... i vilken vår hjältinna är själv, men inte ensam

I senaste numret av Språktidningen tänker Fredrik Lindström kring hur vi med språkets hjälp hjälpligt lyckas sminka över verkligheten. Det är lite kul med exemplet han valt att ta upp, eftersom jag faktiskt grunnat på exakt samma sak.

Som Bob (Må Guds välsignelse och frid vara över honom - eller som jag brukar säga: صلی اللہ علیہ و سلم ) redan upplyst oss om lever vi i det singligaste* av alla länder och vi förefaller ha ett behov av att tydliggöra att denna vår singlighet* verkligen är självvald och trivsam på allehanda vis. Därför väljer vi alltmer att undvika ordet "ensam" som har negativa, smått sorgliga konnotationer, till förmån för det mer positivt laddade "själv". Som i "jag är själv", "jag lever själv" osv. Detta innebär en viss förskjutning av ordets innebörd och användning eftersom att göra något själv tidigare har haft mer av betydelsen av att göra något i egen hög person, istället för att någon annan gör det. Som i "ja, då får jag väl göra det själv".

Jag är fullt medveten om att jag själv (gamla betydelsen! ;-)) gör just så och helt medvetet säger att jag är själv. Inte ensam. Fast... det är jag ju. Ibland, i alla fall. Men... det låter så sorgligt. Ledsamt. Småfattigt. Och skämmigt. Jag menar... vem vill vara ensam, liksom..?

"Jag ska åka på Bob Hansson ensam". Hur ynkligt låter inte det, va'? Men... om jag säger "jag åker själv på Bob Hansson" så framstår jag ju som betydligt mer kavat. Eller hur?




*Ord som annars är fina är sinnligaste och sinnlighet...

... i vilken vår hjältinna har en s å n dag

Ibland tvivlar jag. Ordentligt. På mig själv. På min förmåga att stå ut här. Idag är det en sådan dag. Helt händelselös. Helt meningslös. Tom och intetsägande.

Har tränat (jävelmotionsjävelcykeljäveln - 45.3 km på 60 minuter). Ätit spenatsoppa med ägg. Rippat en massa plattor - nu är jag på O. Kollat trista teveprogram. Läst ut Maja Lundgrens Pompeji (en plats jag f ö skulle vilja besöka). Slösurfat. Somnade en stund på soffan. Poppat popcorn. Ser en fransk musikalfilm, 8 kvinnor (läcker färgsättning), och har tänt några ljus. Jag har så oerhört tråkigt att jag snart gör något riskabelt.

Ja, me lovely ones. Så kan det ju också vara ibland. Jag har skaffat mig en viss berg- och dalvana genom åren. Jag vet att ibland är det ner, för att sedan bli upp. Men just nu känns det som väldigt mycket ner. Väldigt mycket. Trots allt det där ganska okej som jag räknade upp häromdagen.

Har ägnat en stor del av dagen åt att lyssna, om och om igen, på Pink Floyd's Atom Heart Mother. Det påstås att det är en ganska svårtillgänglig platta. Det tycker jag inte alls. Eller så är det bara jag. Den är absolut och fullständigt fantastisk! Jag bjuder er ett smakprov; Father's Shout - första delen (av fem) i den 23 minuter och 44 sekunder långa inledande sviten. Bara njut. Och lyssna gärna på de fyra följande delarna, också!

Och bekymra er inte; jag klarar mig. Det gör jag alltid.

... i vilken vår hjältinna begrundar livet i Ingenmansland

Jag är singel. Det har jag varit i exakt sex månader. Idag. Jag har tänkt lite på singellivet. En del säger att det är det bästa som finns - att vara singel. Att de är så oerhört nöjda och lyckliga med sitt singliga och fria liv.

Frihet är det bästa ting... Det håller jag fullständigt med om. Och min frihet... den uppskattar jag.

Det jag tycker är skitjobbigt med singellivet är ensamheten. Jag begrundar alternativet och inser att jag valde rätt. Men likförbannat är det trist. Det där snacket om att det är så j ä v l a fantastiskt att vara singel, som en del kör med - det köper jag
i n t e.

Jag har fullt upp och trivs med många aspekter av livet - jobb, intressen, vänner och familj - så det handlar inte om vad jag gör av mina dagar, kvällar eller mitt liv. Det är inte det det handlar om.

Det handlar om att komma hem till en tyst lägenhet. Ingen som kramar en och undrar hur dagen varit. Ingen att berätta något jag hört, läst eller sett, för. Ingen att gosa ner sig i tevesoffan med. Ingen att planera resor och roligheter med. Ingen att föra ändlösa diskussioner om högt och lågt med. Ingen som läst en intressant tidningsartikel och vill prata med mig om den över frukostbordet. Ingen att laga mat med. Ingen som skämmer bort mig och ingen att skämma bort. Ingen att somna med. Ingen att vakna med. Ingen att liksom bara VARA med.

Sådant saknar jag. VÄNNER är en underbar sak - och jag har de allra bästa som går att få! - men de kan inte fylla DET tomrummet.

... i vilken vår hjältinna haft en fin dag

Solen stannade kvar hela dagen och det kändes gott att klassrummen blev ljusa och så varma att vi fick öppna alla fönster på vid gavel.

Nu har jag äntligen träffat alla mina nya grupper och elever och ska man döma av första intrycket blir det här en fin och rolig termin. Vilka sköna ungar! Alltifrån de långhåriga filosofräklarna i nian till de hundvalpssöta pyttesmå sjuorna. Dagar som den här känner jag att jag verkligen hittat rätt sysselsättning i livet!

Mia är fortfarande sjuk och efter eftermiddagskonferensen kände jag ingen vidare motivation att dra till gymmet och trängas med folk, på egen hand. Alltid tjockt med folk efter fem och eftersom jag vet att Chrilles snullna syrra alltid tränar efter fem hade jag behövt Mia som lite moraliskt stöd. Inte för att jag är rädd för den där syrran, men det är jobbigt med någon som fetblänger hela tiden. Då är det gott med en kompis att luta sig mot.

Istället för gymmet fick det bli min sköna powerwalkmil uppe i skogen. Det var varmt, soligt, grönt och syrsorna spelade i dikena. Det skulle kunna ha varit en ljuvlig sensommarkväll... men något i luften och ljuset gör att det ändå känns att det är... höst.

Väl hemma tog jag en varm dusch och sedan lagade jag fullkornspasta och rörde ner keso mini, fint hackad rödlök och grönt. Åt sakta och lugnt och slösurfade lite. Nu har jag tittat på en film om samtidsarkeologi, faktiskt attans intressant. Nyheterna också. Orkar inte med att titta på Singelmammorna - jag har själv varit enastående mamma och nu är jag bara enastående och det är fan inte så roligt alltid, som en del försöker få det till. Det finns de som hävdar att singellivet är det enda rätta... att de värnar så om sin frihet och inte vill ge avkall på den... och så finns det de som jagar som galningar. Jag är väl mittemellan; jag varken gillar att leva ensam eller jagar.

Men jag släpper inte vemsomhelst över bron. Fast jag borde nog göra det, faktiskt. Finna någon - inte vemsomhelst! - att släppa över bron. Men var? Och - knäckfrågan! - hur? Jag vet inte hur man gör. Eller var man hittar värdiga prospects. Och regga sig på någon dejtingsajt på nätet... haha... nä, det är inte min bag. Då får det hellre vara. Det ordnar sig väl. Kanske..?

Vafan skulle jag börja tänka på det för? DÄM. Jag har ju släppt Någon över bron. En gång till. Men... Det är just det; men...

Varför, me lovely ones, kan inte livet ibland bara få vara enkelt?

... i vilken vår hjältinnna snor ihop något

Jag tycker det är verkligt roligt att laga mat. Om jag har sällskap. Eller lagar för att äta tillsammans med någon/några annan/andra. Det behöver inte vara något märkvärdigt eller überpyssligt, bara det är gott.

Men att laga mat till mig själv är absolut skittråkigt. What's the point, liksom? Det är en av singellivets ledsamheter - att inte laga mat tillsammans med någon och sedan äta ihop. Så jag gör det ganska sällan, nuförtiden.

Men idag kände jag att det ju ändå är Fin Fredag och jag kanske borde äta något mer upphetsande än pasta med lite riven ost. Jag var faktiskt inte sugen på rot- och grönsaker som sakta fått mjukna i ugnen, vilket annars är en favorit. Så jag snodde ihop en lite thaiinspirerad soppa. Allehanda grönsaker, kokosmjölk, currypasta (den röda som fanns i kylen), grönsaksfond, lite andra krydderier, några droppar lime och sedan några rejäla nävar räkor i det. Det blev faktiskt riktigt gott, trots att arbetsinsatsen maximalt kan ha varit tio minuter.

Nu sitter jag och smälter maten, lyssnar på Porcupine Tree's Glass Arm Shattering och om en stund ska jag dricka ett glas vin, eller två. Baföratt, liksom. Låter det sorgligt? Hmm... Nej, det är det inte. Mest bara lite... tråkigt.

... i vilken vår hjältinna hjärtar livet

Sicken dag! Eller som skottarna säger "Siccan a day I've had...". När jag vaknade var det ett par minusgrader och alldeles klart ute. Det ljusnade på medan jag drack mitt morgonkaffe och det var en fröjd att traska till jobbet i den friska luften.

Efter torsdagsmorgonmötet gick jag för att hämta mig en mugg kaffe och snabbchecka inför dagens lektioner. I fikarummet stod en stor skål geléhjärtan. Trevligt initiativ, men det hade varit ännu roligare att hitta en sådan en glåmig torsdagmorgon i slutet av oktober. Faktiskt. Jag gillar överraskningar mycket mer än det lätt förutsägbara.

Jag vet inte om det är vädret eller det förestående lovet eller om det är mitt medvetna relationsbyggande med mina elever som kickar in, för det har varit extra roligt och stimulerande och trevligt på lektionerna idag. När den stora - och ofta stökiga, men idag som-Guds-små-lamm-lugna - gruppen nior skulle avrunda sin lektion (där de fick översätta valfria låttexter från svenska till engelska eller tvärtom) fick jag t o m höra: "Nejje... jag måste göra klart det här, först!". Det händer inte alltför ofta.

Jag och vännen/kollegan I drog på oss jackorna och powerwalkade en mil i det helt underbara vädret. Solen, den friska luften och den avsevärda motionen (vi håller ett grymt tempo!) är ändå bara bonusar jämfört med att gå där och fördjupa oss i frågor om jobbet, livet, universum och allting.

Det är spännande att också plötsligt möta en människa som har erfarenheter av livet som liknar mina egna. Jag bytte skola 9 gånger under min grundskoletid. Själva bytena var väl inte så jobbiga - jag fick ju rutin på det - men det var inte roligt att ständigt lämna sina hyfsat nyvunna kompisar och försöka bygga nya relationer för att sedan lämna även dessa. Då var det jobbigt och motigt, men det hade också sina fördelar. Hade jag varit någon annan hade jag kanske handlat annorlunda, men eftersom jag var jag redan då så fokuserade jag på skoljobbet och lyckades mycket väl med det. Det var liksom en konstant att förhålla mig till i flyttkaoset. Och jag lärde mig tidigt att ta vara på mig själv, att vara självständig och inte hänga upp mitt mående på andra människor. Jag lärde mig vara kreativ och att trivas med mig själv. Att ensam kan vara stark, även om jag samtidigt var - och är! - mycket social. Och så berättar I. att hon har upplevt samma grej - och i stort sett dragit samma slutsats och även hon trivs utmärkt med sitt eget sällskap om inte annat intressant finns att tillgå.

Det är garanterat på grund av - eller snarare tack vare - min uppväxt som jag är såpass förändringsbenägen som jag är. Jag har lärt mig att det går utmärkt att bygga nya vänskapsrelationer hela livet, att en nyvunnen vän snabbt kan bli en av ens sannaste och mest förtroliga och att vänskap kan se ut på många olika vis. Jag har lärt mig att förändring inte är farligt och jag har lärt mig att jag klarar mig själv. Det kan man givetvis lära sig även på andra vis, men så här har jag lärt mig det.

I. och jag diskuterade läsningens betydelse och hur förbaskat lite resurser i form av tid som finns till detta. Jag är så trött på alla snuttifierade läroböcker, med gloslistor och konstruerade grallimatikövningar. Jag skulle önska att det funnes en liten handfull helt suveräna ungdomsböcker på engelska som skulle kunna användas i stället för läroboken. Det är en enkel sak; de böckerna finns ju givetvis. Det mindre enkla - men i ännu högre grad önskvärda - vore acceptans för att jobba utifrån dessa. I en skönlitterär bok får man vokabulär, stavning, idiom, grammatik, realia och läsförståelseträning alldeles "gratis". Dessutom kan man samtala och skriva kring boken, och kanske rentav höra delar av den inläst - vilket alltså skulle ge övning i samtliga fyra färdigheter samtidigt som man har roligt och får en skön läsupplevelse! Jag tror banne mig jag ska börja leta upp sådana böcker och börja utarbeta ett utkast till hur man kan jobba med dem på ett målmedvetet sätt!

Två stora jobbrelaterade projekt att hugga tag i framöver, alltså: dokumentärfilmen om skolan och så engelskaboksprojektet...

Apropå projekt stannade jag kvar en stund extra på jobbet för att rätta lite läxprov och även pyssla lite med Det Hemliga Konstnärliga Projektet. Jag ska greja vidare med det om en stund. Ska bara smälta min middag; löksoppa och hembakt bröd. Jag åt visserligen löksoppa häromdagen, men just nu är jag helt enkelt inne i en sopperiod. Det är gott, snabbt att laga, värmer skönt och mättar fint utan att egentligen innehålla en massa onödiga kalorier. Och när jag kommer hem är jag oftare mer frusen än hungrig. Soppa är helt enkelt svaret på mina frågor.

Under tiden sätter jag på Jethro Tulls Aqualung igen och leker lite med fröken Smilla som tassar runt här och är sällskapssjuk.

Det är gott att leva! Det har han förbaskat rätt i, Tuffe Uffe!

... i vilken vår hjältinna äter mera skorpor

Jag jobbade över en bra stund idag. Satte ihop ett läxprov, modell större, på franska revolutionen och rättade klart uppsatserna i nationella provet. Läxprov är lika tråkigt som det låter. Till nästa arbetsområde ska jag testa något annat av elevernas förslag. En tipspromenad, kanske?

Tre av mina fyra elever i svenskagruppen klarade godkänt, med olika marginaler. Den fjärde behöver inte vara orolig; jag vet vad han kan och hans betyg varken står eller faller enbart med ett NP.

Efter påsk kommer alla ha gjort lite kompletteringar och inlämningar som saknas och då ska vi gå på ett spännande projekt. Först var det planerat en "läsning galore" men hur det nu var kom vi att fundera på ett filmprojekt idag. Jag tror att vi alla tände på idén ganska rejält. Killarna får fundera på vilken sorts film de vill göra, vad de vill berätta osv. Mitt jobb blir, till att börja med, att skaka fram de resurser som kan tänkas behövas för att ro projektet i land. Jag har redan börjat genom att ragga upp en kollega som ska visa mig hur det nya redigeringsprogrammet funkar och sedan kommer han att finnas till hands under projektets gång och hjälpa oss med råd och dåd. Jag har inte sagt det till killarna än, men jag tänker föreslå att vi sedan - när filmen är klar - har ett releaseparty också!

Vi har haft filmmöte i Fenixgruppen också, för att bestämma vilka filmer som ska visas under våren och vi enades om









Darling,













This is England och













The Station Agent. Den sista filmen har jag nollkoll på, men D sa att det är en film med en dvärg som gillar tåg. En sådan film kan väl ändå aldrig bli fel, väl?

Det är mycket film nu... När jag och sköna kollegan S diskuterade gårkvällens Klass 9A kom vi på den geniala idén att göra en egen, mer verklighetsnära (framförallt nära vår verklighet...) dokumentärfilm; Bjurbäcksskolan Live eller vad den nu skulle kunna tänkas heta. Bli inte förvånade om den så småningom dyker upp i en youtube nära er! Seriöst, alltså. Vi behöver ju givetvis checka med berörda elever och föräldrar och kolla upp lite andra grejer, men när vi bestämt oss för något brukar saker och ting ha en tendens att bli så, också! JÄJ!

När jag slutligen lämnade mitt arbetsrum, låste och gick ut var kvällen fortfarande ljus och fin. Det märks verkligen att kvällarna (och mornarna) blir allt ljusare nu. Och när dessutom solen behagade titta fram så kändes det genast som VÅR, ju! Jag gick nerom centrum för att posta några brev och paketet med sonens reggaeinkaluva & halsduk samt Pratchett's första bok om skivvärlden; Magins färg. Förhoppningvis tycker han att den är okej, även om den kanske inet når upp till samma höjder - och djup - som Liftarens guide till galaxen.

När jag postat mina brev inhandlade jag värmeljus, tre äpplen av märket Jonagold, en påse skalade räkor och en påse osötade fullkornsskorpor. Värmeljusen har jag tänt för att jaga bort kvällskylan (vårkänslan är ännu bara en illusion), räkorna fick slinka med i en spenatsoppa, äpplena ska med till jobbet och nu återstår alltså att koka en kanna te (Earl Grey), fylla största muggen med lagom avvägd dos socker-mjölk-te, lägga några skorpor på ett fat och ta in härligheten till tevesoffan där jag ska tillbringa resten av kvällen med bok (Vid hägerns skarpa skri av Lian Hearn), kuddar, filt, raggsockar, dator, teve och katt. Telefon inom räckhåll. Jävelmotionsjävelcykeljäveln utom synhåll. Jag ska fira onsdag i stillhet och ro (åh, vad jag gillar mina tysta självkvällar!).

Imorgon ska jag och vännen/kollegan I. powerwalka en mil igen, på vår [förlängda] lunchrast. Men det är då, det. Nu är det idag.

... i vilken vår hjältinna pratar på

Alla behöver någon att prata med. Jag. Du. Alla. "No man is an island" må vara en låttitel, men det är också ett sant talesätt. Detta visste redan de gamla grekerna. Åtminstone visste de gamla islänningarna det... Jag citerar Hávámal (fast ur en engelsk översättning av The Poetic Edda som faktiskt har ett språk som är vackrare än den svenska översättning jag också har i min ägo), där Oden säger:

I advise you, Loddfafnir, to take this advice,
it will be useful if you learn it,
do you good, if you have it:
With your friend never be
the first to tear friendship asunder;
sorrow eats the heart if you do not have
someone to tell all your thoughts.

En sanning som håller än idag. Vi behöver alla spegla våra tankar, känslor och funderingar i någon annan. Den som isolerar sig, drar sig undan och håller allt inom sig mår inte bra av detta i längden.

För mig gäller det även tvåsamheten, som - om det vill sig illa - kan komma att bli en utvidgad ensamhet. En ensamhet som är värre än en-ensamheten, eftersom den inte är lika synlig, inte så uppenbar. En nära, sann och innerlig kärleksrelation kan omöjligen hotas av att man håller dörren öppen för varandras vänner, gemensamma såväl som de egna.

Människan är en social varelse. Ett flockdjur, om man så vill. Vi behöver varandra, vi behöver prata, skratta, gråta, dela bekymmer och glädjeämnen, uppmuntra, stödja, bejaka och bekräfta varandra. Och vi behöver det regelbundet!

Oden förklarar det den mjuka vägen:

I advise you, Loddfafnir, to take this advice,
it will be useful if you learn it,
do you good, if you have it:
you know, if you've a friend, one whom you trust,
go to see him often;
for brushwood grows, and tall grass,
on the road which no man treads.

Eller som Bibeln säger: "Järn ger skärpa åt järn. Så skärper den ena människan den andra."
(Ords. 27:17)

Och nu slipper ni fler kvasireligiösa fundringar från mig för ett tag. Fast för min del handlar det inte om religion utan om urgammal filosofi och livsvisdom och en övertygelse om att människan inte förändrats särskilt mycket genom årtusendena; det är bara våra yttre förutsättningar som förvandlats.

Dagen ligger framför mig, ograverad. Den är min att göra vad jag vill med. Jag ska göra några saker för mig själv - som att träna, skriva och läsa samt knarka musik - och några saker för andra - som att göra klart det jag stickar till Linus och Simone, skriva minst två snejl-mejl och ringa några viktiga samtal, just för det där skärpandets, bekräftandets och för vänskaps och kärleks skull.













(Och jag finner en skön symbolik i att en isbrytare är döpt till Oden...)