansvar på jobbet. Inte bara smickrande utan också roligt! Men jag undrar om jag får det, när det går upp för dem att jag A: vill ha en utförlig beskrivning av exakt vilka uppgifter jag förväntas utföra och B: har satt en prislapp på det. Hittills har det tydligen varit så att uppgifterna smugits på något intet ont anande offer som då och då fått ett litet lönepåslag - vid vanliga lönerevisionen - som en klapp på axeln... "Ja, just det ja.. du är ju ämnesansvarig... här får du en liten slant...". Men ska jag ta uppdraget ska jag ha betalt för det. Och det ska ligga utanför lönerevisionen, annars kan det kvitta. Jag är så skamlöst underbetald att jag inte gör ett smack mer om jag inte får monetärt erkännande för det. Basta!

... i vilken vår hjältinna mornar sig

Nätterna är fulla av drömmar jag sällan minns när jag vaknar. Det är inte de som vill hålla mig kvar i min varma, sköna säng. Det är just värmen, det ombonade, gosiga och utsikten att sova ännu någon timme. Men hur det nu är så kommer jag ju upp.

Detta är en av de bästa stunderna på dagen. Att sitta tyst och ensam och dricka mitt kaffe, äta gröt eller frukt, lyssna på P1-morgons bra mix av ytliga och djupa nyheter och aktualiteter. I huvudet går jag igenom dagen, tänker på vilka lektioner jag har och vad jag tänkt vi ska hitta på (kom just på att jag måste ta med Führerns elit, som jag ska se tillsammans med några killar i nian).

















Jag funderar på om jag ska ta med mig någon lunch och tänker igenom ifall jag har någon schemalucka där jag kan ta min lunchpromenad. Jag har en lucka på 50 minuter kring lunchtid - det borde funka. Bara det inte dyker upp något. Och det gör det ju nästan alltid. Någon elev som vill prata eller fråga om något, något jag glömt kopiera eller så fastnar jag kanske i ett samtal med någon av kollegorna. Trots att verksamheten i skolan i så hög grad kretsar kring schemat så är det ganska svårt att planera i förväg. Det är nog lite som att jobba på brandkåren...

Killarna i nian, som kanske ville göra en film, pratade igår om vad de vill göra för film. I deras diskussioner framgick, med all önskvärd tydlighet, att filmen måste innehålla någon scen där de festar. Hmm... Jag sa inte något om det där och då - det finns inget effektivare sätt att ta död på en brainstorming än att dra in nej och fy och långa pekfingrar. Bättre ta den diskussionen när idésprutandet är över och vi ska se vilka idéer de har kommit upp med.

Men senare, när de höll på med annat (brainstormingen får ha en del 2 också, då vi saknade en av dem och de dessutom spårade ur), diskuterade vi ords innebörd och hur ett enda enkelt ord som t ex "fest" eller "festa" kan ha totalt olika innebörd, beroende på vem som tolkar det. För dem är fest=dricka/supa och festa=dricka/supa. De var helt på det klara med att det ofta kunde innebära gråt, spyor, bråk och misär och att det vanligen försigick i någon bil, ute på någon lekplats eller park eller i smyg hemma hos någon polare. För mig betyder ju "fest" något positivt och mysigt och roligt (vilket det förvisso gör även för "mina pojkar" - åtminstone ett tag till...) och visst förekommer det oftast alkohol, men den är inte av överordnad betydelse. Det viktiga med "fest" i min tolkning är att vara glad, träffa sköna människor, prata, skratta, äta gott och lyssna/dansa till bra musik. Att "festa" betyder då att gå på fester. Detta hade de mycket roligt åt! En av dem sa: "Men... jag har aldrig varit på fest, isåfall, mer än på något kalas hos grannarna - och det var inte särskilt roligt"... och... det gjorde mig lite sorgsen. Just den killen skulle verkligen behöva uppleva den sortens sköna, roliga fester som jag tänker på. Med tanke på hans ålder är givetvis alkoholkonsumtion utesluten, men han skulle nog gilla det ändå... Men sedan blev jag full i skratt för när jag föreslog en releasefest när filmen in spe blir klar så började de gaffla om hur en sådan "fest" skulle genomföras...

Sa jag att jag ofta har väldigt roligt på jobbet? ;-)