... i vilken vår hjältinna gaskat upp sig

En liten undsättningsexpedition i form av en nästangranne gjorde min dag! Skönt och roligt att dricka kaffe och prata. Hon hade med sig en liten sak som jag lägger upp här senare idag. I gengäld gav jag henne den plommonfärgade sjalen jag stickade häromdagen, och den lila panterförsedda baskern att vidarebefordra till ena dottern (hennes). Jag fick se lite hur en annan sorts, betydligt pilligare, pyssel går till.

I eftermiddag har jag färdigställt en sjal till, i annan virkteknik än de vanliga. Jag tänkte inte att den skulle bli så här, men med tanke på vem som ska får den så växte det fram något glassigt och fint. Garn: silke/alpacka och ren alpacka. Det är favoritgarner! Mjuka, härliga och värmande. Av garnet som ligger bredvid (Drops Eskimo, i ren mjuk ull) ska det få bli en matchande huvudbonad. Jag vet inte än om det ska bli en basker eller en luva.




















Jag noterar att det går upp en remake av gamla Fame på biograferna. Oh, well... Jag har svårt att tänka mig att den nya spöar den gamla och det har tydligen recensenterna också.



























"... But fame costs... and right here is where you start paying... in sweat..."

... i vilken vår hjältinna fått brev

Jag har haft en avi i väskan några dagar. "Stort brev" stod det på den, men jag har antingen passerat utlämningsstället på fel tidpunkter eller med fullt av kassar i händerna. Idag gick jag då äntligen in och hämtade ut det där stora brevet. Och... ja... det var fanimej JÄVELSTORT!
Jag tror aldrig jag fått ett så stort brev!

TACK älskade Anna, din jävla galning! Kärlek till dig!

... i vilken vår hjältinna företagit sig en hälsoresa

(Småländsk skog...)
Tågresan ner till Emmaboda var avkopplande. Jag slumrade större delen av färden och lyssnade emellanåt på Miles Davis och Nick Drake. När tåget närmade sig Emmaboda kände jag som ett litet pirr i magen av positiv förväntan. I Emmaboda sken solen minsann och på perrongen stod Catharina och väntade med en stor kram. Vi handlade med oss mat (och jag hann minsann heja på ett par f d elever!) som vi körde hem och lämpade av i Catharinas kyl (där jag han träffa ytterligare två f d elever - varav en var Catharinas äldste son) innan vi fortsatte hem till Nina och hennes stora, härliga hus ute i skogen.





















Vi tittade på det uråldriga, skägglavsbeväxta körsbärsträdet med sina vackra svaveltickor och kikade runt lite inne i huset, för att sedan slå oss ner i utemöblerna och äta äppelkaka med vaniljsås, dricka kaffe och prata. Tack, Nina! Det var riktigt mysigt och roligt att träffa dig igen!





















(Ina & Nina! Fina!)
Väl tillbaka hos Catharina korkade vi upp en flaska rött och sedan blev det en såndär superfin kväll med god mat, mer vin, liten hundpromenad och - framförallt! - härligt prat långt in i sena natten, om allt det där viktiga och roliga och spännande som är... livet. Framtidstankar, minnen, förtrolighet, fniss och ett och annat befriande gapskratt.

Idag på morgonen skulle Catharina och hennes syster på möte så de skjutsade in mig till stationen. Jag strosade ett varv i centrum och sedan var det gott att sitta mot en solvägg vid stationshuset, dricka kaffe och läsa. Inte helt utan en vemodig känsla över att lämna Emmaboda. Som det kan bli, va'? ;-)





















(Kisar mot solen - i mörkaste Småland ;))





















Nu är jag hemma igen och snart börjar en ny arbetsvecka. Det ska bli en bra vecka, har jag bestämt. Eleverna (förhoppningsvis alla inskrivna!) kommer imorgon och det kommer att kännas bra. En skola utan elever är enbart deprimerande.

Även i övrigt blir det en aktiv vecka. Olle flyttar ju in på torsdag och dels ska jag städa lite extra och dels ska jag tömma ett par garderober för hans räkning, i extrarummet. Halva skafferiet och halva kylen/frysen ska utrymmas också. Det blir allt lite spännande med kollektiv! :)

Bilderna i dagens blogg är förresten tagna med min nya mobiltelefon. Rätt okej, tycker jag.

Ja... all in all har helgen varit hälsosamt välgörande. Resan gjorde gott för min själ. Eller snarare... mina vänner - inte resan i sig själv. Jag brukar citera det indiska ordspråket som säger att "en vän är någon som kommer in när hela världen gått ut". Vet ni... i mitt universum har en hel liten folksamling spatserat in, på sistone... Tack, alla ni fina!

... i vilken vår hjältinna firat lite

"Lag syd-ost" drog med mig (jag var iofs inte så svårövertalad) på Jamaican Independece Celebration i en liten park - Årstaliden - i Årsta. Hur familjärt och avslappnat som helst. Man betalade hundra kronor och sedan fick man en tallrik god mat, av jamaicanskt snitt. Ris, bönor, köttgryta, grönsaksstuvning, något friterat bröd, kyckling... Till det köpte jag Red Stripe, en jamaicansk öl, som serverades kall och var god! Sedan satt man vid trädgårdsbord, småpratade, gullade med söta bebisar, gungade lite i takt med reggaen/dancehallmusiken och pratade. Mazaya uppträdde, annars var det en DJ som skötte musiken.

I mitt nuvarande sinnestillstånd var det ungefär vad jag pallade med, samtidigt som jag verkligen inte ska sitta hemma och bli ännu mer neggig än jag redan är. Jag är glad att jag blev "meddragen"!

Väl hemma (via affären då min kyl var toktom sånär som på cider, Malibu och Smirnoff Ice...) lagade jag lite te och rostade ett par mackor. Pratade en god stund med Fina Ina (Catharina) i telefon. Vi ska ses snart och det ser jag fram emot! Skön, klok och insiktsfull som få!

Nu ska jag se ett program om "Öringfiske jorden runt" på SVT24. Jo, det är sant. Jag tror det är ett rätt fint program, jag blivit tipsad om.

Sedan blir det nog sängen för min del. Ha det gott i kväll, me lovely ones...

Och... som sagt:

... i vilken vår hjältinna mest bara ÄR

På väg hem från jobbet hoppade jag av tunnelbanan vid Slussen och träffade Jane, Madde och Ted för en trevlig långfika på MultiKulti. Det var avkopplande att sitta där och prata om högt och lågt. Skratta och vara lite allvarliga. Jag slapp tänka på mitt eget för en stund (bejakande i all ära, men jag sköter det inte gärna över ett fikabord när man ska ha det lite najsigt, bara). När vi så småningom skildes åt bestämde jag mig för att jag är väl värd lite bry-om så jag gick dels in på Lush och köpte en härlig badbomb, med bland annat doft av sandelträ vilket är ljuvligt och rogivande, och dels in på Pocketshop och köpte Bengt Ohlssons Gregorius som kära väninnan/f d kollegan Ingrid rekommenderade mig så varmt i ett mejl häromdagen.

För en stund sedan spolade jag upp badvatten i akt och mening att ta ett par Panodil, för huvudvärken från helvetet som hängt med sedan i morse, tända ljus, slänga i badbomben och så krypa ner en stund. Men så ringde Agneta och nu har vi bubblat nästan en timme om allt möjligt bara, så jag får nog fylla upp med lite mer varmvatten. Ska sätta på lite vilsam musik också. Tänka. Bejaka. Kanske läsa lite. Det blir fint det.

Jag är fortfarande omgärdad av negativa tankar. Men jag ska ta hand om dem. På mitt vis.

Ha det, me hearties.

... i vilken vår hjältinna lägger semesterdag 3 till handlingarna

Morgonens löprunda blev superskön. Det blev en sådan där runda som visserligen var kort - bara drygt 5k - men allt, verkligen allt, bara kickade in och funkade så himla fint! Jag tog det lite lugnt i början och hade faktiskt ork att spurta de sista 500 metrarna. Den härliga känslan ska jag ta med mig ut imorgon, för en ny runda!

Efter träningen tog jag en dusch och drack en milkshake på minimjölk och en stor banan. Gott och välgörande, samt mättande. Sedan duschade jag och gjorde mig klar och framåt lunchtid åkte jag in till stan för att möta upp Anna vid Åhléns inne i city. Vi strosade och kollade lite i affärer. Min plan var att köpa ett löparlinne, i lite lös modell eftersom det är jobbigt med alltför tajta träningskläder när det är riktigt varmt. Och jag tror inte vi haft den sista värmeböljan för den här sommaren. Det och så gärna några o-dyra böcker. Det var planen. Anna skulle också köpa en bok, men vi började med linnet. 79 spänn, för ett realinne i sånt där smart material som andas och transporterar bort fukt och sånna goa grejjer, är ett helt okej pris, tycker jag. Och böckerna... på Akademibokhandeln kör de med "köp 4 pocket - betala för 3". Det blev:

Mons Kallentoft - Sommardöden
Eric Clapton - Självbiografin
Bill Bryson - En kortfattad historik över nästan allting (som jag helst ville haft på engelska, men de hade den inte)
Mian Lodalen - Dårens dotter

Närmaste veckan är räddad, hehe!

På Bengans blev jag seriöst superglad över att hitta en liten "box" innehållande 5 CD-skivor med Charlie Parker, samt en 40-sidig booklet, för 59 spänn! JÄJ!


















Lunchen blev thaibuffé, och sedan käkades det glass vid ena änden av Stallbron - Anna tog glass och jag tog kaffe med en klick mjukglass i. Smarr! Sedan strosade vi tillbaka till City via Strömbron och Kungsan (där vi satt och folkspanade en stund) för att sedan ta en stilla kaffe på en uteservering på Hötorget. Innan vi drog oss hemåt kikade in vi in på Konserthuset för att se utställningen The Book, men det var så nära stängningsdags att vi inte fick komma in (eller jo... jag fick snabblåna toan), så det får bli målet för en annan dag. Efter en kort liten runda till en plockbutik på Gamla Brogatan traskade vi bort till T-centralen, kramades hejdå och åkte hem var och en till sitt, för att ha varsin mysig läsekväll. Och det ska jag ha nu, me lovely ones. Stay tuned!



























(Rag and Bone with Blanket. Laura Ford)

... i vilken vår hjältinna gör något nytt

Igår gjorde jag två saker jag aldrig gjort förut. Jag tror det är bra att göra sådant. Det ena var att springa på ett löpband och det andra var att dricka ett indiskt (!) vin.

Löpbandet var, precis som jag befarat, så urtrist att jag höll på att ramla av. Det enda som höll mig kvar på det var ren envishet och en vägran att springa kortare tid än 30 minuter. Det skummaste var dock när jag klev av och hela golvet liksom fortsatte att rulla under mig - åtminstone kändes det så. Jag fick stretcha en lång stund, så inte de andra tjejerna skulle tycka jag var en mes, eller att jag kanske var tankad...

Det indiska vinet hette Ivy och Peter och jag delade en flaska till middagen på Shanti (bakom Bofills båge - och inte t ex "Botulfs", som jag skrev imorse, här...). God indisk mat, trevlig personal och hyfsade priser. Bäst var dock sällskapet. Alltid lika roligt att träffa Peter och prata om det mesta som kan tänkas vara intressant. Ja, just det... vinet. Det var faktiskt gott. Lite kryddigt och mustigt och funkade alldeles utmärkt till min honungsmarinerade kyckling.

När jag gick från t-banan till Shanti hörde jag en koltrast. Det är skönsång det - inte minst för vinterfrusna själar.

En bra sak med mitt gym, förresten; de har tjejgym, Mycket bra grej!

Nu: dags att rusa. Stay tuned, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna pustar lite

Mitt jobb innehåller ibland arbetsuppgifter som kan liknas vid att hålla reda på en flock galna kvigor. Medan man reder i det ena problemet är de redan i full färd med att hitta på ny jävelskap, för andra och varandra. Och alla skyller på alla och det är en jämrans röra. Det är då jag tar ett djupt andetag, sätter mig en stund i ett avskilt hörn (nåja... allt är relativt...) med block och penna och tänker. Försöker se vilken trådände jag ska börja dra i. Sedan drar jag i den. Idag har jag dragit i minst tre olika trådar, som inte ens hör till samma trasselsudd. Därutöver försöker jag hålla stimulerande, intressanta och givande lektioner och dessutom vara både social och kollegial.

Så skönt att sedan trilla hem till tystnaden. Kolla posten (tack CSN för att ni minns mig... eller inte...) och slänga en liten slatt olivolja i en gryta. Hacka upp rödlök, grön paprika och vitlök och slänga i tillsammans med salt, grovmalen svartpeppar, chilikrydda och spiskummin och sedan ett par rejäla nävar champinjoner och toppa med något så fuskigt som en tetra "tomatsås med italienska ostar" och en skvätt vatten. Låta det puttra ihop medan jag tar en burk blandade, kokta bönor (bra med protein där) ur frysen och låter den tina. Sedan tänder jag ljus i vardagsrummet och äter maten, fotfarande under tystnad, i vardagsrummet. Sitter efteråt och bara är, en stund.

Ringer Ingrid och diskuterar lördagens planerade fest. Lite man- och kvinnofall gör att det är tveksamt om vi ska ses och nu känner sig Ingrid krasslig också. Kan ju vara något övergående, men det kan ju också vara influensan och vi tar det säkra före det osäkra och planerar annan fest vid lite senare tillfälle. Vi hinner.
Det är 32 dagar kvar.

Ringer Peter och bara småpratar en stund. Om inget särskilt alls. Är bara så skönt att växla några ord. Vänskapen behöver inte alltid mer än så. Kontakt. Avstämning. Hur mår du? Är det bra med dig? Vad gör du? Hur går det med lägenheten? En helt otrolig sak hände mig idag... Hur gick det med offerten på Jättejobbet Allan? osv...

Ringer hem till en elev och försöker lugna och informera en bekymrad och orolig mamma kring nuläget i mitt ämne. Det går sådär. Mammor är oroliga, ofta. By default. Oavsett hur man än är öppen och förklarar och berättar hur vi jobbar så har de inte tillräcklig insikt i varken yrket eller skolans värld för att riktigt förstå hur det ser ut. Ibland är det ju så att oavsett vad vi lärare gör så fungerar ändå inte inlärningen. Jag önskar emellanåt att jag liksom kunde skruva av toppen på skallen på en del elever, stoppa ner ett rejält ordförråd, lite grammatiska färdigheter och en fet dos jävlaranamma där - och sedan skruva på igen.

Just jävlaranammat är viktigt. Språkforskningen visar tydligt att det är "risktagarna" som lyckas bäst att lära sig ett nytt språk; de som vågar slänga sig ut och pröva och prata och chansa och som litar till att de kan förstå många nya ord av det sammanhang i vilket de ingår - och därmed inte behöver ord-för-ord-översättning etc.












Men tyvärr fungerar varken språk- eller annan inlärning på det där skruva-av-och-stoppa-ner-viset. Ibland fungerar det inte på andra vis heller. Det går liksom bara inte in, ibland. Det kan bero på hög frånvaro (som kan vara hur giltig som helst), koncentrations- svårigheter, utmattning pga nattligt WOW- och CS-spelande, ovilja, lathet, ingen som helst inre drivkraft, sociala problem, eller - ibland, faktiskt - begränsade begåvningsresurser. Det kan också bero på brister hos läraren, feltänk i inlärningssituationen, sammansättningen av elevgruppen och en triljard andra saker. Ibland något av det; ibland en kombination av flera faktorer. Ibland är det också så att eleven greppar läget, och har betydligt mer realistiska förväntningar, än vårdnadshavarna.
(Nu är det nog på sin plats att förtydliga: här drog jag iväg och förde en generell diskussion kring elevers inlärningsproblematik och föräldrars förväntningar på skolans underverksuppdrag - det handlar inte om den specifika elev vars mamma jag ringde. Det handlar inte ens om den mamman.)

Tror jag ska laga mig en mugg te och läsa en stund. Under tystnad. Samtal är en sak. Slammer från stereo och teve en annan. Ikväll vill jag inte ha sådant.

Ha det gott, me lovely ones. Stay tuned.

... i vilken vår hjältinna räknar ner

Arbetsveckan snart slut! Fin Fredag imorgon!

Idag har jag jobbat, varit på samtalscirkel för engelsklärare (jag tror den blir mycket givande!), tagit ytterligare 23 km/30 min på ni-vet-vad, ätit fullkornspastamiddag, chattat med Matilda och P, sett en film om isbjörnar samt ringt Peter N en stund. Nu ska jag strax inta horisontalläge med boken om Che. Den är mycket bra och känns lite lagom kritisk men jag är ju så sömnig att jag bara hinner några sidor innan jag somnar. Jag får se hur det går ikväll.

Fortfarande inget riktigt besked om hur det blir med min önskade, förkortade uppsägningstid. What are they pyssling with?

Ha't så gutt, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna pysslat omkring

(Banksy önskar God Jul...)
Startsträckan var mer än lovligt lång idag. Klockan hann bli över fyra innan jag kom i kläderna och kom mig utanför dörren, i riktning mot affären för lite seriös förnödenhetsanskaffning. Med ryggsäck och kassar fullknôkade traskade jag sedan hemåt lyan med mina skatter och efter att ha pratat med Johanna en stund fick jag så småningom upp farten här i köket och har nu kokat Saras Ljuvliga Fikonmarmelad (och provsmakning ger vid handen att den verkligen är ljuvlig!), trillat och stekt fula men goda köttbullar, gjort Världens Godaste Jansson och Världens Godaste Lax- och spenatlasagne (som ska ätas på kvällen den 23:e när vi alla samlats). Det är fasen inte illa för en lördagskväll!

Imorgon blir det bröd- och lussebullsbakning, chokladfudgetillverkning och kanske joxar jag ihop en rödbetssallad också. Man vet aldrig. ;-) Jag gör ju bara sådant som jag tycker är roligt! Och kökspyssel och matlagning är roligt! Särskilt när den utförs utan stress och när jag vet att några jag älskar ska äta av det jag lagar!

Nu är jag lite trött och seg och när det så småningom blir dags att stänga av ugnen tror jag att jag ska krypa i säng med en god bok och lite Jan Johansson och Pink Floyd (Atom Heart Mother) på stereon, på låg volym.

Det har varit en bra dag med sköna dialoger och tankeutbyten och värme och... kärlek. Har pratat med vänner från när och fjärran, och något barn (ja, t o m min pappa vilket är sällsynt, men han hade hört att jag fått nytt jobb och ville gratulera och var såklart nyfiken. Dessutom lät han ganska stolt när han sa att "på en sådan tjänst behövs ju en mänsklig människa - och det är ju du" och vet ni... sådant känns gott att höra från sin pappa!), och inte alls bara önskat God Jul och sådant utan faktiskt också pratat om de där sakerna som är viktiga och som berör.

Dagen hade varit perfekt om jag bara inte hade längtat så. Å andra sidan är längtan en fin och skön sak. Inte minst när den uppfylls.

Här är en julhälsning från Banksy:

... i vilken vår hjältinna hållit på traditionen

Status: svarta träningsbyxor och röd tisha. Tända ljus och raggsocksfötter på bordet. Dokumentär om Jimmy Rosenberg på teven. I ett plötsligt dekadent återfall ett stort glas rött.

Den årliga GLÖGG-festen igår blev lyckad! God mat och dryck. Sköna människor och goda skratt och hög musik (antingen stod grannarna ut, eller så hörde vi inte när de ringde på dörren...) och skoj och synnerligen animerade - och stundtals hetlevrade - diskussioner om så skilda ämnen som relationer och ekologiska ägg och sedan blev vi överens om att inte tycka lika och sedan mera dans och glam.

Mattemat var tapas, i år. Jag har inte testat att göra det själv någon gång så det kändes extra roligt att tänka igenom vilka rätter jag ville ha och sedan förbereda/tillaga dem. Jag gick på lite känsla och egna idéer och allt är inte alls särskilt spanskt... Men det fungerade fint som en helhet och visst ser det gott ut, va'?!





















Det ni ser är:

1. Ett toskanskt vin (Barone Ricasoli, Sangiovese)
2. Roquemole (guacamole med roquefortost) - Agneta fixade!
3. Tortillachips
4. Gröna oliver i smördeg, med sesamfrön - Agneta fixade!
5. Soltorkade tomater i smördeg, med sesamfrön - Agneta fixade!
6. Ugnsgratinerade nachos med en fyllning av champinjoner, röd paprika, röd chili, hackad persilja, crème fraîche och ost
7. Vitlöksbröd
8. Ruccolasallad med pinjenötter och parmesan
9. Chorizo
10. Kålrot- och färskpotatistortilla
11. Stora kapris
12. Mozzarella med lite wasabi, inrullade i gravlaxskivor (inte särskilt spanskt med DÄM så gott!)
13. Manchego (ljuvlig ost!)
14. Kalamataoliver
15. Serranoskinka rullad runt hackade, torkade aprikoser och färskost
16. Kräftstjärtar i en lag av olivolja, pressad citron, salt, vitpeppar och socker
17. Champinjoner med vitlök, soltorkade tomater, olivolja, tomatpuré och färsk basilika

Till kaffet dracks whisky. Vill jag minnas... ;-)





















Och någonstans verkar fan ha flugit i mig och tämligen glöggfryntlig körde jag ett solo som skulle fått Jean-Luc Ponty att gråta blod. Eller så är det bara hittepå... ;-)














Lägg märke till det Steve Vaifläktande håret... Ingen aaaaning om hur det bidde så..? För ordningens skull vill jag påpeka att det sannerligen inte bara var jag som var lite intoxinerad. Men jag säljer inte ut mina gäster. Sådan är inte jag. Ånej. ;-)

Slutligen kom vi väl alla i säng (inte samma säng då utan var och en på sin plats) och jag avrundade natten och vakade in morgonen med ett telefonmaraton på drygt tre timmar. Tankar på kommande räkning förträngs nu å det bestämdaste. Förslaget om att installera sånt däringa Skype ter sig plötsligt mycket intressant...

... i vilken vår hjältinna varit huslig

Jojomen. Jag har förberett några av morgondagens tapas. Jag har också lagat en middag till mig och Agneta. Det blev en spiskumminkryddad kikärtsgryta med basmatiris. Vin till det (Adobe Reserva). Diskat. Slösurfat (tveksamt om just detta faller in under "huslig").

Nu är jag lite trött. Det känns att jag inte sov så mycket inatt.

Imorgon blir det fest med ett gäng galna bästkustbor.

Jag har en idé. En idé om en semester på Gotland. Med cykel. Eller säger man på cykel? Fast inte nu, utan till sommaren. Det vore synnerligen mysigt.

Hårstatusrapport:
Jag tyckte håret var lite råddigt. Mycket råddigt, t o m.
Så idag valde jag att börja om.
Tvättade med schampo.
Vårdande leave-in-balsam.
Klick.
Plopp.
Nu är det fint.
O-elektriskt.
Lite försiktigt inte fullständigt spikrakt.
Ska bli spännande att se hur det ser ut imorgon.

Gnatt, me lovely ones...

... i vilken vår hjältinna åkt baklänges

Det gjorde jag både dit och hem. Jag åkte tåg genom Sverige och Sverige var vackert därutanför. Himlen var hög och blå och allt... precis allt... var täckt av ett tunt snötäcke... åkrar... hustak... träd.

Sverige var verkligen sådär gnistrande vackert när jag åkte upp till Stockholm i fredags och jag funderade lite på vad jag egentligen ska i Indien och göra..? Alltså... inte nu... men sen... då... i framtiden.














(Utsikt från vårt vandrarhemsfönster)
Jag gick till bistron och tänkte först att jag kanske gått fel. Där var fyra bebisar med sina mammor och de bredde ut sig som fan. Mammorna, alltså... och ungarna. Jag hade tänkt sitta i bistron en stund... kanske socialisera lite med någon hågad medresenär men min gräns går en bit hitom färgkritor och halvsmälta uppspottade bananer och gosedjur och skötväskor och skrikande bebisar och fånigt leende lattemammor som snackar skit (bokstavligen...). Faktiskt.

Så jag köpte en grov macka med Wästgötaklosterost och gurka och en liten flaska Campolieti och gick tillbaka till min plats för att fortsätta åka baklänges genom landet medan jag sakta (hmm... nåja) och njutningsfullt (absolut!) läste om en tid och en plats så långt, långt borta; Lasse Bergs Gryning över Kalahari och smuttade på mitt [lite för kalla] vin och inhöstade en kommentar från en tant som knôdde sig fram mot restaurangvagnen: "Här sitter folk och sveper i sig, minsann". "Fuck you too, tanten", tänkte jag. Men - väluppfostrad som jag är - det sa jag inte. Jag gav henne inte ens ett ont öga. Leva och låta leva är en skön devis ibland.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

På söndagen gav jag mig en välbehövlig sovmorgon och gick sedan för att träffa vajl och hennes 10-åriga dotter E. Lilla E gör det som vi vuxna alltför ofta missar och tittar uppåt vilket fick till följd att hon kunde visa mig att det minsann hängde cerise bananer (fast texten här är inte rätt färg - jag vet) i trädet vid nedgången till t-banan vid Zinkensdamm vilket jag missat hela helgen! Så helt underbart!














(Tyvärr gör motljuset att den härliga färgen inte framgår)
Sedan åkte vi en station och gick sedan till "flatorna på Copa" som vajl minsann bloggar om ibland och som jag länge varit nyfiken på. Det visade sig vara just ett sådant ställe som jag bara älskar, med sköna uddafåtöljer, någon plyschig soffa, små ranka bord, ljuvlig atmosfär och ett härligt sortiment av goda smörgåsar, sallader och söta godsaker.

Vi satt nästan två och en halv timme och hann prata om neuropsykiatriska funktionshinder, medicinering, jobb, flytt och dessutom mycket musik. Lilla E tipsade mig om att jag bara måste kolla upp blueslegenden J.B Lenoir - och helst då hans Mojo Boogie som ni får här:

... fast personligen fastnade jag mer för den här:

... och så snackade vi lite Led Zepfavvisar och hon undrade om jag kände till en låt som inte ens hennes pappa eller farfar kunde hjälpa henne med och så sjöng hon ett klockrent intro till Immigrant Song! Vilken absolut härlig unge du har, vajl!

Efter fikan åkte jag in till Centralen med hopp om en fikadejt, typ, men så blev det inte. Så jag slängde in ryggan i ett förvaringsskåp och tog med kameran på promenad i Gamla stan. Där är fint och pittoreskt så det förslår. Men jag trivs bättre på söder. Så är det bara. (Och vad "dejten" beträffar så går det fler tåg. Vi är unga. Vi hinner. Om vi vill. Jag vill, i alla fall... ;)





















Det var en avslappnad och rolig helg med Netti; indiskt på Åsögatan i fredags och sedan vin och snack, och i lördags blev det seriöst stros på söder i snöfall...














(Amnestymanifestation på Medborgarplatsen)
... och en god, värmande fika innan vi gick "hem" och snyggade oss innan vi begav oss mot Stampen - lätt försenade - för att träffa goda vänner och förglamma ett tag. Precis när vi kom till Slussen fick vi besked om omgruppering av rocktrupperna - till Kelly's - eftersom Stampen visat sig vara fullständigt tjocksmockat. Vi hann precis slänga oss av tåget och byta riktning och hann t o m fram till Kelly's före de andra.*s*

Vi blev ett stort och uppsluppet gäng - många sköna och efterlängtade återseenden! - som sedan tog förjan över till Tyrol och Sweden Rocks kickoff. Kickoffen var rätt okej, men mest tack vare sällskapet (tack alla för den ljuvliga whiskyn!), då bandsläppet - bortsett från Dream Theater, ungefär - var marginellt upphetsande. Det tog slut redan vid elva och då var vi en tapper skara som drog vidare till Ancor för lite seriöst glam in på småtimmarna. Anna hade förutspått att jag skulle dansa på borden - mer eller mindre - men därav blev intet. Däremot hittade jag på lite annat skoj... *host*... ;) Oh well... jag är singel och jag lever bara en gång...

Sent omsider ramlade vi oss hem, Netti och jag, och det var inte särskilt svårt att somna... När jag vaknade kändes det som om det växte luddiga saker på min tunga och det kändes ljuvligt med ett par rejäla glas juice och ett par muggar kaffe till frukost!

... i vilken vår hjältinna mönstrat av

Är det bara två dygn sedan jag klev på tåget på stationen här i Emmaboda? Jag är ju redan hemma igen. Helgen har varit fylld av ett gott innehåll... Och nu sitter jag här med en kanna kaffe och Lars Winnerbäck på stereon... jag vet inte... men han är oftast så tokrätt för mig. En stor del av soundtracket till mitt liv.

Fredagen... När jag bytte till X2000 i Alvesta hittade jag Peter och Göran och en Henrik (som klev av i Katrineholm) och trots att vi hade feta, mjuka förstaklassäten att bre ut oss i så satt vi i en trång soffa i bistron hela vägen upp, och snackade och drack vin. Total avslappning. Tåget var - under över alla under - inte försenat så väl framme tog vi oss till Slussen där vi träffade Viktor och Christoffer och tog en öl innan vi traskade bort till färjan och gick ombord. Sedan gick liksom tiden och det var mera vin och prat och människor och musik och rök och en himmelsk skaldjursplatå (åh... ostron...) och ett urviktigt samtal och kramar och väldigt nära och mer musik och driva omkring lite och lite vin till och skoj och skratt, förstås, och lite flirtande med ögonglimt och en säng att somna i och vakna när andra hyttkamrater trillade in efterhand och ett mjukt godnatt och finna en varm hand att hålla lite i innan sömnen tog över och så vakna och smyga in i duschen och sedan ligga fullt påklädd med lätt huvudvärk och lyssna på Nick Drake i iPoden en stund och gå och köpa en baguett och ett jätteglas juice och KAFFE och Baby Grandmothers och vin och en helt fantastisk spelning och lite Contact (som efter BG's fullständiga magi kändes ganska matt) och något dämpad och avslagen stämning men vackra små öar som gled förbi och så stod vi plötsligt ute i den s k verkligheten igen i ett regndisigt Stockholm och en lite vilsen känsla men sedan ett samtal från en vän och kvällen fortsatte med Göran och vännen och indisk mat och öl och prat på söder och sedan trum- och orgeljazzpsykedelia med Trummor och orgel på Hippies på Landet (fast vid Telefonplan, vilket möjligen en stockholmare kan definiera som "land") och öl och vin och en smula eufori och mer prat och så småningom lägga sig i en vandrarhemssäng och glida bort innan huvudet ens nått kudden...















Tidig uppklivning och frukost med Göran på Centralen och vid bordet bredvid sitter en något rödbrusig Claes Malmberg och en äldre, lite stel herre i mörk överrock och hatt som visar sig vara Tommy Körberg och latten är god och gjord på lättmjölk och tåger avgår enligt tidtabell och vi söker upp våra respektive platser...

Sätter mig på tåget. Lars Winnerbäcks Stockholm i lurarna och Bob Hansson i knät. Tåget rullar ut... över broar... genom stadsdelar... mera broar och absolut blanka vatten där lövträd och omkullramlade tallar speglar sig. Det är lika bra att jag erkänner det; jag gillar Stockholm. Det är en bitvis mycket vacker stad. Jag tycker om den. Den känns lite som min. Jag tycker om att strosa. Jag tycker om att hitta. Jag tycker till och med om att åka T-bana. Jag vill åka tillbaka snart igen. Och det ska jag ju. Om två veckor. Men sedan vill jag åka igen. Själv. Kanske rentav... ensam? Kravlöst. Strosa sakta. Se. Lägga märke till. Plåta. Träffa någon på en fika, kanske. Dyka in någonstans där jag får lust. När jag får lust. Om jag får lust.

iPoden växlar över till Du får mig och jag byter spår. Ingen bra idé att lyssna på den. Inte nu. Istället skiftar jag över till Olle och Kaffe och en cigarett och öppnar min Bob. Kärlek, ja... hur fan gör man? Jag blir inte färdig med boken. Jag har bara en liten bit kvar att läsa, men visste tidigt att jag måste läsa den igen. Och igen.

Byter i Alvesta mot Emmaboda och åker genom den småländska tallskogen... plockar lite med iPoden och det smärtsamt vackra introt till Kaffe & en cigarett får utgöra det perfekta soundtracket. Jag läser vidare i min Bob och tankarna far omkring... förvirrande... förvillande...

Nu: dammsuga!

... i vilken vår hjältinna sköter sig

Ibland är det så skönt att bara slasa omkring lite. Småplocka. Pyssla om sig själv. Det har jag gjort ikväll. Snyggat upp härhemma. Funderat över hur minimal jag kan göra morgondagens packning och därvidlag blivit ganska nöjd med mig själv. Det blir lilla ryggan, och den blir bara halvfull. Fixat naglarna. Pratat lite i telefon med Peter och sedan Johanna. Druckit te. Suttit med fötterna i ett skönt fotbad. Läst lite.

Imorgon är det Fin Fredag. Den blir faktiskt jättefin! Jag ska ju bara ha en lektion på morgonen (och då lär jag få bjuda på M&M-cookies och saft eftersom jag lovat mina sjuor det ifall de lärt sig alla 32 glosorna från i måndags!) och så mysfikan, då. Sedan ska jag sätta mig på tåget mot Stockholm. I Alvesta byter jag och hoppar på samma tåg som Göran och Peter och när vi kommer upp till huvudstaden ska vi äntra Cinderella för en 20-timmars rockkryss på temat Svenska höjdare! Det ska bli så kul!

Jag vet inte riktigt vad som hittas på på lördagkväll, när vi är tillbaka på landbacken, men det ryktas om Stampen. Tydligen något soulband som spelar där då. Återkommer med rapport på söndag.

Nu ska jag runda av och vattna mina blommor. Det är tveksamt om de överlever helgen, annars...

G'natt me lovley ones!

... i vilken vår hjältinna överraskat sig själv

Just när jag lagt mig igår ringde Peter. Skönt... Vi har inte pratat på några dagar och jag har saknat det, samtidigt som jag inte vill ringa och tjata på honom. Så är det ju med vänskap - och särskilt då de dyrbaraste; det gäller att hantera dem varsamt och inte bara klampa på. Dock var det ett fint och bra samtal och jag ser så fram emot att umgås med honom i helgen!

När vi pratat klart (for now - färdiga blir vi väl aldrig, tänker jag) somnade jag nästan direkt. Bara gled bort, liksom. Och vaknade med ett ryck av någon musik. Det tog några utdragna sekunder innan jag fattade att det var väckningssignalen på min telefon. Jag kollade på den. 05:55. Oh well... någon var optimistisk igår, tänkte jag. Men... nästa tanke var faktiskt att... "äh... vafan... jag gör det... jag går upp...". Och så gjorde jag det. Åtta minuter senare satt jag på jävelmotionsjävelcykeljäveln med iPoden i full gång och trampade i ni-vet-vilken-fart! Efter 30 minuter - och 23 km... - klev jag av, svettig och nöjd.

Härligt! Jag gjorde det!

I natt blev det också klart att Barack Obama verkligen blir USA's näste president. En svart president. En president som åtminstone i utgångsläget verkar ha ett socialt engagemang och ett intresse för de mindre lyckligt lottade i samhället. Och - förhoppningsvis lär han inte visa sig vara en jävla stridspitt, för det behöver varken amerikanerna eller resten av världen...

Dagen idag: jobb och sedan ska jag försöka rusa hem och klämma in någon form av träning innan jag ska tillbaka till jobbet för filmkväll. Ikväll blir det Bond - Casino Royale. Jag har faktiskt inte sett den, så det passar ju bra. Efter vad kollegor och vänner säger behöver jag inte se den senaste - tydligen är den rätt seg och smått kass.

Vi hörs, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna ska göra en stadsresa

När man bor här i Emmajävlaboda och säger att man ska "till stan" menar man oftast Växjö. Det gör jag också. Idag ska jag till stan. Jag har massor på agendan; köpa ett par snygga och sköna stövlar, ta en lång promenad med Dee och sedan äta lunch tillsammans, kanske köpa mig en kappa (men det är som med kärlek... när man träffat någon som känns absolut tokrätt så bleknar alla andra bort... och jag kan inte släppa den röda Noa Noa-kappan med svarta snörmakerier, som jag såg i Jönköping...), köpa lite småförnödenheter som inte låter sig finnas här i byn, träffa Ingrid och fika och sedan gå ännu en promenad innan jag hoppar på tåget hem igen.

Idag åker gamla jackan fram! Det är -1 ute och eftersom det ser ut att klarna upp igen (det var kallt och stjärnklart inatt) så lär det inte bli en särskilt mild dag.

Ha det gott, me lovely ones - vi hörs ikväll kan jag tänka...

... i vilken vår hjältinna går över till vintertid

(Nässjö station, 26 oktober, 2008)

Det finns saker man inte vill komma på att man glömt, när man sitter på ett tåg på väg hemifrån. En sådan sak är att inse att man (jag, då) glömt lösa ut Bob Hanssonbiljetten. Det hände mig i går, ungefär i höjd med Lessebo, när jag var på väg upp till Jönköping. Lyckligtvis finns det ett Sidewalk Express på stationen i Jönköping, så jag kunde gå in och boka mig en ny biljett så snart jag kom fram. *phew*

Netti dök upp strax efter mig och vi traskade snabbt bort till Stora Hotellet, där rara SRF-kompisen Josefine använt sin "vänrabatt" (hon jobbar där och i mån av lediga rum får vänner till personalen boka till mycket rimligt pris) och sett till att vi fått ett riktigt fint rum och som grädde på moset stod det två piccoloflaskor mousserande vitt och en liten ask choklad och väntade på oss. Naaajs! Vi var tokhungriga och gav oss snabbt ut för att hitta ett matställe och efter inte alltför mycket letande hittade vi Twin City som var ett mycket fräscht inrett ställe, med mycket gott käk. På vägen mellan hotellet och restaurangen lyckades vi med konststycket att handla på Twilfit och Indiska också. Kom inte och säg att vi inte är supereffektiva. På Indiska blev det en liten fin svart klänning - faktiskt en finklänning! - och en sjal. Klänningen är fin nog att t ex ha på en nyårsfest, så nu är det väl egentligen bara själva festinbjudan som saknas, dårå... ;-) Netti hittade bl a en fin, svart tunika i tunt, tunt tyg.
På Twilfit köpte jag saker man köper på Twilfit. Det kan stå Calvin Klein på dem. Eller inte. Om det inte står CK på dem kan de vara i en ovanligt snygg färg.

När vi ätit var vi milda och goda och dessutom var det dags att dra sig tillbaka till vårt rum och börja fiffa oss lite. Nettis svägerska Madeleine, skulle dyka upp vid halvsju och planen var att vara klara till dess. Och det var vi. Nästan. Så satt vi där och pratade och gick så upp i oss att vi inte märkte att det blev barnprogram, istället för musik, på teven. Så där satt vi och värmde med fjortisdricka och Pettson och Findus.















(Netti värmer med Pettson...)

Senare gick vi ner på Bishop's Arms och lyckades hitta ett ledigt bord där vi kunde dricka stora sejdlar öl och fortsätta vårt prat. Vi var inne i någon genusdiskussion när en ung man, ungefär tre äpplen hög, undrade om han fick göra oss sällskap. Henke hette han, och jobbar på IKEA.














(Netti, Henke och Madeleine)

Han hade vissa (understatement...) svårigheter att komma in i vår diskussion men han ska ha en eloge för att han kämpade tappert. Dessutom undrade han om Netti möjligen kom från Danmark, med tanke på dialekten... "Nä", sa Netti på sitt sjungande dalmål, "jag är från Daaaalarna"... *s* Och sedan uttryckte han stor beundran för Madeleine och gav inte upp ens när hon reste sig med alla sina 178 cm och det visade sig att han bara tydde henne till axeln.

Så småningom drog vi oss (utan Henke) till Zaragon Rock Club där vi sprang ihop med några random vänner/bekanta från Sweden Rockboarden...















(Philla, Netti, Fjump och Madeleine)

... och efter att ha shottat tequila och snackat en stund var det då äntligen dags för Cloudscape att äntra scenen.





















(Mike)

De gjorde en bra spelning, det gjorde de, även om de inte är riktigt min kopp te. Dock duktiga musiker och dessutom attans trevliga grabbar! Om man åker till Progpower Scandinavia nästa helg, på The Rock i Köpenhamn, får man se dem igen. Men jag fick en idé igår... en idé om att se om jag kan få tag på en äckelbillig tågbiljett och åka upp till Stockholm i slutet av den här veckan. Troligen går det inte att fixa (jag har då aldrig sett nån såndär SJ-auktion på Tradera, som varit användbar för mig...) men annars hade det varit fin att bara strosa omkring, gå på lite utställningar, fika och liksom bara njuta av livet. Jag ska i alla fall kolla upp det.

Kvällen avslutades som utekvällar ska avslutas, med ett nattligt skrovmål i en korvmoj. Fast här var det ett Sibylla-kök och de hade faktiskt en vegoburgare. Vad den var gjord av vill jag helst avstå från att spekulera i...

Madeleine skrev på Facebook att hon somnat med kläderna på, hemma hos sig, men Netti och jag fick i alla fall av oss kläderna och hann till och med lite kuddsnack och diverse uppdateringar på gemensamma vänner och lite snack om vår Stockholmshelg (jag har ju födelsedag, då, och det ska högtidilghållas på något vis!) innan vi tuppade av.

När jag lämnade rummet, i morse, för att äta frukost och sedan gå direkt till stationen sov Netti. Hon bara vaknade till så vi hann säga hejdå ordentligt. Smart kvinna som inte bokat ett så aptidigt tåg...

Medan tåget ännu stod på stationen kom en ung man ombord, tillsammans med en äldre kvinna. Han pratade hela tiden och hon bara verkade hålla med. På bordet, vid deras platser, var det fullt med blyertsklotter. Han kommenterade det hela och hans sällskap svarade något lite tystare jag inte hörde och han svarar "Ja, det kan det mycket väl vara... men om det är en kvinna som har gjort det så är hon ingen riktigt kvinna. Ingen riktig kvinna skulle göra så...". Jag sträckte lite på halsen för att se honom lite bättre och utröna om han eventuellt var utvecklingsstörd, eller så, men han såg åtminstone fullt normal ut. Jag ville gå fram till honom och visa att en riktig kvinna inte bara kan klottra utan dessutom kan vara fullt kapabel att sparka av honom knäskålarna. Men jag tryckte bort impulsen och fotograferade istället utsikten mot Vättern.
















Sedan började tåget rulla iväg. Jag satt och såg ut över gammaldags kvarter med bakgårdar och tänkte att de såg ut att ha en skön atmosfär, även om de inte kunde jämföras med de jag brukar se i utkanten av Oslo, och funderar lite på hur det skulle vara att bo sådär. Jag tror jag skulle tycka väldigt mycket om att bo i ett sådant hus, fast inte i Jönköping, då...

Tågresan hem genom ett mörkgrått och regnigt Småland var som tågresor brukar vara nuförtiden. Försenad, alltså. Jag (och mina medresenärer) fick vänta så länge på X2000 i Nässjö att anslutningen i Alvesta hann köra ifrån oss och det blev till att åka buss resten av vägen, och jag var hemma 13.35 istället för 12.20.














(Nässjö station, 26 oktober, 2008)

Givetvis dog telefonen i Nässjö, och strax därefter iPoden, så att jag inte kunde fördriva tiden med att smsa eller lyssna på musik. Vill jag tänka positivt kan jag ju tänka att det är tur att jag är själv så jag inte har någon som väntar på mig som jag inte kan meddela mig med när telefonen helt lägligt somnar i sådana här fall. Å andra sidan hade det varit fint om någon väntat med hett te och en varm kram, när jag kom hem.

Dock klarar jag mig ganska bra på egen hand och när jag gick hem slank jag inom videobutiken (varför kallas det forftfarande videobutik, när man bara vkan hyra DVD:er där..?) och hyrde en filmtriss (No Country For Old Men, En lanthandel i Provence och Into the Wild) och sedan gick jag till Konsum och köpte upp mig på fullkornsskorpor och en burk björnbärsmarmelad, innan jag gick hem och ordnade det lite mysigt för mig. Nu har jag slösurfat och läst lite tidning samtidigt som jag hållt ett öga på en fin finsk dokumentärfilm om ett bluesband och det börjar bli dags för lite mer seriöst softande. Ljus ska tändas, filt ska hämtas och film ska ses. Jag börjar med No Country For Old Men. Ute är det redan mörkt - det märks att vi nu övergått till vintertid...

En sak som jag funderat på idag är, bland annat:

Hur kan det finnas honung som inte är ekologisk? Den är ju en ren naturprodukt. Eller man kanske ska vända på det? Hur kan man säkert veta att den är ekologisk..? Hur garanterar man att bina bara flugit omkring på ekologiska odlingar och smarrat i sig?

Vet ni det, me lovely ones?

... i vilken vår hjältinna är hyfsat matt

Så är jag hemma igen, då. Det kändes faktiskt alldeles okej att kliva av tåget på stationen här i Emmajävlaboda, en smula sliten kanske men också glad och nöjd efter en mycket rolig och fin helg som bjöd på såväl livemusik som stilla kontemplation i en svampskog och långfika på myscafé.

När jag satt på tåget mot bästkusten ringde Peter och hade kommit på att BONAFIDE ju skulle spela i Varberg och var vi sugna, Anna och jag, så kanske han kunde få oss på gästlistan, med hjälp av Micke. Klart vi var sugna! Vem tackar nej till lite skönt bluesbaserad liverock framförd av kompetenta och spelglada skåningar? Inte jag i alla fall. Inte Anna heller.

Morten hämtade upp mig på stationen i Varberg på fredagskvällen och senare dök Anna hem från jobbet, tillsammans med Jocke och Monica och så åt vi gott, drack vin och pratade bort (fast på ett positivt vis, dårå) kvällen. Frampå nattkröken spelade vi Buzz. Nu är ju inte jag någon särdeles spelare (jag spelar ju aldrig teve- eller dataspel) men upplägget var enkelt och t o m jag fattade hur man skulle bära sig åt. Jag fattade det så bra att jag t o m vann en omgång. Den enda omgången, faktiskt. ;-)

På lördagen åkte vi ut i en svampskog, Anna och mej.





















Det var lite glest med trattisar, men det var fint och skönt att knata omkring i skogen och vi fick i alla fall ihop så att det räckte som tillbehör till middagen. Synnerligen god kycklinggryta svängde hon ihop, Anna! Javisst - jag är ju vegetarian, nuförtiden, men orka krångla när jag är gäst hos någon som inte ens visste om det. Klart jag åt kyckling. (Och en smarrig smörgåstårta med lax och räkor på fredagen också!) Jag är ju inte så hardcore. Än. Men vänta ni, tills efter Svenska Höjdarekryssen... då...! ;-) (På kryssen ska jag ju inmundiga en skaldjursplatå - har jag lovar mig själv.)

Under lördagseftermiddagen fick vi, med benäget bistånd av Peter, kontakt med Micke (Bonafide) och så småningom sammanstrålade vi på Valens Custom Shop. Nu var det ju knappast de ljusskyggare elementen i hojvärlden som hade fest men det var i alla fall motorcyklar och mycket svart och läder och... rustik... inredning. Roliga, snälla och förbaskat trevliga människor (utom det mentala kalhygge som stal Annas, och tre andras, dyra jackor...), alldeles för god och billig dricka och en riktigt rolig och spelglad Bonafidekonsert! Tack Peter (för den initiala idén och nätverkandet) och tack Micke och resten av Bonafidekillarna (om ni nu till äventyrs skulle ramla in här i bloggen) för en kul lördagskväll! Möjligen skulle jag låtit bli de sista två groggarna, men de slog på i taxin hem, mest, så det är nog ingen större skada skedd... Dock är det nog dem jag har att "tacka" för mitt något matta måndagsjag... Märkligt det här hur en glad helg straffar sig - inte dagen efter utan dagen efter dagen efter...

Igår åkte jag ner till Falkenberg efter en lat och sen frukost och mötte Johanna i Falkenberg där vi fördrev några mysiga - och soliga! - timmar med att strosa på stan och fika och prataprataprata. Mycket att uppdatera varandra på när man inte ses så ofta, ju. Jag fick också introducerat Bob Hansson för Johanna och lånade henne (nej... gav... jag köpte mig en ny på Pressbyrån i Lund, mellan två tåg) Gunnar.





















(Johanna och Gunnar fikar på Stålboms - en gång i tiden mitt andra hem...)

Gunnar är en lysande roman som sätter igång tankeverksamheten så att jag blir helt exalterad. Det lite roliga, att prata med Johanna om detta, är tajmingen. För Johanna berättade att hon börjat tänka och läsa och fundera mycket på politik, på sistone. Inte minst arbetsmarknadsfrågor, "arbetslinjen" och finanskrisen. Här gör skolan ofta ett stoooort misstag, har jag märkt. Många unga - med alldeles välfungerande tankemöjligheter, goda idéer och vilja och energi till engagemang - tror att politik handlar om hur många ledamöter det sitter i riksdagen, partipolitik, valperioder och annat trist som de får lära sig i samhällskunskapen. Tänk om de istället fick möjligheten att se hur allt är politik, hur det är möjligt - hur det ska vara möjligt! - att faktiskt påverka och hur det mer eller mindre (fast mest mer) vår jävla skyldighet att inte alls acceptera och tillåta utan istället uttrycka vårt missnöje och - viktigt! - tala om hur vi vill ha det!

Lyckligtvis är det sällan för sent att rätta till saker och ting. Och nu är Johanna på gång med något! Härligt! Mamma ska givetvis ge henne lite läsetips och annat... ;-)

All good things must come to an end (nej... egentligen måste de inte alls göra det... men den här söndagseftermiddagen var ju inramad av diverse tågtider, det faktum att jag måste jobba idag och sånna goa grejjer) så till slut satte jag mig på tåget och åkte hem till Emmajävlaboda, då. Ägnade tiden på tåget åt att lusläsa DN, lyssna på min iPod och i smyg betrakta mina medpassagerare. Om en del av dem skulle jag kunna skriva mycket men nöjer mig med att tänka på mannen som satt framför mig på sträckan Lund - Alvesta med sin käresta bredvid sig. Han tittade på henne hela tiden... med ett fullständigt fånigt småflin. Fånigt men rörande. Gulligt var det. Och fånigt. Ungefär som att han liksom inte kunde tro att han verkligen var värd att inte bara få sitta vid denna skapelse utan dessutom få röra vid henne... prata med henne... Kanske lite som Gunnar säger... kanske är även han fylld av det där självhatet som gör att vi liksom inte unnar oss någonting roligt... inte tror oss vara värda någonting fint... Jag hoppas han kommer till insikt om att han är värd det... i tid.

Nu är det måndag igen. Jag mår lätt illa. Det susar lite i mitt huvud. Egentligen vill jag gå hem. Hem och läsa och vila. Men ni-vet-vilka sitter på varsin av mina axlar och petar vasst på mig. Så jag tar väl tag i dagens uppgifter nu. Om en stund har jag lektion med mina små sjuor igen. Idag ska vi ut och jobba med verb, tänkte jag. Simon says...

Stay tuned, me lovely ones. Stay tuned.

... i vilken vår hjältinna hittar ett hjärtebultande kärleksbrev

Jag har en Skrivarkalender. Sorgligt eftersatt. Men jag skriver ju. Varje dag och mest hela tiden. När jag inte skriver tänker jag ofta på att skriva. Jag gör mig inget dåligt samvete för att jag inte gjort alla veckouppgifter. Det gör jag inte.

När jag städade i en pryllåda här i mitt kök hittade jag min skrivbok. Den jag har till kalenderuppgifterna. Det finns en del skriv i den. Ändå. Ju.

Vecka 7/2008 var uppgiften att skriva ett hjärtebultande kärleksbrev. Jag valde att skriva det till... nej... inte till en Kärlek... utan till en Vän... en Vän som jag får så mycket av... som jag också hoppas får av mig... Så här skrev jag... och vem vet - kanske läser just du den här bloggen just idag... och känner igen det? För... jag skrev det inte bara för boken. Jag skickade det också. I ett sms. Efter ett samtal som för mig var som en livboj som låg där och guppade... när jag i en blandning av desperation... frustration... vredesmod... dragit på mig en alltför tunn jacka över min korta kjol och sprungit ut i mörkret och vinterkylan... en livboj... som jag fick syn på... nådde med fingertopparna... kom närmare... och höll mig flytande på... Så här skrev jag:

Du...
Jag ville inte prata med dig för att du är en vanlig människa.
Jag ville prata med dig...
för att du är en av de klokaste personer jag vet,
för att du är en fantastisk vän
och för att jag tycker väldigt mycket om dig.