... i vilken vår hjältinna pysslat omkring

(Banksy önskar God Jul...)
Startsträckan var mer än lovligt lång idag. Klockan hann bli över fyra innan jag kom i kläderna och kom mig utanför dörren, i riktning mot affären för lite seriös förnödenhetsanskaffning. Med ryggsäck och kassar fullknôkade traskade jag sedan hemåt lyan med mina skatter och efter att ha pratat med Johanna en stund fick jag så småningom upp farten här i köket och har nu kokat Saras Ljuvliga Fikonmarmelad (och provsmakning ger vid handen att den verkligen är ljuvlig!), trillat och stekt fula men goda köttbullar, gjort Världens Godaste Jansson och Världens Godaste Lax- och spenatlasagne (som ska ätas på kvällen den 23:e när vi alla samlats). Det är fasen inte illa för en lördagskväll!

Imorgon blir det bröd- och lussebullsbakning, chokladfudgetillverkning och kanske joxar jag ihop en rödbetssallad också. Man vet aldrig. ;-) Jag gör ju bara sådant som jag tycker är roligt! Och kökspyssel och matlagning är roligt! Särskilt när den utförs utan stress och när jag vet att några jag älskar ska äta av det jag lagar!

Nu är jag lite trött och seg och när det så småningom blir dags att stänga av ugnen tror jag att jag ska krypa i säng med en god bok och lite Jan Johansson och Pink Floyd (Atom Heart Mother) på stereon, på låg volym.

Det har varit en bra dag med sköna dialoger och tankeutbyten och värme och... kärlek. Har pratat med vänner från när och fjärran, och något barn (ja, t o m min pappa vilket är sällsynt, men han hade hört att jag fått nytt jobb och ville gratulera och var såklart nyfiken. Dessutom lät han ganska stolt när han sa att "på en sådan tjänst behövs ju en mänsklig människa - och det är ju du" och vet ni... sådant känns gott att höra från sin pappa!), och inte alls bara önskat God Jul och sådant utan faktiskt också pratat om de där sakerna som är viktiga och som berör.

Dagen hade varit perfekt om jag bara inte hade längtat så. Å andra sidan är längtan en fin och skön sak. Inte minst när den uppfylls.

Här är en julhälsning från Banksy:

... i vilken vår hjältinna landat igen

Hemma. Efter några fina dagar borta. Jag ville inte åka hem. Och jag längtar redan tillbaka. Och det har inte med mitt eventuella jobb att göra... ;-)

Men det känns som att intervjun verkligen gick bra och jag får besked om någon vecka! Spännande!

Det verkar som väldigt mycket faller på plats i livets pussel just nu.

Ljuvligt, me lovely ones. Ljuvligt!

... i vilken vår hjältinna längtar

Ikväll är det två minusgrader här i mitt sydöstra hörn av det småländska höglandet. Snön faller tungt över träd och hustak.

Imorgon är det Fredag.
Fin Fredag.
Väldigt Fin, tillåmed.

Fin och efterlängtad.

Judiskt ordspråk:

Förlängd väntan tär på hjärtat,
men en uppfylld önskan är ett
livets träd...

... i vilken vår hjältinna beger sig

Då sitter jag här med mitt nybryggda Pasión Colombia och nyheter på radion. Packningen står i hallen, blommorna är vattnade och sängen är bäddad. Jag har hatkärlekens Ulf Lundells Nu har jag förpackat min längtan i huvudet och eftersom enda sättet att få ur den är att köra den högt, högt på stereon så gör jag det också. Melodin är stillsam och nästan lite trevande och texten ganska klok:

Nu har jag förpackat min längtan
och gömt paketen i en vrå
För jag fann snart under min
väntan
att det nog skulle bli bäst så

Det ösregnar ute. Det syns på gräsmattan att det är en bra sak. Genast ser den grönare och gladare ut. Jag hoppas bara att regnet ger med sig tills ikväll. Paraplyer på konsert är ingen hit.
Och vad jag ser fram emot Chaka! WOHOO!

Ha det riktigt skönt, me lovely ones! Det ska jag ha!

... i vilken vår hjältinna skitit i konvenanserna

Här där jag bor har vi en stor, grön och väldigt fin bakgård. Den har stora öppna gräsytor, en fin damm, en stor och rolig lekplats, grillplatser, en rejält tilltagen odlingslott (som sköts av en liten söt farbror) och dessutom gränsar hela härligheten mot en dunge, i väster. En dunge, med ekar och björkar, som så småningom övergår i den småländska urskogen.

På odlingslotten påtar lilla söta farbrorn mest hela dagarna och på lekplatsen leker barn. En och annan tar sig ut för att grilla, på helgkvällarna, och de två "lusthusen" är ett välkommet ställe för rökare som inte vill röka inomhus eller från sina balkonger. Någon enstaka gång kan man se någon som lägger ut en filt och sitter och fikar på gräsmattan. Men... man solar inte på gräsmattan. Nej. Det gör man bara inte. Tills idag, då. Molnen bjöd på tillräckligt många solgluggar för att jag skulle bestämma mig för att upprätta base camp ute på gräsmattan medan jag hade tvättid. Det kändes lite ensamt och nästan... konstigt. Men... vafan... det är sommar! Solen sken! Jag har semester! Och gräsmattan är stor och härlig. Jag skiter högaktningsfullt i denna outtalade "regel"! Och jag hoppas jag startat en ny trend och att där kommer att vara fullt av solnjutare när jag kommer tillbaka från Tyskland!

Tyskland, ja. Imorgon lämnar jag Emmajävlaboda ett tag igen, för ett nytt äventyr. Det är märkligt hur lätt det känts att vara här några dagar, nu när jag vetat att jag snart ska iväg igen... Det har känts riktigt gott och trivsamt, faktiskt. Och jag har inte haft tråkigt. Tvärtom! Jag har haft fullt upp med allehanda pyssel, tvätt, städning, läsning, funderande, tänkande och musiklyssnande.

Och jag har packat. Ja, jag har packat klart. Trots att jag inte åker förrän imorgon, så har jag packat klart redan ikväll. Möjligen är detta ett personligt rekord i tidig-packning... Jag försöker verkligen minimera min packning även om jag ska vara borta i 10 dagar och både täcka in lite storstadsstrosande, knottfestival i skånsk skog och ett tyskt hippie convention, där det kan bli över 30 grader varmt (eller tokregna)... Jag tycker jag har lyckats ganska bra, faktiskt. Jag klarar mig på handväska (som inte alls är en handväska utan en snygg röd med bred rem att hänga tvärs över bröstet) och min mellanstora ryggsäck på typ 40 liter. Det känns bra. Sedan måste jag ha med mig en kasse till, men den innehåller dels en tröja som Peter glömde hos Anna på midsommar och som hon skickat med mig, och dels fyra fleecefiltar. Hela, varma och färgglada men en smula solblekta vilket gör att jag donerar dem till bussen. Det kan vara skönt att ha på nätterna när vi sitter och myser vid vårt camp och när vi åker hem kan vi slänga dem om de blivit alltför sunkiga. I kassen slängde jag ner ett par conversekopior som också åker i närmaste container när vi åker hem.

Kvällen har jag tillbringat mestadels i soffan med det plommonlila projektet (I see a light at the end of this tunnel...), teven och lite tända ljus. Jag kollar på teven med ett halvt öga och blir inte så lite förbittrad på en iransk mansgris med fem fruar... Sedan ser jag ett program om höghöjdsklättring...

Tankarna glider mestadels omkring. Jag känner mig inte alls ensam, fast jag är själv. Däremot längtar jag efter närhet. Behöver den. Akut. Nu är det ett tag sedan sist, igen. Varm hud mot min. Armar om mig. Någon att själv hålla om hårt. En halsgrop att andas i, ett hår att begrava ansiktet i. En rygg att låta min hand glida sakta över. Den nakna förtroligheten. Muskler som efterhand slappnar av. Mjuknar. Att somna så... och vakna i natten. Sträcka ut handen och känna att det är någon där. Någon som drar mig till sig... håller mig i ett fast grepp... och så sover vi vidare. Sedan vakna. O-själv. Ligga kvar. Tyst. Lyssna till andra andetag än mina egna. Kanske väcka varsamt. Eller... inte. Istället glida ur sängen... ljudlöst... smyga ut i köket... sätta på kaffet. Dra igen sovrumsdörren och sitta i förmiddagssolen på balkongen... dricka kaffet... lägga näsan mot huden på min arm och känna hur min hud håller kvar doften av någon annan... blunda. Bara vila i ögonblicket... Det längtar jag efter. Det behöver jag. Nu.

... i vilken vår hjältinna gör ett fynd

På Youtube snubblar jag, som av en händelse, över en låt i en version som jag bara älskade då... för kanske 5-6 år sedan... och sedan bara har tappat bort. Inget märkvärdigt, men ni vet hur det kan vara; plötsligt är det något som bara sitter som en smäck och dessutom är laddat med konnotationer. Som t ex Midnight Train to Georgia. Men inte med Gladys Knight & the Pips, utan med Indigo Girls och Ani diFranco:

För övrigt måste jag erkänna att detta är en sådan där kväll som Astrid Lindgren beskriver i Draken med de röda ögonen...












En sådan där kväll när man längtar bort fast man inte vet vart.
Just så känner jag det fortfarande. Jag vill inte vara kvar här. Jag vill verkligen inte. Och det är en "farlig" tanke såtillvida att när den väl såtts slår den rot fortare än toksnabbt och rötterna växer kvickare än en bönstjälk ur sagorna (fast neråt i stället för uppåt, dårå) och jag blir inte kvitt den. Den slingrar sig runt vindlingarna i hjärnan och kilar ut och in genom kamrar och förmak i hjärtat så att den omöjligen kan ignoreras. Jag letar jobb och funderar på bostad. Inser att ett förstahandskontrakt i någon av de städer jag kan tänka mig att bo i inte är att tänka på. Inser att det är smartast att stanna kvar här tills jag har ett nytt jobb. Inser att det är nästan lika ont om fasta lärartjänster som det är om förstahandskontrakt. Inser att jag måste bestämma mig. Och när jag väl gjort det så måste jag agera utifrån det. Inser att det mycket väl kan innebära att jag tar ett vik och andrahandskontrakt. Inser att jag egentligen redan har bestämt mig. Men fegar en smula.
Ändå... jag har bara mig själv att försörja. Jag behöver inte längre tänka på mina barn, i det avseendet. Inser att det är en fråga om tid, bara, innan Den Förändringsbenägna inuti mig tar kommandot och styr upp saker och ting. Hon som är släkt med Slavdrivaren, ni vet.

För här kan jag inte stanna. Det kan jag inte.

Men. Idag kan jag åtminstone andas. Det kunde jag knappt igår.

... i vilken vår hjältinna längtar till den gröna ön

Nej, inte Irland. Jag längtar till Isle of Skye, där det gröna gräset avgränsas av de kolsvarta Cuillins och en av världens godaste singelmalter tillverkas; Talisker. Dit vill jag åka och bo i det blå huset, igen. En dag ska jag göra det. Min mentorskollega ska göra det redan i sommar.












Vem sa att livet är rättvist? ;-)

... i vilken vår hjältinna bestämmer sig

Jo. Nu jävlar får det vara nog. Småknaprande på godis, bekymmer med träningen på grund av att det helt enkelt inte funkar att powerwalka/jogga när jag är postop, goda middagar, piña coladas och sval öl. Vågen talar sitt obönhörliga språk och jag kan inte bortförklara eller slingra mig undan. Så nu är det bra. Nu tänker jag hålla 1300kcal-gränsen tills jag är nöjd igen. Det handlar inte om så mycket plusvikt, men tillräckligt för att det ska sätta sig på mitt humör.

Just är Kärleken och repar. Med sin nya gitarr; en Gretsch à la Malcolm Young. Lyckan är stor och jag gläds med honom, dessutom var den ett veritabelt fynd - ovanlig och o-dyr...


















Igår körde vi upp till Oknö (utanför Mönsterås) och hälsade på hos Kärlekens mamma och hennes karl. Han har en liten mysig sommarstuga precis vid vattenkanten, där ett par sothöns pilade omkring med fyra små dunbollar till ungar. En fin småbåtshamn finns det också, där Kärleken och jag tog en lätt morgonpromenad när vi vaknat till liv i morse. Jag tycker det är vilsamt att hälsa på hos lite äldre människor (även om M och U knappast kan sägas vara lastgamla); det blir så vilsamt på något vis. Man äter, kollar lite på teve, tar sig tid att prata, går en liten runda, dricker kaffe och har det gott på ett stillsamt sätt. Jag kändde mig också så himla välkommen, vilket jag inte tar för givet. Det kunde ju lika gärna ha varit så att jag betraktats som en ärkeräpa som tagit Kärleken från hans barn (just som fulversionen faktiskt förtäljer...). Men icke - de är rara och vänliga och jag trivs!

Apropå att stjäla barn så tog vi med oss en liten Smula till Växjö häromdagen, när Kärleken skulle hämta hem vår nya bebis... f'låt... den nya gitarren. Smulan blev hungrig och kom på den lysande idén att mätta hungern med kinakäk. Det var gott men extremt mättande. Nu i mitt "nya" liv är det slut med sådana excesser för ett tag - tills jag kommit på rätt köl.












(Här är den lilla Smulan med sin pappa)

Förra helgen hade vi en annan, lite större, smula på besök. Det var min Jenny som var på väg ner till Roskilde, men hade så mycket motgångar på nedresan från Oslo (bussen skar, så de fick vänta in en ny... sedan var det ett stort vägbygge... och en olycka... väntetider... försening... bla bla...) att hon - när hon insåg att hon skulle få tillbringa en natt ensam på Hovedbangården i Köpenhamn (och därmed missa nästan en halv festivaldag till) hoppade av i Helsingborg, sov hos min Bästaste A och sedan tog tåget hit på fredagseftermiddagen. Det blev en glad överraskning, eftersom jag trott att vi inte skulle kunna träffas förrän i slutet av juli, och då bara helt kort i samband med Hazy/Dizzys spelning i Sarpsborg! Mys, filmtittande, skönt snack, promenader, en liten musikfest med ett par av våra kompisar och så fika på legendariska Konditori Fenix hanns med!













(Lite suddig men rar bild på min ÄlsklingsJenny)

Tisdagen den 10 juli var en stor dag för Lillmysen. Då klarade han uppkörningen och blev stolt innehavare av 1 st körkort! Givetvis ville han komma och visa upp sig - och Almeran han övertagit av Älsklingsjenny - så i torsdagskväll dök han upp - mallig som få! Och det ska han ju vara! Att ha körkort är verkligen både en vuxengrej och en enorm frihet, dessutom! Han skjutsade oss ner till Casablanca (ja, torsdagspuben - inte den marockansa staden...) på kvällen och så tog vi ett par öl/xider. Lillmysen drack givetvis Cola. Vi hann med promenad och filmmys och samtal och konditoribesök även med honom, trots att han hade med sig laptopen och satt och spelade något spel online med f d flickvännen.












Igår körde han till Falkenberg samtidigt som vi körde till Oknö och han lovade den smått oroliga mamman att smsa när han kommit hem välbehållen. Gjorde han det? Icke, sa Nicke - så till slut fick ju jag dra iväg ett mess. Jag brukar berömma mig av att inte vara överdrivet hönsmammig, men det är lite orligt att ha ännu ett barn (ett "odödligt" sådant, dessutom...) ute på vägarna...

Annars, då? Jorå. Jag njuter av att ha halva mitt sommarlov kvar. Mycket roligt ska hända - en del planerat och en del mer spontant. Jag läser en hel del och funderar på vad jag ska göra med den där kreativa bomben som ligger inne i mitt huvud och bara tickar. Något kommer det att bli av det - frågan är bara vad. Läser en älsklingsnätis bloggar och ser att hon är inne på ett spår som liknade det jag är inne på; att skriva något. Frågan är bara vad (igen).

Och så tänker jag på förändringar. Att jag älskar dem, men att det samtidigt är en svår sak. Jag blir påmind när barnen är här; jag kan komma på mig själv med att önska att jag bodde kvar i Falkenberg och liksom alltid fanns tillhands för dem där, så som jag alltid förr gjort. men det är ju fånigt; de lever ju andra liv nu - och inte alltid ens i närheten av Fbg. Och jag finns för dem fortfarande, fast här. Men jag blir lite tveksam när Lillmysen säger att han vill flytta hem. och med "hem" menar han hit hem till Kärleken och mig, i Emmaboda. Sorgsen blir jag också. Att de (han och Johanna) inte trivs hos sin pappa, att de inte ens är välkomna där utan påminns dagligen om att de snart bör flytta ut igen... Att det inte gick att ordna det bättre för dem när jag sålde lägenheten och flyttade. Att deras far fortfarande inte kan bete sig som en far ska.

Men så tänker jag att det ordnar sig. Lillmysen får ju sin lägenhet om en månad, och nu verkar det lossna på den fronten för Johanna också. Jobb har de, även om Johannas är mer tillfälligt. De är ju faktiskt vuxna och de är starka och tuffa och de klarar sig och jag finns hela tiden här som ett skyddsnät för dem om något skulle snyta sig. Och vi kommunicerar. Det har vi gjort hela tiden, och jag tröstar mig med att vi pratade igenom allt redan förra sommaren och de ville att jag skulle göra det här; satsa på Kärleken och flytta iväg. Och så släpper jag orostankarna för en stund...

Det skönaste med semestern är ändå att bara vara fri och ledig tillsammans med Kärleken. Vi promenerar (så gott jag nu pallar...), fikar, kollar mycket musikDVD'er, kör små rundor som blir ganska långa och ibland innebär stopp vid fina små skogssjöar eller inköp av Conversedojor. Och så pratar vi. Pratar massor. Fördjupar oss. Förundras över det faktum att vi mitt i livet hittat varandra och att det t o m blev bättre än vi vågat hoppas på. Och är eniga om att det t o m blir fint med höst framöver - vårt äventyr liksom bara fortsätter!

Borde jag skriva några rader om vädret? Nej... kanske inte? Det gnälls så mycket på det ändå. Personligen är jag rätt oberoende av vädret; jag tycker t o m att det är rätt skönt när det är mulet och regnigt, eftersom jag då kan gäna mig åt läsning, musiklyssnande, nätande och middagslurar i godan ro. Samtidigt kan en plötsligt solig kväll - som den i förrgår - få mig att genast dra på skorna och ge mig ut på en runda. Just nu är det nog vad man kallar växlande molönighet och uppehåll. Kanske mojnar vinden av lite mot eftermiddagen så att vi kan sitta och njuta lite sol och fika på balkongen. Om vi nu inte går in, drar ner persiennerna, intar soffan med kuddar o filtar och kollar F1. Jag är inte tokintresserad utan passar på att samtidigt läsa lite, eller kanske rentav lura till en stund.

Vi ska nog sätta upp vårt nya tält, också. Bara för att kolla att vi kan och att allt finns med. Det är ju marginellt kul att göra den premiären i mörkret på onsdagnatt när vi anländer till Burg Herzberg med Funkadelicagänget, lagom trötta och ölfryntliga...

... och nu kommer jag på att det måste skrivas en liten minneslista på sådant som ska inköpas (våtservetter, knäckebröd etc) och förberedas inför resan. Vi har inte växlat in till Euro heller, än. Och mp3spelarna ska laddas. Och kläder tvättas. Och så ska vi försöka få en vägbeskrivning till mötesplatsen där vi ska parkera vår bil och hämtas upp av Bussen.

Får nog sätta lite fart! Ska bara dricka ur mitt kaffe först. Och kanske luta mig en smula på sängen, med en bra bok (läser just nu Ian Rankin's "Blodsband" - kommisarie Rebus i högform. Eller snarare... inte).

... i vilken vår hjältinna går på promenad

Vilka dagar det har varit, va'?! Rena sommarvärmen. Och allt händer på en endaste gång. För en gångs skull tog jag med mig kameran när jag gick Hälsans Stig och försökte fånga in lite vårtecken.













Första gången kameran åker upp ur fickan är vid Rasslebygd (och uttalet ligger på sista stavelsen!). Det är den del av Emmaboda där den årligen återkommande Emmabodafestivalen hålls. Så här års är det bara en stor ingärdad äng, med en stor fast scen och en uppsättning baja-major som står uppställda vid en lada. Min väg går längs med stenmuren och det höga fårstängslet (passande! HEHE!) på ena sidan av festivalområdet.













Där ligger fortfarande allsköns bråte sedan förra året, som t ex de två dysfunktionella bandare jag fick att fastna på plåten. Så sent som snön kom kan man knappast skylla på att "det som göms i snö...". Jag tror jag ska ta några kort till - direkt efter årets festival... Strax efter Rasslebygd går jag förbi en hästgård och sedan är jag nästan halvvägs hem. En matta av vitsippor breder ut sig och det är så skönt vårligt att titta på!













Jag har inte fått hem min nya kamera än (den kan jag f ö knappast ha i fickan) men makron på den gamla är inte så dålig den heller...













När det blir varmt såhär plötsligt så är det som att allt kommer på en gång - den [v]årliga ketchupeffekten.













Alltså blommar allt samtidigt; vit- och blåsippor, tusenskönor och vintergäck, ginstbuskar, japanska körsbärsträd, magnolior (jodå - de är starkt på väg) och maskrosor...

När jag är så gott som hemma igen (efter en lagom runda på 5 km) passerar jag skolan. Den här dagen var det fortfarande lov och få saker kan se så tomma och ödsliga ut som en skola, eller skolgård, utan elever. De där fönstren jag ringat in; det är sal 105 a k a Studion, där jag har alla mina lektioner, utom de i svenska med 9D. Givetvis ligger mitt arbetsrum på nedre botten så det blir mycket trappmotion på betald arbetstid.



























Senare samma dag går jag ut på en kvällsrunda också. Då går jag Kryssebodavägen - det är en gammal lands- och byväg som går i skogen bakom där vi bor. Kuperat och fint, med mycket ekar och bokar.













Och sälg.













Allt i naturen är dock inte bara födelse och liv, så här års. Den här lilla skogsödlan (eller är det en komodovaran? ;-) blev nog lite för våryr - eller bländad av solen? - och kanske aldrig ens hann uppfatta faran?

Vad gör jag annars, då? Inte mycket, faktiskt. Jag har ganska tråkigt. Jag är inte van att gå hemma så här och dessutom har jag ju inte orken att göra allt jag skulle vilja göra, och som skulle kunna göra dagarna lite roligare. Men jag är ute och går, jag läser massor, slösurfar, ringer mina barn (Matilda och Lillmysen var här ett par dagar förra veckan!), kollar lite på teve och botaniserar i Kärlekens skivsamling.

Men mest av allt längtar jag att få hem honom igen. Jag missunnar honom inte att vara ute och resa - tvärtom! - men nu har vi setts så lite på så länge att det börjar kännas ledsamt. Han ringer när han kan, men till skillnad från mig har de ett superspäckat schema (på gott och ont - han skulle behöva lite vanligt slöande, också) och han kommer inte alltid åt någon dator, heller.
Jaja... Jag ska sluta gnälla nu.

Jag gör mig en kanna Intenzo och tänker på Kärleken lite till och sedan drar jag på mig skorna och går ut en runda. Det är ganska soligt idag, också, så det blir en skön runda. Och ikväll har kören repetition. GÖTT!

... i vilken vår hjältinna får nog

OK. Jag ger mig. Jag längtar hem. Vilket i sig självt är en ny erfarenhet; jag kan aldrig minnas att jag gjort det tidigare. Jag mår bra, riktigt bra. Vädret har varit underbart - utom just idag då det är mulet. Människor jag möter är rara och vänliga. Jag ser och upplever nya saker nästan varje dag. Men... jag längtar hem. Mer specifikt längtar jag hem till Kärleken. Vi ringer, smsar, mailar, PMar men det räcker liksom inte. Och inte är det till någon större tröst att vi snart ses igen, heller. Vi får 4 timmar, sedan reser han till Thailand på 10 dagar. GAH!

Men jag försöker ändå vara konstruktiv och använda tiden väl. Jag läser, promenerar, ser mig omkring och tänker. Tid och rum för kontemplation finns både på mitt rum, ute i naturen (såväl bokskog som hav) och i kyrkor/katedraler och muséer.


















Målade fönster kan ju vara såväl profana...

















... som sakrala.


















Stadens äldsta hus.
B&B, för den som vill bo där.














Jodå. Det är fint här.
Och den medeltida lyftkranen fungerar fortfarande.
Den drivs av hamsterhjul - modell större, dock.
Mänskliga hamstrar handlar det om.
Också ett jobb...













Här ska jag minsann dinera vid nästa besök!













Här finns ett mycket stort zoo, som jag traskade på ett par timmar häromdagen. Terrarie/reptilavdelningen är vanligen roligast.













Igår (påskafton) var det så här soligt och vackert vid havet!

















Jag har fyndat mig lite religiösa prylar att pryda vårt hem med. Kärleken blir överlycklig. Eller... nej... men han ler milt överseeende och säger att sådana futiliteter som inredning överlåter han så gärna till mig. Hehe.

















Vi får väl se vad han tycker om att ha en liten vigvattenskål vid ytterdörren. Eller... är det att brista i respekt att sätta upp den i badrummet? Hmm...

Nu, mina vänner, är det slutbloggat för idag.
Inte mycket har blivit sagt, men jag har i alla fall visat lite hur det ser häromkring.
Nu ska jag ta mig en lång söndagspromenad och tänka på - och sakna och längta efter Kärleken. När jag kommer in igen ska en kanna kaffe sitta fint. Men Zoegas är inte att tänka på; här kör de bara med snabbkaffe...













Här ska jag promenera, bland annat.
Ha en fortsatt skön påskhelg, darlings!

... i vilken vår hjältinna befinner sig på en sorts resande fot

Jodå. Mitt drag att inkludera lilla laptopen i det lätta bagaget var klokt. Wireless is da shit, som ungdomarna säger. Jag fördriver tiden med att tänka, läsa och skriva. Lyssna på mp3-spelaren. Massa musik på den, men också Corinne Maier's Hej, lättja (Bonjour paresse). Jag hoppas den är bättre i pappersform för inläst på CD är den ett sömnpiller utan dess like. Å andra sidan det enda sömnpiller jag behöver, när nätterna blir för långa.

Jag tänker mycket. Och saknar. Mest av allt saknar jag Kärleken som jag vant att ha hudnära dagligen. Det gör ont att tänka på att vi inte ska träffas på ännu en dryg vecka. Jag tänker på det jag skrev om sist; om hur det är ställt med hans barn. Men jag tror det kan få en lösning framöver och väljer att inte skriva om det här.

Jag hinner också tänka mycket på mig själv och hur jag egentligen hamnat här, där jag är nu. Inte fysiskt - det kunde ju vara var som helst - utan i livet. Det har varit en lång resa och den känns snart som att den är över och att livet kan gå över i nästa fas. Egentligen är det ju redan på väg - det som återstår är ju enbart lite tekniskt finlir men icke desto mindre nödvändigt.

Och jag mår bra. Oförskämt bra, t o m. Bara så ni vet, ni som kanske undrar.

Ptja - det var väl ungefär allt jag hade att säga idag. Jag är trött och ska nog strax krypa ner under täcket och läsa lite (Jonathan Strange & Mr Norrell, Susanna Clarke) och slötitta på teven innan jag pluggar in mp3spelaren och glider iväg.

... i vilken vår hjältinna känner sig lite eländig

Det var ljuvligt att ha 3/4 av mina barn här förra helgen. Jag har verkligen saknat dem; inte minst har jag oroat mig för hur de två "små" har det och det kändes gott att se att de verkar må rätt fint och att få prata med dem. Matilda också, förstås, men den flickan vet hur man tar hand om sig och hur man tar sig fram här i livet. Givetvis åt vi också lasagne och kanelbullar. Och promenerade runt den lilla sjön i solskenet. Kärleken tycker om dem och de gillar honom. Det känns så gott!

Eftersom de hade bil hit var det ju fiffigt att låta sonen ta med sig min gamla dator, som han ska bygga ihop med sin nuvarande. Det innebar dessvärre att vi blev utan internetmöjligheter nästan en vecka igen. Men nu har vi säkrat upp kontakterna med yttervärlden avsevärt med såväl stationär dator som en laptop. Trådlöst nätverk också. Det är fint att kunna sitta i soffan eller sängen och blogga och/eller surfa.

Jobbet är fortfarande roligt, men också väldigt krävande. Bara att lära känna mina elever och att ha en bra struktur på planering och lektioner ger mig fulla händer och att dessutom, efter knappa tre veckor, vara tvungen att avleverera skriftliga omdömen kändes tungt i veckan. Omdömena måste dessutom vara så distinkt formulerade att det klart framgår att eleverna inte når målen och därför behöver åtgärdsprogram (och därmed fortsatt plats i Studion) och hur i glödheta ska jag kunna ha underlag för det? Nåväl - jag är en improvisationens mästarinna så jag snickrade ihop riktigt bra omdömen till slut. Och har någon av mentorerna synpunkter, eller frågor, på dem inför sina utvecklingssamtal så får de väl komma och fråga mig, då. Men innan jag kom så långt fick jag ett mindre bryt och ringde till Kärleken och var ledsen och han blev jätteorolig och kom försent till repet eftersom han inte ville sticka innan jag kommit hem från jobbet så han fick krama lite på mig och uppmuntra mig. Och det funkade! Han är

Så... ikväll känner jag mig tom och eländig. Jag orkar liksom inget och det är inte riktigt likt mig; jag brukar ha en bedrövlig massa energi. Jag saknar mina barn, jag har ont i magen och jag längtar efter Kärleken som är på nån sorts grabbfest och jag är allmänt trött och dessutom har jag lite ont i halsen och min arm värker igen. Känner mig uppsvälld och FUL. Inte blir det bättre av att jag vet att jag inte skulle moffat i mig smågodis igår och att jag verkligen borde haft bättre disciplin på min träning på sistone. Den är fanimej under all kritik, just nu. Jag skyller på att jag inte hinner/orkar före jobbet och att jag slutar så sent men det är ju inte riktigt hela sanningen. Och så saknar jag Närmaste A. Vad jag borde göra är att lägga mig strax och sova och sedan dra ut på en skön långrunda imorgonbitti innan vi äter frukost och kör till IKEA i Kalmar. Men gör jag det? Nähärå... Jag sitter här och svär över att boarden hela tiden kukar ur, småtittar på den helt underbart vackra Hero på teven och bloggar, dårå. Och jag lär nog inte komma i säng på den här sidan midnatt...

Ha! Sicken jämrans gnällblogg det blev, då. Ingen kan tycka synd om sig själv som jag om jag sätter den sidan till. En viss tröst - om än klen - är väl att jag är medveten om hur illa jag låter och dessutom kommer jag snart att vara tillbaka i gamla uppåtgängor igen. Kanske dippar jag lite för att jag egentligen inte har så mycket att oroa och bekymra mig för, egentligen? Nu är ju t o m min ekonomi uppstagad.

Wellwellwell... Jag ska inte ytterligare belasta de tappra bloggläsarna med mina jeremiader mer ikväll. Dricka kaffe vid tiotiden på kvällen är nog ingen vidare bra idé, men tänka på Kärleken kan jag såklart göra. Och ska.

Over and out.

... i vilken vår hjältinna får en överraskning

Igår var jag och "avskedsfikade" hos väninnan A (ej att förväxla med andra väninnor A *s* - den här väninnan A bor här i stan). Hon genomgår en uppslitande vårdnadstvist just nu (eller.. ja.. det har hållt på i över tre år nu...) och var helt slut. Ny rättegång är på G och just nu utreds hon, barnens far och barnen ännu en gång inpå bara tarmluddet. Jag har aldrig träffat barnens pappa men enligt väninnan är han missbrukare, har tokkort stubin och lätt för att bli direkt våldsam. Ändå måste hon lämna barnen till honom varannan vecka och det håller på att ta kål på både henne och barnen. Jag är ändå glad att jag och mina barns far kunnat lösa våra mellanhavanden, när det gäller barnen, så smidigt som vi ändå gjort.

Dock pratade vi också om annat, som t ex min flytt och allt najsigt och ljuvligt runt den och så lekte jag med hennes lilla kattunge. Den är 8 veckor men född för tidigt, alla syskonen dog och mamman vill inte veta av den.














SKITFUL är den och liksom lite knycklig och skelögd. Och samtidigt så näpen att jag bara smalt! Den vet inte hur den ska vara en katt, heller. Väninnan A har fått lära den att bajsa och fått hålla igång systemet genom att massera den och inte förstår den heller att katter tvättar sig hela tiden, så hon måste bada den varje dag. Hon undrade om jag ville ha den, eftersom hon redan har två andra katter (bl a mamman) och inte kan ha fler, egentligen. Tack, men nejtack, sa jag. Jag har haft en annan kattunge som också varit mammalös sedan den var bara ett par veckor och den var helt klart ofrisk på de flesta punkter. Och även om den vore kärnfrisk och normal så ska det inte has någon katt just nu.

Gårdagen i övrigt la jag på (ja, förutom morronjoggen, då) att städa/sortera ur det sista köksskåpet, städa kökslådorna och fläktskåpet/kryddhyllan. Det är för tidigt att göra själva flyttstädningen, men på det här viset kommer den att gå så mycket snabbare. Min städarjävelchef från pluggtiden har lovat fixa fönsterputsen åt mig för sisådär en 4-500. Jag antar att Pär Nuder inte kommer att briefas om detta...

Och så ringde Kärleken tidigare i morse för att säga att han inte kommer hit imorgon utan idag istället! Åh, vad jag gillar den sortens överraskningar! Nu måste jag nog ta tag i livet på studs här; bädda, ta en sväng med dammsugaren och fiffa och moffa lite så jag slipper funta på det sedan ifall det ska bli visning. Jag har alltså inte fått min lägenhet såld än och jag är riktigt bekymrad för det. Lägenheten är kanon och med bästa läge så jag fattar inte riktigt vad som händer. Eller rättare sagt - vad som inte händer. men skitsamma - nu blev det liksom lite fredag för mig, fast det bara är torsdag och det känns Ljuvligt!

Så... ha en trevlig helg ni tappra läsare av bloggen; nu ska jag ta ett slutröj här och sedan ska jag sitta i solen på balkongen, dricka Pasión Colombia och längta efter och vänta på Kärleken!

... i vilken vår hjältinna har det ganska vanligt

Helgen som gick var synnerligen stillsam. I fredags försvann Linus till flickvännen nästan direkt efter jobbet och Johanna skulle ha tjejhelg hos en kompis så hon drog iväg hon också. Att vara helt ensam är för mig en sällsynt lyx så efter en rask kvällspromenad tog jag en skön kudde, en gosig fleecefilt och en bra bok och parkerade mig i sköna vilfåtöljen vid stereon. Sedan dåsade jag mestadels där, lyssnade på allehanda musik (bl a Wolverine) och pratade med Kärleken i telefon både länge och väl efter att han repat klart. Och sedan var han på öldrickning och dvdtittning (BLS' nya) hos en polare, men han stängde in sig i köket och så bubblade vi i telefon ett par timmar till.

På lördagen tog jag Rundan på förmiddagen och sedan pysslade jag lite härhemma och handlade hem lite smått och gott. Frampå sena eftermiddagen kom närmaste väninnan A. och väninnan A. och så åt vi middag och pratade och bara tog det allmänt lugnt. Det blev inte ens någon alkohol drucken. Jag och närmaste A hade redan bestämt oss, eftersom det blir så jala mycket kalorier om man dricker sådant varje helg och då tappade väninnan A också lusten för det. Det känns inte som att sådant spelar någon roll - vi har det fint ihop i alla fall, ju. Väninnan A. körde hem i natten och närmaste A stannade över. Vi satt uppe och bubblade ett tag till och sedan kändes det rätt skönt att gå och lägga sig. Kärleken ringde efter sin sena spelning och vi pratade lite men sedan slumrade jag in.

Söndagen var en klassisk slöardag. Det småregnade mest hela dagen så det blev inte ens en stilla promenad längs med ån, som vi hade pratat om. När närmaste A hade kört hemåt kom "barnen" hem igen. Linus hade med sig flickvännen och senare på kvällen kom en av Johannas kompisar över och det stökades och grejades i köket. Att de är kreativa i köket är ju bara roligt. Men det är mindre roligt att kliva upp i ottan och det ser ut såhär när jag tassar ut i gryningen (hmm.. nåja.. klockan var iaf inte ens åtta...):


























































Inte ens det faktum att jag blivit väckt av ett morgonsamtal från Kärleken kunde hålla mig på gott humör eftersom jag inte vill ta rätt på deras stök, men å andra sidan inte heller vill ha det sådär hela dagen - eftersom de sover till tre när de är lediga...




























Så jag drog på mig träningskläderna och stack ut på Rundan. Jag började jogga direkt och tog den LÅNGA rundan. När jag kom tillbaka hade jag lyckats jogga 55 minuter i ett sträck. Då blev jag på milt och gott humör igen, och efter vederbörlig stretching, dusch och grötätande satte jag på en kul och udda Roxyplatta som kommit med posten och tog itu med röjningsarbetena. Sonen hade faktiskt vaknat när jag var ute, men gått ut för att fixa några ärenden. Bl a lite krafs på banken, med lönekonto och kort och sånt. Han är nog på väg att bli vuxen... Disken hade han dock fetignorerat.

Och så fick jag mail från min handledare på högskolan i Halmstad. Kursen börjar imorgon! Religionsvetenskap D, 61-80! TJOHO! Jag får lov att läsa den på någon sorts halvdistans (halvfart är det ju redan) och det där med en magisterexamen kommer att lösa sig längs vägen. Halmstad kan inte utfärda det men kanske kan man examineras vid annat lärosäte. För mig kommer ju Kalmar eller Växjö att kännas rätt naturligt, men jag får väl se vad det blir. Måste redan börja fundera på uppsatsämne, känner jag. Vill gärna fortsätta att utveckla C-uppsatsen eftersom "mina" mouridiyya nu startat upp en dahira för enbart kvinnor, vilket kan vara spännande att fördjupa sig i. (Den nyfikne hittar uppsatsen på nätet om man googlar på "be som om ni" - med citationstecken! ;-)) Men jag får se vad Jonas säger imorron. Han kanske har helt andra idéer.

I övrigt har det varit en sval höstdag, utan nämnvärd stress, med mycket drickande av Mollbergs blandning och såväl tankar på som sköna samtal med Kärleken. Han har flyttat in nu, och jag är en smula avundsjuk. Eller snarare bara svårt Längtansfull. Jag vill också flytta in nu! En fin sak är dock att vi ska tillbringa varje helg tillsammans, nu, tills jag flyttar ner. Ljuvligt!