... i vilken vår hjältinna drömmer

Jag har fått erbjudande om att få delta i en väldigt spännande resa. En resa jag drömt om i flera år. Kanske, kanske kan min dröm bli verklighet i en inte alltför avlägsen framtid. Jag funderar över hur jag kan strama upp min budget och hinna spara ihop det som behövs. Här nedan är några bilder från mitt tänkta resmål; tänk så spännande om jag kunde ta egna framöver!

Om resan blir möjlig, kan den också innebära en avstickare hit:

... i vilken vår hjältinna har lite småtråkigt

(Näckrosor i Bogstavannet)
Jag hade satt telefonen på väckning strax före sju, i morse, för att fixa med tvätten. När telefonen började spela Aïcha och jag sakta vaknade till liv hade jag inte en aning om var jag befann mig, först. Jag antar att det blir så när de nätter jag tillbringat i min egen säng, den här sommaren, kan räkna på mina bägge händers fingrar.

Jag kom hem från Kil igår. Helgen avlöpte väl. Det var najs att träffa och umgås med syrrorna och t o m träffa mina föräldrar för ett par korta fikor. Känns bara som att vi inte har så mycket att prata med varandra om och i det finns det en sorg. I all synnerhet som det finns saker jag skulle vilja fråga dem om. Frågor av såväl existentiell art som förklaringar till minnesfragment som jag inte kan hitta kontexten till. Peter säger att jag ska göra det innan de dör, eftersom det blir svårare sedan. Det vet jag ju redan, och han har givetvis rätt. Kanske kommer det ett tillfälle då jag kan sitta ner och prata med dem om dessa saker. Kanske inte.

Oslo var varmt, soligt och roligt. Jenny jobbade ett par pass, och vid ena tillfället följde jag med för att se vad det är för ställen hon jobbar på. Hon har ju en och samma arbetsgivare, men verksamheten bedrivs i ett par olika festvåningar; dels på Eckbo och dels på Bogsta Gård.
















(Bogsta Gård)
Bogsta är ju hur pampigt som helst - som ett litet slott. Men jag gillade Eckbo klart bättre. Historierna som Jenny och hennes kompis drog om hur det spökar där gjorde ju inte saken sämre!
















(Eckbo)
En av dagarna hade vi ambitionen att ta oss ut till Bygdøy och turista på muséerna därute, men vi kom inte längre än till Frognerparken där det var svalt och skönt att sitta under de stora träden och bara prata och sedan ta en god fika på en servering. Bygdøy ligger ju kvar tills nästa gång...
















På fredagen åkte jag till Malin (yngsta syrran) i Kil och där slöt andra syrran, Cia, upp. På kvällen var vi ute på Arena och käkade och hade det allmänt mysigt. Helgen tillbringades sedan i ganska slackig stämning med småungar, svåger och två korta föräldrafikor, som sagt.

Eftersom jag gjorde en sen bokning av tåg hem från Kil hade jag valt en polackvariant (billigast tänkbara) och fick därför byta fem gånger. Men... under över alla under... jag kom hem i utsatt tid. Utan missöden. Det är så man kunde bli religiös. Eller... kanske ändå inte.

Frågan nu är vad jag ska hitta på. Ryggan uppackad, tvätten avklarad, växterna lever och lägenheten är ju städad. Jag skulle verkligen behöva komma igång med min träning, men det är svårt att motivera mig utomdörrs när det blåser friskt och enstaka regnskurar dränker allt. Jag har åtminstone förnyat mitt medlemskap på gymmet och kollat upp när poweryogan drar igång, igen (september). Alltid något. Jävelmotionsjävelcykeljäveln står i förrådet. Där ska den stå ett bra tag till. Kanske drar jag mig ut på en powerwalk framåt eftermiddagen. Time will tell.

Jag har småtråkigt. Funderar på filmfestival. Jag har faktiskt några rullar härhemma som jag borde se. Eller kanske jag skulle köra ett LoTR-maraton? Sticka det sista på det plommonfärgade projektet? Sy något? Eller bara försmäkta. Emmajävlaboda bjuder inte på några som helst muntrationer, just nu. Jag får inte roligare än jag gör mig. Jag får väl hitta på något, då...

Arrivederci, me lovely ones...





















(Hittegods, Västra Torggatan, Karlstad)

... i vilken vår hjältinna dyker upp

Hojhoj, me hearty ones!

Jag är hemma nu. Eller... nej... jag är inte hemma. Men... inte heller särskilt borta. Synnerligen närvarande, skulle man kunna säga.

Burg Herzbergresan var synnerligen lyckad, i år! Visst regnade det lite emellanåt - men vi pratar normala juliregn och inga syndafloder. Det var bara roligt att få någon användning för min knallgula regnrock och mina rödrutiga gummistövlar, ju! Jag såg mer festivalmusik än på Sweden Rock och den musik jag såg (eller snarare hörde, om vi nu ska vara korrekta, och det kanske vi ska?) var kanonbra! Dessutom åt jag god vegetarisk mat, drack såar av gott vin och sov som en prinsessa i Camp Funkbussen. Men resan hade varit mycket torftig om jag inte hade gjort den i det bästa av sällskap, ändå! Det har skrattats och pratats allvar och gjorts nya, trevliga bekantskaper och druckits kaffe och umgåtts och det har varit mycket spontanmusik av det akustiska slaget, då vi hade med oss inte bara lite instrument utan dessutom folk som kunde traktera dem långt in på morronkröken. Som grädde på moset/smör på fläsket/lök på laxen dök det dessutom förbi folk och jammade ibland. Eller bara slog sig ner och pratade en stund - nyfikna som de var på ett gäng galningar som åkt i en 13 meter lång, turkos funkbuss ända ifrån Sverige för att uppleva hippiefestivalen!

Festivalen innehöll, som sagt, många musikaliska höjdpunkter - och roligast tycker jag är när jag får bli överraskad av något nytt och spännande. Två sådana överraskningar var japanska Gocoo:

... och franska Lazuli (jag tänkte serverat en direkt länk men det vill inte macen jag lånat och skriver på, och jag orkar inte bråka med den, men gillar ni Cassiopé så är det ju bara att söka vidare själva!).

Alla var inte så imponerade, dock. En av grannarna - en tysk herre i 60årsåldern, med ett slitet lejongosedjur under armen (genom vilket han dessutom tidvis kommunicerade via, med oss...) ansåg att congas inte ska spelas i baktakt och han hotade med att bränna upp bussen om vi inte slutade. *fniss*

Nu är det tvätt, vila (vi kom hem till Sverige vid ett-halvtvå igårnatt och efter att så småningom ha hamnat i säng sov jag till halvtvå igår eftermiddag), grillning, slösurfande, mera tvätt, en och annan balja kaffe, Goda Samtal, disk, någon kompisfika och lite annat som står på tapeten innan det är dags att dra till Tolgstock. Om Tolgstock ska jag berätta mer vid ett annat tillfälle.

Puss, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna beger sig

Då sitter jag här med mitt nybryggda Pasión Colombia och nyheter på radion. Packningen står i hallen, blommorna är vattnade och sängen är bäddad. Jag har hatkärlekens Ulf Lundells Nu har jag förpackat min längtan i huvudet och eftersom enda sättet att få ur den är att köra den högt, högt på stereon så gör jag det också. Melodin är stillsam och nästan lite trevande och texten ganska klok:

Nu har jag förpackat min längtan
och gömt paketen i en vrå
För jag fann snart under min
väntan
att det nog skulle bli bäst så

Det ösregnar ute. Det syns på gräsmattan att det är en bra sak. Genast ser den grönare och gladare ut. Jag hoppas bara att regnet ger med sig tills ikväll. Paraplyer på konsert är ingen hit.
Och vad jag ser fram emot Chaka! WOHOO!

Ha det riktigt skönt, me lovely ones! Det ska jag ha!

... i vilken vår hjältinna skitit i konvenanserna

Här där jag bor har vi en stor, grön och väldigt fin bakgård. Den har stora öppna gräsytor, en fin damm, en stor och rolig lekplats, grillplatser, en rejält tilltagen odlingslott (som sköts av en liten söt farbror) och dessutom gränsar hela härligheten mot en dunge, i väster. En dunge, med ekar och björkar, som så småningom övergår i den småländska urskogen.

På odlingslotten påtar lilla söta farbrorn mest hela dagarna och på lekplatsen leker barn. En och annan tar sig ut för att grilla, på helgkvällarna, och de två "lusthusen" är ett välkommet ställe för rökare som inte vill röka inomhus eller från sina balkonger. Någon enstaka gång kan man se någon som lägger ut en filt och sitter och fikar på gräsmattan. Men... man solar inte på gräsmattan. Nej. Det gör man bara inte. Tills idag, då. Molnen bjöd på tillräckligt många solgluggar för att jag skulle bestämma mig för att upprätta base camp ute på gräsmattan medan jag hade tvättid. Det kändes lite ensamt och nästan... konstigt. Men... vafan... det är sommar! Solen sken! Jag har semester! Och gräsmattan är stor och härlig. Jag skiter högaktningsfullt i denna outtalade "regel"! Och jag hoppas jag startat en ny trend och att där kommer att vara fullt av solnjutare när jag kommer tillbaka från Tyskland!

Tyskland, ja. Imorgon lämnar jag Emmajävlaboda ett tag igen, för ett nytt äventyr. Det är märkligt hur lätt det känts att vara här några dagar, nu när jag vetat att jag snart ska iväg igen... Det har känts riktigt gott och trivsamt, faktiskt. Och jag har inte haft tråkigt. Tvärtom! Jag har haft fullt upp med allehanda pyssel, tvätt, städning, läsning, funderande, tänkande och musiklyssnande.

Och jag har packat. Ja, jag har packat klart. Trots att jag inte åker förrän imorgon, så har jag packat klart redan ikväll. Möjligen är detta ett personligt rekord i tidig-packning... Jag försöker verkligen minimera min packning även om jag ska vara borta i 10 dagar och både täcka in lite storstadsstrosande, knottfestival i skånsk skog och ett tyskt hippie convention, där det kan bli över 30 grader varmt (eller tokregna)... Jag tycker jag har lyckats ganska bra, faktiskt. Jag klarar mig på handväska (som inte alls är en handväska utan en snygg röd med bred rem att hänga tvärs över bröstet) och min mellanstora ryggsäck på typ 40 liter. Det känns bra. Sedan måste jag ha med mig en kasse till, men den innehåller dels en tröja som Peter glömde hos Anna på midsommar och som hon skickat med mig, och dels fyra fleecefiltar. Hela, varma och färgglada men en smula solblekta vilket gör att jag donerar dem till bussen. Det kan vara skönt att ha på nätterna när vi sitter och myser vid vårt camp och när vi åker hem kan vi slänga dem om de blivit alltför sunkiga. I kassen slängde jag ner ett par conversekopior som också åker i närmaste container när vi åker hem.

Kvällen har jag tillbringat mestadels i soffan med det plommonlila projektet (I see a light at the end of this tunnel...), teven och lite tända ljus. Jag kollar på teven med ett halvt öga och blir inte så lite förbittrad på en iransk mansgris med fem fruar... Sedan ser jag ett program om höghöjdsklättring...

Tankarna glider mestadels omkring. Jag känner mig inte alls ensam, fast jag är själv. Däremot längtar jag efter närhet. Behöver den. Akut. Nu är det ett tag sedan sist, igen. Varm hud mot min. Armar om mig. Någon att själv hålla om hårt. En halsgrop att andas i, ett hår att begrava ansiktet i. En rygg att låta min hand glida sakta över. Den nakna förtroligheten. Muskler som efterhand slappnar av. Mjuknar. Att somna så... och vakna i natten. Sträcka ut handen och känna att det är någon där. Någon som drar mig till sig... håller mig i ett fast grepp... och så sover vi vidare. Sedan vakna. O-själv. Ligga kvar. Tyst. Lyssna till andra andetag än mina egna. Kanske väcka varsamt. Eller... inte. Istället glida ur sängen... ljudlöst... smyga ut i köket... sätta på kaffet. Dra igen sovrumsdörren och sitta i förmiddagssolen på balkongen... dricka kaffet... lägga näsan mot huden på min arm och känna hur min hud håller kvar doften av någon annan... blunda. Bara vila i ögonblicket... Det längtar jag efter. Det behöver jag. Nu.

... i vilken vår hjältinna är klar

Jag har packat. Det tog 10 minuter och min packning går lätt ner i min minsta ryggsäck. Och den är inte ens full. Innehåll:

- Jeans
- två t-shirts (och ett spaghettilinne, ifall det blir riktigt soligt)
- en luvtröja
- underkläder/strumpor
- en extra handduk (Enligt Liftarens guide till galaxen är man förberedd för vad som komma må, om man medför en handduk på sina resor)
- necessär
- laddare till kamera och mobil
- ett litet hopfällbart paraply

Jag har för avsikt att få ner en 8-koppars ståltermos fylld med kaffe också - så att jag och mentorskollegan Bosse åtminstone klarar oss ner till Ystad. Och på hemvägen knôr jag ner två liter singelmalt.

That's it, tror jag. Och så har jag festivalhandväskan (genrep inför SRF) med mig, innehållande pass, mobiltelefon, plånbok, kamera, sminkväska och annat livsnödvändigt.

Saker jag valt bort är:
- min Nikon D70 (jag tar med den lilla Ixus 50:n, istället)
- mp3spelaren, eftersom den ska laddas via USB-port och laptopen också får stanna hemma
- bok (jag köper kanske en istället)

Dessutom har jag vattnat blommorna. Det var ett tag sen sist, men nu står de sig säkert ett par veckor till. Och så länge ska jag ju inte vara borta, då. Och jag har fyllt på kortet. Laddat plånboken med lite zloty som låg och skräpade här.

Program:
Tisdag: Buss till Ystad, färja till Swinouiscjie (reservation för stavningen som jag inte orkar kolla upp) och nattåg till Krakow
Onsdag: inkvartering på centralt beläget hotell, stadsrundvandring, lunch, besök i saltgruvor (det är inte jag som gjort upp programmet, mind you...), middag och antagligen ett jävla röj (på eleverna) på hotellet hela natten
Torsdag: frukost och utcheckning, Auschwitz I, lunch, Auschwitz II/Birkenau, middag på stan (Krakow, tror jag?), nattåg till Swinouijscie (jag testar den stavningsvarianten också)
Fredag: frukost på färjeterminal, 4 timmars väntetid (måtte det bli sol) och sedan färja till Ystad och buss till Emmaboda. Hemma vid midnatt.

Det blir säkert... kul.

Nu ska jag dricka te och slösurfa.
Var rädda om er, me lovely ones. Jag är hemma på fredag kväll (sent) igen.

... i vilken vår hjältinna skjuter upp

(Street art, Lund)
Hemma igen. Jag har haft några helt ljuvliga dagar på Framsidan. Det kändes inte särskilt roligt att kliva av tåget här i byn och traska hemåt. Mitt hem är mysigt och fint och imorgon är det jobbvecka igen och våren har hunnit övergå i sommar. Men det känns inte riktigt okej. Att vara här, alltså. Det är nog som Bästaste A sa i telefon för en stund sedan... jag är på väg.













Festen igår var precis sådär lyckad och rolig och försommarmagisk som jag hade hoppats den skulle bli.













Varm, skön stämning med roliga och trivsamma människor i allmänhet och några Vänner i synnerhet.













När det blivit mörkt kändes stjärnhimlen så nära att man nästa kunde ta på den, sådär lite utanför de värsta ljusföroreningarna. Jag gick ut på framsidan, en liten stund, och la mig på en trave ännu lite solvarma byggstenar och tittade upp mot stjärnhimlen och lyssnade till fåglarna i nattmörkret. Näktergalen hade hyfsad konkurrens av Judas Priest på andra sidan stallbyggnaden...

















Sedan joinade jag de andra igen och glammade till framåt morgonkvisten. Då var det fint att hitta nästan som ett lönnrum och stänga in sig i och utbyta tankar och förtroenden innan sömnen kom smygande och de sista tappras bubbel och babbel ute i köket - som vid det laget övergått till politisk diskussion - tonade bort.













En stor del av dagen idag fördrevs ute i solen på bakgården med kaffe- och vattendrickande och Panta Rei, Neil Young och Anders F och avslappnat snack.

















En tupp, stor som en grand danois, spatserade omkring och såg respektingivande men visade sig gilla limpmacka.

Smolket i bägaren var den idiot som dundrade förbi i kvällsmörkret igår och körde på en liten misse (Fröken Smillas bror) så att den bröt benet på ett så skumt sätt att veterinären idag rekommenderade P & E att faktiskt låta avliva den i stället för att försöka laga ihop den. Hur kan man köra på ett djur utan att stanna och se efter hur det gick?

Frampå eftermiddagen åkte jag med Bästaste P in till Lund. I väntan på mitt tåg åt vi italiensk glass, drack kaffe och småpratade. När jag skulle köpa biljett visade det sig att det inte fanns plats på tåget. Vad göra? Jag klev helt sonika på och avsåg att lösa biljett direkt på tåget. Detta innebar att jag givetvis inte fick någon plats utan tillbringade 2 timmar och 16 minuter på golvet precis vid av- och påstigningsdörrarna. Lite tungt för mig som hoppades på att kanske får ett par timmars sömn... Å andra sidan var det så knôkafullt med folk att de två konduktörerna liksom bägge trodde att den andra kollade min biljett och sålunda åkte jag -Ära vare Buddha - Lund - Emmaboda gratis. JÄJ!

Men nu är jag, som sagt, hemma igen och det känns inte bra. Inte bra alls. Jag måste göra något åt detta. När jag kommer hem från Polen ska jag lägga in en överväxel på jobbsökarfronten. Kanske t o m söka helt andra jobb än lärarjobb? För flytta utan att ha fått nytt arbete känns inte som en smart sak att göra. Såvida jag inte får den där tvåan på Möllevången. Det är ju bara jag och 1174 andra som anmält intresse...

Och här slutar min blogg för idag. Nu har jag ännu en stund skjutit upp det trista arbetet med att packa ur min ryggsäck. Men det måste göras. Imorgon kväll ska den packas om för nästa äventyr! Och när jag packat upp ska jag ta mig ett skönt skumbad och sedan krypa i säng.

Stay cool, me lovely ones, och tipsa mig gärna om jobb på Framsidan... ;-)

... i vilken vår hjältinna blir informerad

(Taggtråd i Stutthof...)
Idag var det info om Polenresan. Eftersom det tidigare inte varit aktuellt för mig att resa, har jag fetignorerat all info i den vägen, tidigare. Idag var det dags att ta reda på vad jag behöver veta. Vad jag nu vet är att det blir ett mycket späckat program, men jag tror det blir bra. Buss till Ystad, färja till Swinoujscie, nattåg till Krakow, frukost, utflykt, lunch, saltgruvor, middag, kvällsröj, sova (?), heldag i Auschwitz-Birkenau, middag, tidsfördriv, nattåg till Swinoujscie, väntan på färja till Ystad, buss hem till Emmaboda... GAH... Men... det blir BRA. Bara en sådan detalj som att alla lärare får enkelrum på hotellet i Krakow. Skönt att slippa dela med någon som snarkar, gör morgongymnastik eller vill prata halva natten. Mycket skönt. Jag vet också att alla måltider är inkluderade och att man får fotografera även i Auschwitz. Jag ska ta med min Nikon. Och när jag åker hem ska jag köpa upp mig på lite god whisky. Detta låter mycket världsligt - och det är det också - men jag tror att besöket kommer att bli mycket intressant. Jag hoppas bara att intrycken inte försvinner i allt praktiskt runtomkring.

Jag har tidigare besökt det betydligt mindre lägret i Stutthof, några mil öster om Gdansk, och det gjorde starkt intryck på mig. Tyvärr sägs det om Auschwitz att där ofta är så många besökare och sådan ruljangs att det mer är som en makaber temapark än en plats för eftertanke och kontemplation. När jag var i Stutthof var det eftersäsong, jag kom dit ett par timmar innan stängningdags en vardagseftermiddag och var i princip ensam i hela lägret. Att gå där tyst och liksom bara ta in...

I övrigt har dagens bara rusat förbi och det återstår en arbetsdag den här veckan. Nästa vecka har jag tre undervisningsdagar, en studiedag i Lund och en ledig dag i Helsingborg. Veckan därpå jobbar jag måndagen, är i Polen resten av veckan, sedan två hela jobbveckor, en helt ledig vecka (SRF-veckan) och sedan avslutningsveckan. Hur ska jag hinna allt som jag tänkt? Huff...

... i vilken vår hjältinna b(l)uesat lite

I morse vaknade jag i Helsingborg, och åt en stillsam, myspratig frukost och här sitter jag nu i lugn och ro i min sköna tevesoffa, med en styck Fröken klistrad på mig. Jag är inte så lite matt ikväll. Det har varit ett minst sagt intensivt dygn. Vänner, musik, öl, vin, mer musik, skönt snack, ännu mer musik, dans, glam, värme, glädje och mycket fniss, skratt och förtrolighet. Att sova var det inte tal om. Inte särskilt mycket i alla fall, så tågresan hem var tung... Jag hade tänkt slumra, men kunde inte riktigt koppla av. Sätet på Pågatåget var alldeles för obekvämt, och när jag bytt tåg i Hässleholm hamnade jag bredvid en av mina elever och hennes kompisar och de bara TOK-flamsade. Jag kunde inte låta bli att skratta åt dem, när de satt och smygfotograferade den söta ynglingen på sätet mitt emot mig, med sina mobiltelefonkameror...

Det var skönt att komma tillbaka till Byn, svänga inom Konsum och köpa en pizza att värma i ugnen och sedan gå hem och äta den och så avrunda med popcorn... Jag undrar varför man inte bara "behöver" salt (vilket ju är lätt att förklara) utan också fet mat, när man är lite dagen efter? Pizzan var inte särskilt fet, men att äta en soppa eller en sallad fanns liksom inte på kartan...

Efter maten och lite slösurfande tog jag ett varv med dammsugaren, städade badrummet och torkade golven i ett ryck av plötslig energi och sedan belönade jag mig själv med ett långt, varmt bad och TransSiberian Orchestra som soundtrack till det.

Världen är annars bra liten, nu igen. På tåget ner mot Hbg klev en man på tåget, med lite halvrufsigt hår, ryggsäck och frånvarande blick. Min gamla lärare från kurserna i religionsvetenskap! Eller... gammal och gammal - han är yngre än jag... Numera undervisar han på universitetet i Växjö, och jag ville gärna frågat honom om hur det ser ut med D-kurser i rel.vet där, nu... Men det var inte riktigt läge för det (trångt och bökigt på tåget) så vi bara småpratade helt kort. Roligt att se honom igen, dock, han är en helt fantastisk föreläsare och jag har många roliga minnen från hans kurser! Inte minst den där gången när vi upptäckte att han brukade ta av sig sandalerna och trampa omkring barfota bakom det stora bordet i föreläsningssalen. :-D Blev sugen på att ta upp studierna igen - om än på halvfart.

Snart är mitt påsklov slut. Det har varit ett fint och bra lov där jag inte bara gjort det jag tänkte och planerade utan också upplevt saker jag inte hade ens vågat hoppas på! Nu ska det bli roligt att gå tillbaka till jobbet och möta mina elever igen och kämpa tillsammans ett tag till!

Men en dag återstår - morgondagen! - och även om den blir en timme kortare, tack vare sommartiden, så ska jag utnyttja den väl. Jag tänkte bland annat ta mig en milslång promenad och både få mig lite träning och se om det finns några vårtecken ute i skogen. I Helsingborg igår såg jag i alla fall vitsippor, uppe i Hälsobacken. Bästaste A skulle fotografera mig med dem, men jag misstänker att bilden blev lite suddig och att blommorna skymdes av en FUN Lightflaska - fylld med mycket FUN och lite Light... ;-) Så ska jag sova middag med Fröken, ringa ett par roliga samtal, laga mig en god middag och ägna några timmar åt DN. Är lite sugen på ett yogapass, också...

Och kvällen är ju inte slut här; det är dags att laga sig lite te , se den japanska filmen på SVT2 - Zatôichi och fortsätta sticka på min tröja. Nu vill jag ha den klar!

À demain, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna somnar om och om och om

Visst är det lite konstigt; hela veckan har jag vaknat tidigt (dvs mellan 7 och 8) alldeles av mig självt. Dessutom har jag haft svårt att somna om, vilket inneburit att jag klivit upp vid dessa tidiga timmar, min ledighet till trots. Men... idag hade jag satt telefonen på väckning (vid 8) för att hinna ordna med lite saker innan jag åker till Falkenberg. Och vad händer då? Jag är dödens trött... snoozar fem minuter... vaknar... snoozar en kvart... vaknar... snoozar... och kommer ur bingen först vid tjugo i nio. Och är hur seg som helst. Gah!

Men nu sitter jag i alla fall här vid mitt köksbord, dricker nybryggt Blue Java och lyssnar på P1-morgon. Det talas om vårdnadsbidrag. Jag har svårt att se vitsen med det, faktiskt. Det är för lite ersättning för att det ska fungera för de flesta. Det är inte många som har råd att avstå en så stor del av den ena inkomsten att de kan stanna hemma hos sina barn. Så i vilket inkomstskikt blir det flest som tar möjligheten? Och vems inkomst blir det som dras ner om en familj ändå väljer denna lösning? Givetvis den lägsta så avbräcket minimeras. Och vem har vanligen den lägsta lönen? Just det; kvinnan. Vilket innebär att papporna ångar på som vanligt och mammorna stannar hemma. Det är ett system jag inte gillar.

Det är roligt och skönt att se att så många pappor är delaktiga på ett jämställt vis, i sina barn. Men de är inte ens hälften, vågar jag påstå. Fortfarande 2008 finns det ett [alltför] stort antal män som anser att mammor är bättre på det där med barnen - även när de slutat ammas. Och sedan står de där - jätteförvånade och en smula bittra - och känner sig utanför och menar att de inte släppts in i föräldraskapet. Men de kunde väl klivit fram, föffan? De kunde väl satt ner foten och sagt ifrån? Krävt sin rätt? Krävt barnens rätt till bägge sina föräldrar? Men nej då... de väljer offerrollen...

Jag går igång lite på det här eftersom mannen som är far till mina barn verkligen vägrade vara med och ta sitt ansvar. Och där handlade det inte om att han inte "släpptes in" utan han verkligen ville inte. Visst - han tog ut de där obligatoriska och ej överlåtbara 10 dagarna som ska tas ut när bebisen är ny. Men han jobbade ändå. Och åkte och fiskade eller spelade golf. Eller donade med huset. Alltmedan jag fick ta hand om allt som hade med barnen att göra. Inte ens när jag bad honom, eller tjatade, så gjorde han något. Han tyckte det var äckligt med bajsblöjor. Som om inte jag också gjorde det? Möjligen kunde han tänka sig att "passa" barnen en stund om jag t ex åkte och storhandlade. Eller om jag förberett kvällsmat och sett till att de var badade och torra när jag åkte iväg. Så kom inte och snacka med mig om att inte "släppas in".

Men... kunde jag inte bara släppt allt och dragit iväg till en kompis eller simhallen eller på bio i alla fall och låtit honom stå där med allt, då? Visst kunde jag det; men jag ville inte att våra barn skulle bli slagträn i något som jag tyckte vi skulle deala med. Jag ville inte ta risken att komma hem till en ledsen bebis som fått somna med blöta blöjor eller liknande. Så en viss del i det hela hade jag ju själv. Eller så tog jag helt enkelt ett vuxenansvar.

Men just pga mina erfarenheter - och för att jag ser liknande mönster i så många andra fall - så är vårdnadsbidrag något jag verkligen inte tilltalas av. Jag hoppas att jag också ingjutit tillräckligt med sunda tankar i mina barn för att de inte ska falla för detta den dag det skulle kunna bli aktuellt.

Samtidigt tycker jag det är en bra och underbar sak om mammor och pappor har en chans att tillbringa så mycket tid som möjligt med barnen när de är små. För det liksom bara visslar till och så har de självdeklarationer, jobbiga chefer och soppatorsk. Och då undrar man vart tiden tog vägen...













Nu har jag inte tid att sitta här och filura mer. Jag ska ta en dusch och bädda och fixa lite och sedan lär jag väl få packa ner lite saker i ryggan innan det är dags att resa västerut med dotter och katt. Jo - fröken får följa med. Och hon vet inte om det än, men tanken är att hon ska stanna några veckor hos Johanna så att jag får lite friare händer härhemma. Dels ska jag ju åka iväg någon mer helg (eventuellt två) och dels är det ju en del flyttstök på gång. Lugnast för både mig och Fröken om hon inte är hemma då.













Stay tuned...