... i vilken vår hjältinna överraskat sig själv

Just när jag lagt mig igår ringde Peter. Skönt... Vi har inte pratat på några dagar och jag har saknat det, samtidigt som jag inte vill ringa och tjata på honom. Så är det ju med vänskap - och särskilt då de dyrbaraste; det gäller att hantera dem varsamt och inte bara klampa på. Dock var det ett fint och bra samtal och jag ser så fram emot att umgås med honom i helgen!

När vi pratat klart (for now - färdiga blir vi väl aldrig, tänker jag) somnade jag nästan direkt. Bara gled bort, liksom. Och vaknade med ett ryck av någon musik. Det tog några utdragna sekunder innan jag fattade att det var väckningssignalen på min telefon. Jag kollade på den. 05:55. Oh well... någon var optimistisk igår, tänkte jag. Men... nästa tanke var faktiskt att... "äh... vafan... jag gör det... jag går upp...". Och så gjorde jag det. Åtta minuter senare satt jag på jävelmotionsjävelcykeljäveln med iPoden i full gång och trampade i ni-vet-vilken-fart! Efter 30 minuter - och 23 km... - klev jag av, svettig och nöjd.

Härligt! Jag gjorde det!

I natt blev det också klart att Barack Obama verkligen blir USA's näste president. En svart president. En president som åtminstone i utgångsläget verkar ha ett socialt engagemang och ett intresse för de mindre lyckligt lottade i samhället. Och - förhoppningsvis lär han inte visa sig vara en jävla stridspitt, för det behöver varken amerikanerna eller resten av världen...

Dagen idag: jobb och sedan ska jag försöka rusa hem och klämma in någon form av träning innan jag ska tillbaka till jobbet för filmkväll. Ikväll blir det Bond - Casino Royale. Jag har faktiskt inte sett den, så det passar ju bra. Efter vad kollegor och vänner säger behöver jag inte se den senaste - tydligen är den rätt seg och smått kass.

Vi hörs, me lovely ones!