... i vilken vår hjältinna tänkte skriva om något roligt

... men sedan hann livet ikapp mig. Inte mitt liv, men någon annans. Någon som uppenbarligen känner ett stort förtroende för mig och berättade om det som ibland kallas Världens Största Familjehemlighet. Nu måste jag begrunda strategier för morgondagen och framtiden i ett längre perspektiv (för den här personen), anmälningsplikt, vad som kan sägas och göras, försöka stötta, trösta och samtidigt vara konstruktiv och se eventuella möjligheter till lösningar.

Det här är en av de saker som lärarutbildningen inte förbereder en för, och jag är glad att jag har många års livserfarenhet bakom mig, i ett läge som detta.

Var rädda om er, och era familjer, me lovely ones!

That's an order!

... i vilken vår hjältinna reflekterar lite över livets krumbukter

Åh, vad skönt med en ledig dag. Jag har verkligen känt mig fri. Jag hade visserligen tvättstugan bokad, men jag hade så lite tvätt att det nästan kunde kvittat. I övrigt har jag läst, slösurfat, fixat lite med biljetter (bl a Sven Zetterberg på fredag, med några sköna typer!), gjort ett par ärenden, blivit klippt, lekt med Fröken, skrattat gott åt helt galet roliga Couplingsnuttar på YouTube, lyssnat på T. Rex, 10cc, Sven Zetterberg, Jethro Tull, Jesus Christ Superstar och Swallow The Sun. Vikt tvätt, smsat, haft en hantverkare här för att fixa något skydd på balkongen, skrivit några mejl, gett mina fötter ett varmt bad och massage, dansat lite, ätit mackor och slasat runt mest.

I morgon blir det träning.

Veckans övning i Skrivarkalendern är att gå ut och lägga märke till allt som håller på att födas, och sedan skriva om mina intryck. Hmm... Det är ju vinter ute..? Men jag får väl ge mig ut på en spaningstur efter träningen, då.

~~~~ telefonsamtalsavbrott ~~~~

Jag har tänkt mycket idag, också. Tänkt på hur livet krumbuktar sig och hela tiden finner nya, spännande vägar just när man trodde att man hade bäring på något landmärke. Lite som en obändig älv som ska nerför berget och vidare, ut mot havet.

En gång... i en blogg några år från här och nu... skrev jag att jag kände mig som att jag inte befann mig i den där älven, utan istället stod bredvid och såg livet flyta förbi, med mig som frustrerad åskådare. Up shit creek and no paddles, typ.

Men det var då, det. Jag tog helt sonika och vadade ut och började simma ut mot strömfåran, där det är som djupast och man inte kan sätta ner fötterna - och jag har aldrig ångrat det! Visst blir det lite läskigt ibland, när stränderna är branta och det skummar och yr och jag inte alltid känner att jag har koll på vart det bär. Erfarenheten har dock lärt mig att om jag bara slappnar av, håller mig flytande och inte får en massa vatten i luftvägarna så kommer det lugnare passager, jag har lärt mig kroppssurfa och ibland uppsöker jag lite bakvatten där jag kan kajka in och hämta andan. Men framåt går det hela tiden. Och jag älskar det!

















Avanti, me lovely ones! Never ever give in!

... i vilken vår hjältinna hjärtar livet

Sicken dag! Eller som skottarna säger "Siccan a day I've had...". När jag vaknade var det ett par minusgrader och alldeles klart ute. Det ljusnade på medan jag drack mitt morgonkaffe och det var en fröjd att traska till jobbet i den friska luften.

Efter torsdagsmorgonmötet gick jag för att hämta mig en mugg kaffe och snabbchecka inför dagens lektioner. I fikarummet stod en stor skål geléhjärtan. Trevligt initiativ, men det hade varit ännu roligare att hitta en sådan en glåmig torsdagmorgon i slutet av oktober. Faktiskt. Jag gillar överraskningar mycket mer än det lätt förutsägbara.

Jag vet inte om det är vädret eller det förestående lovet eller om det är mitt medvetna relationsbyggande med mina elever som kickar in, för det har varit extra roligt och stimulerande och trevligt på lektionerna idag. När den stora - och ofta stökiga, men idag som-Guds-små-lamm-lugna - gruppen nior skulle avrunda sin lektion (där de fick översätta valfria låttexter från svenska till engelska eller tvärtom) fick jag t o m höra: "Nejje... jag måste göra klart det här, först!". Det händer inte alltför ofta.

Jag och vännen/kollegan I drog på oss jackorna och powerwalkade en mil i det helt underbara vädret. Solen, den friska luften och den avsevärda motionen (vi håller ett grymt tempo!) är ändå bara bonusar jämfört med att gå där och fördjupa oss i frågor om jobbet, livet, universum och allting.

Det är spännande att också plötsligt möta en människa som har erfarenheter av livet som liknar mina egna. Jag bytte skola 9 gånger under min grundskoletid. Själva bytena var väl inte så jobbiga - jag fick ju rutin på det - men det var inte roligt att ständigt lämna sina hyfsat nyvunna kompisar och försöka bygga nya relationer för att sedan lämna även dessa. Då var det jobbigt och motigt, men det hade också sina fördelar. Hade jag varit någon annan hade jag kanske handlat annorlunda, men eftersom jag var jag redan då så fokuserade jag på skoljobbet och lyckades mycket väl med det. Det var liksom en konstant att förhålla mig till i flyttkaoset. Och jag lärde mig tidigt att ta vara på mig själv, att vara självständig och inte hänga upp mitt mående på andra människor. Jag lärde mig vara kreativ och att trivas med mig själv. Att ensam kan vara stark, även om jag samtidigt var - och är! - mycket social. Och så berättar I. att hon har upplevt samma grej - och i stort sett dragit samma slutsats och även hon trivs utmärkt med sitt eget sällskap om inte annat intressant finns att tillgå.

Det är garanterat på grund av - eller snarare tack vare - min uppväxt som jag är såpass förändringsbenägen som jag är. Jag har lärt mig att det går utmärkt att bygga nya vänskapsrelationer hela livet, att en nyvunnen vän snabbt kan bli en av ens sannaste och mest förtroliga och att vänskap kan se ut på många olika vis. Jag har lärt mig att förändring inte är farligt och jag har lärt mig att jag klarar mig själv. Det kan man givetvis lära sig även på andra vis, men så här har jag lärt mig det.

I. och jag diskuterade läsningens betydelse och hur förbaskat lite resurser i form av tid som finns till detta. Jag är så trött på alla snuttifierade läroböcker, med gloslistor och konstruerade grallimatikövningar. Jag skulle önska att det funnes en liten handfull helt suveräna ungdomsböcker på engelska som skulle kunna användas i stället för läroboken. Det är en enkel sak; de böckerna finns ju givetvis. Det mindre enkla - men i ännu högre grad önskvärda - vore acceptans för att jobba utifrån dessa. I en skönlitterär bok får man vokabulär, stavning, idiom, grammatik, realia och läsförståelseträning alldeles "gratis". Dessutom kan man samtala och skriva kring boken, och kanske rentav höra delar av den inläst - vilket alltså skulle ge övning i samtliga fyra färdigheter samtidigt som man har roligt och får en skön läsupplevelse! Jag tror banne mig jag ska börja leta upp sådana böcker och börja utarbeta ett utkast till hur man kan jobba med dem på ett målmedvetet sätt!

Två stora jobbrelaterade projekt att hugga tag i framöver, alltså: dokumentärfilmen om skolan och så engelskaboksprojektet...

Apropå projekt stannade jag kvar en stund extra på jobbet för att rätta lite läxprov och även pyssla lite med Det Hemliga Konstnärliga Projektet. Jag ska greja vidare med det om en stund. Ska bara smälta min middag; löksoppa och hembakt bröd. Jag åt visserligen löksoppa häromdagen, men just nu är jag helt enkelt inne i en sopperiod. Det är gott, snabbt att laga, värmer skönt och mättar fint utan att egentligen innehålla en massa onödiga kalorier. Och när jag kommer hem är jag oftare mer frusen än hungrig. Soppa är helt enkelt svaret på mina frågor.

Under tiden sätter jag på Jethro Tulls Aqualung igen och leker lite med fröken Smilla som tassar runt här och är sällskapssjuk.

Det är gott att leva! Det har han förbaskat rätt i, Tuffe Uffe!

... i vilken vår hjältinna inte gör ett förbannat dugg av det hon tänkt

Fan. Helvete. Piss.

Jag bara sitter här. Känner mig ämlig och allmänt bedrövlig. Frusen. Missnöjd med mig själv. Och varför lovade jag att jag kunde fixa middagen? Jag tar tillbaka det. Jag har ingen lust. Jag är inte ens hungrig. Jag lagar mig te nu och hoppas det kan värma mig. Sitter i soffan och kollar First Wives Club och blir bara mer irriterad.

Och jag är så förbannat godissugen. Lyckligtvis har jag inget godis hemma.

Jag är arg på mig sälv för att jag inte har tränat idag. Och för att jag inte gör det nu. Men jag fryser så jag orkar inte gå ut. Och jävelmotionsjävelcykeljäveln vill jag inte dra fram för jag måste vara ifred när jag tränar. Veta att jag inte blir avbruten. Och det lär jag bli. Jag borde gjort det tidigare. Men då ville jag ju göra annat. Som att etikettera bloggen. Msna med Bästaste A. Läsa lite.

Jo. Jag är faktiskt lite hungrig. På löksoppa. Jag tror jag ska fixa mig det. Kanske lyfter humöret sedan.

Och nu är det den där jävla tönten Johnny Logan på tevereklamen också.

Edit kl 17.25: Löksoppa hjälpte. Värmer och när. Inte bara min kropp.

... i vilken vår hjältinnna varit på konstrunda

Internet är fantastiskt!

Hemma i mitt barndomshem hängde ett utsökt tryck, av Utamaro, som min mamma ägde. Jag tror faktiskt att det var där, i den bilden, som mitt konstintresse föddes. Tidigt, alltså. Min mamma ägde inte bara drömmen om att få studera på Konstfack, när hon tagit sin realexamen; hon sökte och kom in, också. Men morfar sa nej. Familjen hade bara råd att låta ett av de tre barnen studera på högre nivå och även om han själv var konstnärligt lagd så ansåg han att det bara kunde komma flum ur en konstutbildning (fast morfar dog 1966 och då hade han nog aldrig hört just ordet "flum" någongång) och därför var det liksom självklart att ende sonen* var den som skulle få lov att studera.

Men min mamma är verkligen konstnärlig i själ och hjärta och har skapat hela sitt liv, utan utbildning - annat än enstaka kurser - och jag tror aldrig hon släppt drömmen om att kunna leva på sin konst. Inte ens nu, när hon snart fyller 68 och är lite krasslig, ger hon upp. Och hon är verkligen en multikonstnär. Hon syr, väver, stickar, drejar, målar glas, formger smycken och textilier, tecknar, målar akvarell och olja, risajklar och vidareutvecklar och hon var i mitten av femtioåren när hon studerade (på distans) till inredningsarkitekt. Allt hon rör vid blir vackert på det där funktionella, sköna sättet som är hennes signum. Jag tänker ibland på vad som kunde blivit om hon fått börja på Konstfack...

Min mamma och jag har inte så mycket att prata med varandra om, annars. När vi försöker blir det stelt, opersonligt och krystat. Men en sak har hon gett mig; uppskattningen, kärleken till och känslan för konst, inredning, design och estetik. En av hennes paroller har alltid varit: Hellre bra reproduktioner än usla original. Därav Utamarotrycket. Och Kandinsky. Bland andra. Detta tackar jag henne för! (Min far - å andra sidan - gav mig kärleken till musiken och böckerna.)

Åter till konstrundan. För jag minns den där Utamaron och blir alltid lite grinig när jag tänker på att min yngsta lillasyster har den i sin ägo nu... Vad ska hon med den till - det är ju jag som älskar den. Å andra sidan tror jag faktiskt att om jag frågade skulle jag få [köpa/byta till mig] den av henne. Men internet är en underbar uppfinning och när jag plötsligt vaknade upp ur min virtuella konstrunda bland de japanska mästarnas underbara verk hade det runnit undan nästan två timmar. Och minsann om jag inte hittade just det trycket också:

















(Lover's Silent Talk, Utamaro, ca 1790)

Mammas tryck är klarare i färgerna, men det vi ser här är troligen en bild av ett mycket tidigt tryck. Ljuvligt!

I övrigt får jag ibland frågan om vad jag tänker göra framöver; ska jag stanna här i byn även när kärleken inte längre håller mig kvar? Svar: ja. Jag stannar - åtminstone ett tag till. Jag har hittat en hylla min imaginära hatt trivs på - med bostaden, omgivningarna, arbetet och arbetskamraterna och... tja... byn, bara. När jag blir utan arbete rör jag nog på mig, däremot, mot bebodda trakter. När det blir vet ingen just nu. Allra minst jag. Jag tror mig veta att jag sitter säkert nästa läsår, i alla fall. Därefter får vi väl se. Jag är inte orolig. Livet är en spännande resa och jag ömsom låter min båt glida med strömmen, ömsom gör små strandhugg här och där.

Nu ska jag dock bara glida ut i köket och laga mig lite mer te. Och fundera på om jag ska ta upp lite "seriösa" grejer i min blogg. Politiska tankar kring hållbar utveckling, skolan, jämställdhet och globalisering, till exempel. Och vem vet - kanske gör jag det någon gång. Men... hej... jag skriver om livet, ju. Och livet - det är allvar det! Så allvarligt att det är en plikt att ha roligt! Glöm aldrig det!



*morbror Bengt var också en sann konstnärssjäl och han blev med tiden en välrenommerad arkitekt och bl a tidig delägare i White Arkitekter AB, så morfar satsade ju inte sparslantarna helt fel...

... i vilken vår hjältinna håller drömmen vid liv

Jag har inte glömt. Jag har drömmen kvar. Drömmen om att resa, vandra och uppleva i nordöstra Indien och i Nepal. Den är närmare nu. Den kommer att bli verklighet. Kanske senare än förr. Men den blir verklighet. Just you wait and see...

... i vilken vår hjältinna nästan ger tappt

Nej. Inte en tappedag. Men en ge-tappt-dag? Njah - kanske ändå inte, men det är nära nu. Trots träning och vettig kost känner jag att jag behöver så mycket mer energi. Jag vet inte varifrån jag ska ta den, bara. Sova kan ju vara en lösning, men det gör jag ju. Mina vitaminer och mitt järn käkar jag. Frukt och grönt. Hej och hå.

Jag har ingen som helst lust att bli skrynklig som ett russin och därutöver öka risken för malignt melanom, annars vet jag ju att en stunds ljusdusch i solariet piggar upp och både får mig att se fräschare ut och känna mig dito.

Jag går upp ur sängen, brygger kaffe, äter min gröt och går till jobbet på ren och skär vilja. Envishet är inte alltid en negativ egenskap - snarare tvärtom. Min envishet har tagit mig långt. Frågan är om den kan ta mig en bit till.

När jag pratade med Halmstads-Anna igår kom vi in på det här med mål i livet. Vi befinner ju oss fortfarande mitt i det. Livet, alltså. Och ingen av oss har några tydligt definierade mål, längre. Eller rättare sagt: inte just nu. Och vi saknar det! Jag måste fundera på vad jag vill göra härnäst. På mina drömmar och idéer och se vad som kan göras för att förverkliga dem.

Nu ska jag dock börja med att förverkliga en lektion.













(Utsikt från min arbetsplats)

Stay tuned...

... i vilken vår hjältinna inte är fullt lika käck

Mörkret härskar i det här hörnet av Småland, idag. Snön har regnat bort och den enda ljusning som synes såhär dags är enstaka lampor hos grannarna, samt julgranarna på gården. Jag är helt klart tröttare idag än igår morse. Det kan eventuellt bero på Fröken Marodör, som väckte mig en halvtimme för tidigt och som inte gav upp sina försök att få mig ur bingen förrän min väckare drog igång. Då hoppade hon glatt ur sängen och tassade ut i köket.

Fast veckan går fort och snart är det fredag igen. Medan jag väntar på det ska vi planera upp arbetet fram till sportlovet, ungefär (jag & eleverna), se film (Gilbert Grape, tror jag det får bli), öva nationella prov i engelska och svenska samt inleda den franska revolutionen. Eller snarare studiet av densamma, såvitt jag vet är själva revolutionen över sedan ett par hundra år, lite drygt. Men vi lever ju med effekterna av den och det är väl därför den anses vara viktig nog att fortfarande ligga i högstadiets kursplaner. Förhoppningsvis ska vi dock hinna med även lite mer nutida historia under terminen.

I övrigt är livet som det är just nu. Jag väljer inte alltid den lättaste vägen och det kostar på.

... i vilken vår hjältinna sakta vaknar

Än så länge är det söndag. Än så länge är jag ledig. Jag hade satt telefonen på väckning strax efter nio (för att vända rätt mina morgonvanor), men vaknade av mig själv innan den började väsnas. Låg och sträckte på mig en stund och gick sedan upp, gick ut i köket och fick på en kanna kaffe innan jag gick ut i badrummet för att hämta morgonrocken och raggsockarna.

Nu sitter jag här och slölyssnar på morgonprogrammet på fyran medan jag dricker mitt goda kaffe. I rutan står ett orakel och pratar om trenderna för 2008. Han tror att dels blir det inne med mor- och farföräldrar. För mig har de alltid varit inne, även om de inte längre är i livet. Mina barns far- och morföräldrar lever och jag vet att de är mycket omtyckta och uppskattade - inte minst morfarn som minsann både kan mejla och skicka sms/mms.

Dels blir det också inne med förtydligande (och bevarande) av våra könsroller, säger Oraklet. Det bekymrar mig lite - inte minst i ljuset av de senaste artiklarna i ämnet som jag läst och funderat över. DN har haft ett par intressanta saker (länk1 och länk2) som väckt både tankar och känslor hos mig. Debatten handlar om jämställdhetens baksida, som jag känner alltför väl - det är så lätt att hamna i traditionella mönster och så svårt och utmanande att försöka bryta dem utan att det uppfattas som kritik, eller angrepp, på person. Trots att man vet hur man vill ha det. Trotsatt man åtminstone ytligt sett säger sig vara för jämställdhet. Och så blir det bråk, gräl och slitningar.

Jag har själv varit där. Gång på gång. Och ofta är felet till stor del mitt eget. Det är som att jag aldrig lär mig... Jag råkar både tycka det är roligt att pyssla och laga mat och feja (nåja...) och sådana grejer och vara snabb och bra på det - och därför känns det inte alls viktigt att jag är den som gör större delen av de där grejerna. Till en början. Men efter hand blir det nästan alltid så att det plötsligt tas för givet och när jag då ber om hjälp (Hjälp? Hjälp? Vafan - man ska väl dela på ansvaret?) blir det plötsligt besvärligt.

Och nu ska det alltså bli mer sådant? Mer kvinnor i traditionella sysslor? Mer karlar som gör mindre? HUFF.

Jag har inte för avsikt att inleda något nytt förhållande. I all synnerhet inte ett förhållande som innebär att man bor ihop. Men skulle jag någonsin göra det (rent hypotetiskt) har jag lovat mig själv att direkt avtala om alla sådana saker. Det må kännas fyrkantigt och trist men jag tror det är nödvändigt. Kanske t o m läskiga arbetsscheman på kylskåpsdörren. Petimeterrättvisa. Just av de skäl som artiklarna påvisar.

Nu ska jag fylla på min kaffemugg och ta mig en macka till. Dagen i övrigt kommer att innehålla bortstädande av allehanda julrelaterade prylar, en riktigt lång promenad i snölandskapet, läsning, tedrickande och annan stillsam uppladdning för vårterminen. Troligen blir det en del bloggande också...

... i vilken vår hjältinna känner sig lite onsdagsfilosofisk

Så här såg det ut när jag kikade ut genom köksfönstret, imorse. Det har alltså fallit lite snö som än så länge ligger kvar. Sakta, sakta fylls det på ovanifrån. Det känns ljust och trevligt. Hjärtana sitter på fönsterrutan och den tända adventsljusstaken på köksbordet och den tända adventsstjärnan i fönstret speglar sig i glaset. Det är alltså inte en sol som stiger bakom trädtopparna.

Av någon anledning känner jag mig tokledig idag. Jag tror det beror på att så många andra nu börjat arbeta efter helgerna. Själv har jag ju respit från saltgruvan fram t o m söndag. Jag känner mig inte överdrivet energisk, men om inte snöandet ger med sig så att jag kan ta en lång långpromenad, så tar jag fram motionsjävelcykeln och trampar några mil.

Jag känner mig en smula filosofisk idag. Medan jag drack mitt morgonkaffe ploppade Aerosmith's Amazing upp i mitt huvud. Särskilt strofen "Life's a journey, not a destination". Jag har funderat på det där ofta. Så småningom har jag funnit att livet inte har någon given mening; det är mitt ansvar att fylla de tomma bladen med något, med ett innehåll som skapar sammanhang och mening och som ser till att jag mår bra och trivs och kanske dessutom kan tillföra något till andras liv när mitt första ansvar - det gentemot mig själv - uppfylls. För mig är det det som är livet - inte att så smärtfritt som möjligt försöka ta mig fram till slutdestinationen, oavsett om denna är total "oblivion" eller bara ett tågbyte till nästa liv.

Jag vet faktiskt inte varför jag fick de här tankarna. Jag bara fick dem. Och höll kvar dem och lekte med dem ett tag. Nu har jag släppt dem igen och funderar på vad jag vill göra idag. Jag tror faktiskt att jag ska dra på mig varmt med kläder och ta mig en vintrig promenad. Kameran kunde fått följa med, men det skymmer på nu så den får nog stanna hemma. Kanske tar jag en sväng via biblioteket också, innan jag går hem, tänder värmande ljus och lagar mig en balja te.

Sedan är den stora frågan; ska jag börja med Skrivdagboken eller ska jag ta fram tröjorna som så länge legat undanlagda och se om jag kan förse dem med lite fiffiga texter? Ska ringa sonen också, samt konspirera lite med hans systrar om hans kommande födelsedag (inte ens tre veckor dit...) och vad vi då ska överraska honom med.













(Fröken Smilla tittar på snö)
Stay tuned...

... i vilken vår hjältinna beslutar sig för att ta bladet från munnen

Under lång tid (större delen av hösten) har jag skrivit om mig och mitt och faktiskt helt uteslutit den man jag lever med, eftersom det varit hans önskan att inte figurera i mitt "jävla dravel" (vilket han ofta kallat mitt skriv).

Det ska han givetvis slippa även framgent. I all synnerhet som det nu är slut mellan oss. Spekulationer kring varför undanbedes vänligt, men bestämt. Han har många fina och sköna sidor och vi har haft mycket gott, fint och roligt under de drygt 15 månader vi levt tillsammans. Men ibland räcker inte det. Det finns en sorg i detta; att det som började så magiskt och underbart inte var så hållbart som jag/vi hade hoppats. Jag ångrar inget av allt det vi haft och gjort tillsammans men nu är det ändå så att:

DET ÄR SLUT.

Nu vet ni. Eventuella kommentarer kring detta vill jag inte ha här i bloggen. För min skull såväl som hans (faktiskt).

Tack.

... i vilken vår hjältinna vinkar av

Nu har Linus och Simone åkt hemåt. Jag saknar dem redan. Men jag har haft fina och viktiga samtal med sonen om det där med att bli vuxen och att det inte behöver vara så förbaskat bråttom. Han kan känna sig misslyckad, otillräcklig, orolig och drabbad av dålig karma men vi pratade om hur viktigt det är att försöka vända negativa tankar till positiva. Det är inte alltid det går, men man ska absolut försöka.

Ja, han har hoppat av gymnasiet - men han har faktiskt kunnat försörja sig ända sedan dess och nu har han t o m ett ganska smäckigt och trivsamt arbete med bra tider och gemytliga arbetskamrater.

Ja, han blev mer eller mindre utslängd av sin pappa - men han bor med sin flickvän i en helt okej lägenhet, nära jobbet och med anständig hyra.

Han har föräldrar och systrar och en flickvän som alla älskar honom.













Han har goda vänner. Ingen av oss är längre bort än ett telefonsamtal, och ett par av systrarna kan han dessutom träffa med riktigt kort varsel. Flickvännen bor han med.

Dessutom har han under det senaste året tagit körkort, bytt arbete från ett tungt visstids till ett lättsamt med fast anställning, tillfrisknat från en ganska allvarlig sjukdom (inflammation av hjärtmuskel och hjärtsäck) och bosatt sig i Norge. Han läser goda böcker, fördjupar sina intressen och får lite nya vänner samtidigt som han han kvar de bästa av sina gamla.

Sådana positiva saker ska han nu försöka tänka på när ångesten börjar ansätta honom. Jag håller tummarna för honom. Det är jobbigt att bli vuxen. Att behöva tänka på ansvaret är tungsamt. Jag avundas honom inte. Jag avundas inga unga människor. Men jag kan trösta dem med att det går över. Tids nog.













Nu är det bara Johanna och jag härhemma. Vi har vissa funderingar på att se storfilmen Arn ikväll. Men vi får se. Inga måsten!

Nu: en mugg Zoegas julkaffe. Maria Callas på teven får bilda soundtrack.

... i vilken vår hjältinna bara är

När juldagsmorgon glimmar... jag vill till stallet gå...

Njah... Kanske inte ändå. Men hade gymmet varit öppet hade jag nog åtminstone funderat över möjligheten att gå dit. Och det är väl ändå så att det är tanken som räknas..?
Hade jag å andra sidan haft ett närbeläget stall hade jag nog gått dit en sväng, faktiskt. Inte i förhoppningen att finna Gud, men däremot pälsklädda lyckopiller.

Idag ska jag bara vara. Är någon hungrig finns det mat att ta fram. Är någon kaffesugen finns det kaffe att brygga. Vill någon ha glass är det bara att öppna frysen. Är någon törstig är det bara att traska ner på byn och köpa sig något. Eller dricka saft/vatten som är de enda alkoholfria alternativen just nu.

Jag ska slasa omkring i raggsockar (de är väl använda och nästa projekt bör nog vara att lära mig sticka sockar...), dricka kaffe och läsa. Jag ska inte äta. Inte mycket, i alla fall. Jag känner mig redigt uppblåst och FET. Därför ska jag också ta ett par rejäla promenader idag. Det är milt, grönt och torrt så det blir sköna rundor. Och sällskapet blir gott; Johanna stannar några dagar till.

Nu börjar Linus och Simone vakna till liv; ska hålla dem sällskap till frukosten...

Stay tuned...

... i vilken vår hjältinna finner balansen

Tänk vad ett bad kan göra. Ett bad med Jan Johansson. Badet mjukar upp min stela och trötta lekamen och musiken gör detsamma för min själ.

Den där skivan med Jazz på svenska har följt mig sedan min barndom och jag tröttnar aldrig på den. Synd att youtubeklippet jag gav er är så kort; ni får skaffa er plattan, helt enkelt.

Instant relief.

For now.

... i vilken vår hjältinna lussar

Nä. Men det trodde ni väl ändå inte? Tack. Bra. Jag lussar inte. Däremot har jag druckit mitt lugna, stillsamma morgonkaffe tillsammans med Johanna. Hennes tåg går strax innan nio och jag ska gå ner och vinka av henne innan jag går till kyrkan med niorna för att vara med på någon slags luciagrej. Jag vet inte riktigt vad det är vi ska göra där, men det visar sig väl.

Jag sover alldeles för lite nu, vaknar och mår illa (nej, jag är inte gravid) och magen svider. Måste, måste, måste ha lov snart.

... i vilken vår hjältinna vill ha en BMW

Jamen kolla på den! Visst är den gullig! Om man nu ska ha en mus (på laptopen använder jag bara touchpad'en) är det så här den ska se ut, tycker jag.

Mornarna är tunga nu. Jag har väldigt stor förståelse för elever som på "flexar" lite på första lektionen. Men det kan jag givetvis inte säga så de hör det. Eller... jo... det kan jag... och gör, men det levereras alltid med en liten välgräddad moralkaka. Imorse snoozade jag så till den milda grad att jag missade både Tankar för dagen och 7-nyheterna till mitt morgonkaffe. Men jag behövde det. Jag är sjukt trött och det är inte alls torsdag idag, trots att det känns så. Det är bara onsdag och tre arbetsdagar kvar på veckan.

När jag väl är här, på jobbet, kickar jag ju igång så jag ska inte gnälla för mycket - det är bara i morgonmörkret som tröttheten nästan tar över. Jag bekämpar den med Blue Java och självsuggestion...

Och se här! Jag har julpysslat! Ett vykort till en God Vän. Najs, va'? :-)













Nu är det nog dags att börja plocka ihop inför dagens första lektion; engelska med ett litet gäng nior.

Stay tuned!

... i vilken vår hjältinna trippar

E6, någon km söder om Kvibille. Lika roligt som det ser ut. Jag tog bilden mest för att jag har åkt, eller kört, den här sträckan så otroligt många gånger att jag inte ens orkar räkna efter. Jobbade i ju Halmstad några år och sedan pluggade jag ju där i 4½ år. Ibland åkte jag tåg, men ofta samåkte jag med Maria, Nina och Johan. Jag undrar vad de gör nu. Maria tänker jag oftast på. Hon råkade ut för en fruktansvärd olycka sommaren -05 och blev förlamad från nacken och ner. Jag hälsade på henne på Sahlgrenska och tänkte att vi skulle hålla bättre kontakt än det faktiskt blivit. Jag känner dåligt samvete när jag tänker på hur kass jag kan vara med att vårda en del av mina vänskaper. Troligen känner jag också dåligt samvete för att denna underbara, sprudlande danstjej och småbarnsmamma inte ens kan hålla om och krama sina barn medan jag är frisk, och glad (fast det är nog Maria också - jag har aldrig träffat någon med ett sådant jävlaranamma!) och kan krama mina barn massor. Dessutom hade Maria så mycket underbara tankar kring vårt jobb. Vi pratade så ofta om saker vi ville göra och hur kul vi skulle ha när vi jobbade på samma gymnasieskola i framtiden. Nu är jag där, i den framtiden. Jag har min examen och jag har ett jobb där jag stortrivs och kan pröva många av de där idéerna vi brukade spåna kring. Och Maria...

Nina skickade mig en bebisbild för ett tag sedan; hon har blivit mamma igen. Nu har hon tre små knoddar därute i "Läjet". Johan skulle bli idrottslärare och jag är säker på att han är det också. Målmedveten kille.

Igår körde jag till Falkenberg för att Johanna behövde sin mamma. Vi tog en "bilpromenad" runt stan, pratade om vad som hunnit förändras på det knappa 1½ år som gått sedan jag flyttade. Vi lagade god mat, pratade ännu mer och gick en runda på Doktorspromenaden i strilande regn. Uppe vid kraftverket stod portarna vidöppna och hela skogsdungen nedanför var som en enda illustration till global warming, tyckte Johanna. Tyvärr var det alltför skymningsmörkt för att vi skulle kunna föreviga forsarna med kamera. Men de finns i våra egna bildminnen.

Johanna bestämde sig för att följa med mig hem och hälsa på några dagar, nu då hon ändå inte jobbar. Det var fint att ha henne som sällskap i bilen. Vi pratade ännu mer. Om högt och lågt. Smalt och brett.

Nu har vi några eftermiddagar och kvällar att njuta av tillsammans. Det ser jag fram emot.
En fin vecka blir det här!

... i vilken vår hjältinna blivit utmanad

(Mycket liten Sméagol)
"Så här gör ni: Skriv en önskelista med sju önskningar. Motivera dem, kort eller långt. Tagga sju bloggare som ska göra detsamma."

Det här meddelandet fick jag till min andra blogg. Jag svarade där och taggade sju medbloggare. En av dem taggade mig på den här adressen. Och... jag gör ett undantag från allt som överhuvudtaget luktar kedjebrev och svarar...

Här är sju önskningar:

- Att mina barn, jag själv och mina vänner ska få vara friska och må bra och ha många roliga och fina stunder tillsammans! Det är vi värda!
- Riktig vinter. Jag vill åka pulka och dricka varm choklad i en snödriva!
- Tid och utrymme för alla mina intressen! Annars briserar min kreativa bomb...
- En katt. Oslagbart att ha spinnandes på magen en lat lördagseftermiddag.
- En hund. En westie. Igen. Härligt och roligt med en hund. Och många promenader blir det! I ur och skur.
- Nya roliga musikaliska upptäckter. Musik är en av meningarna med livet!
- Glada och roliga överraskningar! Me like!

Däremot tänker jag förstöra den här delen av kedjan. Ingen taglista. Men önska kan ju alla göra, lite till mans (och kvinns).













(Kunde varit salig Terry. Men det är det inte.)
Jag jobbade över en stund idag. Jag sitter hellre kvar på jobbet en stund extra än gör som många kollegor och tar med mig arbete hem. Mitt hem är min borg, typ. Och framförallt vill jag att min fritid ska vara fri tid. Tid att disponera som jag vill.

Efter jobbet gick jag hem, via affären. I affären träffade jag en bekant som änteligen hittat sig en ledig lägenhet mitt i byn. Han viskade lite konspiratoriskt så att ingen nyfiken, bostadssökande, skulle höra. Jodå, visst... affären är nog buggad... ;-)

Jag var sjukt hungrig så jag skyndade mig hem och lagade någon i all hast uppfunnen rätt med fullkornspasta och bladspenat. Inte alls pjåkig. När maten sjunkit undan lite gjorde jag det! Jag drog på mig träningskläderna och gick ut! Wohoo! Det blev en rask powerwalk i kvällsmörkret. Det är milt och fint ute och jag kunde känna mikroskopiska regndroppar mot huden. Inuti mig kände jag livet. Jag tror jag är tillbaka på spåret igen! Medan jag hade ångan uppe passade jag på att också förnya mitt medlemsskap i Ab's Viktklubb. Jag behöver dagboken och dess funktioner, där. Accountability is da shit. Typ.

Och nu sitter jag här i mitt kök, skriver lite, lyssnar på P1 och väntar på att mitt te ska bli klart, så jag kan flytta in i soffan. Fast egentligen skulle jag nog krypa ner under täcket. Jag är trött ikväll och även om torsdagar är roliga dagar på jobbet är de också krävande. Måste orka två veckor till.















(Större Sméagol. Saknad.)

... i vilken vår hjältinna har en händelselös dag

Fast... händelselös och händelselös. Jag har ätit en god frukost med nybakade ciabatta, promenerat runt Byn, läst klart Andra sidan Alex, fikat kaffe och lussebullar, bäddat rent, letat efter en snygg och bra korg att ha stickgrejerna i (utan att hitta någon), pratat med Johanna i telefon (2 ggr, varvid jag lugnat henne och sagt att det garanterat finns en lösning på det faktum att killen hon hyr i andra hand av skitit i sina åtaganden och nu hotar elbolaget med avstängning av elen, på torsdag), börjat läsa Hella Hells bekännelser, bäddat rent, slösurfat, bokat tvättstugan och när jag gick ner med tvätten en timma innan utsatt tid, i hopp om att kunna tjuvstarta, upptäckt att jag bokat fel dag men hunnit knô in tvätt i alla fyra maskinerna och köra dem före kl 17, funderat kring hur jag på bäst sätt ska kunna lägga upp introduktionen av del 1 (Franska revolutionen) vid kursstarten, efter jullovet, läst några mail och besvarat ett samt avslutat monteringen av Matildas tröja och påbörjat detsamma med Jennys.

Men annars har det inte hänt något...

... i vilken vår hjältinna firar 100

Inlägg, alltså. Inte år...

När jag låg i min säng igårkväll, och var på väg att somna började jag fundera på ord. Ords betydelse. Hur samma ord kan få olika innebörd beroende på vilka konnotationer mottagaren har. Hur samma ord - eller ordföljd - kan få så totalt skilda betydelser beroende på hur jag sänder ut dem.

Smaka på det här:

Jag vill leva nu.
Jag vill leva nu.
Jag vill leva nu.
Jag vill leva nu.

Skillnad, eller hur?

Jag blev helt enkelt tvungen att kliva upp ur sängen för att skriva ner tanken så att jag kunde släppa den, för stunden. (Vanligen har jag något att skriva på, vid sängen, men anteckningsboken hade fått ben.)

En annan sak jag funderade på var hur en och samma känslo- eller livslägesbeskrivning kan betyda något synnerligen positivt för mig och något synnerligen negativt för någon annan (och dessutom allt däremellan för andra...). Exempel:

Jag är kåt på livet. Beskriver det en rastlös själ på rymmen från sig själv eller någon som anser sig vilja ha ut det mesta och det bästa av det enda liv som - såvitt jag vet - erbjuds?

Jag har många bollar i luften.
Jag har många järn i elden.

Är detta en person som har svårt att hålla sig till en sak, som fyller sina tomrum med innehåll av rädsla för att fejsa just sina... rädslor? Eller är det någon som brinner för många saker, som är intresserad, engagerad, vill bidra med så mycket hon kan i så många avseenden som möjligt och som vill leva fullt ut? Och som dessutom tycker om att kunna utnyttja sin simultankapacitet?


"A mind is like a parachute. It doesn't work if it's not open."
Jäklars vad rätt han hade, Frank Zappa.




Allt är inte vad det verkar att vara.


"A mind is like a parachute. It doesn't work if it's not open."