... i vilken vår hjältinna pustar lite

Mitt jobb innehåller ibland arbetsuppgifter som kan liknas vid att hålla reda på en flock galna kvigor. Medan man reder i det ena problemet är de redan i full färd med att hitta på ny jävelskap, för andra och varandra. Och alla skyller på alla och det är en jämrans röra. Det är då jag tar ett djupt andetag, sätter mig en stund i ett avskilt hörn (nåja... allt är relativt...) med block och penna och tänker. Försöker se vilken trådände jag ska börja dra i. Sedan drar jag i den. Idag har jag dragit i minst tre olika trådar, som inte ens hör till samma trasselsudd. Därutöver försöker jag hålla stimulerande, intressanta och givande lektioner och dessutom vara både social och kollegial.

Så skönt att sedan trilla hem till tystnaden. Kolla posten (tack CSN för att ni minns mig... eller inte...) och slänga en liten slatt olivolja i en gryta. Hacka upp rödlök, grön paprika och vitlök och slänga i tillsammans med salt, grovmalen svartpeppar, chilikrydda och spiskummin och sedan ett par rejäla nävar champinjoner och toppa med något så fuskigt som en tetra "tomatsås med italienska ostar" och en skvätt vatten. Låta det puttra ihop medan jag tar en burk blandade, kokta bönor (bra med protein där) ur frysen och låter den tina. Sedan tänder jag ljus i vardagsrummet och äter maten, fotfarande under tystnad, i vardagsrummet. Sitter efteråt och bara är, en stund.

Ringer Ingrid och diskuterar lördagens planerade fest. Lite man- och kvinnofall gör att det är tveksamt om vi ska ses och nu känner sig Ingrid krasslig också. Kan ju vara något övergående, men det kan ju också vara influensan och vi tar det säkra före det osäkra och planerar annan fest vid lite senare tillfälle. Vi hinner.
Det är 32 dagar kvar.

Ringer Peter och bara småpratar en stund. Om inget särskilt alls. Är bara så skönt att växla några ord. Vänskapen behöver inte alltid mer än så. Kontakt. Avstämning. Hur mår du? Är det bra med dig? Vad gör du? Hur går det med lägenheten? En helt otrolig sak hände mig idag... Hur gick det med offerten på Jättejobbet Allan? osv...

Ringer hem till en elev och försöker lugna och informera en bekymrad och orolig mamma kring nuläget i mitt ämne. Det går sådär. Mammor är oroliga, ofta. By default. Oavsett hur man än är öppen och förklarar och berättar hur vi jobbar så har de inte tillräcklig insikt i varken yrket eller skolans värld för att riktigt förstå hur det ser ut. Ibland är det ju så att oavsett vad vi lärare gör så fungerar ändå inte inlärningen. Jag önskar emellanåt att jag liksom kunde skruva av toppen på skallen på en del elever, stoppa ner ett rejält ordförråd, lite grammatiska färdigheter och en fet dos jävlaranamma där - och sedan skruva på igen.

Just jävlaranammat är viktigt. Språkforskningen visar tydligt att det är "risktagarna" som lyckas bäst att lära sig ett nytt språk; de som vågar slänga sig ut och pröva och prata och chansa och som litar till att de kan förstå många nya ord av det sammanhang i vilket de ingår - och därmed inte behöver ord-för-ord-översättning etc.












Men tyvärr fungerar varken språk- eller annan inlärning på det där skruva-av-och-stoppa-ner-viset. Ibland fungerar det inte på andra vis heller. Det går liksom bara inte in, ibland. Det kan bero på hög frånvaro (som kan vara hur giltig som helst), koncentrations- svårigheter, utmattning pga nattligt WOW- och CS-spelande, ovilja, lathet, ingen som helst inre drivkraft, sociala problem, eller - ibland, faktiskt - begränsade begåvningsresurser. Det kan också bero på brister hos läraren, feltänk i inlärningssituationen, sammansättningen av elevgruppen och en triljard andra saker. Ibland något av det; ibland en kombination av flera faktorer. Ibland är det också så att eleven greppar läget, och har betydligt mer realistiska förväntningar, än vårdnadshavarna.
(Nu är det nog på sin plats att förtydliga: här drog jag iväg och förde en generell diskussion kring elevers inlärningsproblematik och föräldrars förväntningar på skolans underverksuppdrag - det handlar inte om den specifika elev vars mamma jag ringde. Det handlar inte ens om den mamman.)

Tror jag ska laga mig en mugg te och läsa en stund. Under tystnad. Samtal är en sak. Slammer från stereo och teve en annan. Ikväll vill jag inte ha sådant.

Ha det gott, me lovely ones. Stay tuned.

... i vilken vår hjältinna haft ett möte

När jag vaknade i morse, vid halvåtta igen, skyndade jag mig upp för att titta på snön. Men... där var ju ingen. DÄM, jag som hade siktat på en snöängel. Å andra sidan kom jag ju upp och satte mig i soffan med kaffet och kollade frukostteve på SVT1 medan jag stickade på halsduken. Den är färdig nu - att sticka i sådär tjockt garn är suveränt! Dessutom har jag stickat väldigt glest för att få den luftig. SKITFIN är den! Bild kommer senare idag.

Sisådär två tredjedelar in på halsduken la jag den åt sidan, drog på träningskläder och tog 25 km på ni-vet-vad i jävelfart. Skön urladdning! Helt planenligt, dessutom. Jag har ju en plan för hur jag ska fixa det här med träningen ett tag framöver för att komma in i rutiner, så att jag inte fallerar så snart det tar emot eller händer något oväntat. Hittills sköter jag mig perfekt! Två pass om dagen och så lite vettig mat i magen, dessutom. JÄJ!

Efter dusch och frukost och lite undanplockning gick jag ner till byn för att fixa med matinköp (en 12-pack ekologiska sprättägg, ett paket Zoegas Hazienda och fullkornspasta - givetvis ekologisk... ;-)) och vin (jag köpte två flaskor ekologiskt vin och dessa presenteras ikväll). Dessutom gick jag in i en secondhandbutik (Röda korsets) i hopp om att hitta lite kul textilier att modda om till kassar/väskor samt några lajbans tavelramar till mina fulbroderier. Men tji fick jag. Jag får ta cykeln till Möjligheternas hus istället, men frågan är om jag ska göra det idag eller en annan dag.

Just när jag skulle gå in på Systemet mötte jag Ricke och vi blev stående och pratade en lång stund. Jag tror inte jag pratat med honom sedan en jobbig februarimorgon då min dåvarande sambo fick ännu ett av sina bryt och och jag kände att detta är verkligen inte min sak. Det var ju slut och det enda som återstod var en väntan på att han skulle komma ut ur mitt hem och jag gick hem till Ricke och fick prata en lång stund och han lovade att se om han kanske kunde vara till något stöd för sambon, gamla polare som de ju är. Hur det blev med detta vet jag inte då exet ju flyttade ut strax därefter. Nej. Fel. Jag flyttade ut honom.

Men idag sprang vi alltså ihop och vi blev stående en lång stund, mitt i in/utsläppet på Systemet och fick flytta oss längre in i butiken för att inte bli nertrampade i rusningen inför helgen. Det fanns en hel del att prata om... om vatten som runnit under broar och somt avigt som tydligen aldrig kommer att bli rätt. Och jag blev uppdaterad på bandet; ny andregitarrist fixad och nästa gång de spelar här i krokarna ska jag faktiskt gå och se dem! :-)

Det kändes gott att träffa Ricke igen. Han är en varm och trevlig människa att prata med och det känns skönt att veta att det ändå finns en del sådana här i Emmajävlaboda... ;-) Grannen som bor under mig är också en raring. Igår kom hon ut i trappen bara för att säga att hon sett att mitt fina egyptiska sadelskydd (fast hon visste ju inte att det är egyptiskt, dårå) flaxat iväg, så hon hade gått ut och hämtat in det och lagt på elementet nere vid porten. Sweeet...

Om en timme ska jag ut igen. Då är det dags för en timmes powerwalk. Under tiden ska lite goda rotsaker (potatis, rödlök, någon rödbeta kanske?, palsternacka, champinjoner - som iofs inte är rotsaker - och morötter) smälta ihop i ugnen och utgöra stommen för kvällens middag.

Men nu ska jag ha en mugg kaffe och fundera på vad jag ska göra för najsigt pyssel ikväll.

Stay tuned, me lovely ones...

... i vilken vår hjältinna beger sig ut på fiskafänge

Ikväll blir det stora fiskar. Inte att jaga. Inte att äta. Bara att njuta av! Jag åker ner till Agneta i Helsingborg och förutom en massa skönt och viktigt och vettigt och bra snack blir det utgång ikväll; vi ska sammanstråla på Gyllene Prag vid sjutiden, ett gäng, och äta lite... kanske dricka lite vin (åtminstone jag - för andra blir det nog snarare cider eller öl)... och sedan tar vi båten över Sundet för en stunds tung skön musik i Mountains och Novembers anda - och ändå gör grabbarna något helt eget av det arv de förvaltar! Mumma!









(Abramis Brama)

Och imorgon blir det balkanfest i Brekille, anordnat av kulturföreningen Leende Geten! Ännu ett mysigt (tänker jag) musikkalas ute i de nordskånska skogarna. Förfest vid Peters lilla röda buss, ute på ängen, med Agneta, Peter, Patric och annat gott folk. Najs!

Ha en absolut underbar helg, me lovely ones!




















(Abramis Brama, Slottsskogen Goes Progressive, 2004)

... i vilken vår hjältinna tänker på allt hon inte vet

Och det är mycket. Om det är något jag lärt mig av mina studieår, t ex, så är det hur lite jag egentligen vet. Och hur det känns som att jag vet mindre och mindre ju mer jag lär mig - eftersom jag ju upptäcker allt som återstår att lära mig...

Jag och en Vän pratade igårkväll. Vi började prata om lutheransk moral, vad den kan innebära och hur otroligt lite vi vill ägna oss åt sådant. Vi pratade om hur även de mest sekulariserade människor uppvisar så tydliga tecken på en långvarig, lutheransk prägling - som om den nästan satt i generna. Jag kom att tänka på gamle Max Weber vars Den protestantiska etiken och den kapitalistiska andan ger vid handen att just den protestantiska inställningen att Gud gillar hårt arbete, att man lyckas och tjänar pengar men inte förhäver sig, blir stor på'at (som di säger på sina håll i Småland) utan fortsätter leva ett nästintill asketiskt, strävsamt och Präktigt liv har gjort västerlandets kapitalistiska utveckling inte bara möjlig utan också så framgångsrik. Och så pratade vi om det och gled mer och mer in på politiska tankar... bort från Luther och Jante...

Vännen hade noterat att jag ofta blir lite tyst när samtalet glider in på politik. Jag sa att det inte är så konstigt; jag har ju inte för vana att uttala mig tvärsäkert om saker jag inte vet något (eller väldigt lite) om. Politik är ett sådant område.

Men jag skulle vilja veta mer. Förkovra mig. Fördjupa mig. Kunna delta i samtal om politik med samma hyfsat lediga ansats som jag kan prata religion ur många olika vinklar och många olika aspekter. Slippa känna mig dum, helt enkelt. Men hur fan gör jag? Kan man gå en översiktskurs i politik? Alltså... jo... det kan man givetvis. Men... är det vad jag vill? Är det vad jag behöver?Jag läser DNs ledar- och debattartiklar, försöker hänga med i skolpolitiska frågor... ja, jag har ju t o m läst Det kommunistiska manifestet. Och Det andra könet.





















(Simone)
Och Nina Björks böcker (feminism är i högsta grad politik). Jag prenumererar på Ordfront och Bang! och får eksem av folkpartistiska utspel. Det får jag. Jag källsorterar och försöker på andra sätt ta miljöhänsyn i min vardag. Det gör jag.

Mitt problem är att jag snabbt blir uttråkad. Tappar fokus. Tillåter mig att avledas.

Vad är hemligheten med att hänga fast så länge att intresset vaknar till liv?

Sådant tänker jag på ikväll, i mitt kök hemma i Emmajävlaboda igen, över ett glas rött och lite Neil Young - On the Beach - på stereon.

Det är faktiskt gott att vara hemma, me lovely ones. Nu när jag vet att jag snart ska iväg igen.

... i vilken vår hjältinna känner sig en smula matt

(Ett småländskt samhälle ilar förbi utanför mitt tågfönster - eller om det kanske var tvärtom..?)
Egentligen finns det inte mycket att rapportera. Man måste liksom ha varit med för att veta hur totalt avslappnat och genommysigt det är att sitta i en turkos buss en januarilördag med funkmusiken dunkande, god mat och dryck, levande ljus, ett skånskt åkerlandskap utanför, raggsockar (jodå!) och sköna vänner där samtalet flyter lätt och ledigt, respektfullt, nojsigt, skojsigt, innerligt, djupt och sant över såväl lättsamheter som Det Kanske Allra Svåraste. Sådan var kvällen där ute på Österlen. Sedan var det skönt att linda in sig i sovsäcken, stänga av elementet som nästan stod och hoppade av hetta och sakta glida bort för att så småningom vakna till liv av stillsam musik och doften av nybryggt kaffe.













På stationen i Lund uppmärksammade jag en stickgraffiti och kunde inte bara fota den utan tog också reda på hur den monterats. Idén från häromdagen har jag ju kvar...

Nu är jag trött och seg och matt (kvällen/natten tar ut sin tribut) och ska skaffa mig vederkvickelse i ett varmt skumbad. Till sällskap har jag den tredje delen i Lian Hearns serie om klanen Otori. Ljuvligt!

... i vilken vår hjältinna nästan får hjärnblödning

Jag läser Katarina Wennstams "Flickan och skulden" och "En riktig våldtäktsman" och blir så arg att jag tror hjärnan börjar overloada. Jag vill att mina döttrar ska läsa böckerna. Och min SON! Och jag vill att de gör det NU - INNAN det hemska får lov att hända.

Det faktum att kvinnor skuld- och ansvarsbeläggs för mäns sexualitet - och att detta underblåses av rättssystemet gör mig iskall. Och glödhet.

Jag tar en rask långprommis med Kärleken för att sansa mig lite. Återkommer senare idag!

-----

Senare idag:
Promenaden gjorde gott. Vi gick snabbt i vårsolen och njöt av att känna hur solen värmde och småpratade om ditt och datt. Med Kärleken flyter samtalet lätt även när det är svårt. Men han undvek sorgfälligt att inlåta sig i diskussion kring det jag just läst och var så upprörd över. Jag kan känna att han - som så många andra, kanske de flesta? - håller med om att våldtäkt är ett av de vidrigaste brotten men att det verkar finnas graderingar där regelrätta överfall och övergrepp på barn är värst men att skalan sedan stiger och att en tjej faktiskt måste tänka sig för lite, med hur hon klär sig och vilka signaler hon sänder. Och det är detta som upprör mig så; att vanliga, goda, sköna män och kvinnor (jo, faktiskt) kan tänka på det viset. Att de kan mena att tjejer/kvinnor ska ställas till svars för något som våldtäktsmannen/männen/kvinnorna (i lite mer sällsynta fall) helt och hållet måste hållas personligen ansvariga för alldeles oavsett när och hur offret säger nej. Jag vill så gärna tro att resonemanget beror på aningslöshet - på att man aldrig funderat tillräckligt mycket i de här banorna. Och på att när man väl tänker på det så tänker man i invanda hjulspår.

Jag drar åt tumskruvarna och undrar hur Kärleken (som älskar sina barn så innerligt) skulle tänka och känna det om hans 14-åriga dotter råkade ut för det som är så vanligt: Ung tjej festar med kompisar, dricker lite för mycket, lägger sig på en säng eller soffa att sova lite och vaknar under, eller efter, fullbordad våldtäkt - ofta med mer än en förövare. Kanske också misshandlad, med skadat underliv och en oerhörd skam och rädsla och vetskapen om hur skvallret kommer att gå. Hur hon i praktiken hade bett om det med sin klädsel och att dessutom bli så full. Och vetskapen om att när hon sedan kommer till en rättssal (om hon inte dessförinnan blivit rådd att avstå från att anmäla eftersom hon ändå inte har en chans...) måste - i detalj - redogöra för exakt vad hon hade på sig, om det var vanliga trosor eller stringtrosor och varför behån var svart och exakt vilka hennes tidigare sexuella erfarenheter är, och hur många de är, och när hon sexdebuterade och tusen andra ovidkommande frågor och helt enkelt stå där med hela bevisbördan för att hon INTE velat ha sex med honom/dem medan killarna inte behöver svara på en enda fråga av den arten...

DÅ lyssnade han på mig. Tänkte efter. Höll med. Men så säger han: "Men... Xxxx skulle aldrig försätta sig i en sådan situation". Jo, tjena. För det första skulle hon VISST kunna hamna i den situation jag målade upp - den är ju bara en alltför vanlig beskrivning av hur fjortonåringar tillbringar sina helger (bortsett från våldtäkten, förhoppningsvis) och för det andra: Vadå "en sådan situation". Det är ju det som är hela grejen; VARFÖR ska inte tjejer kunna göra samma sak som killar, dvs festa och koppla av tillsammans med tjej- och killkompisar? För att tjejer löper vissa risker? Hallååå? Det är ju DET som också är hela grejen; varför ska TJEJER behöva ta ansvar för KILLARS sexualitet? Varför ska en avdäckad tjej vara detsamma som en inbjudan till oönskad sexuell aktivitet (från hennes sida)? För att killar ÄR såna? För att de blir... kåta? Hmm...

Att resonera på det viset innebär ju inte bara en oerhört förnedrande och förtryckande inställning gentemot kvinnor utan också gentemot män. Ställer de verkligen upp på den synen; att män egentligen i slutändan bara tänker med kuken och att en kåt kille helt enkelt inte kan behärska sig och därför kan begå avskyvärda handlingar och delvis vara ursäktad för det. Att - enligt resonemanget - alla män är sådana. Helt hormonstyrda. Hur känns det, ni män, att bli sedda på det viset? Utifrån det resonemanget är ni ju alla potentiella våldtäktsmän. Känns den tanken bekväm? Eller... tänker ni att "inte jag" eller "inte mina polare"... Tänker ni att våldtäktsmän är Monster? Skumma typer med störd sexualfunktion som beväpnade lurpassar på kvinnor i kulvertar, mörka parker etc?

Sug på den här då: Den genomsnittlige våldtäktsmannen är en vanlig svenne med ordnat liv. Den vanligaste våldtäkten begås inom fyra väggar och vanligen av någon som offret litar på; en älskad pojkvän, en sambo/make, en släkting, en granne, en kompis från jobbet eller skolan och liknande.

Allt det där vi hör om ruggiga överfall à la Hagamannen, gängvåldtäkter i förorten och kvinnor som blir våldtagna av svarttaxichaufförer är det som media väljer att fokusera på. Det säljer som fan. Men de där händelserna är - utan att förringa dem det allra minsta - bara toppen på isberget.

Det som gör mig räddast är inte hur mina tjejer klarar sig, utan tanken på att kanske min goa, glada, förälskade son skulle kunna göra sig skyldig till ett sådant brott t ex på fyllan (vilket de flesta unga förövare skyllt på). Att en kärleksstund med flickvännen spårar ur och han missar - eller väljer att ignorera - hennes signaler om att hon inte vill, vid något tillfälle. För det spelar ingen roll om halva är inne; lyssnar han inte så är han en våldtäktsman. Och detta alldeles oavsett att han är glad, älskar småbarn, sköter sitt arbete, har många kill- och tjejkompisar, ser rätt bra ut och är en tämligen trygg och stabil kille. Jag är skitskraj.

Och nu vet ni vilket samtalsämne som kommer att väljas ikväll när vi myser lite extra (han åker hem till Falkenberg imorgon) med varma vitlöksbaguetter med köttfärsröra, ost och chilisås, och ett par kalla öl till.

Har ni inte läst böckerna; gör det. Det är fängslande och välskrivet och går alldeles utmärkt att ta sig igenom - om inte annat för att man blir så gripen av tjejernas, och killarnas, berättelser.

... i vilken vår hjältinna får fjärilar i magen

Just när jag satt på balkongen och småpratade med sonen om tänkbara lösningar och idéer och hans tankar och önskemål inför höstens rockader ringde telefonen. Linus svarade och tack-och-lov svarade han fullständigt normalt och inte "HALLÅ eller..?" eller "Öhhh..." som han ibland har för vana att göra. Han såg snarare lite högtidlig ut när han räckte över luren till mig. Det var rektorn på skolan där jag sökt jobb... Hon ville prata lite, meddela att jag är en av de två de beslutat kalla till intervju och när kunde jag komma dit? WEHOO, eller nåt! Något händer!

Oavsett om jag får jobbet eller ej blev jag överlycklig - och inte så lite nervös - över att vara en av de Utvalda. Jag som inte riktigt känner mig som lärare på riktigt än... Och så vara såpass intressant för den här tjänsten... *sträcker på mig lite*

Så... på tisdag lånar jag en bil och åker på intervju. Tjohej!



Jag ska fira detta med en mugg Pasión Colombia och en kanelbulle. Och berätta för Kärleken...