... i vilken vår hjältinna tänker vidare

Inte hann jag tänka särskilt mycket på jobbet, bortsett från det jag var tvungen att tänka på. Totalt fokus. Jag vill att det ska vara bra för eleverna och sedan får allt annat liksom bara ååååårdna sig. Onsdagen blir veckans jäveldag, det har jag redan förstått. Börjar direkt på morgonen med mentorstid, sedan 110 minuter religion med 9A, 10 min rast då jag ska plocka ihop, hämta nytt material och bege mig till andra änden av skolan för att ha 60 minuter religion med 7B, kort lunch och sedan 60 minuter SV/ENG med en ganska tuff grupp nior och så avrunda med 40 minuter SvENG med en stor och stimmig grupp åttor.

Tuff - inte på grund av eleverna utan på de långa passen och de nästan obefintliga pauserna. Det tar liksom tid att ställa om emellan varje grupp. Varje arbetspass är ju ett nytt "performance" där alla har rätt att förvänta sig en bra lektion. Jag förväntar det av mig själv, också.

Lyckligtvis är dagen inte jävellång. Kollegan Anna susade in och pustade, just som jag gått av sista lektionen, och har ett liknande upplägg på sin onsdag, med det tillägget att hon har ytterligare 40 minuter...

Men sedan har jag hunnit tänka. Inte så mycket på frågan i sig självt - ur någon slags kvasifilosofisk synvinkel - utan på mig själv, vad som är mina drivkrafter och på hur jag använder dem.

Jag är inte fullkomlig. Det har jag varit [plågsamt] medveten om under en väldigt lång tid. Insikten om min ofullkomlighet kom
t o m före insikten att jag inte ens är odödlig. Men jag har en idé om hur jag är och hur jag vill vara. Det är åt det hållet jag går. Oftast. Men inte alltid.

Det handlar - för mig - om hela min utblick på omvärlden och mig själv i relation till den. En slags positiv grej om att visa tillit, förutsätta att de jag möter inte har någon dold agenda utan vill mig väl, är uppriktigt nyfikna på mig när de ställer frågor till/om mig, att det jag ger av mig själv kommer att förvaltas väl osv.

Jag tänker inte specifikt kärleksrelationer, men sällan blir det så uppenbart som just i en sådan. Drivs jag av rädsla... rädsla att mista den jag älskar... rädsla att inte räcka till... inte duga... då kommer destruktiviteten in i förhållandet som ett brev från skatteverket på posten. Mitt negativa förhållningssätt till mig själv om min omvärld - där jag förutsätter att alla har en dold, illasinnad agenda och bara väntar på ett tillfälle att sätta kniven i ryggen på mig - får inte bara mig själv att ruttna sakta inifrån utan det kontaminerar och förstör, ja kanske rentav driver bort, just den/det jag är så rädd att förlora. Samtidigt ger jag inte mig själv möjligheten att njuta av det varma, nära, fina i kärleksrelationen - jag går ju bara och väntar på Den Stora Katastrofen. Och den kommer...

Så vill jag alltså inte ha det. Varken i kärleksrelationer eller vilka som helst möten med människor.

Jag jobbar på det, me lovely ones. Ibland går det bra. Ibland mindre bra.





















(Banksy...)

... i vilken vår hjältinna tänker lite om kärlek och rädsla

(Banksy, förstås)

Det sägs ofta att vår drivkraft handlar om en av dessa två "grundkänslor". Att vi agerar utifrån en av dessa förutsättningar.
Är det sant är det totalt förlösande - eller förödande. Det påverkar ju ens hela utblick på livet, i stort och smått.

Detta ska jag begrunda idag, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna hittat en rar bild, bara

... i vilken vår hjältinna dyker upp

Hojhoj, me hearty ones!

Jag är hemma nu. Eller... nej... jag är inte hemma. Men... inte heller särskilt borta. Synnerligen närvarande, skulle man kunna säga.

Burg Herzbergresan var synnerligen lyckad, i år! Visst regnade det lite emellanåt - men vi pratar normala juliregn och inga syndafloder. Det var bara roligt att få någon användning för min knallgula regnrock och mina rödrutiga gummistövlar, ju! Jag såg mer festivalmusik än på Sweden Rock och den musik jag såg (eller snarare hörde, om vi nu ska vara korrekta, och det kanske vi ska?) var kanonbra! Dessutom åt jag god vegetarisk mat, drack såar av gott vin och sov som en prinsessa i Camp Funkbussen. Men resan hade varit mycket torftig om jag inte hade gjort den i det bästa av sällskap, ändå! Det har skrattats och pratats allvar och gjorts nya, trevliga bekantskaper och druckits kaffe och umgåtts och det har varit mycket spontanmusik av det akustiska slaget, då vi hade med oss inte bara lite instrument utan dessutom folk som kunde traktera dem långt in på morronkröken. Som grädde på moset/smör på fläsket/lök på laxen dök det dessutom förbi folk och jammade ibland. Eller bara slog sig ner och pratade en stund - nyfikna som de var på ett gäng galningar som åkt i en 13 meter lång, turkos funkbuss ända ifrån Sverige för att uppleva hippiefestivalen!

Festivalen innehöll, som sagt, många musikaliska höjdpunkter - och roligast tycker jag är när jag får bli överraskad av något nytt och spännande. Två sådana överraskningar var japanska Gocoo:

... och franska Lazuli (jag tänkte serverat en direkt länk men det vill inte macen jag lånat och skriver på, och jag orkar inte bråka med den, men gillar ni Cassiopé så är det ju bara att söka vidare själva!).

Alla var inte så imponerade, dock. En av grannarna - en tysk herre i 60årsåldern, med ett slitet lejongosedjur under armen (genom vilket han dessutom tidvis kommunicerade via, med oss...) ansåg att congas inte ska spelas i baktakt och han hotade med att bränna upp bussen om vi inte slutade. *fniss*

Nu är det tvätt, vila (vi kom hem till Sverige vid ett-halvtvå igårnatt och efter att så småningom ha hamnat i säng sov jag till halvtvå igår eftermiddag), grillning, slösurfande, mera tvätt, en och annan balja kaffe, Goda Samtal, disk, någon kompisfika och lite annat som står på tapeten innan det är dags att dra till Tolgstock. Om Tolgstock ska jag berätta mer vid ett annat tillfälle.

Puss, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna bildar sig

Humhumhum... nanananaaaa... Jag bildar mig. Det känns riktigt skönt. Jag har för avsikt att tillbringa mina lata sommarlovsdagar med att förkovra mig. Bilda mig. INbilda mig. Utbildning syftar till att lära sig något man kan visa upp, något man kan använda i t ex jobbsammanhang. Examina, behörigheter och kanske rentav lite kunskaper att visa upp papper på. Något som i den bästa av världar lämnar en form av garanti för att jag kanske har vissa insikter i exempelvis min yrkessfär. Något samhällsnyttigt, rentav.

INbildningen gör jag enbart - och enbart - för min egen skull. För att jag vill veta. Vill kunna. Vill förstå. Vill bli förtrogen med. Vill kunna fundera, resonera och kanske rentav diskutera.

Jag var och tog en fika på Fenix idag med vännen, tillika kollegan, Mia. Hojhoj vad det händer grejer, minsann. Hon träffade en bekant på SRF... någon hon känt i många år... och plötsligt... det bara tände till... sa "klick" enligt vad hon själv sa... och nu lever hon själv med sonen och sambon har flyttat ut och hon är nykär och ser så... glad ut. Glad, avslappnad, vacker. Som det kan bli, va'!?

Efter fikat passade jag på att plocka ut euro i uttagsautomaten och köpa lite ägg och tandkräm. En mentorselev från förra läsåret traskade förbi medan jag låste upp min cykel och vi växlade några ord. Jag fick ett infall att kvista inom bibblan på väg hem och lånade på mig några bildande böcker. Nu läser jag. Jag läser med en känsla av brådska. Så många kunskapshål att fylla. Terminologi att lära mig. Att förstå. Sätta i ett sammanhang. Så mycket jag vill veta. NU!

Jag pausade i läsningen för att se lite på teve - Mördare okänd på SVT1 - och stickade lite på det plommonfärgade evighetsprojektet under tiden. Nu har jag serverat mig ett glas rött (KWV Roodeberg) och funderar seriöst på att sätta på något mjukt och tyst på stereon och krypa i säng och läsa. Läsa länge. Länge. (Det blir inget telefonsamtal inatt, så jag passar på att använda tiden till annat som också känns angeläget.)

Jag har gjort en annan sak idag, också. Jag har en blogg till - sedan bara någon dag. Jag har skrivit lite i den. Bara som ett test. Tanken är inte att den ska ersätta den här - utan att den ska vara ett annat forum, så småningom. Eller inte. Kanske är det ingen bra idé. Jag har inte bstämt mig för det än; om det är bra eller inte, alltså.

Ni får ett uppdrag av mig; försök hitta den! Om ni hittar den betyder det att någon obehörig också kan göra det. Den ska inte gå att hitta, men givetvis går det om man ger sig fan på det - och är lite kreativ. Och vet att den finns... Vill ni hjälpa mig, me lovely ones?

... i vilken vår hjältinna skriver om kärlek

Veckans uppgift i Skrivdagboken är att skriva allt man vet om kärlek, i 10 minuter. Här är mitt utkast...

Växjö Station, 24/2, kl 16.11

Jag tror jag vet så mycket. Men egentligen vet jag nästan ingenting. Varje kärlek är ju unik. Det jag hela tiden plockar med mig är erfarenheter, som jag sedan försöker dra nytta av. Men det handlar ju mycket mer om ökad självkännedom och min personliga utveckling. Fast... jag lyckas alltmer utkristallisera vad jag önskar hos en man (om vi nu talar om den sortens kärlek), vad en man behöver vara och göra för att jag ska kunna bli förälskad, bli kär och fördjupa detta till kärlek... Kanske hinner jag bli klar innan jag dör?

Vad jag vet om kärleken är i alla fall detta: att den är lika livsnödvändig som luften jag andas, vattnet jag dricker och maten jag äter.

Kärleken kommer i många former; såväl mellan föräldrar och barn som mellan Riktiga Vänner och den mellan (i mitt fall) man och kvinna.

Kärlek är att älska någon som han, eller hon, är. Utan önskan eller avsikt att förändra, tvinga eller äga. Det sägs att "den man älskar släpper man fri", och så tror (vet!) jag att det är.

Kärlek är respekt för en person, för hur någon är, och kärlek är acceptans.

Kärlek är tillit.
Kärlek är ärlighet.
Kärlek är att vilja gott.
Kärlek är att glädjas åt att se den man älskar växa och utvecklas.
Kärlek är att blotta sina rädslor, sin desperation, sin omtanke, sin goda vilja och att våga prata även om det svåra.
Kärlek är att uppmana en vän att våga. Att tänka att man har allt att vinna (och sällan något att förlora) på att bejaka det man känner just där och då. I stunden.
Kärlek är lika mycket att verkligen lyssna till detta, ta in det i sitt innersta och göra det till sitt eget.

Väg 25, östlig färdriktning, 24/2, kl 16.22

Jag är inte nöjd. Det var svårt. Det hade varit så mycket lättare att välja att skriva vad kärlek inte är, men nu gjorde jag inte det. Dessutom fuskade jag och lät det ta 11 minuter. Nu ska jag ta det där badet jag skrev om innan, och sedan kanske jag skriver om alltihop. Men det ska jag isåfall bespara er. ;-)

... i vilken vår hjältinna fullföljt en uppgift

Jag har skrivit Det Bultande Kärleksbrevet. Det kändes först svårt. Nästan ogenomförbart. Men plötsligt klarnade det. Och nu har jag skrivit det. Men jag lägger inte ut det här. Åtminstone inte idag. Men den det är riktat till har fått ta del av det. Måtte vår Vänskap alltid grönska och frodas.

... i vilken vår hjältinna ska skriva ett kärleksbrev

Så här lyder veckans uppgift i Skrivdagboken: Skriv ett hjärtebultande kärleksbrev. En mycket grannlaga uppgift. Jag tror att Sara har löst uppgiften med sitt senaste blogginlägg och hon gjorde det isåfall på ett helt underbart vis.

Jag tänker att jag kanske ska rikta mig till mina barn... till någon av mina Vänner... eller kanske till mig själv? Detta måste jag begrunda vidare. Skriva ett smetigtkletigt, förutsägbart HjärtaSmärtaAllaHjärtansDagsBrev kan jag göra stående på huvudet med bägge händerna fulla av tjära och fjädrar. Men... om det ska vara hjärtebultande... om det ska vara innerligt, sant och totalt uppriktigt... om det ska slita upp dörrarna till mitt allra innersta... om det ska visa mitt eget hjärta... pulserande... vibrerande... bultande... Om det ska öppna - eller åtminstone glänta lite på - dörren till någon annans själ och kanske förmå den att svänga i takt med min... då kommer jag att föda det under svår vånda. Där hjälper ingen epidural i världen.

Men veckan har just börjat. Mitt hjärtebultande kärleksbrevsbarn är bara nattagammalt. Det har veckan på sig att växa och utvecklas. Jag ska ägna min vecka åt att nära och vårda det ömt.

... i vilken vår hjältinna tänker på saker på jobbet

Här är några saker som händer på jobbet just nu:

- vi jobbar frenetiskt med texthäftet till nästa veckas nationella prov i svenska. E. sover knappt på nätterna av oro, trots att jag säger att det kommer att gå fint.

- 5-6 stycken får sparken pga vikande elevunderlag

- någon har tagit för vana att bryta av sin blyertsspets i låset till mitt klassrum

- våra rektorer slutar (en går i pension och en blir chef i bildningsnämnden)

- inga ersättare utsedda

- korridorerna är fulla av kära tonåringar som hånglar järnet

- ett par kollegor är också kära och de är fanimej värre än tonåringarna, när det gäller att stå och småhångla i alla upptänkliga hörn

- jag har lovat hjälpa en av mina elever med hans historia på våra svensklektioner. Han ser lättad och glad ut. Det är värt massor.

- det pratas massor om likabehandling när det gäller etniskt ursprung, funktionshinder och religion. Ingen säger ett käft om sexuell läggning eller genusfrågor. Eller jo:

- på ett möte häromdagen fick vi veta att vår lilla kommun, tillsammans med två andra småkommuner, är sverigeledande vad gäller att betygsklyftan mellan killar och tjejer tokökar. Att tjejer genomgående har bättre betyg är ju allom känt. Men varför ökar skillnaden? Och varför ökar den så mycket? Och varför ökar den så mycket här? Vad hände i slutet av 90-talet eftersom ökningen började där, någonstans vid millennieskiftet. Svaret ska tydligen finnas någonstans, men när jag och en kollega föreslog att en idé kanske vore om vi blev mer vaksamma på genusfrågor... på hur killar och tjejer behandlas i klassrummen... kanske rentav skulle kunna få hit en genuspedagog som kunde hjälpa oss att se handlingsmönster... nya sätt att angripa problemet... då blev det tyst. I och med det fattade jag inte ens varför frågan lyftes. För där någonstans skulle ju en del av svaret kunna ligga?

- [minst] en kollega är gravid

- [minst] en elev också

- jag och min mentorskollega har köksvakt i personalrummet den här veckan.

... i vilken vår hjältinna gratulerar

Just det! Vajlan och hennes B. har bröllopsdag idag. De är gifta två gånger, till och med, och jag träffade dem samma dag de gifte sig första gången (religiöst). Minns du, vajlan? Klart du gör... Men inte trodde jag då - när vi sa hejdå till varandra i höstdiset - att du skulle gifta dig bara några timmar senare. Hisnande, egentligen!


















Bilderna och länken här till Cheikh Lô är till er ära! Live long and prosper!

... i vilken vår hjältinna vinkar av

Nu har Linus och Simone åkt hemåt. Jag saknar dem redan. Men jag har haft fina och viktiga samtal med sonen om det där med att bli vuxen och att det inte behöver vara så förbaskat bråttom. Han kan känna sig misslyckad, otillräcklig, orolig och drabbad av dålig karma men vi pratade om hur viktigt det är att försöka vända negativa tankar till positiva. Det är inte alltid det går, men man ska absolut försöka.

Ja, han har hoppat av gymnasiet - men han har faktiskt kunnat försörja sig ända sedan dess och nu har han t o m ett ganska smäckigt och trivsamt arbete med bra tider och gemytliga arbetskamrater.

Ja, han blev mer eller mindre utslängd av sin pappa - men han bor med sin flickvän i en helt okej lägenhet, nära jobbet och med anständig hyra.

Han har föräldrar och systrar och en flickvän som alla älskar honom.













Han har goda vänner. Ingen av oss är längre bort än ett telefonsamtal, och ett par av systrarna kan han dessutom träffa med riktigt kort varsel. Flickvännen bor han med.

Dessutom har han under det senaste året tagit körkort, bytt arbete från ett tungt visstids till ett lättsamt med fast anställning, tillfrisknat från en ganska allvarlig sjukdom (inflammation av hjärtmuskel och hjärtsäck) och bosatt sig i Norge. Han läser goda böcker, fördjupar sina intressen och får lite nya vänner samtidigt som han han kvar de bästa av sina gamla.

Sådana positiva saker ska han nu försöka tänka på när ångesten börjar ansätta honom. Jag håller tummarna för honom. Det är jobbigt att bli vuxen. Att behöva tänka på ansvaret är tungsamt. Jag avundas honom inte. Jag avundas inga unga människor. Men jag kan trösta dem med att det går över. Tids nog.













Nu är det bara Johanna och jag härhemma. Vi har vissa funderingar på att se storfilmen Arn ikväll. Men vi får se. Inga måsten!

Nu: en mugg Zoegas julkaffe. Maria Callas på teven får bilda soundtrack.

... i vilken vår hjältinna bjudit på middag

Han var här en snabbrepa; min älsklingsson. Vi hann kramas, småprata, äta middag, dricka kaffe med lussebulle (det fick bli efterrätten) och föreviga honom och kompisen vid den "nya" bilen. Som vanligt kan inte Linus hålla sig still (alt. "normal") när jag ska plåta honom, därför fick det bli den här bilden jag publicerar, trots att han vänder ner ansiktet.

Som bonus (?) fick jag med fasaden på huset där jag bor. Jag förstår inte riktigt varför bostadsbolaget inte gör något åt den, när den är så snygg på husets tre andra sidor, och de kostat på taken ett sådant lyft (även bokstavligen). Det ser för jävligt ut, helt enkelt. Synd - för här är så fint, för övrigt.

Snart dags för sista vändan ner till tvättis.

... i vilken vår hjältinna känner sig en smula romantisk

(Vacker...)
Vi har inte pratat så mycket om Alla Hjärtans Dag, Kärleken och jag, utom igår när jag kom hem och det låg små egenhändigt hopknåpade kort till oss från småtjejerna, i brevlådan. Så söta & rara ungar det där!

Jag tänkt ju att jag skulle överraska honom med något, så jag gick omvägen om bokhandeln på väg hem från jobbet, för att köpa ett fint kort att ge honom och så köpte jag "Elling" i överraskningspresent till oss båda. En underbar film som gör en alldeles varm om hjärtat. (Han blev glad!)

Och när jag kom hem stod en stor, mörkt röd ros på köksbordet med ett rart kort till. Så jag blev lite överraskad, jag också! Rosen ska bara få stå någon dag, sedan ska jag torka den, tänkte jag.

Har ni lyssnat på Janis Joplin-plattan som Caroline af Ugglas har släppt? Om inte - gör det! Det hon eventuellt saknar i omfång och finess kompenserar hon med råge genom en ljuvlig känsla och närvaro! Jag köpte plattan i Växjö i lördags och den har gått varm både i stereon och i mp3-spelaren sedan dess!

Hujedamej vad den här veckan går fort. Nu är Jävelonsdagen avklarad och sedan är det bara Trevliga torsdagen innan det är Fin Fredag och helg igen! Jag kallar den Jävelonsdag eftersom den är ruggigt späckad; knappt en rast har jag och de raster jag har är ynkans korta och måste vanligen användas till annat än att sitta och fika, eller äta, på.

Jag har en grupp i SvEng7 som är väldigt splittrade och arbetsovilliga. Låååånga startsträckor är bara förnamnet. Den här veckan ska de avsluta arbetet med "Boken om mig" och för några av dem har det varit motigt värre. Tänk att det ska vara så svårt att skriva om sig själv, trots att de fått en triljard uppslag till olika kapitel och vad de kan innehålla. Så det har mest blivit en massa slammer och tjafs och smågnabb dem emellan. Ända tills dess jag fick den lysande idén att vi kunde lyssna på musik när vi jobbar. Mina kollegor anser detta vara en styggelse - när man studerar ska det vara tyst och lugnt omkring en - men jag brände ihop en hårdrocksplatta med lite klassiker såsom Maiden, Priest, AC/DC, Kiss, Led Zeppelin och liknande och sipåfan; det blev plötsligen ett helt annat arbetsklimat i klassrummet. Musiken diskuterades lite och de jobbade var och en med sitt och eftersom jag inte såpelade så högt var de tvungna att hålla en hyfsat låg ljudnivå för att kunna höra. Det kändes riktigt gott! Så jag ska fortsätta mitt musikpedagogiska experiment ett tag till. Ja, jag blev på så gott humör att jag tänker låta dem göra lite kul multimediapresentationer efter påsk, när diagnoser, prov etc är avklarade. För dessa [mestadels] killar som har det jobbigt med sig själva och med skolarbetet skulle det kunna vara ett lyft att få jobba på ett annat vis än de brukar, och få använda färdigheter som de behärskar långt mycket bättre än exempelvis läsning...

Nu är det sent. Jag borde sova för länge sedan, men jag drar lite växlar på att det snart är lov och då kan jag ju sova ikapp. Vill ju vara vaken när Kärleken kommer hem från jobbet, och sedan blir vi ju sittande och fikar och pratar och kollar lite teve. Myser och trivs med varandra.

Jag har gjort ett utkast. En sorts enkelt fotopyssel, men bilderna ligger i den andra datorn och jag orkar inte hämta dem ikväll. Ska lägga ut det nästa gång istället.

Susstajm! Äntligen...

... i vilken vår hjältinna säger "Farväl, Falkenberg"

De senaste två veckorna har liksom bara svischat förbi. Fredagen den 1 september åkte jag till Emmaboda och Kärleken. Tio magiska dygn har vi haft. Myst, gosat, promenerat, lyssnat på massor av musik, pratat massor, druckit och ätit gott hemma och ute, lekt vardagsliv (i veckan som gick var ju även jag på mitt nya jobb; dels två dagar för att träffa min företrädare Å. och få en bra överlämning av eleverna och dels två dagar som vikarie för Å. som skulle på utbildning), överraskat varandra, varit ljuvligt barnsliga och tramsiga, sorterat en triljard skivor, strosat i Växjö, varit på kanonskoj 40-årsöverraskningskalas (inte ens de hösthärdiga smålandsmyggorna kunde förta feststämningen), varit på lite sightseeing, skrattat en väldig massa och helt enkelt bara haft det så otroligt GOTT.

Det kändes nästan konstigt att komma "hem" i söndagskväll. Nu vill jag ju bara vika ihop livet här i Falkenberg och starta upp det i Emmaboda, istället. Och snartsnartsnart är det dags! Flyttlasset går på torsdag eller fredag i nästa vecka!

Den här veckan ska jag ägna åt att knyta upp lite lösa ändar, tänkte jag. Jag har några sköna vänner som jag ska träffa för att fika och/eller klämma ett par vört med, jag ska extramysa med mina "små" och ta farväl av en stad som jag tillbringat ohemult många år i.

Redan som bebis var jag sommarfalkenbergare, eftersom mina föräldrar hyrde hus av min faster & farbror (också badjävlar, av den värsta sorten; boråsare...) och sedan har jag gått nästan hela min grundskoletid i skolan här för att sedan komma tillbaka i slutet av 80-talet, bara någon månad innan Linus föddes.

Dagen har bjudit på en helt fantastisk värme och sol från klarblå himmel så en riktig långpromenad längs havet kändes som en bra grej. För att göra det lite extra minnesvärt tog jag med mig kameran:















Det här är norra änden av Skrea strand. Sällan är den så fin som såhär års, när den är nästan folktom och ändå så varm och skön...















Mittemot Hotell Strandbaden går den långa bryggan ut. Den är 250 meter lång och helt nyrenoverad efter att Gudrun slet sönder den och skickade in den i en glasad restaurang en halv kilometer söder om bryggfästet... Längst ut är en liten "veranda" med bänkar där man kan sitta och filosofera och förlora blicken vid horisonten.















Mera Skrea strand. Lätt hänt eftersom den är rätt lång. De två mörka plupparna ute i vattnet är faktiskt folk som badar. Motljuset gjorde dock att det inte blev så tydligt. De var för övrigt inte de enda badarna jag såg idag, så det är nog fortfarande rätt skönt i vattnet. Och det låg en hel del folk och solade och/eller picknickade uppe vid sanddynerna, eller "klitterna" som de heter här i Halland. Tacksamt att skämta lite ekivokt om, ibland.















Här har jag lämnat Skrea strand och passerar över ett parti med en del klippor och små, rara vikar med båtar och båthus. Båthuset som syns - fortfarande motljus! - här får mig alltid att tänka på ett litet fornnordiskt gudahus med de där små uppstickande grejerna vid taknockarna. Det gröna gräset runtom ger mig dessutom lätta islandsvibbar; fattas bara att det skulle trava omkring några söta islandshästar där, också. (Ja, "Korpen flyger" är en gammal favvofilm...)














Till Bastuholmen kan man bara gå torrskodd vid lågvatten, eller om man balanserar sig ut på stenmuren. Att ta sig UT på stenarna är svårt nog, men försök ta er IN igen en mörk kväll efter bastubad med tillhörande ölhävning... Också ett fint mål för en skön grillkväll en ljummen kväll.















Jag var bara tvungen att testa makrofunktionen (som jag nyss hittat) på kameran, på den här lilla krabbrackaren. Jag la den på min hand för att komma riktigt nära. Det starka ljuset gjorde att jag inte kunde se riktigt hur bilderna blev förrän jag kom hem och fick in dem i datorn. Men håll tillgodo.














När jag nått södra änden av Ringsegårds strand vände jag och traskade hemåt igen. Uppe på klipporna och stigarna mellan Ringsegård och Skrea växer det massor av söta, solvarma björnbär. SÅ gott! Gick där och tänkte på hur jag började gå den här långlånga strandpromenaden strax efter att jag flyttat in till stan, och på allt som hänt i mitt liv de här 4½ åren. I've come a long way...














Och visst var vattnet varmt - åtminstone inne vid strandkanten. Jag kommer att sakna havet. Jag vet det. Får se till att åka hit emellanåt, inte bara solvarma höstdagar utan gärna en dag när den elaka januaristormen piskar upp vågorna och man tappar känseln i ansiktet efter bara några minuter. När man inte längre härdar ut går man hem och dricker varm choklad. Ahh...















Bakom mig ser ni restaurangen där bryggan blåste in... Fast den är ju givetvis renoverad sedan länge. Där kan man äta god mat med lite havsanstrykning och dessutom lyssna på skön livemusik ibland. Fin kombination.















Jag konstaterar att även en mig närstående ung man brukar vara ute och promenera på samma håll som jag...














Nu har jag närmat mig stan igen. Här joggar jag varje morgon och när jag kommer upp till den gamla Tullbron, mitt i bild, har jag kommit ganska exakt halvvägs på Långa Rundan. Jag har redan hittat en bra Runda i Emmaboda även om den inte är lika vacker som den jag vant mig vid här.














Mitt på Tullbron samlas man vid tolvslaget på nyår för att skåla in ett gott, nytt år med andra falkenbergare - kända och okända. Jag undrar var- och hur - jag ska fira nyår i år. Oavsett hur/var kommer det att bli så BRA. Allt annat är omöjligt. ;-)


Och titta! Här är han ju - min Älskling!














I söndagsförmiddag (efter skön bakisfrukost på värdfolkets veranda) stannade vi till vid Tomatjouren i Långasjö för att köpa söta, ljuvliga tomater. Detta är landet, alltså. Man lyfter på locket, tar sina tomater (paketerade i påsar... och det fanns lite gurka och sånt också) och stoppar pengarna i en liten springa i väggen. Oärliga människor har dock föranlett att man alltså kameraövervakas under transaktionen... HOHO!

Nu ska jag äta potatismos och kycklingfilé med Johanna och sedan ta mig en mugg Pasión Colombia och tänka på Kärleken...

... i vilken vår hjältinna presenterar la famiglia

Tänkte ägna en stund åt att presentera min familj, faktiskt. Bara den närmaste, då. Dvs mina barn. I förlängningen har jag annars tre yngre syskon (syster, bror, syster) av vilka jag har bra kontakt med två och ingen alls med en - henne brukar jag benämna "den äldre, griniga", fast hon är yngre än jag. Dock är hon äldre än "den yngre, trevliga" som är yngst av oss alla. Brorsan är nummer 3 i syskonskaran. Han bor i Göteborg med sin rätt nya flickvän som är en helt ljuvlig kinesiska, från Singapore, med franskt pass. "Den yngre, trevliga" bor utanför Karlstad med sambo och tre barn. Yngst av dessa är lille L som föddes i mitten av maj. "Den äldre, griniga" bor i Örebro.

Föräldrar har jag också. En av varje kön. De bor också i Örebro, men har ett hus i Värmland, upp mot norska gränsen, där de tillbringar mycket tid. Den relationen får nog ägnas en egen blog, vid tillfälle...

Och så har jag några kusiner och fastrar och en moster. De jämnåriga kusinerna på fädernet är två och vi ses rätt ofta, tillsammans med brorsan och den av fastrarna som också är jänmnårig, på s k "kusinträffar". Desssa försiggår företrädesvis på någon gemytlig krog i Göteborg. Min äldre halvbror, a k a "Michael-Hutchence-look-aliken" är alldeles för bohemisk (läs: ostrukturerad) för att komma ihåg sådana världsliga saker så han är aldrig med. Det är synd, för han lärde mig älska Miles Davis.

Men barnen, alltså. Fyra stycken hann jag med att producera under loppet av 6½ år. Så ni läsare som har småbarn; tro mig - jag vet hur ni kan ha det. Ni bara går hemma och myser, bakar kanelbullar, småpysslar och läser hyllmetrar av bra böcker. Så hade jag det, i alla fall. Ehmm.. vad jag minns... Åtminstone: hav hopp! De BLIR stora. Förr än ni anar...

Matilda är äldst av mina barn. Född -82. Hon är precis som på bilden; glassig och ljuvlig. Dessutom är hon kaxig, framåt och självständig. Grymt begåvad. Inte minst språkligt. Talar flytande engelska, franska och numera även norska. En fixare av rang. Och så löser hon soduko på "djevelsk" nivå, i raketfart. Reser gärna ensam till jordens alla hörn. Innehar dock pojkvän, nu, så nästa resa blir väl tillsammans med honom, kanske. Bor i Norge sedan 2001. Är barchef på ett fjällhotell (Skarsnuten, Hemsedal) med vidunderligt läge. Dessförrinnan bodde hon ett år i Bulle, Schweiz. Lyssnar på allt från svåra franska chansons till techno. Har helt klart ärvt mitt läsintresse. Bokslukare!


Jenny. Född -84 och en absolut filosof. Tänker, funderar och är oerhört empatisk. Hon är som klippt och skuren för att arbeta med ungdomar som råkat i bekymmer av olika slag. Jag är övertygad om att det kommer att bli så en dag. Spontan, jättesöt, kärleksfull och alltid glad! Favoritintresset är att åka på festival och att ha ROLIGT. Dessutom hör hon till de där avundsvärda som är både språkligt och matematiskt begåvade. Älskar Guns'n'Roses, Korn och Freak Kitchen. Bor också i Norge. Sedan 2-3 år. Hemsedal under vintersäsongen, Oslo annars. Läser gärna, men då ska det helst vara Minette Walters. Gillar att träna. Mammigast av barnen, helt klart!

Johanna. -87. Bor hemma hos mig, men är på väg att flyga ut. Inte alls omöjligt att det blir Norge för hennes del också. Oslo isåfall, och tillsammans med Jenny. Känslig, hemkär, omtänksam och grymt affärssinnad. Johanna har klarat hela gymnasietiden på enbart sitt studiebidrag och på att göra smarta affärer (företrädesvis med kläder, skor/stövlar och accessoarer) via nätet. På så vis har hon alrig behövt låna en krona av mig, och har dessutom kunnat finansiera sitt eget "klädmissbruk". Bär upp kläder som en drottning! Gled in på black metal i sjuan och var skolans enda hårdrockstjej. Egensinnig och självständig går hon fortfarande sin egen väg. Drar nu åt goth- och industrihållet. Besöker ofta Monochrome och liknande obskyra tillställningar i Göteborg. Duktig på fotografering (det är hon som tagit fotot på Jenny) och grafisk framställning. Liksom Jenny är hon både språk- och mattebegåvad.


Och här är Linus. -89. Även kallad Lillebror (pa pa pa paaa.. bli inte som jag när du blir stoor...), Lillmysen och Bobbo. En skoltrött ung man som nu tagit ett sabbatsår (på obestämd tid) från Mediaprogrammet för att jobba och lära sig slipa stengolv. Här vilar inga sorger, minsann. Bjuder på sig själv och driver med allt och alla - inte minst med sig själv vilket är en skön egenskap. En matte- och språkbegåvad Flickornas Laban i jättestora reggaeinspirerade skejtarkläder, som glider omkring i tillvaron, på sin bräda. Han kom hem i våras och hade - helt utan förvarning - rakat av sig sina fina dreads. Bakom den coola fasaden finns en mjuk och skön djuping och tänkare som aldrig har tyckt det är pinigt att kramas med sin mamma - så att polarna ser det - eller säga att han älskar henne. Samma med syrrorna. OCH deras kompisar, men troligen av andra skäl... *host* Bor varannan vecka hos mig, och varannan hos sin far, men är troligen på väg att flytta till sin far på heltid ett tag, för att sedan bo ensam om han inte ska tillbaka till skolan, vill säga. Konstnärlig kille som i första hand kanaliserar detta genom graffitti. Ibland på s k "laglig vägg", men oftast inte. Försvarar ofta sin konst genom att orera om att "ta sin plats i det offentliga rummet". Sa jag att han är verbal, också? *s* Lyssnar på reggae, ska, hiphop och rap - helst svenska artister, bortsett från de jamaicanska "kungarna", då. Bob Marley är hans husgud och den ende som fått honom att frivilligt skriva en lång och välunderbyggd uppsats... Har siktats på såväl Hultsfred som Uppsala Reggaefestival.

Jaaa... detta är min familj, alltså. Jag skulle kunna skriva spaltmetrar om den, men det här får räcka. För idag, åtminstone.

Nu är jag helt matt och ska stärka mig inför kvällens övningar (Närmaste Väninnan A kommer och knäcker några cider på min balkong. Jag har f ö kommit på att "närmaste" är ett klart bättre, och mer talande, uttryck än "bästa"...) med en rejäl kanna Blue Java och sköna tankar på, och om, Kärleken.