... i vilken vår hjältinna varit på taket

Kulturhusets tak är fint. Som en stor terrass. Solen stekte till en början och jag, som för en gångs skull skulle vara förståndig, fick skala av både den tunna svarta koftan och den djävulskt snygga sjalen, som jag köpte när Netti var här.

När jag löste in min biljett kom Bob förbi. Våra ögon möttes och han log, men utan igenkännande. Va? Minns han inte vårt sällsamma moment i Göteborg? Fan också. Jag som hoppades ha gjort ett outplånligt intryck... ;-)

I väntan på Bob satt en del och läste, kollade in andra, löste korsord (!) och drack öl eller vin. Jag blev lite sugen jag också, men kön till baren var lång och jag ville inte bli av med min bra plats. Som pausmusik spelades den underbara A New England med Billy Bragg och en skäggig man, som satt snett framför mig, knäppte takten med en neongrön kulspetspenna. Så jävla enerverande.

Framför mig satt en högljudd skånska. Den mustiga mustaschen fintar man inte bort med ett par solglajjer från Prada, om hon nu trodde det.

Som vanligt var Bobpubliken en blandad skara, både åldersmässigt och i övrigt. Skitsnygga unga tjejer, estetprogramskillar, någon hippie, kultur-koftor (mestadels kvinnliga sådana), fnittriga tjejgänget, par, singlar (eller... i alla fall där utan någon medsläpad partner) och allt däremellan.

Föreställningen var varm och fin och rolig. Mer avslappnad och mer improvisation än i Göteborg. Mer skratt. Mer nerv. Och förbipasserande flockar av kajor och en luftballong införlivades på ett snyggt sätt i det hela. Showen var full av Kärlek. Fan, Bob... Du vet hur man gör! Och du har så rätt; den dagen vi börjar älska oss själva... den dagen har Alliansen inte en jävla chans!

... i vilken vår hjältinna fått en kram

Göteborg. Lördagen den 29 november. När tåget rullade in strax efter fem på eftermiddagen var det redan mörkt. Och det regnade. Men jag har ju varit i Göteborg förr, så jag klev genom Centralstationen och ut på framsidan där jag slog upp mitt lilla paraply innan jag sneddade över torget för att hoppa på en spårvagn och checka in på vandrarhemmet (Stigbergsliden - om katten själv får välja) och lämna av mitt föredömligt lilla bagage - en Jimi Hendrixkasse jag fått av Johanna (hon vet vad mammor gillar, den tösen! ;-)). Att lämna min kasse, bädda och dra fingrarna genom håret (jag borstar det bara på morgonen, vajl! ;-)) tog inte många minuter och sedan åkte jag in till stan.

Planen var att hitta någonstans att äta och ta ett glas vin, eller två, i närheten av Konserthuset så det fick bli Eva's Paley. Det finns coolare och trendigare ställen, men det känns rätt oviktigt. Det är ett najs ställe och de har både smarriga paninis och ekologiskt vin. Sålunda styrkt traskade jag upp till Konserthuset för att se/höra/uppleva Bob och Heja Världen Show. Och det var precis så magiskt och underbart och roligt och gemytligt och sorgligt och nära som jag hade förväntat mig. Och lite till. Jo. Faktiskt. Kristoffer Jonzon är också en skicklig och skön pianist, sångare och allroundnisse!

(Peter N! Du får inte läsa längre än hit - annars förstörs överraskningen!)

Efter föreställningen köpte jag [ännu] ett ex av Kärlek. Hur fan gör man? (det ska bli en julklapp) och fick en väldigt fin dedikation. Sedan tog jag boken i handen för att gå och fick den där nanosekunden av total ögonkontakt som man ibland kan få med absolut random människor på tåget, i affären, på promenaden... den som varar bara ett ögonblick för att sedan försvinna ut i intet igen... men... samtidigt... öppnade vi armarna och kramades. Kort. Litet. Varmt. Och... "ha det fint..."... och sedan ut i regnet och kylan och fukten och inte fick jag tag på dem jag ville få tag på och surade ihop lite, men tog mig en lång promenad i stan för att sedan ta spårvagnen tillbaka till vandrarhemmet och smsade lite och blev på klart bättre humör och när jag väl låg där i sängen, torr och varm under ett mjukt täcke kändes det som ett skönt och bra sätt att avsluta en sådan kväll på.

Det är också så att vissa sms och nattliga telefonsamtal med mycket skratt och skoj men också värme och omtanke spelade en viss roll för att jag skulle känna det så. Men det är ju bara en bonus... ;)

Duggregn i morse. Hej och hå. Spårvagn till Centralen. Köpa bok på Pocket Shop (köpstopp hävt sedan länge...) - det blev Isabella Lövins Tyst hav - och sedan scones, färskpressad (yeah... as if...) äppeljuice och latte på Espresso House och en stunds mejlande och surfande på Sidewalk Express innan tåget - försenat, förstås... något annat är inte längre att vänta... - rullade hemåt.

I Emmajävlaboda var det liv och rörelse när jag hoppade av tåget. Julskyltning. Jag behövde handla lite matvaror och fick kryssa mellan mentorselever, jultomtar, dragspelare och krämare. BLEH.

Men nu sitter jag här med tända ljus och en stor mugg Earl Grey i min soffa och bara myser. Varm och glad. Utanpå men ännu mer inuti.

... i vilken vår hjältinna ska på gudstjänst

Idag är Dagen. Dagen B. Dagen jag väntat på. Dagen då jag - på rad 1 - ska se, höra och insupa Bob Hansson. Jag vet hur det kan vara med vissa konserter; de ger mig en upplevelse av religiös karaktär. Och jag förväntar mig inget mindre av kvällens begivenhet. Vad som händer i övrigt står skrivet i stjärnorna. Men jag blir inte alls förvånad om jag hittar mig själv i skåningars glada lag frampå nattkröken. Dock ska jag inte gå vilse (bildligt talat). Slut med det nu.

DÄM vad Candlemass är sköna, förresten. Klassikern Epicus Doomicus Metallicus dånar ut genom högtalarna här nu.

Ha en helt fantastisk lördag, me lovely ones! Det ska jag ha... ;)

Hårstatusrapport:

Imorse behövde mitt hår tvättas.
Så det gjorde jag.
Med Coops balsam.
Därefter kramade jag ur håret med en handduk, la i lite av leave-in-produkten med det megalånga namnet och lite intimgel och ploppade det en halvtimme.
Sedan tog jag av opethtishan (som jag använder till ploppningen) och bara lät håret vara (no hands!) tills det var riktigt torrt. Då borstade jag igenom det, sprejade med lite vatten och la i lite mer gel och kramade upp det och nu är jag jättefin igen, och - tro't den som vill! - jag har faktiskt lite fall på håret. Det är fanimej sheer bloody magic, det!

... i vilken vår hjältinna helgar vilodagen

Inte fasen dammsög jag. Orka. Inte orkade jag laga middag, heller. Men jag har fulpysslat. Småpratat med Agneta på msn. Lyssnat mer på Lars Winnerbäck. Tänkt mycket. På känslor och människor och kärlek och möten och vänskap och relationer och på en fantastiskt skön grej jag läste; hur fint det skulle vara om man kunde se det som att man kan behålla sig, i stället för att förhålla sig, till någon annan. Det var Pernilla Glaser som sa det, till sin man: JAG HAR EN BEHÅLLNING MED DIG, ÄLSKLING! Det gillade jag.

Jag har också tänkt på vad den där vännen sa till mig, han som drog med oss på Trummor och orgel (inte för att vi direkt stretade emot, då...), han sa att jag är alldeles otroligt privat i min blogg. Det kanske jag är..? Men... tro mig... you've ain't heard nothing yet... Oh no... ;-)

Det har regnat hela eftermiddagen. Det är skönt. Då kan jag kura ihop mig här inne och bara vara. Och tidigt, tidigt ska jag lägga mig. Det är nog en Miles Daviskväll. Jag ska ha en stor mugg te vid sängen och så ska jag ligga under duntäcket och läsa.

Och... Bob Hansson är min Facebookvän nu. Det betyder inget. Eller jo... det gör det. Jag kan läsa små krönikor han lägger ut där ibland. Det gillar jag.

... i vilken vår hjältinna mönstrat av

Är det bara två dygn sedan jag klev på tåget på stationen här i Emmaboda? Jag är ju redan hemma igen. Helgen har varit fylld av ett gott innehåll... Och nu sitter jag här med en kanna kaffe och Lars Winnerbäck på stereon... jag vet inte... men han är oftast så tokrätt för mig. En stor del av soundtracket till mitt liv.

Fredagen... När jag bytte till X2000 i Alvesta hittade jag Peter och Göran och en Henrik (som klev av i Katrineholm) och trots att vi hade feta, mjuka förstaklassäten att bre ut oss i så satt vi i en trång soffa i bistron hela vägen upp, och snackade och drack vin. Total avslappning. Tåget var - under över alla under - inte försenat så väl framme tog vi oss till Slussen där vi träffade Viktor och Christoffer och tog en öl innan vi traskade bort till färjan och gick ombord. Sedan gick liksom tiden och det var mera vin och prat och människor och musik och rök och en himmelsk skaldjursplatå (åh... ostron...) och ett urviktigt samtal och kramar och väldigt nära och mer musik och driva omkring lite och lite vin till och skoj och skratt, förstås, och lite flirtande med ögonglimt och en säng att somna i och vakna när andra hyttkamrater trillade in efterhand och ett mjukt godnatt och finna en varm hand att hålla lite i innan sömnen tog över och så vakna och smyga in i duschen och sedan ligga fullt påklädd med lätt huvudvärk och lyssna på Nick Drake i iPoden en stund och gå och köpa en baguett och ett jätteglas juice och KAFFE och Baby Grandmothers och vin och en helt fantastisk spelning och lite Contact (som efter BG's fullständiga magi kändes ganska matt) och något dämpad och avslagen stämning men vackra små öar som gled förbi och så stod vi plötsligt ute i den s k verkligheten igen i ett regndisigt Stockholm och en lite vilsen känsla men sedan ett samtal från en vän och kvällen fortsatte med Göran och vännen och indisk mat och öl och prat på söder och sedan trum- och orgeljazzpsykedelia med Trummor och orgel på Hippies på Landet (fast vid Telefonplan, vilket möjligen en stockholmare kan definiera som "land") och öl och vin och en smula eufori och mer prat och så småningom lägga sig i en vandrarhemssäng och glida bort innan huvudet ens nått kudden...















Tidig uppklivning och frukost med Göran på Centralen och vid bordet bredvid sitter en något rödbrusig Claes Malmberg och en äldre, lite stel herre i mörk överrock och hatt som visar sig vara Tommy Körberg och latten är god och gjord på lättmjölk och tåger avgår enligt tidtabell och vi söker upp våra respektive platser...

Sätter mig på tåget. Lars Winnerbäcks Stockholm i lurarna och Bob Hansson i knät. Tåget rullar ut... över broar... genom stadsdelar... mera broar och absolut blanka vatten där lövträd och omkullramlade tallar speglar sig. Det är lika bra att jag erkänner det; jag gillar Stockholm. Det är en bitvis mycket vacker stad. Jag tycker om den. Den känns lite som min. Jag tycker om att strosa. Jag tycker om att hitta. Jag tycker till och med om att åka T-bana. Jag vill åka tillbaka snart igen. Och det ska jag ju. Om två veckor. Men sedan vill jag åka igen. Själv. Kanske rentav... ensam? Kravlöst. Strosa sakta. Se. Lägga märke till. Plåta. Träffa någon på en fika, kanske. Dyka in någonstans där jag får lust. När jag får lust. Om jag får lust.

iPoden växlar över till Du får mig och jag byter spår. Ingen bra idé att lyssna på den. Inte nu. Istället skiftar jag över till Olle och Kaffe och en cigarett och öppnar min Bob. Kärlek, ja... hur fan gör man? Jag blir inte färdig med boken. Jag har bara en liten bit kvar att läsa, men visste tidigt att jag måste läsa den igen. Och igen.

Byter i Alvesta mot Emmaboda och åker genom den småländska tallskogen... plockar lite med iPoden och det smärtsamt vackra introt till Kaffe & en cigarett får utgöra det perfekta soundtracket. Jag läser vidare i min Bob och tankarna far omkring... förvirrande... förvillande...

Nu: dammsuga!

... i vilken vår hjältinna haft en absolut fullspäckad dag

Ja... Här sitter jag i soffan och orkar knappt röra mig. Det får bli tidig läggning ikväll. När jag kom hem låg Kärlek, hur fan gör man? Bob Hansson frågar dom som vet på hallgolvet och väntade på mig. Jag är så frestad att börja läsa den på studs, men ska försöka behärska mig och först avsluta Majgull Axelssons bok, annars vet jag hur det blir; jag sugs in i Bobvärlden och glömmer allt annat. Så boken får vänta till fredag och då ska jag högtidlighålla öppnandet av den med ett par glas rött och något smarrigt att äta!

Jag vaknade ganska utvilad imorse och klev upp redan vid halvåtta. Mjukstartade med kaffe och dusch och en lätt frukost och lite småpysslande innan jag gick ner till stationen och åkte in till stan. Mål nr 1 var att hitta ett par stövlar och eftersom man aldrig ska köpa skor och/eller stövlar på eftermiddagen så skyndade jag mig att snoka runt i skobutikerna och lyckades hitta ett par stövlar som passade in på mina kriterier (läder, svarta, låg och bekväm men snygg klack och höga skaft - de kunde varit ännu högre, men jag är nöjd). Förtänksam som jag då och då kan vara (logistikens okrönta drottning, faktiskt!) så bad jag att få lägga undan dem så jag skulle slippa kånka omkring på dem. Sedan var det dags att träffa Dee för en rask halvmilapromenad runt Växjösjön i det ganska trevliga vädret. Vi trampade på i bra fart vilket gör att jag helt klart kan räkna in det i dagens motion. *nöjd* Sedan bjöd Dee helt schangtilt på en god lunch. Det är trevligt att träffas och promenera samtidigt. Det öppna rummet inbjuder till att prata och utbyta allehanda tankar och sedan fördjupade vi oss lite i ett litterärt projekt under lunchen. Det tål att funderas på. För övrigt är det en intressant upplevelse att träffa någon IRL som man pratat med i åratal på nätet. Det tillkommer ju en ny dimension i samtalet - the eyebrows, som Frank Zappa sa - och i det här fallet känns det bara roligt!

Efter lunchen skildes vi åt och jag fick handlat lite småpinaler samt en snygg, enkel svart kappa. Den är jag nöjd med! Jag och Ingrid skulle ses vid tretiden så efter att ha hämtat stövlarna gick jag till stationen och stuvade in kassarna i en förvaringsbox och gick för att möta henne vid Oxtorget. På vägen dit "råkade" jag ju passera Umbra och kunde inte motstå frestelsen att smita in och köpa ett par härvor Point Five i samma helt fantastiska röda nyanser som jag stickade en tröja (till Matilda) av förra hösten. Det ska bli en fin, lång halsduk till min nya svarta kappa. Ska börja på den imorgon, är tanken.

Ingrid bjöd på kaffe och kärleksmums hemma hos sig och det var roligt att sitta där och prata och höra henne berätta om sina studier på universitetet och givetvis också uppdatera henne på lite jobbskvaller (inte för att det händer så mycket att skvallra om, dårå...) och liksom bara ha det trevligt tillsammans. Och vi kan förstås inte träffas utan att promenera också! Jag saknar henne på jobbet i allmänhet och våra härliga pedagågiska powerwalks i synnerhet! Så vi körde ner till tennishallen och tog en vända runt Växjösjön - medsols den här gången! ;-) - i jävelfart. Vi rundade sjön på 45 minuter trots att jag hade snyggstövlar (fast de är i ärlighetens namn inte särskilt snygga längre - det var ju därför jag verkligen var tvungen att hitta mig ett par nya!) och klarade av att prata under tiden! Det hade börjat skymma när vi började vår promenad och när vi kom tillbaka till bilen var det nermörkt. Hon skjutsade mig till stationen, där jag precis hann hämta upp mina grejer och hoppa på tåget hem, helt enligt mina planer.

Det var kyligt att gå hem från stationen och jag var ganska trött i benen - jag har ju traskat i butiker ett par timmar idag, också - så det kändes verkligen ljuvligt att komma hem, droppa kassarna i hallen och sätta på en balja hett te. Medan teet blev klart tände jag lite ljus och bredde mig ett par knäckemackor med stark ost på. Mina ben blev glada när jag la upp dem på vardagsrumsbordet och bara vilade. Jag borde nog diska och kanske plocka undan lite, men jag varken orkar eller har lust. Tror jag ska ta och tappa upp ett hett bad och sätta på lite Miles Davis. Ringa ett par samtal. Lägga mig och läsa. Det har varit en lång dag. Men också en bra dag. En må-bra-dag, vilket ju är just vad jag lovat mig själv att alla dagar ska vara den här veckan.

Ha det gott, me lovely ones.

PS. Det var en jäääädrans tur att jag redan köpt en kappa, när Ingrid berättade att det finns en Noa Noabutik i Växjö - annars vet man aldrig hur den här dagen hade slutat. Eller... förresten... det vet man.

... i vilken vår hjältinna är slut

De senaste dagarnas kanelbullsdiet har uppenbarligen haft en menlig inverkan på min fysik. Inte så att det syns. Än. Men så här slut har jag aldrig varit efter ett poweryogapass. HUH! Mina muskler är som sladdrig, överkokt pasta och efter att nu ha styrkt mig med en balja Earl Grey med socker och mjölk ska jag välta omkull mig själv i min mjuka sköna säng och dra det fluffsiga duntäcket över min spaka lekamen. Ikväll har jag sällskap av inte mindre än två män, Bob...









... och Gunnar





















I iPoden väljer jag Pink Floyd's Atom Heart Mother att segla bort på.

Sweet dreams, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna varit synnerligen aktiv

Vilket skönt (jo, faktiskt) städryck jag fick tidigare i eftermiddags. Nu har jag tvättat, städat och vattnat växterna. Jag har t o m tvättat golven och gått ut med ett halvt ton pappersåtervinningsskräp. Hemmet doftar gott, det är ordnat och trivsamt, levande ljus är tända här och var och ett glas rött är upphällt. Det är helg. Ljuvligt.

Egentligen skulle jag väl laga mig någon middag, men... orka, liksom. Jag kanske gör det imorgon. Jag får se. Fast... imorgon ligger ju fokus på bakning - det är Kanelbullens Dag, ju! :-)

Vad jag ska göra ikväll är i alla fall att se bröderna Coen's The Man Who Wasn't There, med Billy Bob Thornton. Killen är suverän - trots att hans förnamn får mig att tänka på inavlade banjospelare (say whaaaaat..? Prejudices? Moi..? ;-))

Jag ska också läsa Sture Dahlström (har lånat hem Huggormens tid för omläsning och Gökmannen för... läsning) och Bob Hansson. Jag må ha verkar irriterad på honom häromdagen, men egentligen älskar jag honom. Så är det. Inatt läste jag först här är vi och sedan Lugna Puckarnas Mosebok. Någon gång ikväll ska jag läsa om här är vi - helt underbar är den! Jag måste givetvis köpa Bobs böcker vid tillfälle, men jag har inte råd nu. Måstemåstemåste prioritera och Mattias Gardells senaste låg högst (och är beställd).

Antagligen blir det lite bloggande senare ikväll, också. So... stay tuned me lovely ones.