... i vilken vår hjältinna tänker på det här med att längta - och en slags saknad

*tänker*

... i vilken vår hjältinna tänkt

Frank Zappa sa många kloka saker under sin alltför korta levnad. En av de mest huvet-på-spikiga sakerna han sa var:

The mind is like a parachute.
It only works if it's open.

Jag säger bara: Amen to that, Frank.

... i vilken vår hjältinna haft en fin dag

Solen stannade kvar hela dagen och det kändes gott att klassrummen blev ljusa och så varma att vi fick öppna alla fönster på vid gavel.

Nu har jag äntligen träffat alla mina nya grupper och elever och ska man döma av första intrycket blir det här en fin och rolig termin. Vilka sköna ungar! Alltifrån de långhåriga filosofräklarna i nian till de hundvalpssöta pyttesmå sjuorna. Dagar som den här känner jag att jag verkligen hittat rätt sysselsättning i livet!

Mia är fortfarande sjuk och efter eftermiddagskonferensen kände jag ingen vidare motivation att dra till gymmet och trängas med folk, på egen hand. Alltid tjockt med folk efter fem och eftersom jag vet att Chrilles snullna syrra alltid tränar efter fem hade jag behövt Mia som lite moraliskt stöd. Inte för att jag är rädd för den där syrran, men det är jobbigt med någon som fetblänger hela tiden. Då är det gott med en kompis att luta sig mot.

Istället för gymmet fick det bli min sköna powerwalkmil uppe i skogen. Det var varmt, soligt, grönt och syrsorna spelade i dikena. Det skulle kunna ha varit en ljuvlig sensommarkväll... men något i luften och ljuset gör att det ändå känns att det är... höst.

Väl hemma tog jag en varm dusch och sedan lagade jag fullkornspasta och rörde ner keso mini, fint hackad rödlök och grönt. Åt sakta och lugnt och slösurfade lite. Nu har jag tittat på en film om samtidsarkeologi, faktiskt attans intressant. Nyheterna också. Orkar inte med att titta på Singelmammorna - jag har själv varit enastående mamma och nu är jag bara enastående och det är fan inte så roligt alltid, som en del försöker få det till. Det finns de som hävdar att singellivet är det enda rätta... att de värnar så om sin frihet och inte vill ge avkall på den... och så finns det de som jagar som galningar. Jag är väl mittemellan; jag varken gillar att leva ensam eller jagar.

Men jag släpper inte vemsomhelst över bron. Fast jag borde nog göra det, faktiskt. Finna någon - inte vemsomhelst! - att släppa över bron. Men var? Och - knäckfrågan! - hur? Jag vet inte hur man gör. Eller var man hittar värdiga prospects. Och regga sig på någon dejtingsajt på nätet... haha... nä, det är inte min bag. Då får det hellre vara. Det ordnar sig väl. Kanske..?

Vafan skulle jag börja tänka på det för? DÄM. Jag har ju släppt Någon över bron. En gång till. Men... Det är just det; men...

Varför, me lovely ones, kan inte livet ibland bara få vara enkelt?

... i vilken vår hjältinna funderar på om det är tanken som räknas

Enligt Stefan Einhorn, som jag såg intervjuas av Fredrik Lindström igår (Kunskapskanalen är kanon, Cal!), så är det inte alls tanken som räknas, utan handlingen. Jag kan köpa det, faktiskt. Mina medmänniskor, nära som mindre nära, blir knappast upplyfta eller hjälpta av att jag tänker på dem. Men kan jag göra något positivt, om det så bara är att säga att jag tänker på dem, eller finnas där för att lyssna, uppmuntra eller göra något snällt (jag gillar Fredriks inpass om att ordet snäll inte alls är relaterat till enfaldiga, idisslande kor utan att det är härlett från snille!) så är det något positivt. Kanske är det därför jag blir så frustrerad när någon jag bryr mig mycket om inte mår bra, eller har bekymmer av något slag? Jag vill göra något, men det är inte alltid det låter sig göras. Likadant när det gäller mina barn. Där tror jag helt på den goda handlingens princip, liksom tanken att saker jag gör som kanske inte ger utdelning som är synbar för mig kanske ger utdelning på annat håll och s a s fyller på världspotten av snällhet (i dess rätta mening - jag är faktiskt lite rädd för kor, de är lömska varelser).

Exempel: Framförallt mina två äldsta har varit ute en del och sett sig om i världen. Matilda var bara 19 när hon reste iväg ensam till Cooköarna och sedan Nya Zeeland. Vänner till mig undrade hur jag kunde sova på nätterna. Men jag inte bara sov på nätterna, jag sov gott. Dels har jag ju alltid försökt se till att mina barn vuxit upp till självständiga människor (och i vissa avseenden har jag lyckats, även om viss finslipning kvarstår på sina håll... :-)) och dels velat utrusta dem med god självbevarelsedrift parad med sunt förnuft. Så jag var inte alls orolig, faktiskt. Dessutom; om det nu vore så att mitt Hjärta låg strypt i ett dike, eller hamnade i rejäl knipa med mindre fatal utgång, på Nya Zeeland, så skulle hon inte vara hjälpt av min oro, i sig.

Däremot tänker jag ofta att om jag gör snälla saker mot andra - fullständiga främlingar, rentav - så kanske någon annan därute i vida världen gör något snällt för någon som för dem är en fullständig främling, men som råkar vara mitt barn, eller någon annan jag bryr mig väldigt mycket om. Det är ganska så i linje med de tankar Stefan Einhorn har, om jag uppfattade honom rätt.

Handlingar är dessutom konkreta, reella. Tankar är mer luriga - ibland blir de inte mer än just... tankar. Och då riskerar de att falla platt.

Idag hade jag tänkt att jag - efter dryga 3 mil på jävelmotionsjävelcykeljäveln och därefter följande dusch och frukost och lite pysslande - skulle ta med mig min lilla digitalkamera och ta en skön vårpromenad i solens sken (jag låtsas att det är vår, fast jag vet att vi bara nått hälften av mars, än), uppe i Krysseboda. Men det blev inte så. Istället fann jag mig ångandes på i jävelfart (varför kan jag aldrig göra något normalt?) och plötsligt hade jag klippt 8 km på en timme. Det är rätt bra fart, det. Och inte ett kort blev taget. Det blir inte alltid som jag tänkt...