... i vilken vår hjältinna är slut och fullmatad

Vilken musikkväll! Bigelf... Opeth... Dream Theater... Vart och ett av banden helt tokssköna på sitt vis, men jag tror ändå att Dream Theater skulle få min röst om jag skulle rösta på "bästa band"! Snuskigt tajt och vackert och fantasifullt och kontrollerat och superskickligt och så fick jag höra Wither... och de avslutade med Count of Tuscany! Bättre än så blir det inte.



Att vara på konsert en hel kväll är rätt slitsamt. Jag är trött. Och har en overload av musik i huvudet. Jag dricker te nu och sedan ska jag såååååååva. Det är trots allt fredagskväll - min Stora Tröttkväll...

Sussa sött, me hearties!

... i vilken vår hjältinna insjuknat

Jag tror det i alla fall. Det har svidit i min hals hela natten och när jag vaknade hade jag huvudvärk, dessutom. Kanske inte feber, men kinderna glöder och kroppen känns allmänt olustig. Antagligen har jag fått galna vildsvinssyndromet. Allra minst.

Jag har försökt uppmuntra mig under dagen genom kaffedrickande, tedrickande, läsning (sa jag att jag älskar Brysonboken..? ;-)) och P1. När posten kom, eller om det nu var Citymail som levererade (och heter det då verkligen att "posten" kommer?) lät dunsen ute på hallgolvet mer än vanligt lovande. Inget snejlmejl, då, men väl ett vadderat kuvert från CDON. JAA! Den här låg i kuvertet och jag har lyssnat igenom den.


















Den håller måttet, även när jag inte sitter på parkett och kan se Ola Salo i ögonen, både musikaliskt och - framförallt! - textmässigt. Ola Salos arbete med texterna, som han också berättade om i sommarpratet häromdagen, är gediget och känns uppdaterat utan att vara tillgjort trendigt. Inte når han upp till Ian Gillan's höjder, förstås, men det är det ju knappast någon som begär heller. Ian Gillan är ju GUD. Eller... vänta nu... det kan han ju inte vara... hmm...

Med ett halvt öra började jag lyssna på dagens sommarpratare, Arash Labaf. Nån artist. Deltagit i melodifestivalen vilket gjorde att min hjärna genast sorterade bort honom och jag började filura på annat. Men... så snart han spelat första låten spetsade jag öronen. Vilken absolut underbar orientmusik han spelade... Min gamle hjälte Cheb Khaled... Amr Diab... Panjabi MC och andra från Buddha Barplattorna... Jag ska lyssna igen! Dessutom hade han en intressant historia att berätta, om sitt liv. Den är också värd att höra igen.

Jag har varit och handlat också. Senil som jag är glömde jag ju att posta Brevet. Fan. Nu får jag gå en extra vända. Till kvällens familjemiddag blir det lax som jag lagar på enklaste vis i ugnen. Till det blir det potatis och en god, kall sås. Sallad. Till mina mer kortväxta små släktingar köpte jag, för säkerhets skull, också lite köttbullar och ett paket snabbmakaroner. Just in case.

Än är det några timmar tills de kommer. Jag ska laga lite mer te, ta en filt och läsa/sova en stund, tror jag.

Stay tuned, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna tänker tillbaka lite

På tevenyheterna vet de att berätta att Frihetsgudinnan idag - den 4 juli - öppnas hela vägen upp, för allmänheten. "Kronan" har varit stängd sedan 9/11. DN skriver att det är en händelse av stor symbolisk betydelse för amerikanerna som fått finna sig i många märkliga inskränkningar i terrorbekämpandets heliga namn. Kanske är det så. När jag var i New York (för länge sen) ville mitt ressällskap åka ut till Liberty Island och klättra högst upp i statyn. De fick göra det själva - dels var jag oerhört gravid med Lillmysen (och fick flyga med läkarintyg att jag faktiskt hade betryggande tid kvar till beräknad nedkomst) och hade nog inte pallat att gå i så många trappor (å andra sidan hade jag kanske då fött ett barn med amerikanskt medborgarskap... ;-)) och dels gillar jag ju inte höjder. Det jag däremot gjorde var att följa med upp och äta middag på restaurangen Windows of the World som var belägen högst upp i... WTC. Vi fick f ö ett fönsterbord, vilket uppskattades av alla utom mig. Jag satt gärna in mot restaurangen, i stället. Jag kunde inte förmå mig att se ut, och ner, genom de lutande fönstren.

Och... ett antal år senare hoppade folk i panik ut genom dessa fönster, väljande att hellre krossas mot marken än brännas levande...

För oss andra gick livet ändå vidare...

Här kommer en favorit som är ännu äldre än min New Yorkresa...

... i vilken vår hjältinna kommit ihåg

SL har börjat med sommartidtabell. Jag kom faktiskt ihåg att gå in och kolla hemsidan och såg att min vanliga busstid ändrats med tre minuter, och naturligtvis åt fel håll, dvs tre minuter tidigare än annars. Tre essentiella minuter som ruckar hela mitt morgonschema. Eller inte - jag får väl gå upp tre minuter tidigare. Att kliva upp 17 minuter över fem eller 20 minuter över kan ju vara skitsamma.

Igår kväll pysslade jag lite med iPoden, lyckades plocka ur en icke-fungerande Octavarium och när jag sedan la in den på nytt - och på exakt samma sätt som förra gången - så fungerade det plötsligt. Underliga äro iPodens vägar, ibland. Octavarium fick utgöra soundtracket till min morgonresa till jobbet. En snäll vän skickade över Numbah Ten-plattan via msn (jag har beställt den, men den dröjer och jag är otålig) så den ska jag lyssna på i eftermiddag.

Jobbet idag består dels av ordnande av kaos (här flyttas och renoveras fortfarande och logistiken blir ganska omfattande, trots att det är en rätt liten arbetsplats) och dels av ett par möten där vi bl a ska fördela höstens elever mellan oss mentorer. För en gångs skull (?) ett möte som känns riktigt angeläget.

Ute är det grått och kallt men uppehåll och något bättre väder har utlovats för veckan. Fan tro't. Men hoppet lever naturligtvis, och inte minst då för onsdagen då det är friluftsdag för personalen. Kajakpaddling för dem som så önskar och jag har lovat mig själv att aldrig någonsin paddla kajak så jag ska istället cykla dit (och sedan hem) och sedan ha med mig en god bok. Om jag skulle rucka på mitt kajakbeslut skulle det möjligen vara en väldigt varm augustidag med ljummen temperatur i vattnet. Då möjligen. Men ändå... troligen inte. Eskimåsvängarna överlåter jag med varm hand till eskimåerna. Eller... inuiterna om man ska vara PK. (Heter det det kanske "inuitsväng" numera, då?)

... i vilken vår hjältinna vaknar ganska tidigt

En stund före nio vaknar jag till liv. Njuter av lyxen att få ligga kvar en stund i sängvärmen och inte alls studsa upp med en gång och dra igång dagen. Alltför ofta är det annars det jag gör - även om det på helgerna kanske bara handlar om att sätta på kaffet.

Jag ligger och funderar på om jag ska ta min mil uppe i skogen idag. Jag har inte ork att springa hela milen (det har varit en ospringig höst) men jag kan varva powerwalkande med joggingsträckor. Sedan kan jag komma hem, svettig och trött och känna mig nöjd med min förmiddag. Men än är det lite väl gråmörkt ute. Gatlyktorna släcktes just.

Medan jag halvligger här i sängen kommer en låt till mig, i huvudet. Whispering Pines. Inte bara en låt... en fantastisk röst... sorgsen och plågad... ett legendariskt band... för att inte säga Bandet... The Band...

Ljuvligt. Och eftersom det är lördag och man ska unna sig (och andra) lite godsaker får ni en till smaklig godbit, Tears of rage:

Ha en skön lördag, me lovely ones. Jag ska ta den där milen. Alldeles strax. Ska bara ge mig själv lite kaffe först, och en chans för kroppen att hänga med i svängarna. I'll be back...

... i vilken vår hjältinna mönstrat av

Är det bara två dygn sedan jag klev på tåget på stationen här i Emmaboda? Jag är ju redan hemma igen. Helgen har varit fylld av ett gott innehåll... Och nu sitter jag här med en kanna kaffe och Lars Winnerbäck på stereon... jag vet inte... men han är oftast så tokrätt för mig. En stor del av soundtracket till mitt liv.

Fredagen... När jag bytte till X2000 i Alvesta hittade jag Peter och Göran och en Henrik (som klev av i Katrineholm) och trots att vi hade feta, mjuka förstaklassäten att bre ut oss i så satt vi i en trång soffa i bistron hela vägen upp, och snackade och drack vin. Total avslappning. Tåget var - under över alla under - inte försenat så väl framme tog vi oss till Slussen där vi träffade Viktor och Christoffer och tog en öl innan vi traskade bort till färjan och gick ombord. Sedan gick liksom tiden och det var mera vin och prat och människor och musik och rök och en himmelsk skaldjursplatå (åh... ostron...) och ett urviktigt samtal och kramar och väldigt nära och mer musik och driva omkring lite och lite vin till och skoj och skratt, förstås, och lite flirtande med ögonglimt och en säng att somna i och vakna när andra hyttkamrater trillade in efterhand och ett mjukt godnatt och finna en varm hand att hålla lite i innan sömnen tog över och så vakna och smyga in i duschen och sedan ligga fullt påklädd med lätt huvudvärk och lyssna på Nick Drake i iPoden en stund och gå och köpa en baguett och ett jätteglas juice och KAFFE och Baby Grandmothers och vin och en helt fantastisk spelning och lite Contact (som efter BG's fullständiga magi kändes ganska matt) och något dämpad och avslagen stämning men vackra små öar som gled förbi och så stod vi plötsligt ute i den s k verkligheten igen i ett regndisigt Stockholm och en lite vilsen känsla men sedan ett samtal från en vän och kvällen fortsatte med Göran och vännen och indisk mat och öl och prat på söder och sedan trum- och orgeljazzpsykedelia med Trummor och orgel på Hippies på Landet (fast vid Telefonplan, vilket möjligen en stockholmare kan definiera som "land") och öl och vin och en smula eufori och mer prat och så småningom lägga sig i en vandrarhemssäng och glida bort innan huvudet ens nått kudden...















Tidig uppklivning och frukost med Göran på Centralen och vid bordet bredvid sitter en något rödbrusig Claes Malmberg och en äldre, lite stel herre i mörk överrock och hatt som visar sig vara Tommy Körberg och latten är god och gjord på lättmjölk och tåger avgår enligt tidtabell och vi söker upp våra respektive platser...

Sätter mig på tåget. Lars Winnerbäcks Stockholm i lurarna och Bob Hansson i knät. Tåget rullar ut... över broar... genom stadsdelar... mera broar och absolut blanka vatten där lövträd och omkullramlade tallar speglar sig. Det är lika bra att jag erkänner det; jag gillar Stockholm. Det är en bitvis mycket vacker stad. Jag tycker om den. Den känns lite som min. Jag tycker om att strosa. Jag tycker om att hitta. Jag tycker till och med om att åka T-bana. Jag vill åka tillbaka snart igen. Och det ska jag ju. Om två veckor. Men sedan vill jag åka igen. Själv. Kanske rentav... ensam? Kravlöst. Strosa sakta. Se. Lägga märke till. Plåta. Träffa någon på en fika, kanske. Dyka in någonstans där jag får lust. När jag får lust. Om jag får lust.

iPoden växlar över till Du får mig och jag byter spår. Ingen bra idé att lyssna på den. Inte nu. Istället skiftar jag över till Olle och Kaffe och en cigarett och öppnar min Bob. Kärlek, ja... hur fan gör man? Jag blir inte färdig med boken. Jag har bara en liten bit kvar att läsa, men visste tidigt att jag måste läsa den igen. Och igen.

Byter i Alvesta mot Emmaboda och åker genom den småländska tallskogen... plockar lite med iPoden och det smärtsamt vackra introt till Kaffe & en cigarett får utgöra det perfekta soundtracket. Jag läser vidare i min Bob och tankarna far omkring... förvirrande... förvillande...

Nu: dammsuga!

... i vilken vår hjältinna bjuder på lite nachtmusik

BIGELF! It's Saturday - I'm in LOOOOVE:

Njut, me lovely ones... Själv funderar jag på om jag ska göra slag i saken och ta mig ett glas vin till, eller om jag ska fortsätta berusa mig med musiken...

... i vilken vår hjältinna går över till vintertid

(Nässjö station, 26 oktober, 2008)

Det finns saker man inte vill komma på att man glömt, när man sitter på ett tåg på väg hemifrån. En sådan sak är att inse att man (jag, då) glömt lösa ut Bob Hanssonbiljetten. Det hände mig i går, ungefär i höjd med Lessebo, när jag var på väg upp till Jönköping. Lyckligtvis finns det ett Sidewalk Express på stationen i Jönköping, så jag kunde gå in och boka mig en ny biljett så snart jag kom fram. *phew*

Netti dök upp strax efter mig och vi traskade snabbt bort till Stora Hotellet, där rara SRF-kompisen Josefine använt sin "vänrabatt" (hon jobbar där och i mån av lediga rum får vänner till personalen boka till mycket rimligt pris) och sett till att vi fått ett riktigt fint rum och som grädde på moset stod det två piccoloflaskor mousserande vitt och en liten ask choklad och väntade på oss. Naaajs! Vi var tokhungriga och gav oss snabbt ut för att hitta ett matställe och efter inte alltför mycket letande hittade vi Twin City som var ett mycket fräscht inrett ställe, med mycket gott käk. På vägen mellan hotellet och restaurangen lyckades vi med konststycket att handla på Twilfit och Indiska också. Kom inte och säg att vi inte är supereffektiva. På Indiska blev det en liten fin svart klänning - faktiskt en finklänning! - och en sjal. Klänningen är fin nog att t ex ha på en nyårsfest, så nu är det väl egentligen bara själva festinbjudan som saknas, dårå... ;-) Netti hittade bl a en fin, svart tunika i tunt, tunt tyg.
På Twilfit köpte jag saker man köper på Twilfit. Det kan stå Calvin Klein på dem. Eller inte. Om det inte står CK på dem kan de vara i en ovanligt snygg färg.

När vi ätit var vi milda och goda och dessutom var det dags att dra sig tillbaka till vårt rum och börja fiffa oss lite. Nettis svägerska Madeleine, skulle dyka upp vid halvsju och planen var att vara klara till dess. Och det var vi. Nästan. Så satt vi där och pratade och gick så upp i oss att vi inte märkte att det blev barnprogram, istället för musik, på teven. Så där satt vi och värmde med fjortisdricka och Pettson och Findus.















(Netti värmer med Pettson...)

Senare gick vi ner på Bishop's Arms och lyckades hitta ett ledigt bord där vi kunde dricka stora sejdlar öl och fortsätta vårt prat. Vi var inne i någon genusdiskussion när en ung man, ungefär tre äpplen hög, undrade om han fick göra oss sällskap. Henke hette han, och jobbar på IKEA.














(Netti, Henke och Madeleine)

Han hade vissa (understatement...) svårigheter att komma in i vår diskussion men han ska ha en eloge för att han kämpade tappert. Dessutom undrade han om Netti möjligen kom från Danmark, med tanke på dialekten... "Nä", sa Netti på sitt sjungande dalmål, "jag är från Daaaalarna"... *s* Och sedan uttryckte han stor beundran för Madeleine och gav inte upp ens när hon reste sig med alla sina 178 cm och det visade sig att han bara tydde henne till axeln.

Så småningom drog vi oss (utan Henke) till Zaragon Rock Club där vi sprang ihop med några random vänner/bekanta från Sweden Rockboarden...















(Philla, Netti, Fjump och Madeleine)

... och efter att ha shottat tequila och snackat en stund var det då äntligen dags för Cloudscape att äntra scenen.





















(Mike)

De gjorde en bra spelning, det gjorde de, även om de inte är riktigt min kopp te. Dock duktiga musiker och dessutom attans trevliga grabbar! Om man åker till Progpower Scandinavia nästa helg, på The Rock i Köpenhamn, får man se dem igen. Men jag fick en idé igår... en idé om att se om jag kan få tag på en äckelbillig tågbiljett och åka upp till Stockholm i slutet av den här veckan. Troligen går det inte att fixa (jag har då aldrig sett nån såndär SJ-auktion på Tradera, som varit användbar för mig...) men annars hade det varit fin att bara strosa omkring, gå på lite utställningar, fika och liksom bara njuta av livet. Jag ska i alla fall kolla upp det.

Kvällen avslutades som utekvällar ska avslutas, med ett nattligt skrovmål i en korvmoj. Fast här var det ett Sibylla-kök och de hade faktiskt en vegoburgare. Vad den var gjord av vill jag helst avstå från att spekulera i...

Madeleine skrev på Facebook att hon somnat med kläderna på, hemma hos sig, men Netti och jag fick i alla fall av oss kläderna och hann till och med lite kuddsnack och diverse uppdateringar på gemensamma vänner och lite snack om vår Stockholmshelg (jag har ju födelsedag, då, och det ska högtidilghållas på något vis!) innan vi tuppade av.

När jag lämnade rummet, i morse, för att äta frukost och sedan gå direkt till stationen sov Netti. Hon bara vaknade till så vi hann säga hejdå ordentligt. Smart kvinna som inte bokat ett så aptidigt tåg...

Medan tåget ännu stod på stationen kom en ung man ombord, tillsammans med en äldre kvinna. Han pratade hela tiden och hon bara verkade hålla med. På bordet, vid deras platser, var det fullt med blyertsklotter. Han kommenterade det hela och hans sällskap svarade något lite tystare jag inte hörde och han svarar "Ja, det kan det mycket väl vara... men om det är en kvinna som har gjort det så är hon ingen riktigt kvinna. Ingen riktig kvinna skulle göra så...". Jag sträckte lite på halsen för att se honom lite bättre och utröna om han eventuellt var utvecklingsstörd, eller så, men han såg åtminstone fullt normal ut. Jag ville gå fram till honom och visa att en riktig kvinna inte bara kan klottra utan dessutom kan vara fullt kapabel att sparka av honom knäskålarna. Men jag tryckte bort impulsen och fotograferade istället utsikten mot Vättern.
















Sedan började tåget rulla iväg. Jag satt och såg ut över gammaldags kvarter med bakgårdar och tänkte att de såg ut att ha en skön atmosfär, även om de inte kunde jämföras med de jag brukar se i utkanten av Oslo, och funderar lite på hur det skulle vara att bo sådär. Jag tror jag skulle tycka väldigt mycket om att bo i ett sådant hus, fast inte i Jönköping, då...

Tågresan hem genom ett mörkgrått och regnigt Småland var som tågresor brukar vara nuförtiden. Försenad, alltså. Jag (och mina medresenärer) fick vänta så länge på X2000 i Nässjö att anslutningen i Alvesta hann köra ifrån oss och det blev till att åka buss resten av vägen, och jag var hemma 13.35 istället för 12.20.














(Nässjö station, 26 oktober, 2008)

Givetvis dog telefonen i Nässjö, och strax därefter iPoden, så att jag inte kunde fördriva tiden med att smsa eller lyssna på musik. Vill jag tänka positivt kan jag ju tänka att det är tur att jag är själv så jag inte har någon som väntar på mig som jag inte kan meddela mig med när telefonen helt lägligt somnar i sådana här fall. Å andra sidan hade det varit fint om någon väntat med hett te och en varm kram, när jag kom hem.

Dock klarar jag mig ganska bra på egen hand och när jag gick hem slank jag inom videobutiken (varför kallas det forftfarande videobutik, när man bara vkan hyra DVD:er där..?) och hyrde en filmtriss (No Country For Old Men, En lanthandel i Provence och Into the Wild) och sedan gick jag till Konsum och köpte upp mig på fullkornsskorpor och en burk björnbärsmarmelad, innan jag gick hem och ordnade det lite mysigt för mig. Nu har jag slösurfat och läst lite tidning samtidigt som jag hållt ett öga på en fin finsk dokumentärfilm om ett bluesband och det börjar bli dags för lite mer seriöst softande. Ljus ska tändas, filt ska hämtas och film ska ses. Jag börjar med No Country For Old Men. Ute är det redan mörkt - det märks att vi nu övergått till vintertid...

En sak som jag funderat på idag är, bland annat:

Hur kan det finnas honung som inte är ekologisk? Den är ju en ren naturprodukt. Eller man kanske ska vända på det? Hur kan man säkert veta att den är ekologisk..? Hur garanterar man att bina bara flugit omkring på ekologiska odlingar och smarrat i sig?

Vet ni det, me lovely ones?

... i vilken vår hjältinna har en tyst minut

Det är tio år sedan den fruktansvärda diskoteksbranden i Backa.

På morronteve intervjuas några av de killar och tjejer som överlevde.

En tår rinner nerför min kind. En del händelser påverkar en mer än andra. Etsar sig fast i minnet. Branden är en sådan. Jag tror dels det beror på det absolut fruktansvärda i att så många unga, glada, förhoppningsfulla, löftesrika liv släcktes... och dels på den absoluta (och tämligen själviska...) fasa jag kände under de där tidiga morgontimmarna (av någon anledning var jag uppe toktidigt och hörde nyheterna medan branden ännu pågick...) innan jag fick tag på Matilda som var i Göteborg just den helgen och skulle ut och festa med kompisen Sofie. Jag visste bara att de skulle ut och dansa och glamma och när de inte hörde av sig höll jag på att gripas av verklig panik. De skulle låna Sofies farmors lägenhet och inte hade jag numret dit och inte fick jag tag på det heller. Det var plågsamma timmar och hela tiden följde jag nyheterna och hann leva mig (så gott man nu kan göra det...) in i ungdomarnas fasansfulla upplevelser... Kanske är det därför jag alltid påverkas så starkt när jag påminns om händelsen.

Jag håller inte bara en tyst minut - jag har känt mig "numb" i en timme nu...

Ska försöka rycka mig ur det. Om trekvart går mitt tåg. Riktning: Jönköping. Jag och sköna Netti ska umgåsas, partaja och gå på rockklubb för att kolla in Cloudscape. Det blir najsigt värre! Inte blir det sämre av att övernatta på Stora Hotellet, heller.

Här har ni Mike, Svärra och de andra grabbarna i Cloudscape, förresten. Den tysta minuten är över. På något vis går ju livet alltid vidare:

Ha en skön helg, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna har småshoppat

Fasiken vad fiffigt att köpa musik via iTunes! Jag har inte testat förrän idag, och det blev Olle Lungströms Det stora kalaset och Reeperbahns Venuspassagen. Ljuvlig musik med ännu ljuvligare texter! Såväl hela texter som enstaka strofer får det att kvillra i nacken på mig och hjärtat liksom växer. Vem behöver flummiga New Ageaffirmationer när man kan sjunga med - för full hals och ända från bäckenbotten (ja... glöm det där med att man tar i från tårna - för det gör man inte) - i En apa som liknar dig:

"Jag äääääär dina drömmar...
jag är den som aldrig säger nej...
jag är apan som liknar dig...
jag är lyxvarianten...
jag är färgen i filmen om ditt liv..."

DET är en kick, det! :-)

För att återgå till ämnet - köpa musik via iTunes - fick jag dock hålla in hästarna en smula. Så lätt att plötsligt bara shoppa loss och glömma att det tickar pengar från kontot i samma takt som jag klickar på "köp"-knappen...

... i vilken vår hjältinna vill att det snart blir fredag

... för då ska jag åka till Malmö och se Världens Bästa Pojkband:

Malmöfestivalen avslutas på fredag och om allt löper planenligt ska jag se såväl Chico Lindvall (svängig gitarrmusik i... Swingtältet) som Familjen (synthigt värre på Stora scenen), Moderat Likvidation (tidig 80-talsråpunk på Möllescenen) och slutligen då, på Möllescenen - melodiskt progressiv death metal at its very best:

... i vilken vår hjältinna bjuder på ett par till... baföratt...

Året var 1971. Jag var 11 år. Ännu återstod en del år innan jag skulle upptäcka - och inse - hans storhet. Jag pratar om Neil Young. Den här sommaren har jag fått plattan Live at Massey Hall 1971. Jag har spelat den om och om igen. Från just den konserten är den här låten - Cowgirl in the Sand:

Och här får ni en till Neillåt... Old Man:

Enjoy, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna beger sig ut på fiskafänge

Ikväll blir det stora fiskar. Inte att jaga. Inte att äta. Bara att njuta av! Jag åker ner till Agneta i Helsingborg och förutom en massa skönt och viktigt och vettigt och bra snack blir det utgång ikväll; vi ska sammanstråla på Gyllene Prag vid sjutiden, ett gäng, och äta lite... kanske dricka lite vin (åtminstone jag - för andra blir det nog snarare cider eller öl)... och sedan tar vi båten över Sundet för en stunds tung skön musik i Mountains och Novembers anda - och ändå gör grabbarna något helt eget av det arv de förvaltar! Mumma!









(Abramis Brama)

Och imorgon blir det balkanfest i Brekille, anordnat av kulturföreningen Leende Geten! Ännu ett mysigt (tänker jag) musikkalas ute i de nordskånska skogarna. Förfest vid Peters lilla röda buss, ute på ängen, med Agneta, Peter, Patric och annat gott folk. Najs!

Ha en absolut underbar helg, me lovely ones!




















(Abramis Brama, Slottsskogen Goes Progressive, 2004)