... i vilken vår hjältinna prokrastinerar

Det ringde på min dörr. Jag gick för att öppna. Utanför stod en god vän med en krya-på-dig-prickasent. Ett kanonsnyggt armband i svart och silver, med små strassbesatta döskallar på och med en skön tyngd när det sitter på min arm. Vilken omtanke. Förtjänar jag verkligen den? I vilket fall blev jag mycket glad och rörd av om- och påtanken! Jag försökte plåta härligheten men ljuset ville sig inte så skärpan blev tråkig. Kanske lyckas jag bättre i dagsljus i morgon.

Tack, rara du!

Strax efter skulle jag gå ner och starta tvättmaskinerna. Just när jag sorterat klart och var redo att gå ner upptäckte jag att jag glömt köpa tvättmedel. Orka gå till affären, tänkte jag. Men ner till tvättstugan orkade jag gå och upptäckte att jag faktiskt kunde skjuta tvätteriet framför mig, även om det bara är tills imorgon eftermiddag. Jag blev inte direkt ledsen för det, utan firade det med ett glas vin och ett samtal med en Anna.


Tror jag ska skajpa med Matilda nu. Bara hon inte ber om hjälp med något matteproblem igen. Hmm...

... i vilken vår hjältinna har långfikat

Nästan-grannen Ingalill kom ju över och vi satt länge, länge på balkongen och drack kaffe, åt bananmuffins och pratade, pratade, pratade. Så mysigt. Till slut var vi lite hungriga. Ingalill föreslog pizza, men jag kontrade med nybakt bröd och te i köket. Tända ljus, mera prat och jag fick en spännande tjuvkik på en sak Ingalill hade tagit med sig. En väl använd eftermiddag och kväll.

Brödet jag bakade blev precis så som jag hade tänkt att det skulle bli. Ganska salt (generöst med salt i degen och så toppat med lite flingsalt) och med god smak av oliverna, de soltorkade tomaterna och en försiktig arom av rosmarin. Det baket ska det bli repris på. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle pensla med olivolja eller yoghurt - så jag penslade den ena med det ena och den andra med det andra. Det olivoljepenslade brödet blev snäppet godare än det jag penslat med yoghurt. Det lägger jag på minnet!

Tror jag ska baka mer i morgon. Jag får ju lite gäster i veckan, och då är det bra med lite reserver i frysen. Dessutom vill jag äta hembakat bröd, och helst då bakat på ekologiska råvaror och utan märkliga tillsatser. Och eftersom jag inte har lust att varken cykla en halvmil för att köpa sådant eller betala en mindre förmögenhet för det, så bakar jag det själv. Så ordnar jag även den delen av mitt njutningsfulla universum.

... i vilken vår hjältinna pysslat omkring

(Banksy önskar God Jul...)
Startsträckan var mer än lovligt lång idag. Klockan hann bli över fyra innan jag kom i kläderna och kom mig utanför dörren, i riktning mot affären för lite seriös förnödenhetsanskaffning. Med ryggsäck och kassar fullknôkade traskade jag sedan hemåt lyan med mina skatter och efter att ha pratat med Johanna en stund fick jag så småningom upp farten här i köket och har nu kokat Saras Ljuvliga Fikonmarmelad (och provsmakning ger vid handen att den verkligen är ljuvlig!), trillat och stekt fula men goda köttbullar, gjort Världens Godaste Jansson och Världens Godaste Lax- och spenatlasagne (som ska ätas på kvällen den 23:e när vi alla samlats). Det är fasen inte illa för en lördagskväll!

Imorgon blir det bröd- och lussebullsbakning, chokladfudgetillverkning och kanske joxar jag ihop en rödbetssallad också. Man vet aldrig. ;-) Jag gör ju bara sådant som jag tycker är roligt! Och kökspyssel och matlagning är roligt! Särskilt när den utförs utan stress och när jag vet att några jag älskar ska äta av det jag lagar!

Nu är jag lite trött och seg och när det så småningom blir dags att stänga av ugnen tror jag att jag ska krypa i säng med en god bok och lite Jan Johansson och Pink Floyd (Atom Heart Mother) på stereon, på låg volym.

Det har varit en bra dag med sköna dialoger och tankeutbyten och värme och... kärlek. Har pratat med vänner från när och fjärran, och något barn (ja, t o m min pappa vilket är sällsynt, men han hade hört att jag fått nytt jobb och ville gratulera och var såklart nyfiken. Dessutom lät han ganska stolt när han sa att "på en sådan tjänst behövs ju en mänsklig människa - och det är ju du" och vet ni... sådant känns gott att höra från sin pappa!), och inte alls bara önskat God Jul och sådant utan faktiskt också pratat om de där sakerna som är viktiga och som berör.

Dagen hade varit perfekt om jag bara inte hade längtat så. Å andra sidan är längtan en fin och skön sak. Inte minst när den uppfylls.

Här är en julhälsning från Banksy:

... i vilken vår hjältinna bombat skolan

Hade ett så skönt och bra snack med Sari imorse. Hon kom in på jobbet alldeles för tidigt. Skulle på en EVK som hade blivit inställd och ingen hade tänkt på att ringa henne... Så vi pratade och hon berättade om sin och familjens göteborgshelg och undrade hur min helg varit. Det är bra med Sari - jag kan säga som det är. Jag sa att den varit lugn och skön och att söndagen varit så tråkig att klockorna stannat. Och hon fattar. Hon begriper att jag faktiskt inte tycker synd om mig själv utan att jag faktiskt ser till att - så mycket jag kan - aktivera mig på olika sätt. Men att det ibland inte räcker till. Hon begriper att jag inte gnäller; tvärtom tyckte hon att jag är tuff och seg som fixar att vara så mycket på egen hand utan att kracka ihop totalt. Sedan börjar vi garva och så känns det gott och fint.

Vår nya (eller snarare nygamla - hon har dels varit föräldraledig, dels varit på en annan skola i kommunen) bildlärare Nina fick ett frispel i slutet av förra veckan. I bildsalen råder totalt kaos bland material och gamla elevarbeten och allsköns bråte. Så hon tänkte göra ett rejält röj och därvidlag slänga alla gamla elevarbeten som stått och samlat damm i åratal. Blotta tanken på att bara kasta resultaten av många elevers kreativitet och skaparglädje fick mig att gå igång.

Jag gick upp till bildsalen och hittade två lådor med lergubbar - eller snarare huvuden. Och fick en idé. Tog med mig så många jag kunde bära i en plastkasse, modell större, och ställde ner på mitt arbetsrum. I morse, innan skolan befolkats av elever och de flesta lärarna gick jag runt och ställde ut gubbarna lite varstans. I fönstersmygar, på katedrar, fikabord och hyllor. I morgonbitti tar jag resten av gubbarna/lokalerna. Sedan återstår det att se om det blir några reaktioner eller om de ska få stå där helt obemärkt.
















Arbetsdagen avslutades, som alla måndagar, med en personalkonferens och ytterligare ett möte (idag var det arbetslaget som skulle träffas). Mötet gästades av en av våra skolpolitiker - även känd i byn som en notorisk hustrumisshandlare. Jag hade svårt att koncentrera mig på hans politikerblaj (som är ovanligt svårartat vad gäller att prata oavbrutet och inte få ett jävla dugg sagt) eftersom jag bara satt och tänkte på det där med spöandet...

Efter jobbet skyndade jag mig hem, bytte om och cyklade iväg till gymmet. Förr brukade jag ju alltid powerwalka eller jogga dit, men jag har märkt att det går så mycket lättare att verkligen komma iväg om jag istället cyklar dit och ersätter promenaden/joggandet med en stunds riktigt tuff träningscykling på plats. Så då gör jag ju det. Jag är så nöjd med mig själv att jag faktiskt följer min plan, trots att Mia fortfarande inte signalerat att hon vill haka på. Catharina tycker också att hon borde... Men jag orkar inte tjata dit folk. De får ta sig dit själva. Så är det.





















När jag kom hem från träningen var jag fruktansvärt hungrig. Jag menar verkligt TOKhungrig. Så hungrig att bara ni som brukar se naturfilmer om hajars feeding frenzy fattar vad jag pratar om. För att inte gå bärsärk i kylen i väntan på att fullkornspastan skulle bli klar (självkännedom Big Time... ;-)), passade jag på att ta en snabb dusch under tiden. Sedan fräste jag ihop lite färska champinjoner och en strimlad paprika, tillsammans med ett par tomater och lite timjan och oregano, i lite olivolja och blandade med en halv burk Keso mini och pastan.

Telefonen hann ringa två gånger i mina middagsbestyr och jag klarade knappt av att hålla i den - än mindre föra samtal - så hungrig var jag. Linus fick sagt vad han hade på hjärtat men Peter bad jag att få ringa upp efter maten. Sedan satte jag mig ner och försökte äta sakta och lugnt. Det gick sådär.

Nu är jag i alla fall mätt, nöjd och glad och tillfreds med mig själv och livet. Har pratat en god stund med Peter och sett lite nyheter på teve. Jag ska lägga mig supertidigt, läsa lite och sedan glida bort i sömnen. Ingen rippning idag (och jag är fortfarande inte riktigt klar ens med C...).















Kaliníchta, me lovely ones...

... i vilken vår hjältinna bildar sig

Humhumhum... nanananaaaa... Jag bildar mig. Det känns riktigt skönt. Jag har för avsikt att tillbringa mina lata sommarlovsdagar med att förkovra mig. Bilda mig. INbilda mig. Utbildning syftar till att lära sig något man kan visa upp, något man kan använda i t ex jobbsammanhang. Examina, behörigheter och kanske rentav lite kunskaper att visa upp papper på. Något som i den bästa av världar lämnar en form av garanti för att jag kanske har vissa insikter i exempelvis min yrkessfär. Något samhällsnyttigt, rentav.

INbildningen gör jag enbart - och enbart - för min egen skull. För att jag vill veta. Vill kunna. Vill förstå. Vill bli förtrogen med. Vill kunna fundera, resonera och kanske rentav diskutera.

Jag var och tog en fika på Fenix idag med vännen, tillika kollegan, Mia. Hojhoj vad det händer grejer, minsann. Hon träffade en bekant på SRF... någon hon känt i många år... och plötsligt... det bara tände till... sa "klick" enligt vad hon själv sa... och nu lever hon själv med sonen och sambon har flyttat ut och hon är nykär och ser så... glad ut. Glad, avslappnad, vacker. Som det kan bli, va'!?

Efter fikat passade jag på att plocka ut euro i uttagsautomaten och köpa lite ägg och tandkräm. En mentorselev från förra läsåret traskade förbi medan jag låste upp min cykel och vi växlade några ord. Jag fick ett infall att kvista inom bibblan på väg hem och lånade på mig några bildande böcker. Nu läser jag. Jag läser med en känsla av brådska. Så många kunskapshål att fylla. Terminologi att lära mig. Att förstå. Sätta i ett sammanhang. Så mycket jag vill veta. NU!

Jag pausade i läsningen för att se lite på teve - Mördare okänd på SVT1 - och stickade lite på det plommonfärgade evighetsprojektet under tiden. Nu har jag serverat mig ett glas rött (KWV Roodeberg) och funderar seriöst på att sätta på något mjukt och tyst på stereon och krypa i säng och läsa. Läsa länge. Länge. (Det blir inget telefonsamtal inatt, så jag passar på att använda tiden till annat som också känns angeläget.)

Jag har gjort en annan sak idag, också. Jag har en blogg till - sedan bara någon dag. Jag har skrivit lite i den. Bara som ett test. Tanken är inte att den ska ersätta den här - utan att den ska vara ett annat forum, så småningom. Eller inte. Kanske är det ingen bra idé. Jag har inte bstämt mig för det än; om det är bra eller inte, alltså.

Ni får ett uppdrag av mig; försök hitta den! Om ni hittar den betyder det att någon obehörig också kan göra det. Den ska inte gå att hitta, men givetvis går det om man ger sig fan på det - och är lite kreativ. Och vet att den finns... Vill ni hjälpa mig, me lovely ones?

... i vilken vår hjältinna blandar och ger

Dekadensen, ja...

Jag varken dricker alkohol varje dag eller har börjat röka (fast jag rökte lite på midsommar, det gjorde jag - särskilt dekadent kändes det dock inte). Men långa sovmornar mitt i veckan - så här innan "alla andra" gått på semester - kan det räknas? Jag vaknade i alla fall för en timme sedan och insåg att jag sovit bort hela förmiddagen. Skönt. Efter vad en god vän berättade i ett kort mail har det tydligen varit sol på förmiddagen, dessutom. Nu är det mulet igen. Nevermind.

Troligen ska jag lägga ner det där med "ansträngningarna" och mest bara vara mig själv. Vara uppe på nätterna, sova länge på mornarna, dricka vin när andan faller på och tillåta mig någon enstaka festcigg - sådant gör jag ju ändå, liksom... Det verkar ju funka det också? ;-) Nåväl - det var ju bara på skoj så det känns lugnt.

Dagen idag, då? Jag ska dricka upp mitt kaffe och vakna till liv. Och sedan ska faktiskt träningskläderna på och cykeln låsas upp. Min entimmesrunda ligger där och bara väntar på mig. Det blåser visserligen, och jag vet hur irrationellt förbannad jag kommer att vara när jag måste cykla i motvind - men ska jag vänta ut vinden kan jag få vänta länge...

Vad jag gör av resten av min dag får liksom ge sig. Kanske ska jag läsa? Jag var på biblioteket igår och dels lämnade igen fem böcker (i tid, mind you!) och dels lånade en trave nya:

Susanna Alakoski - Lyckliga slut (bad choice...)
Stephen King - Död zon (jag tror det är en "psykologisk" bok och inte en övernaturlig - har jag fel blir jag besviken)
Sharon Lawrence - Jimi Hendrix. Mannen, magin, sanningen (det där sista kan hon knappast ha monopol på, men jag ger boken en chans ändå)
Jack Kerouac - På drift (dags att bilda mig en smula och läsa en sådan där måstebok)
Jack Kerouac - The Dharma Bums (se kommentaren ovan plus att jag håller språket vid liv... Egentligen borde jag läsa den högt, dessutom.)
Per Kornhall - Skapelsekonspirationen. Fundamentalisternas angrepp på utvecklingsläran (blev rekommenderad den av förläggaren till boken. Han har gett mig en biljett till bokmässan i september, så är det här motprestationen känns det helt okej.)

Som vanligt ganska blandad kompott när det gäller min läsning. Det fiffiga är att jag då kan läsa både två och tre böcker parallellt; de är tillräckligt väsenskilda för att jag inte ska blanda ihop vad jag läser.

Igårkväll, förresten. Långt telefonsamtal och när vi enades om att timmen var sen och att det kanske vore läge att faktiskt sova blev jag ändå sittande en stund i soffan och zappade runt lite på teven. Fastnade på en repris i ettan som handlade om avhoppare från Guds barn/Familjen. Unga människor som genom hela sin uppväxt utsatts för sexuella övergrepp (även incestuösa...) i Guds namn... som det största uttrycket för "Guds kärlek"... Jo... tjena... En del av dokumentären (gjord av en kille som själv hoppat av) visade en ung man, Ricky Rodriguez, som var sektens "kronprins" som barn. De övergrepp som begicks mot honom fotograferades och filmades för att visa andra sektmedlemmar hur de skulle "uppfostra" sina barn. I gårdagens dokumentär fick man se en video han själv spelat in, dagen innan han mördar den barnflicka som "tränat" honom (mamman fick han inte tag på - annars var hon hans primära mål), för att sedan skjuta sig själv.

Hela filmen berörde mig illa. Föräldrar anses ju vanligen göra det de verkligen tror är det bästa för deras barn, men... hur blir det när föräldrarna själva är bildligt talat blinda? När de inte kan se vad som är bäst? När de inte kan tänka klart? När de inte ens kan tänka själva? Sekter är något som berör mig på ett väldigt personligt plan och jag kunde både känna med dessa trasiga unga människor och bli ledsen för deras skull - och samtidigt känna en stilla tacksamhet för att den sekt jag har så många avklippta band med inte gjorde något sådant mot varken mig eller någon jag känner. Det är helt enkelt så att det finns grader i helvetet. Det gör det.
(Och därmed inte sagt att min uppväxt var ett helvete, för det var den inte. Den var bara... udda. Lite jobbig. Ibland jättejobbig. Och kanske, kanske utvecklar jag det någon gång. Eller kanske inte.)

Innan filmen var slut ringde telefonen igen och jag kom på andra tankar. Åh... den där otvungna, omedelbara närheten när det faktiskt är okej att bara lyfta luren och ringa när man vill prata, oavsett vad klockan är. Man behöver inte ens ha ett ärende... det bästa är till och med om man inte har ett ärende utan bara vill... prata. Me like. A lot.

Nu: dags att klä sig och fixa lite här. Under tiden låter jag Panta Rei (πάντα ρει) stå för soundtracket. Enligt länken ska detta vara ett av de fulaste skivomslag som finns:











Jag vet inte det, jag. Det berör. Tar tag i betraktaren (även om "taget" kanske känns som när ett av samhällets olycksbarn tar tag i dig och vill vigga en cigg eller en tia, och samtidigt andas på dig... väldigt nära...). Det vill ju säga mig någonting. Det är inte ett omslag man glömmer i första taget. Jag tror t o m det är konst. Och... kan det då vara... fult?
(För dig som vill se verkligt vidriga och hemska omslag rekommenderar jag ett nedslag i Herr Drycks blogg!)

Sedan blir det cykling. I motvind.

Carpe diem, me lovely ones!













(Ätran, Falkenberg, i måndags. Lågt vattenstånd.)

... i vilken vår hjältinna nått en ny nivå

Jag har en Vän. Eller... nej... jag har flera Vänner. Bästaste A är ju givetvis den... bästaste, dårå.

Men... det här är en annan Vän som betyder Väldigt Mycket för mig, och har gjort under lång tid. Det är en Vän som ser mig som jag faktiskt är. En Vän jag känner fullständig tillit till. En Vän som inte väjer för det svåra och krångliga och som, på ett bildligt - och någon gång mer bokstavligt - vis, tar mig vid handen när det behövs och leder mig vidare. Jag tror att jag gör detsamma för honom. Ibland, åtminstone.

Den här helgen har vi pratat väldigt mycket med varandra. Varje dag, faktiskt. Eller snarare varje kväll/natt. Vi pratar verkligen om allt. Sorger, glädjeämnen, minnen, hemligheter, förhoppningar, planer. Vi skrattar lite. Vi filosoferar, ventilerar och analyserar. Viktiga saker. Inte väder och vind. Inte skvaller.

Ändå finns det saker - väldigt nära, känslomässiga och smått hisnande saker - som jag tycker är svåra att prata med just den här Vännen om, när vi pratar i telefon. Egentligen är jag en person som inte gillar att prata i telefon (vilket kan låta paradoxalt med tanke på hur oerhört ofta jag gör det, och hur långa samtalen blir med mina Vänner). Jag tycker om när man kan mötas. När man kan tala ansikte mot ansikte. Då känner jag inga som helst begränsningar med min Vän. På telefon, däremot, kan en del saker kännas lite fåniga att prata om. Obekväma.

Igår kväll, sentsentsent, hjälpte han mig över en sådan spärr. Han hjälpte mig ta tag i en fundering jag haft ett tag och eftersom han är den han är kändes det fullständigt naturligt och avslappnat. Om våra samtal vore spel skulle jag ha besegrat en boss och kommit vidare till nästa nivå. Nu är samtalen inga spel. Verkligen inte. Men jag har kommit vidare. En ny nivå. Och nu kan jag faktiskt inte tänka mig något jag inte skulle kunna samtala med honom om. T o m på telefon.

Det känns stort. Det är stort.

... i vilken vår hjältinna lägger ännu en dag till handlingarna

Den gick, den här dagen också. Och faktum är att den ändå blev ganska bra, på flera vis. Samtalen, som jag insåg igår kväll att jag var tvungen att ha, gick så bra de nu kunde gå. Förtroendet finns kvar och jag fick även möjligheten att förtydliga att jag finns här för den här unga människans skull i första hand, och inte för föräldrars eller andras. Det är annars märkligt hur vuxna liksom kan missa att de faktiskt måste försöka lyfta blicken, kika över sin egen begränsade horisont och försöka se till sitt barns bästa. Men nu gick det ändå bra och det finns öppningar för en lösning, både på kortare och lite längre sikt. Det känns skönt, även om det verkligen inte går att blåsa "faran över" än...

Jag hade ett par sköna och bra samtal med kollegor och givetvis en hel del roligt med mina elever. Det har jag nästan alltid. Jag lyckades t o m få med "mina" killar i nian på att det [nästan] är roligt att skriva ett författarporträtt och därvidlag också läsa en, eller två, böcker av författaren. Författarna de valde är David Eddings, Håkan Nesser, Stephen King och John Ajvide Lindkvist. Det ska bli en rolig resa att göra tillsammans. Mina små protegéer i 7D hispar omkring och är helt uppskruvade för redovisningen av sina grupparbeten (torsdag). Det har gjorts en liten reklamfilm (på mobiltelefon) för Spinning Jenny, vi får åka tidsmaskin och se en 1700-talsbonde bli intervjuad, det kommer ut en liten nyhetsbulletin från 1850-talets England och det blir minst två bildspel (Powerpoint, antar jag). Och jag har rättat B1/B2 (läs- och hörförståelse) av NP i engelska och även om jag önskar att hela mitt lilla gäng hade klarat sig så är det ändå så att mitt stora glädjeämne E. klarade godkäntgränsen och det känns som stor lycka nu och ännu roligare i morgon, när han får veta!

Veckans två tuffaste dagar ligger nu bakom mig och det känns. Jag är rätt trött ikväll. Efter jobbet lagade jag mig en snabb middag (pasta, spenat, ost) och sedan har jag mestadels vegeterat. Men det är rätt skönt och välbehövligt det också. Utvecklingssamtalen gör att jag kommer hem lite för sent och lite för trött för att orka träna, men imorgon kör jag de sista och på torsdag är jag på'at igen! Faktum är att det där med träning är som ett skönt gift. Jag kickar på det! Vem hade trott det för typ 10 år sedan? Eller ens fem?

Jag somnade lite sent igår, trots att jag ändå kom i säng i hyfsad tid. Men dels började jag läsa det nyanlända numret av Språktidningen och dels fick jag ett telefonsamtal som gled över i natten. Men nu ska jag strax släcka och sova gott. Det är åtminstone planen, men Fröken är inte informerad och man vet aldrig vad hon får för sig att hitta på. Men jag ska i alla fall ställa datorn åt sidan, fluffsa till täcket och släcka lampan och ligga och begrunda alla roligheter och najsigheter som ligger i pipeline nu på vår- och försommarkanten... vinylafton... tjejhelg... stughelg... SRF-förfest i Skåne... en eventuell Stockholmstripp... och SRF... och vid det laget har sommarlovet inte ens börjat... JÄJ!

... och jääääklars vad jag är sugen på att kolla Leonard Cohen, på Sofiero, i juli. Smärtsamt, bara, att plåtarna kostar 800... GAH! DUBBELGAH!

Så, me lovely ones, kryp i säng nu. Och händerna under täcket. Natti, natti...

... i vilken vår hjältinna uppdaterar

Jag lovade ju en uppdatering. Och vad ska jag säga? Det blev just så roligt och avslappnat och skönt som jag tänkte och hoppades och det må har varit första gången, men definitivt inte sista, som vi kör ett sådant här upplägg!

Jag borde nog plocka undan och diska och fiffa och moffa, men jag sitter hellre här och msn-pratar med ett par sköna vänner istället. Disken lär ju knappast försvinna och det är en ny dag, med diskmöjligheter, imorgon.

Tror jag kryper ner under mitt fluffsiga duntäcke och försvinner into sweet oblivion, me lovely ones... betänkandes att 1 BiB=4 flaskor vin...
















(En annan Lindemann. Inte mindre läcker...)
G'natt. Typ.

... i vilken vår hjältinna tar det kallt

Brrr... När jag kikade ut genom köksfönstret för en halvtimme sedan var det -10 grader. Marken är täckt av ett tunt lager snö (det ser ut som florsockret på en semla, ungefär) och himlen är klar och blå. Jag får ta vantar och en tjock halsduk när jag traskar iväg till jobbet. Tur jag bara har ett par hundra meter. ;-)

Mycket påsktema nu. Men när jag tänker häxor tänker jag häxprocesser, bittra anklagelser och avundsjuka grannar - vilket var en realitet även för sisådär en 350 år sedan. Ett stort antal kvinnor fick sätta livet till i den masshysteri som drog över delar av vårt land.

Ikväll ska jag ha häxmöte härhemma. Nej, jag bara skojade. Däremot dyker några vänner/kollegor upp för att äta och dricka gott och för att prata högt och fritt och ledigt. Det ska bli riktigt najsigt!

Jag önskar er en skön och fin dag, me lovely ones.
Stay tuned; jag uppdaterar säkert frampå nattkröken.

... i vilken vår hjältinna stressat och tagit det lugnt

Det är mycket nu. Omdömena ska skrivas klart och de fyra jag sparade tills idag är inte näpna att skriva. Vi snackar mindre romaner och inte kan jag enbart bringa goda tidender heller. Jag lyckades dock hitta ett lugnt hörn på jobbet, efter dagens lektioner, och skrev klart allt.

Såhär innan ett lov vill jag också ha planeringen för veckan efter lovet klar, så jag kan släppa tanken på jobbet i tio dagar. Och det har jag. Ljuvligt!

För övrigt är lägenheten städad, en stor bukett vita tulpaner står på soffbordet och här bredvid mig ligger en liten överraskningspresent jag fick när jag kom hem från jobbet. Jag glömde ju min favvojeanskjol hemma hos goda vänner härförleden och när den nu kom tillbaka låg ett par fina örhängen i ena fickan. Puss på dig, Sköna A!

Kvällen har förflutit med roliga samtal med goda Vänner och lite läsning har det också blivit. Uppmuntrad av ännu en A (jag har många! ;-) har jag börjat om på Marilyn Mansons självbiografiska The Long Hard Road Out of Hell. Det blir bra helgläsning om en man vars musik jag tokgillar och som dessutom är smart och begåvad å huvudets vägnar.

Med en av vännerna kom jag att prata barndomsminnen. Hon berättade att hennes mamma har sparat i princip alla hennes leksaker, grejer, Hej Matematik! och liknande sedan hennes barndom. Yngsta barnet är hon. Jag som är äldsta har för längesedan sett mina leksaker malas till späntved av lekglada småsyskon. Men skitsamma - det var ju bara grejer. Det jag ville komma till var min roliga morfar. Han dog när jag var sex år och jag har inte så många minnen av honom. Men jag minns att han snickrade ett jättefint dockskåp till mig, fullt med små rara möbler. Jag minns att vi brukade gå till stationen och titta på tågen (han jobbade vid järnvägen i Hallsberg) och jag minns den lilla dockan jag hade i vars ändalykt han borrade ett hål. Dockan hade redan ett hål i munnen och en mjuk nappflaska. Vi fyllde nappflaskan med senap och sedan tryckte vi i dockan senap tills det började rinna ur andra änden på den. Vi hade väldigt roligt åt detta, medan mormor, som var ganska pryd av sig, skällde på morfar som lärde mig sådana dumheter. Det enda påtagliga minnet jag har, för övrigt, är den lilla gröna, tvåhjuliga dockvagnen som morfar lagade till (och som var mormors när hon var en liten flicka på Linnégatan i Göteborg, runt 1910) och som jag fick leka med när jag var där. Då var jag skitsur för att den inte var en riktig dockvagn, utan mer såg ut som en liten vagn som skulle dras av en häst. Nu ser jag den varje dag i ett hörn i mitt sovrum och jag minns morfar - och mormor - med värme...

Just nu slötittar jag på Velvet, på SVT2, som har en del intressanta modevinklingar. Ett av kvällens temata är BIBA, och inslaget musikillustreras med ljuvliga underbara Roxy Music. Sheer bloody nostalgia...








(BIBA-affisch, 1974)

Stay tuned, me lovely ones...




[Till dig som läser min blogg som fan läser Bibeln (eller om det är så att det helt enkelt bara är din läsförståelseförmåga som är mycket begränsad): antingen läser du och håller dina ytterst märkliga slutsatser för dig själv. Eller så läser du inte alls. Valet är ditt.]

... i vilken vår hjältinna bland annat leker baglady, festar och samtalar

Jag satt och väntade på tåget, inne på Burger King i centrala Lund tidigare idag. Jag orkade faktiskt inte sitta på något prettofik med min stora ryggsäck med vidhängande sovsäck, datorväskan, handväskan och en stor illgul kasse från Rusta, vari jag hade lite böcker, en DN och lite annat smått och gott. Kände mig som värsta bagladyn, men jag tror jag var lite fräschare faktiskt. Efter flyttbestyren igår lånade jag P's dusch och fiffade mig en smula. Och jag borstade faktiskt tänderna i morse.

Jag gillar att sitta sådär bland folk och göra ingenting (ja, alltså... jag åt lite när jag ändå satt där). Jag tjuvlyssnade förstrött på några byggkillar som satt vid bordet bredvid och ljög om helgens bravader. De sa inget som är värt att notera här i bloggen.

Vid bordet mittemot satt en välklädd familj från medelklassens övre, bildade skikt. Åtminstone var det så de framstod. Barnen åt med god aptit och lillkillen såg nöjd ut när han satt och lekte med en liten monstertruck, men föräldrarna såg mer än lovligt besvärade ut över att ertappas på ett sådant low-life-hak som BK och mamman muttrade högljutt (om man nu kan muttra högljutt?) över "brickdiskens" konstruktion - som för att tydliggöra att hon minsann brukar nyttja bättre näringsställen, minsann. Eller så var jag bara överkänslig?

Tåget hemåt avgick punktligen från Lund, men jag hann inte hitta ett tomt säte i det knôkfulla tåget innan jag och mina medpassagerare upplystes om att sträckan Alvesta-Kalmar var stängd pga stormen i fredagsnatt, och att vi skulle byta till buss i Alvesta. Jag satt bredvid en schweizisk tjej som förbannade att hon kunde tala 5 språk flytande men inte svenska; hon fattade ju inte vad informationen gick ut på, mer än att hon hörde "...Kalmar...". Men Den Goda Fén Magda informerade henne givetvis och vi hade ett trevligt samtal en stund, där. Så det gjorde inte så mycket att det blev lite extraknöl att resa hem (vilket jag nuförtiden kyligt räknar med att det blir). Jag tycker om möten med nya människor, även om man kanske aldrig ses igen.

För övrigt är jag inte så lite matt och trött idag. Igår steg jag ju upp ganska tidigt för att hinna med tåget och efter att ha mött några sköna kumpaner på Lunds C och gemensamt - via buss - letat oss hem till P så kavlade vi upp ärmarna och skred till verket direkt. När allt var flyttat och väldigt mycket flyttstädat åkte vi hem till P's nya hem, åt pizzaslajsar, knäppte upp ölen, duschade (inte gemensamt, mind you) och sedan var det glam och stoj tills det nästan var frukostdags... Så himla sköna människor och så underbart avslappnad stämning! I vardagsrummet var det stereodån och ute i köket - där allt händer, förstås - var det livemusik med sång och akustisk gitarr & bas. Ljuvligt snack. Vin. Och singelmalt, förstås. En fräsch 18-åring (Caol Îla) fick bli mitt bidrag till det allmänna gemytet - här festas det med stil... ;-)

P känner så många begåvade och mysiga människor och det känns som något av en ynnest att få vara med i det illustra sällskapet. Eftersom jag övar mig i att tänka gott och fint om mig själv tänker jag att jag nog passar in i gänget, även om jag är "snyggt blyg", som jag fick höra nån gång på småtimmarna...

Ingen fest är komplett utan de där förtroliga samtalen och så var det förstås även med den här festen. Det hann bli både samtal med Bästaste A, med rara - om än en smula beslagläggande - L (och just nu är jag faktiskt extra allergisk mot att bli lagd beslag på) och - samtalens clou! - ett ideligen avbrutet, men intimt, nära och bitvis hudlöst samtal i natten med P. Ett samtal som verkligen gav mig något att fundera på, nu och för lång tid framåt. Och det ska jag verkligen göra. Begrunda, alltså. Och följa det råd han gav mig. Jag har verkligen inget att förlora på det. Men allt att vinna.

Nu hade jag velat lägga in en bild här, på en fin present jag fick av Bästaste A, men jag har ingen USB-kabel tillgänglig (en lämnade jag hos Johanna som både tar hand om katten och min Nikon ett tag, och en ligger på jobbet). I stället lägger jag ett slitet uttryck här, som jag tagit upp och fräschat till:

Go Carpe Diem, Baby!

Eller som sonen brukar säga; Jihad, Baby!

Detta - och mycket annat - ska begrundas i ett långt , varmt skummigt bad! Tjingeling. Typ.