... i vilken vår hjältinna bland annat hyllar minnet av Uwe

... eller snarare hans underbara vegoburgare, utan vilka Burg Herzberg vore en kulinarisk smaksensation fattigare. Hyllningen bestod i att jag testlagade mig en sådan burgare själv och minsann om den inte blev riktigt god. Inte Uweklass, dock. Det är ju givetvis omöjligt.





















(Malte på scen)
Herzburgaren är superenkel. Man tar ett par dl havregryn och dessa blandar man med goda kryddor. Jag valde curry, spiskummin, lite torkad red Hot Chili, salt, ett par varv med svartpepparkvarnen, en nypa cayenne och lite vitlök samt en tesked röd currypasta. Sedan blandade jag ut härligheten med knappt 2 dl vatten och ställde det i kylen att svälla ihop medan jag tog cykeln ner till byn för att handla tvättmedel och minifraîche, gå till bibblan och hämta en beställd bok (The Holy Household. Women and Morals in Reformation Augsburg av Lyndal Roper), låna två andra böcker (Gösta och genusordningen - feministiska betraktelser av Yvonne Hirdman och Proggen - musikrörelsens uppgång och fall av Håkan Lahger), hämta ännu fler böcker (beställning från Bokus: Alvtegens fyra Skuld, Saknad, Svek och Skam samt Ulf Lundells Vädermannen), hämta ut en tågbiljett (så jag tar mig hem från Kil/Karlstad på måndag) och - slutligen - droppa in hos Rosika och få topparna kapade (håret, alltså).
















(Patrik och Peter)
När jag kom hem pratade jag en stund med Agneta i telefon samtidigt som jag satte på lite ris. När vi pratat klart tog jag fram havresmeten ur kylen, la en liten, liten klatt Bregott med havssalt i stekpannan och klickade i havresmeten. Medan herzburgarna fräste i pannan tog jag fram minifraîchen och rörde ner lite vitlöksgrillkrydda till en kall sås. Jag hade mer avancerade planer för såsen men insåg att jag inte hade lust att vara pyssligare än så, just då. Sedan åt jag herzburgaren med riset, den kalla såsen och skivade tomater. Ska det vara på riktigt ska det vara ett fluffigt bröd istället för ris (jag tror nog att ett ciabattabröd skulle kunna funka, t ex) och remouladsås - men min variant fungerade fint. Det var hett och gott! Skitfiffigt, dessutom - havregryn och lite krydderier har jag ju alltid hemma.

Helgen var fin, varm och rolig. Den bjöd på både en stilla kväll/natt vid en spegelblank sjö där fladdermössen jagade små insekter precis över vattenytan och skogen stod så tyst, så tyst och på ett långt, stilla samtal. Jag satt på huk vid vattenbrynet mitt i natten och borstade tänderna i kolmörkret och försökte att inte tänka på filmer där hemska saker dyker upp ur djupet och hugger tag i tappra hjältinnor för att sedan dra ner dem i djupet. Inget sådant hände. Lyckligtvis. Kanske är jag inte tillräckligt tapper? ;-)

På fredagsmorgonen drog vi vidare mot Tolg, som ligger sådär riktigt bullerbygulligt vid Tolgsjöns norra ände, ca tre mil norr om Växjö. Lite senare anslöt Anna och Morten, med sina två tjejer och husvagn och efter att ha hjälpts åt (hmm.. nåja...) att resa förtältet (varvid yours truly fick en nedfallande takpinne i pannan så blodet skvätte) slog vi oss snabbt ner med vin och småprat. Peters trogna iPod stod för den musikaliska biten. Värmen var tryckande och till slut såg vi ingen annan råd än att gå de 150 metrarna ner till sjön för att ta oss ett dopp. Jag kan inte för mitt liv minnas när jag sist badade i en insjö - men det lär ha varit minst 25 år sedan... - men till och med jag hoppade i plurret, som var överraskande friskt och skönt! Hur bottnen såg ut vill jag dock inte ens tänka på; insjöbottnar är vidriga.

(Lisen, Anna, Johan, Peter)


















(Lynn)




















Frampå kvällskröken laddades grillen och vi åt nygrillade jätteräkor och annat smått och gott. En brasiliansk kille, bosatt i Tyskland, som camperade i närheten med sina kanotpolare kom förbi och blev sittande en god stund. Det blir inte roligt om jag ska försöka skriva om det här, men hade ni varit med hade ni fattat hur galet roligt det blev när Peter skulle försöka förklara för killen (som kan ha hetat Frederico - eller inte) vilka Monthy Python var och varför vi tyckte det var hejdlöst roligt att sitta och citera Fawlty Towersrepliker. Killen fattade inte. Men han verkade trivas med oss i alla fall.
















(Morten)
När kvällen definitivt gått över i natt fick vi besök av Patrik och Johan som är två av de fyra eldsjälarna bakom Tolgstockfestivalen. De skulle övernatta på scenen för att kunna hålla all dyrbar utrustning under uppsikt och skulle bara kvista förbi i all hast och säga godnatt till oss. Joråsåatteh... Två timmar senare var de fortfarande kvar och vi var lagom hesa efter en rejäl omgång beatlesallsång som så småningom övergick i Zappaallsång - men då med färre deltagare eftersom det inte är så många som kan hans texter.

Jag är glad att mina barn är vuxna och utflugna. Det tänkte jag då Lisen, 10 år, väckte oss alla redan före nio morgonen därpå för att få sällskap till ett morrondopp i sjön. GAH! Men... det är en så oemotståndligt positiv och rar unge att hon givetvis fick som hon ville - om än med viss fördröjning - och än en gång trotsade jag allt vad principer heter och badade. Det var nästan ännu skönare än dagen innan!

Borta i själva byn ligger en liten lanthandel och en servering som kallas Pannkakshuset (som är väl värt ett besök för den som är i krokarna!). Jag och Morten gick med flickorna för att köpa lite godis och vatten och när vi var en bit på väg ringde Peter för att säga att Johan bjudit oss alla på kaffe hemma hos honom, om vi ville. Klart vi ville! Han och hans familj bodde idylliskt (såklart!) i ett hus från förra sekelskiftet, ungefär, med en fantastisk trädgård runt om. Det kändes fint att sitta i svalkan under parasollet ett tag och dricka iskallt vatten. Och kaffe, dårå.





















(Johan)
Efter fikat traskade vi tillbaka och badade lite mer innan det var dags att göra sig klara till själva Tolgstock, då. Jag blev rätt nöjd med min utstyrsel även om huvudkluten ganska snabbt for av. Varmt och jobbigt och jag gillar egentligen inte att ha huvudbonader på mig överhuvudtaget. Fullt med folk - ca 400 vilket var rekord - och okej mat (dock inte skeppsskorpor och rom, som jag hade trott...) och allt bättre musik vartefter kvällen framskred. Claes Yngström och hans Sky High levererade skönt gung, gycklare bjöd på en eldshow och kvällen/natten avrundades med lokala hus- och coverbandet Zebrakings som var tajta och underhållande. Publiken var mycket tacksam! Himlen hade försiktigt börjat ljusna lite när vi traskade tillbaka till campet för några timmars sömn innan det var dags att packa ihop och åka hemåt, var och en på sitt håll.

~~~~~~~~

Det känns konstigt att komma hem när man varit borta så länge. Lägenheten känns lite främmande och luften är instängd. Posten ligger i en stor driva innanför dörren och måste sorteras så inga räkningar trillar bort. Det tar lite tid att landa. Dock levde alla mina växter och ett par av dem har dessutom växt till sig!

Och imorgon reser jag igen. Nu blir det Oslo och ett par dagar tillsammans med Jenny där innan jag drar vidare till Kil/Karlstad för att tillbringa helgen där, tillsammans med mina systrar, lite syskonbarn, en svåger och kanske rentav mina föräldrar (åtminstone på fredagen). Hej och hå.

Nu mörknar det rejält; jag tror det är ett ordentligt åskväder på gång. Härligt! Luften är kvav och luftfuktigheten hög. Ett hejdundrande åskväder med efterföljande tokregn vore absolut underbart!

Until next time, me lovely ones!

A bonus feature -> Hur man bäst använder en sabel av plast:

... i vilken vår hjältinna skickar ett kort

... i vilken vår hjältinna fullföljer sitt uppdrag

Jag tänkte kombinera min milslånga runda med att spana efter "födelser", i enlighet med veckans uppdrag. Sålunda rustade jag mig med min lilla Ixus och gav mig ut i "våren". Det blåste rätt bra, men vinden var en mild sydsydost som nu, såhär mot slutet av eftermiddagen, visat sig effektiv som snösmältare.

Det såg dock klent ut vad gäller vårtecknen. Tranorna jag hörde innan påsklovet har säkert flugit vidare och några andra fåglar hördes inte heller vilket iofs kan bero på att jag lyssnade på Lars Winnerbäcks Daugava och sedan Creams Disraeli Gears.













Min väg går ju genom Vilhelm Mobergland. Bjurbäcken - vid vilken Moberg växte upp och enligt legenden snarade fisk - finns med - med sitt rätta namn - i bl a Raskens. Några kilometer bort rinner den också förbi min arbetsplats (a k a Bjurbäcksskolan) och sedan ut i den lilla ER-sjön (vilket är ett väldigt fult namn på en söt liten anlagd sjö) för att sedan, så småningom, ansluta till Lyckebyån och rinna ut i Östersjön (avd. värdelöst vetande som kan komma att dyka upp i en lokal variant av Postkodmiljonären?).

När jag gått några kilometer till (faktum är att springet i benen blev så pockande att jag helt enkelt var tvungen att springa lite - och då helst i uppförsbackarna) mötte jag en annan motionär. Det hör verkligen inte till vanligheterna; jag brukar få rå om min runda alldeles själv. Men vi hejade glatt (det gör man här i Byn) och fortsatte åt våra respektive håll. Runt vägkröken stannade jag sedan till, mycket kort, och skapade en liten "village road art"-grej av hastigt flyende karaktär.













Jag har nog inte byggt någon snögubbe sedan eldkvarn brann, faktiskt. Inte vad jag kan minnas i alla fall. Och det här huvudet kvalar nog inte in som snögubbe heller, förresten. Det ser mer ut som en snö-westie..?

Att jogga är faktiskt väldigt skönt och får jag bara in flytet så är det på något vis mindre ansträngande än att powerwalka. Jag kan inte riktigt förklara det, men jag kanske använder muskler som helt enkelt är bättre utvecklade? Jag valde dock att jogga enbart kortare sträckor eftersom jag dels är rädd om mitt högerknä (gammal krigsskada... ;-)) och dels hade en massa prylar i fickorna (kamera, mobil, nycklar, pengar) som skramlade omkring. Sådant är störigt. Men nästa gång jag ger mig ut får det bli med tomma fickor!

Med bara någon kilometer kvar in till Byn fick jag då äntligen lön för min spanarmöda. I ett litet söderdike hukade de; tre små taniga vitsippor:













Och därmed tänker jag förklara veckans uppdrag avklarat. Iofs träffade jag en blivande pappa i fredags också (enligt beräkningarna skulle bebben komma som igår - men vad bryr sig bebisar om tidtabeller?) men eftersom jag inte träffade mamman eller kotten så räknas det inte riktigt.

Nästa veckas uppdrag blir: Berätta om ditt favoritställe att skriva på. Det ska nog ordna sig - jag vet ju redan var det är, även om jag inte kan göra det så ofta...

Jag avrundade min sköna, milslånga vända med att köpa DN i kiosken och sedan gå till affären och köpa veckans lunchmat (yoghurt och frukt). Det var ett klokt drag för när jag kom hem kände jag mig ruggigt trött och seg. Jag hade aldrig orkat uppamma någon ork till att gå ner och handla senare idag. I stället lagade jag frukost (ja, en väldigt sen sådan - men dock en frukost... ;-)) med havregrynsgröt och sedan fixade jag mig en kanna kaffe, tog kaffemuggen, DN, kudde och filt och la mig i soffan. Leonard Cohen på stereon och teven på tyst (ett program på Nature om pelikaner... man brukar säga att alla djurungar är söta men pelikaner har fruktansvärt ful avkomma!) och så småslumra lite, sippa kaffe och bläddra i DN. Jag var så avslagen att jag först inte ens märkte att söndagsbilagan saknades... *muttra* Å andra sidan hade jag att göra ett bra tag med de övriga delarna och orka gå ner till kiosken och säga till.

Nu väntar en jobbvecka och även om jag njuter av min ledighet kommer det att kännas helt okej, faktiskt, att komma tillbaka och t o m känna mig lite pigg, utvilad och taggad! Jag ser fram emot att träffa både elever och kollegor! Visserligen är det nu en lång räcka veckor till sommarlovet och väldigt lite ledigheter som bryter av det hela, men vi har så fullt upp att tiden bara kommer att flyga iväg! Dessutom har jag en del komptid att ta ut, vilket jag tänkt göra 3-4 fredagar. Men först är det nationella prov (engelska) och grejer att hinna med. Mina killar är nervösa som sören. Det är jag också, även om jag förklarat för dem att betygen inte alls är avhängiga enbart resultaten på nationella. De har så många andra möjligheter att visa vad de kan, mest hela tiden. Men det är spännande i alla fall!

Bredvid mig står en mugg ljuvligt, rött te, med doft och smak av kanel, ingefära och annat smått och gott! Jag ska avnjuta det sakta och fint och sedan tappa upp ett hett bad. Jag vet att det är bra mycket snällare mot miljön att duscha - men jag har inget dåligt samvete; jag tänder inte upp en massa belysning i onödan, jag källsorterar, jag äger ingen bil utan cyklar, går eller åker kollektivt, jag har tygkassar med till affären (när jag kommer ihåg, vilket dock är mer regel än undantag nuförtiden), jag risajklar allt möjligt, flyger inte, har energisnåla apparater och lampor, köper inte vatten på flaska, har låg innetemperatur (hence raggsockar!) och försöker även i övrigt ordna mig ett gott miljösamvete. Så mina bad avnjuter jag helt avslappnad. Där kopplar jag av, där tänker jag, där får jag kreativa idéer, där pratar jag i telefon och läser, där lyssnar jag på musik och laddar mina inre batterier. Så det så! ;-)

CU tomorrow, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna känner att det drar ihop sig

Söndagskväll. Tankar på jobbet börjar tränga sig på. Jag skjuter bestämt undan dem. Tar Ninas resa och drar mig tillbaka hit...













... för en stunds läsning och avslappning. Jag låter The Band stå för soundtracket.

Än är det helg...

... i vilken vår hjältinna avrundar en dag

Det blev inget tittande på Klass 9A, ikväll. Först ringde min bror och vi hade ett långt samtal och så fjärrhjälpte han mig med en nätverksgrej. Det tog sin rundliga tid. Jag hade hoppats han skulle kunna hitta - och avhjälpa - ett krabb med min CD/DVD-spelare/brännare också, men tyvärr måste eländet bytas ut. Han säger att jag klarar det själv. Den som lever får väl se. Eller åtminstone läsa om det här.

Sedan tände jag ljus i badrummet och tog mig ett varmt, långt bad och låg och läste och funderade. Pratade lite i telefon.

















(En vanlig jävla badanka, om ni nu trodde något annat... Men fådd av helgens värdinna och därför särskilt uppskattad.)

Sedan smakade det gott med en mugg te och ett par mackor medan jag läste Muminens blogg. Extra intresssant att läsa ikväll med tanke på temat hon valt - svartsjuka...

Nu blir det skönt att krypa ner i min mjuka säng och fluffa över mig duntäcket. Ska ligga där... lyssna på lite musik... tänka en del... och så glida bort...

... i vilken vår hjältinna fixar The Friday Mys

När jag kom hem efter att ha varit i affären pratade jag en stund med Bästaste A varpå jag satte på lite Trans-Siberian Orchestra och bäddade ner mig med kuddar och filt i soffan och tog mig en skön liten middagslur. När jag vaknade var det mörkt och jag kände mig redo att ta itu med The Friday Mys.

















Det första man behöver är givetvis en flaska gott vin. Och musik. Musiken sätts på först och sedan korkar man upp vinet och häller upp ett halvt glas, att avnjutas smuttvis under fixandet. Jag tänkte köpt en favorit, Masí Campofiorin, men beslöt mig för ett annat ripasso; Campolietti (Valpolicella). Någon tia lägre i kostnad, men en mycket positiv överraskning när den nådde mina smaklökar! Inte sista gången jag köper det!

Sedan beror fixandet på vad man vill göra. Jag ville testa Mamselamsens dubbelbakade potatis, men baxnade vid användandet av Västerbottenost och grädde. Det låter fullständigt förföriskt, men jag tror jag sparar det till ett festligare tillfälle. Festligare tillfällen kan t ex vara när jag har gäster. Så jag ersatte grädden med Mildas 4%-iga och Västerbotten (som för övrigt kan vara världens godaste hårdost) med Slanke Dancia (10% och lagrad, god smak). Till detta blev det en bit entrecôte och en sallad, dressad med balsamvinäger, fin olivolja, flingsalt och nymalen svartpeppar.













Flingsaltet gör sig fint i en liten japansk skål, egentligen avsedd för soja.













Nu har jag ätit gott, njutit av ytterligare ett glas vin och kvällen ligger lugn och avslappnad framför mig. Jag funderar på ett bad, nu, och sedan blir det läsande, slötittande på teve medan jag stickar klart sonens inkareggaeluva och så lite surfande resten av kvällen. Lite senare - kanske när jag badat - ska jag tända ljus överallt och överraska mig själv med nybryggt kaffe och a wee dram. Jag tror det får bli en... hmm... en Caol Îla*. Ja. Så får det bli.

Njutbart!

* Caol Îla, C-si; 1-465, Special release, Distiller's edition, från 1993... ;9

... i vilken vår hjältinna simmar lugnt

- Jag tror fan jag ska börja knarka snart, sa en kollega idag när det började hopa sig lite väl mycket. Det handlar ju inte bara om lektioner och lektionsförberedelser, eller efterarbete, utan om det andra jobbet på jobbet; elevvård, möten, arbetsgrupper, föräldrakontakter, etiska dilemman osv osv ad infinitum.

Kanske är det lugnande att rulla sig en joint och glida bort en stund, men jag använder andra flyktmetoder. En av de där oerhört lugnande och avslappnande grejerna är att ta ett hett bad. Inte kände jag mig uppskruvad direkt, innan jag tappade upp vattnet, men å andra sidan kan jag ju tillåta mig att bli precis hur avslappnad som helst. Så jag tände lite ljus, hällde i badskum och tog med mig Douglas Adams Tedags för dystra själar. Den är väl rätt okej, men är inte ens i samma härad som Liftarens guide... Men saken är den att sonen undrade om jag hade lästips till honom (och han använder i princip Liftarens... som Bibel) och jag tänkte kolla upp vad Douglas Adams har gjort mer. Dock tror jag att Terry Pratchetts böcker om skivvärlden, t ex, skulle fungera bättre.

Nu är jag nybadad, har druckit te (helt lägligt tog mitt Earl Grey slut samtidigt som den sista skorpan gick åt), pratat en stund med ett av mina norskebarn i telefon och är skönt sömnig. Jag sitter här och slölyssnar på "Babel Special" med Åsa Linderborg som gäst, på SVT2, men tror jag ska avrunda, logga ur, släcka ner och gå och lägga mig under mitt fluffsiga duntäcke.

G'natt!

... i vilken vår hjältinna känner sig en smula matt

(Ett småländskt samhälle ilar förbi utanför mitt tågfönster - eller om det kanske var tvärtom..?)
Egentligen finns det inte mycket att rapportera. Man måste liksom ha varit med för att veta hur totalt avslappnat och genommysigt det är att sitta i en turkos buss en januarilördag med funkmusiken dunkande, god mat och dryck, levande ljus, ett skånskt åkerlandskap utanför, raggsockar (jodå!) och sköna vänner där samtalet flyter lätt och ledigt, respektfullt, nojsigt, skojsigt, innerligt, djupt och sant över såväl lättsamheter som Det Kanske Allra Svåraste. Sådan var kvällen där ute på Österlen. Sedan var det skönt att linda in sig i sovsäcken, stänga av elementet som nästan stod och hoppade av hetta och sakta glida bort för att så småningom vakna till liv av stillsam musik och doften av nybryggt kaffe.













På stationen i Lund uppmärksammade jag en stickgraffiti och kunde inte bara fota den utan tog också reda på hur den monterats. Idén från häromdagen har jag ju kvar...

Nu är jag trött och seg och matt (kvällen/natten tar ut sin tribut) och ska skaffa mig vederkvickelse i ett varmt skumbad. Till sällskap har jag den tredje delen i Lian Hearns serie om klanen Otori. Ljuvligt!

... i vilken vår hjältinna fått en idé

Jag läser Svensklärarens blogg, ser en bild och får en idé: Om jag blir arbetslös ska jag bli gatuläsare. Gatumusikanter vimlar det av, men hur många läsare sitter det i gathörnen och bjuder på gemensamma upplevelser? Jag har då inte sett någon. Borde vara en tämligen lukrativ inkomstkälla, kan man tycka. Om inte annat så har man det ju trevlig och nöjsamt där i sitt gathörn. I brist på hatt får jag väl lägga ut en keps...

Och eftersom min hjärna fungerar som den gör börjar jag fundera i ytterligare banor... Tänk om man kunde göra lite läs-throw-ups, sådär som graffarna gör med sina tags? Kanske rentav få några elever att tända på denna tanke..? Det finns ju stick-graffiti så varför inte litterär sådan? När jag gick mellan stationen och högskolan i Halmstad brukade det ibland vara små upprop och tänkespråk vackert skrivna på gångbanans asfalt. Vackert och inspirerande! Hmm...

Och Fröken Smilla har ännu inte haft möjligheten att skaffa sig någon känsla för snö, men väl för badskum.













Jag badar numera aldrig ensam...

... i vilken vår hjältinna är nöjd igen

Så. 43 km på 60 minuter. Helt okej insats. Medan jag cyklade kollade jag dels nyheter och dels - ganska lämpligt i sammanhanget - programmet Vi äter oss till döds. Härligt moralkakigt.

Jag illustrerar mitt träningspass med Blood, Sweat & Tears' Spinning Wheel. Enjoy!

Nu ska jag belöna mig med ett långt, varmt skumbad.

Ciao på en stund.

... i vilken vår hjältinna kommer upp, trots allt

Jodå. Jag vaknade t o m lite innan telefonen började vissla. Därmed hann jag också stänga av väckarklockan innan den började avgrundsvråla. *phew*

Känner mig faktiskt ganska pigg, men jag antar att det kommer en nacksmäll i eftermiddag, efter jobbet. Då ska jag bekämpa den med en promenad. Och lägga mig tidigt.

Gårdagen avrundades med ett långt och fint telefonsamtal med bästaste A. Jag kan inte nog säga uppskattande saker om mina vänner. De är bara så bäst - och det alldeles oavsett om det handlar om att prata nära och djupt, trösta och stödja eller skratta och ha roligt. Jag hoppas - och tror - att jag är en sådan vän för dem också!

Sedan var det lite slötittande på teve och lite slösurfande, ett hett bad och så tidig läggning. Jag tänkte läsa en stund i sängen och tog med mig Tills jag finner dig (John Irving) men det blev bara några sidor. Det är inte en bra sängläsarbok - den är alldeles för tjock och tung. Den får hädanefter vara min soff- och köksbordsläsning.

Det blir nog rätt lugnt på jobbet idag. Vi ska jobba i ämneslagsgrupper hela dagen. Efter det måste jag försöka uppfriska mitt minne. Innan jag gick på jullov hade jag så snyggt planerat upp allt för den här veckan - och nu har jag glömt vad jag tänkte. Tur att jag antecknar sådant... ;-)

Men innan jag går iväg hinner jag med en mugg Blue Java, till.

Stay tuned...

... i vilken vår hjältinna är smått religiös

"Tänk på vilodagen så att du helgar den". Tredje budet. Det sägs att det finns något gott i varje religion. Jag är varken religiös eller privattroende men idén med att hålla helg tycker jag är väldigt sympatisk. Så idag ska jag efterleva dekalogens tredje huvudsats.

Jag inledde med sovmorgon, långsamt kaffedrickande och lite slösurfande. Nu har jag tappat upp ett varmt bad med mycket skum. Jag tar med mig Liseys berättelse (jag har sällan tagit så god tid på mig för att läsa en bok - det blir korta snuttar, bara - men den har artat sig väl och fångat mig... Det är väl en del av Stephen Kings mästarskap, detta att kunna fånga sina läsare med en riktigt bra berättelse. Han har andra kvaliteter också.) och kryper ner för en stunds avslappning i den högre skolan. Egentligen skulle jag tagit med ett glas Masí Campofiorin, också. Men det får vara nån måtta med helgandet, tycker jag. Det får vänta till senare idag.

















Amen. Typ.

... i vilken vår hjältinna fotar

Fotar fötter.













Alltså... det här med att ligga i badet och filosofera. Det börjar bli en så gott som daglig vana. Värmande, omslutande, avslappnande, befriande och gynnsamt för kreativiteten och välbefinnandet.

... i vilken vår hjältinna avnjuter a wee dram

Uisge beatha.
Caol Îla. Special release. Distiller's Limited Edition. C-si; 1-465. 1993.

Livets vatten. Ett varmt, skummande bad. Nick Drake. Fullt tillräckligt.

... i vilken vår hjältinna finner balansen

Tänk vad ett bad kan göra. Ett bad med Jan Johansson. Badet mjukar upp min stela och trötta lekamen och musiken gör detsamma för min själ.

Den där skivan med Jazz på svenska har följt mig sedan min barndom och jag tröttnar aldrig på den. Synd att youtubeklippet jag gav er är så kort; ni får skaffa er plattan, helt enkelt.

Instant relief.

For now.

... i vilken vår hjältinna tänker på Vänner

Såhär efter en helg som varit allt annat än vilsam och efter en arbetsdag som varit längre än lång känns min hjärna som den kola jag just nu mumsar på, lite förstrött, medan jag inte lyssnar på radion som står och maler och inte gör något annat heller. Jag borde kanske sticka lite. Börja på de där sms-vantarna. Eller fortsätta med den röda, flätade mudden, nu när jag knäckt felet i beskrivningen och listat ut hur jag ska göra för att det ska funka ändå. Eller fortsätta läsa Liseys berättelse, som efter en mer än lovligt seg inledning börjar lyfta och fånga mitt intresse. Kolla om det är något bra på teve?

Medan jag samlar ork nog för att ens bestämma detta sätter jag på lite tevatten och tar en titt igen på ett julkort som värmer mig ända in i märgen:













Jag tänker på Vänner. Ni är några stycken och jag uppskattar er så oerhört, ska ni veta. Alldeles oavsett om jag skickat er julkort eller ej. Och definitivt oavsett om ni skickat till mig. Jag tänker på ett indiskt ordspråk: En vän är någon som kommer in när hela världen gått ut. Hela världen har inte alls gått ut, men den befinner sig i omvälvning. Och ni finns där så som jag finns för er.

Äh. Jag orkar inte sätta på tevatten heller. Men ett hett bad ska jag tappa upp nu. Ordna mig lite skön musik och tända ljus i badrummet. Lägga mig och bara domna bort en stund.

Stay tuned.

... i vilken vår hjältinna får tummen ur

Yes! Jag gick visserligen inte ut. Men jag släpade fram motionscykeln och cyklade lite drygt två mil. Alltid något. Jag vill gärna tro att jag tar mig ett pass imorgon också. Ute. Eller... kanske går till gymmet, rentav. Vi får se. Just nu – efter att åtminstone ha gjort något – känner jag mig lite smått nöjd. Det varma, sköna badet efteråt fick mig dessutom att koppla av ordentligt.

Så nu får det bli soffan, te (Rooibos från Yogi Tea - underbar arom av kanel, ingefära, kardemumma... som flytande pepparkaka, helt enkelt) och kanske en... ehm... stickning? ;-)

Namaste…

... i vilken vår hjältinna velat bli skjuten men briserar, istället

Jag vaknade natten till igår och kände igen smärtan direkt, trots att det nog är 1½-2 år sedan sist. Gallan. Det börjar som en molande värk och stegras sedan till en snudd på outhärdlig smärta under vilken jag mer än gärna hade sagt "jatack" om någon vänlig själ erbjudit sig att skjuta mig. Jag har ingen medicin, heller, utan vet att jag har ungefär 2-3 timmar av vankande och kräkningar och kallsvettningar och sömnlöshet innan det klingar av och jag faller i en sorts medvetslös dvala.

När jag vaknade på morgonen insåg jag att det inte var lönt att försöka kravla mig till jobbet, så jag ringde in mig sjuk, släpade in laptopen i sängen, mejlade iväg lite lektionsidéer till eventuella vikarier (mina stackars kollegor med luckor i sina scheman) och somnade om. Vaknade långt efter lunchtid och mådde bättre. Satt uppe en stund och bara överlevde, och sedan läste jag lite, pysslade klart min hinduism-och-buddhism-inspirations-och-introduktions-
presentation och jobbade lite med några bedömningsmatriser jag utvecklat för att kunna hålla en bättre struktur när jag ska göra bedömningar och så småningom sätta betyg. Dessutom tänker jag att det blir tydligt för eleven hur jag tänker kring detta, och hur den enskildes utveckling och framsteg ser ut. Jag tänker också att det då blir enklare att diskutera hur vi ska jobba vidare och jag på ett visuellt mycket tydligt sätt kan visa vad som återstår för att t ex nå ett godkänt i ett ämne.

Den kreativa bomben - den jag skrev om i somras - är på väg att brisera. Men på ett kontrollerat vis, så var inte bekymrade; mitt huvud sitter kvar. Jag skriver. Inte bara här och på lite annat pyssel, utan också snailmails. Snickrar på en liten novell, som tenderar att svälla ut. Gör en och annan tröjtext. Tränar (I'm art in progress...). Grejar härhemma, höststädar på balkongen och har en liten renoveringsidé. Jag behöver ett arbetsbord till och har eventuellt ett på lut (från skolans källare) som kanske skulle kunna låta sig fixas i ordning. Och så är det den där reggaetröjan jag vill sticka till sonen. Nu har jag hittat en bra beskrivning och dessutom fått tips - av skolans textillärare - om en riktigt bra liten garnaffär i Växjö. Tror det får bli en tur dit på fredag eller lördag. Och så är det de där skolgrejerna jag gör, eller utvecklar.

Jag liksom tar tag i grejer och det känns så tillfredsställande. Och jag får inspiration, både från vänner, böcker, IRL-kollegor och - jo, faktiskt - kollegor jag hittat på nätet. Det finns en hel uppsjö av kreativa, generösa, inspirerande människor därute! Jag skulle vilja starta upp ett litet "pedagogiskt café" med mina IRL-kollegor. Träffas någonstans utanför skolan, kanske en gång i månaden, eller så, och bara byta tankar och erfarenheter, spåna på idéer och drömmar som kanske kan låta sig förverkligas. Men det jag känner som ett stort hinder är tiden. Vi är snärjda och trängda som vi är och många av kollegorna pendlar eller har familj och småbarn som pockar på deras uppmärksamhet utanför arbetstiden. Jag vet. Man ska inte måla upp negativa förväntningar, men jag måste ju samtidigt vara en smula realistisk. Nåväl - jag ska i alla fall droppa idén på jobbet så får vi se vad som händer med den.

Jag har börjat kompetensutveckla mig själv också. Som lärare har man ju den s k förtroendetiden på 10 timmar/vecka att använda efter eget gottfinnande och utanför de stipulerade 35 ramtimmarna då man ska befinna sig på jobbet. Jag använder den sällan, eftersom jag försöker vara snuskigt effektiv inom ramtimmarna. Men nu har jag börjat läsa lite intressanta böcker om lärstilar och hjärnpedagogik, bl a. Dels har jag lånat på biblioteket, dels har jag rotat fram lite gamla pluggböcker som kändes väldigt abstrakta och främmande då, på lärarutbildningen, men som nu känns väldigt relevanta, då jag har lite mer erfarenhet i ryggen.

Visst är jag jobbig? ;-)

Bakat lite har jag också gjort, förresten. I söndags hade jag anledning (som om man måste ha det, egentligen...) att både "baka" en traditionell gräddtårta (fast jag använde ju färdiga bottnar)













med blåbär och vanilj i fyllningen och grädde, blåbär och hallon på toppen och så "min" smaskiga kolatårta som egentligen är mer godis är tårta. Det var kul. Jag åt av dem också - och jag undrar om det var det som renderade mig den sömnlösa plågonatten. Det var nästan värt det. Men bara nästan.

Nu ska jag ta med mig en bra bok och lägga mig i ett varmt och skönt bad en stund. Transsiberian Orchestra kommer att smeka mig varsamt med Beethoven's Last Night.

... i vilken vår hjältinna raggsocksmyser

Jag sitter här i soffan och är helt matt. Jobbdagen har varit bra och när jag kom hem väntade kaffe och en smarrig kanelbulle på mig. Sedan var det dags att dra på skorna (de gamla Nike - de "nya" Reebok fick dödsstöten igår...) och powerwalka mig mot gymmet. Det är märkligt hur kroppen, eller kanske snarare sinnet, liksom ställer in sig på något och hur en skön förväntan uppstår. Poweryogan är så skön och rolig och rogivande (samtidigt som det är ett ganska tufft pass - tro inget annat!) att jag riktigt längtar dit redan på morgonen! Efter passet powerwalkar jag mig hem och de första hundra metrarna är tunga - muskelminnet är fortfarande inställt på helt andra övningar, men sedan får jag upp farten och ångar på. Jag ratar hårdrocken till förmån för helt andra tongångar när jag går; det blir en hel del techno och eurodisco. Inget jag någonsin ever skulle lyssna på annars, men det finns en energi och en puls som driver på mig. Idag var det bl a Leila K; någon som minns henne?

Väl hemma dricker jag en massa vatten och idag blev det sedan en god röra på keso mini, räkor, sallad och fint hackad rödlök, toppat med grovmalen svartpeppar. Jag åt framför teven medan jag med ett halvt öra och öga glanade på Skolakuten. Det skulle handla bl a om den nya lag som säger att en skola numera får flytta en mobbare - och det oavsett vad mobbarens föräldrar tycker om det - i stället för att, som tidigare, offret tvingas flytta/byta skola. Jag hade vissa förväntningar, men tycker nog att inte mycket matnyttigt blev sagt. Dock ska jag fortsätta kolla på programmet - om inte annat får jag väl lite samtalsämnen till fredagsfikat på jobbet...

Jag var lite frusen (jag blir ofta det efter träning) så istället för en snabb dusch tappade jag upp hett badvatten, hällde i lite skönt skummande duschcrème, tände en massa ljus och satte på Transsiberian Orchestra's Beethoven's Last Night, tog med mig Unni Drougges Boven i mitt drama kallas kärlek (där det fina, pärliga bokmärket nu sitter) och la mig i badkaret. Efter en stund stod jag inte ut längre, det var så varmt och jag blev helt matt. När jag gått upp fick jag sätta mig en stund och bara andas sakta; det kändes som jag skulle svimma. Och hjärtat bultade sådär tungt och galet som det gjorde inatt när jag vaknade och inte fick ner det i varv (och kunde somna om) på nästan två timmar. Nu har det dock stillat sig och jag sitter i morronrock med raggsocksfötterna på soffbordet och slökollar nyheterna på SVT2 och känner att jag är så trött att det snudd på känns som en utomkroppslig upplevelse. Tror att jag ska lägga mig riktigt tidigt och bara glida bort.

Jag har msnat lite med Lillmysen som bara jobbar och jobbar och trivs gott däruppe bland fjällen. Och så har jag småpysslat lite med Facebook. Men bara lite. En del sitter där i timtal, säger de. Så kul är det ändock inte, tycker jag.

Dessutom tror jag att jag kommit på en sak att skriva om. Inte här, alltså, utan ett uppslag till ett lite längre skriveri. Kanske rentav med ett lite annorlunda grepp. Mer kan jag inte säga just nu. Dels måste jag tänka en del på det, dels måste jag se om det blir något skriv. Men om det blir det kan det nog tänkas att jag lägger ut smakprov här vad det lider.

Nu ska jag laga mig en mugg te och sedan får det bli horisontalläge och kanske några sidor i Drouggeboken. Jag kan inte låta bli att fascineras av henne. Jag ska ta tåget in till Växjö på lördag för att köpa nya träningsskor. Ska se om jag hittar någon mer av hennes böcker att köpa.

Over and out.

... i vilken vår hjältinna känner sig en aning dissad

Nu är det fyra timmar sedan, lite drygt, sedan jag kom hem från jobbet. Först körde vi bort bilen till verkstaden (dags för service) och sedan tog vi en promenad hem. Vi tog en liten omväg runt sjön och det kändes skönt även om luftfuktigheten gör att det mesta känns klibbigt och jobbigt.

Så snart vi kom tillbaka - promenaden tog max 20 minuter - satte sig Kärleken vid datorn för att boarda och för att lyssna på en massa musik och läsa musikrelaterade grejer. Han pausade när jag hojtade att maten var klar och sedan satt vi och åt en liten stund, medan jag försökte prata lite om ditten och datten. Men så snart han ätit klart sköljde han av disken efter sig och gick tillbaka till datorn. Efter en liten stund sa jag att "det vore kanske gott med lite kaffe?" och han var tillräckligt uppmärksam för att inse att jag med min fråga på ett subtilt sätt angav att jag tyckte att han skulle fixa det. Vilket han också gjorde, och sedan försvann han in till datorn igen en stund innan han kom ut i köket för att raida det i jakt på något gott till kaffet. Tyvärr har vi inget sådant hemma - inte ens ett litet torrt kex. Så han försvann in i arbetsrummet igen, dit jag sedan bar hans mugg med kaffe.

Han sitter kvar där än och säger inget alls. Ändå verkar han inte på dåligt humör eller som om något trycker honom. Han har bara glömt bort att jag finns, känns det som. Och är det något jag inte riktigt kan hantera så är det att vara osynlig. Det har jag varit tillräckligt stor del av mitt liv.

Samtidigt vill jag inte gå in i arbetsrummet och rycka tag i honom för jag har liksom inga direkta idéer om vad vi ska göra, ju. Jo... alltså... det uppenbara, dårå. Men det är inte det jag vill just nu... Jag vill bara prata och skratta lite eller diskutera något eller berätta något, eller höra honom berätta något för mig. Jag funderar på om detta är någon slags manlig åkomma; att försvinna på det där viset men så tänker jag att "nej, det är det såklart inte" och så tänker jag att jag borde sätta mig hos honom och prata, men faktum är att jag inte orkar det. Jag jobbar som en gnu just nu och är alldeles för trött för att orka hitta på en massa trevligheter. Jag vill att han ska göra det och jag vill dessutom - vilket väl är det omöjligaste i ekvationen - att han ska fatta det själv.

Så. Vad göra? Jag ska tappa upp ett varmt bad åt mig och ta med mig Alexander McCall Smith's Friends, Lovers & Chocolate, som jag läser just nu - parallellt med ett nytt försök med Kafka's Processen. Jag gillar McCall Smith's böcker om Mma Ramotswe mycket mer än jag gillar dem om Isabel Dalhousie, men en house rule är att jag fullföljer en påbörjad bok. Enda undantaget är om boken heter Brott och straff och är skriven av Fjodor Dostojevskij. Då är jag nämligen ursäktad.

Och just när jag skriver detta, sittandes bekvämt tillbakalutad i soffan, kommer han och slår sig ner med en tallrik flingor. För att han läst mina tankar? För att det är synd om mig och han vill pigga upp mig lite? Ånej. Klockan är 21 och det är dags för tevenyheter. Visserligen småpratar han lite mellan tuggorna men jag slår vad om att så snart nyheterna är över så försvinner han igen. Han skulle försvinna ännu fortare om jag sa något om middagsdisken som en hoper äckliga fruktflugor just nu festar på. (Var kommer de ifrån? Jag städar och vi tömmer soporna och ingen frukt får ligga framme och jag har gjort listiga vinägerfällor och lik förbenat verkar de bara bli fler och fler... GAH!)

Kaffet är alltså redan urdrucket och det blir säkert bra med det andra också. Vi hade i alla fall en god gryta på morot, lök, potatis, purjo, savoykål, skinka och lite pasta. Enkelt, snabb- och lättlagat och faktiskt riktigt gott. Samt magert. Mitt nya liv går som på räls - jag tränar så gott som dagligen, äter vettigt och noterar att jeansen sitter lite lösare igen! Och mina stökkillar i nian och jag hade en riktigt bra diskussion som intro till Vampyren i Blackeberg (LäsaLätt-versionen av Låt den rätte komma in) och när jag sedan läste några av de första sidorna (i fullversionen, mind you!) var de helt inne i storyn. Sådana stunder känner jag en enorm glädje och tillfredsställelse i mitt jobb!

Men Sören, då, vad jag är gnällig idag. Men det är det som är så bra med bloggeriet. Det är min blogg och jag gnäller hur mycket jag vill.














Uppdatering kl 21.34: Kärleken har lämnat mig, soffan och rummet... And still... I love him! ;-)