... i vilken vår hjältinna har det hett om öronen

Inte bara öronen. Hela jag har det hett! Vilken absolut suverän tajming - vädermässigt - för min bästkusttripp!

Jag cyklar långa omvägar på vägar och stigar som alla, på något vis, leder ner till havet. Jag ligger på stranden och låter solen steka och lyssnar till måsar, vågskvalp och boråsare. Samt min mp3-spelare. Emellanåt går jag ut i det stora blå för att svalka mig. Jag får gå långt, nästan halvvägs till Danmark, känns det som, eftersom det är så långgrunt. Vattnet är svalt men absolut inte kallt. En viss uppsikt hålles då maneterna kommit in med det lite varmare vattnet.















De blå spelar ingen roll - när jag var barn och tonåring brukade vi ha manetkrig med dem, de stackarna... - men de gulröda rackarna vill jag helst hålla mig på trådlängds avstånd ifrån. Inte minst idag när jag är skadad...

I torsdags kväll tog jag tåget till Anna i Varberg för en skön och trivsam kväll med grillning (Morten grillade ljuvligt lamm!), vin, öl, whisky och musik ute i deras lummiga pergola. Kvällen var ljum och vi satt ute och pratade sentsent. Cykeln fick följa med på tåget och igår förmiddag cyklade jag "hem" de 31 kilometrarna till Falkenberg. Trots några lååååååånga, sega motlut och en ihärdig sydost, som gav mig konstant motvind, gick det bra och jag hade god fart. När jag hade 2-3 minuter kvar hem till Johannas lägenhet skulle jag väja för några badjävlar (de måste ha varit badjävlar - inga bofasta är ute och strosar en fredagsförmiddag.... bara sådär, liksom...) och missbedömde höjden på en trottoarkant. När jag såg hur hög den var slog jag på en tvärnit (min cykel är försedd med väldigt bra bromsar...) men försent. Framhjulet hade redan gått över kanten och resultatet blev att jag gjorde en sådan praktvurpa att jag inte kan minnas att jag gjort en sådan sedan jag lärde mig cykla...

Jag kände hur armbågen tog i först och att något gick sönder... sedan handleden och en duktig smäll på kinden (styret, antagligen). Trött och varm som jag var orkade jag först inte resa mig utan låg kvar för att känna om jag levde och var jag inte slagit mig. Det fick givetvis till följd att badjävlarna (som faktiskt var väldigt rara) kom fram och trodde jag svimmat av. Men jag gjorde som Mowgli i Djungelboken och sa käckt att jag minsann klarade mig fint... jag är minsann tuffare än somliga tror... men när jag faktiskt reste mig upp såg jag att blodet forsade från armbågen. Den var (är) fullt rörlig, så ben etc var helt men något långt och vasst hade gjort som ett stort hål rakt in i den... Snälla badjäveldamen gav mig ett par pappersnäsdukar så jag kunde stoppa det värsta flödet och, något stukad (även i anden), cykla hemåt.

Väl hemma kunde jag konstatera att jag inte bara slagit i armbågen (blodvite) utan också skrapat upp handleden rejält, fått en synnerligen oklädsam och hastigt blånande bula på vänsterkinden, rivit upp ett sår i ljumsken (troligen från någon utkjutande cykeldel) och skaffat mig ytterligare några schyssta blåmärken på benen.

När jag duschat och fått på mig vanliga kläder cyklade (!) jag ner till Apoteket för att skaffa kompresser till armbågen - som inte ville sluta blöda - och hirudoidsalva som sägs ska vara bra för att ta ner blåmärken. Jag tröstade mig med lite speltknäcke (Pyramidbageriet) och ett par väldigt smarriga ostar, också. Fast det köpte jag inte på Apoteket...

Sedan trampade jag hemåt under hastigt uppdykande moln som jag trodde (hoppades!) skulle leda till ett befriande åskoväder (men icke sa nicke) och fixade mig en kanna kaffe och la mig att slöa lite. Jag sov nog t o m lite middag, faktiskt. Pratade lite i telefon. Hängde vid datorn. Dammsög och städade upp lite. Läste mer. Drack lite vin och smarrade på tröstostarna och speltbrödet. Lyssnade på Olle Ljungström. Hade en allmänt skön och vilsam kväll, helt enkelt. Fast väldigt varm, då. Klibbig.

Och nu skiner solen från klarblå himmel. Kaffe är hällt på termos och en flaska med vatten ligger i frysen. Badkläder och handduk är framplockade, mp3spelaren laddad, en bra bok ligger redan i kassen och strax bär det av, via några mysiga småomvägar, till havet igen. Där ska jag ligga hela dagen och bara känna hur ljuvligt skönt allting kan vara. Och är.

Ha en ljuvlig dag, me lovely ones!

(Och cykelturen tog 1 tim och 25 minuter - inkl vurpan. Faktiskt ganska bra, faktiskt.)

... i vilken vår hjältinna skickar ett kort

... i vilken vår hjältinna sorterar (mestadels tankeskräp, som nog inte är så intressant för er att läsa)

OR... in which our heroine is biking in a stream of consciousness (still sorting, though...)

Det är intressant det här med vad som händer i huvudet medan kroppen får jobba som fan. Jag liksom bara cyklar järnet och låter tankarna sväva fritt och jag har på en timmes tid hunnit fundera på vad en "tômmerox" kan heta på vanlig svenska (det är det nordvärmländska uttrycket för en skalbagge som är stor, gillar barkträd och har fantastiska antenner som går i en vid båge över kroppen och landar långt bakom kroppen - och vad vet jag?.. kanske finns de inte ens på de här breddgraderna) och i association med detta tänkte jag på tordyvlar och ett minne från när jag var i tonåren och hade långt hår och två sådana brummade sig in och trasslade in sig i sagda hår och paniken innan jag fick hjälp med att trassla ut dem.

Sedan tänker jag på det engelska ordet taxonomy och försöker komma ihåg hur min handledare Chris Allen förklarade det (det har med sortering, ordning, reda och klassificering att göra) och sedan glider tankarna över på Ozzy Osbourne. Det är inte alls konstigt eftersom Chris är från Birmingham och aldrig missade ett tillfälle att påpeka hur den likaledes Birminghamfödde Ozzy lyckats behålla sin utpräglade dialekt, trots många år i USA, och han t o m fick mig att se ganska många avsnitt av The Osbournes - givetvis i rent studiesyfte.

Jag tänker på att jag kanske egentligen borde ha en helt annan sorts cykel och inte min tunga mountainbike, med däck som är fetare än sulorna på mina undergrounds, och som rimligtvis bör erbjuda ett extra motstånd. Men samtidigt älskar jag min hoj. Jag har haft den i många år nu och den är en stabil klippa.

Dessutom tänker jag lite på mitt jobb, ett par elever, på SRF, på vad jag ska äta till middag, kärlek och vänskap, att jag kanske skulle höra med kollegan C. om hon har lust på en fika till helgen, om det finns endagars till Rasslebygd (a k a Emmabodafestivalen), ifall jag ska ta ett varv med dammsugaren, en fin park i Oslo och på hur fula kanadagässlingar är när de är halvstora. Jag tänker på att baka bröd ikväll och sedan äta upp en bit av det, medan det fortfarande är sådär ångande varmt. Kanske vara lite ovanlig och dricka te till. Det var längesedan jag drack te.

Jag tänker på det sköna i att gå en lång promenad med en god vän och prata. På Lillmysen och hur han kan må egentligen. Vi pratade en god stund igår kväll och även om han säger att allt är bra låter det inte riktigt så på hans röst. Men jag vill inte peta i hans själ - det räcker att han vet att jag finns här. Tids nog pratar han väl. Eller löser vad-det-nu-kan-vara själv. Jag ser blåbär vid vägkanten och tänker på Stugan och hur gott det var att komma dit om än bara för en kort stund.

Jag tänker på sex. Antagligen lite triggat av teveprogrammet jag såg igår kväll, eftersom jag inte tänker på det viset. Äh... ja... ni vet... Men jag tänker på de där Guds Barnbarnen och hur de kom i kontakt med sex första gångerna. Som företeelse, alltså. Själv kom jag i kontakt med sex via böcker, såklart. Eller... egentligen inte... jag hade givetvis kompisar (killkompisar mest) som pratade om knulla och sådant... men ingen av oss hade en aning då om vad det handlade om... vi var ju knappt i skolåldern, vad jag minns. Men... hur sex kunde funka... hur det kunde gå till... det hittade jag första gången i en bok som mamma läste... Jag kan inte för mitt liv minnas titeln men det kan ha varit P-O Ekströms Sommardansen (som sedan filmades som Hon dansade en sommar) men jag är osäker (och här far mina tankar till en pingstvernissage i Bysala, där exsvärfadern hade samlat några konstnärs- och andra vänner till en brakfesthelg - med vernissagen som svepskäl... de blev ju sura när någon turist faktiskt stannade till och ville titta på utställningen... där jag träffade Ligia Podorean-Ekström som alltså var P-Os nyblivna änka och en härlig akvarellmålare... dock med ett tungt stråk av melankoli som tog sig uttryck genom att hon frampå morronkröken satt i ett hörn och sjöng väldigt sorgliga rumänska sånger... Det var f ö på samma fest som jag blev askalas och sånär blev upphånglad mot ett träd av Hans Arnold - men det är en annan historia, det...). I vilket fall läste jag boken i supersmyg och mamma upptäckte det aldrig. Jag minns bland annat en skildring av en flicka i rödrutig klänning, men utan trosor, som tog betalt av pojkarna för att titta på när hon stod på händer - och sedan gick de upp på något höloft... hmm...

Nästa litterära möte med sexlivet var i alla fall i en bok som jag hittade i mammas bokhylla (kanske var jag typ tolv år, då? Tretton?), med titeln De Tiotusen Fröjdernas Hus och som handlade om en japansk 1800-talsgeishas liv och leverne. Jag var typ tolv år och där var det inget handstående eller höloftssmyg, minsann. Ånej. Det var sex på alla håll och kanter och understundom med diverse konstfärdigt snidade hjälpmedel, dessutom. Hej och hå.

Dessutom lyckades jag inget vidare med smygandet så en dag kom jag hem från skolan och då låg boken - stängd - på min säng tillsammans med en bibel - uppslagen - och diverse uppbyggelselitteratur med feta understrykningar vid lämpliga passager angående en oklanderlig sexualmoral och fan och hans mormor (eller... de var nog inte med, när jag tänker efter). Jag frågade min mamma varför det inte var okej för mig att läsa en bok som vi faktiskt hade hemma. Sedan såg jag aldrig den boken igen. Fast då kom ju Hans-Eric Hellbergs Jag är Maria, jag och Puss och Kram med sin sjuttiotalspekpinniga sexpedagogik där pappor bastade med sina tonårsdöttrar och deras kompisar och inte stängde dörren när de hade sex (föräldrarna, alltså) och där någonstans kan jag faktiskt se cirkeln sluta sig lite och inse att det inte var så konstigt att Guds Barn kom undan med sitt "familjeliv", på den tiden...

Och sedan gjorde jag mig mina egna erfarenheter, ju, vad det led.

Jag tänker på en triljard andra saker, inklusive några riktigt bra blogguppslag som jag redan har glömt/sorterat bort. Möjligen för att de inte var så bra, ändå.

Det fiffiga är att när jag kommer hem, hoppar av cykeln, låser den och går in så slutar jag tänka på det mesta av det här. Mycket av det är ju ändå bara tankeskräp som vid det laget ligger fint ihopvikt och undansorterat i hjärnvindlingarnas lönnfack. Som av sig självt. Det ger ökat utrymme för de viktiga tankar som finns kvar. Jag kan tänka djupare på dem. Utveckla dem. Ibland inveckla.

(Och... haha... jag kan inte minnas att jag tänkte på den allestädes närvarande motvinden en enda gång..?)

... i vilken vår hjältinna skärper sig

Nu får det vara nog med slöandet, tänkte jag efter jobbet. Så jag tog min cykel och trampade min 24.8-kilometersrunda på 60 minuter. Det är faktiskt ganska fort om man betänker att vägen är hyfsat småbackig och till stor del består av grusväg dessutom, vilket ger lite extra motstånd. På något vänster lyckades jag dessutom med konststycket att ha mer eller mindre motvind hela rundan. Ytterst märkligt.

Nu ska jag ta mig en dusch och slöa en stund medan Opeths nya Watershed får snurra en gång till i stereon (heter det stereo nuförtiden, eller är det ett förlegat begrepp?). Sedan ska jag ta mig ett glas rödvin och börja läsa Jan Svante Vanbarts Vi Drog. Jorden runt med 68-generationen. Kan bli intressant läsning.

Ha en skön fredagskväll, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna är ute och cyklar

Solen skiner fortfarande. Det är en ljuvlig försommarkväll. Jag har varit uppe sedan sju och hunnit tvätta och pyssla med en ny flagga till Camp Funkadelica. Den gamla förefaller ha gått till de sälla jaktmarkerna (om det nu finns sådana för flaggor?). Jag gör flaggan på frihand, eftersom det inte finns tid för schabloner och sådant finlir. Men eftersom den ska vaja högt över bussen så lär inte petiga människor notera eventuella småmissar.

Camp Funk, ja… Det är så att mitt intresse just nu är betydligt mindre för själva festivalen än för allt det roliga och smått fantastiska som planeras runt Camp Funk. Eller vad sägs… På lördagen blir det 50-årskalas för Jonas Hellborg, som inte bara ska fira utan dessutom troligen lira – och det i sällskap med Mattias IA Eklundh och Anders Johansson! Det ryktas om att Jens Johansson är på ingång också, men den redan bokade trion piskar det mesta som kan dyka upp inne på festivalområdet, vad coolhetsfaktorn anbelangar…

Det har varit, och är, en helt underbar dag idag och även om jag ska jobba en vecka till efter festivalen, innan jag går på sommarlov, så kommer jag inte undan den där ljuvliga lovkänslan! Vid lunchtid drog jag på mig träningskläder och gav mig ut på min älskade cykel. Rundan gick upp genom skogen mot Duvemåla och sedan ner mot Emmaboda över Åleberg och därefter tog jag svängen om Lindås innan jag hojade hemåt. Exakt en timme tog utflykten och då hann jag cykla 24.7 km (att man kan gå in på jogg.se och mäta upp sina rundor är en kanonbra grej!). Rätt okej om man betänker att det ju faktiskt är ganska kuperat och att det blåste lite, också. Och däcken höll! Killen på verkstan tyckte dels så synd om mig för att jag haft ådan otur, så han tog inte betalt för jobbet utan bara för bakdäcket. Och dels fick jag ett löfte att om det onämnbara skulle hända innan det är dags för cykelutflykten med klassen (direkt på morgonen efter det att jag kommer hem från SRF) så får jag ringa ner på morgonen och låna en splajs ny cykel av honom.

Efter cykelturen var det skönt att sola ett par timmar på balkongen, läsa och lyssna på Pugh. Solandet och cyklandet och den tidiga morgonen mattade ut mig och därför drog jag på Colour Haze och gick och la mig i sängen en stund, för att vila. Colour Haze ska upplevas på Burg Herzbergfestivalen senare i sommar och jag tänkte att det var läge för att påbörja en mer seriös genomlyssning. Mycket flummig musik. Flummig och BRA! Skön! Men… jag har svårt att se mig själv stå och digga dem i varm eftermiddagssol en juli eftermiddag i Tyskland… Å andra sidan; får jag ligga ner i gräset så tror jag det kan bli en av festivalens absoluta höjdpunkter! Det är helt enkelt horisontell musik!

Väcktes ur min slummer (jo – det går utmärkt att sova till musik av allehanda slag!) av telefonen och sedan blev det festival- och musik- och solprat en dryg timme. Det finns definitivt sämre sätt att vakna på och efter att ha ”mornat” mig klädde jag mig lite mer anständigt och cyklade ner på byn för ett par ärende; nämligen att ta ut cash (ORKA stå i uttagsautomatkön på SRF…), köpa vit sytråd (så att flaggan kan sys klart) och komma på någon middagsmat. Sa jag att jag älskar min cykel? För mig är den frihet! Frihet och rent och skärt livsnjut! Jäklars vad jag ska trampa på den i sommar!

Ikväll blir det dock inget mer trampande utan jag sitter här med ett glas vin, har ätit en god pastagryta och gjort en hårinpackning. Lyssnar på lite Tower of Power som Bästaste A slängde över via msn och ska dra fram symaskinen strax. Ska bara… typ…

Jo… just det, ja… Jag fick ju ett råd. Av en Vän. Han vet hur bekymrad jag är för att få min festivalglädje nersölad av att hela tiden gå och se mig om över axeln, eller riskera en konfrontation när jag som minst vill ha den. Så han tyckte jag skulle ta initiativet till ett möte, här på hemmaplan. Vara übertydlig med att detta inte alls är en öppning till återupptagande av relationen (eller ens vänskapen…) utan att bara ge honom en möjlighet att EN GÅNG FÖR ALLA säga det han har på hjärtat och FÖR ALLRA, ALLRA SISTA GÅNGEN (förhoppningsvis…) tala om VARFÖR det är slut och ska FÖRBLI slut. Typ.

Jag våndades inte så lite men tänkte att det kanske ändå kunde vara värt ett försök. Om inte annat så tänkte jag att om vi haft ett ansikte-mot-ansiktesamtal så nära inpå festiviteterna så kan jag om inte annat hänvisa till det (och HOPPAS att NÅGOT ändå har gått in… att kanske en pytteliten pollett trillat på plats…) om han skulle dyka upp vid mitt camp eller söka konfrontation på annat vis (eller helt enkelt bara – vilket är det troligaste – snoka i mina förehavanden och se vad jag gör och med vem…). Sagt och gjort. Jag skickade honom ett sms där jag skrev att eftersom han verkar ha viktiga saker att avhandla (mtp sms- och meddelandefloden…) så kunde han få tillfälle att göra det på vårt lokala fik, Konditori Fenix, på onsdag kl 16. Han började genast krångla och tyckte det var för ”öppet” där… och kunde vi inte ses hemma hos honom och kunde vi inte ses redan samma dag. Men jag hade tagit initiativet och avsåg att behålla det, så jag bara upprepade ”Fenix är bra. Onsdag. Kl 16” tills han fattade. Då undrade han om vi kunde ta en promenad efter fikan – ifall han inte känt sig fri att säga det han ville – och så undrade han vilka mer som skulle komma (???)...?

Long story short så blev det just så som jag sagt; vi träffades kl 16 och han fick en timme. Sedan skildes vi åt. Under denna timme fick han tillfälle att säga det han ville. Vilket bara var samma grejer han sagt hela tiden. Och jag sa inte så mycket. Mest ”ja”, ”nej” och – vid något tillfälle – ”det har du inte med att göra”. Och så fick jag än en gång förklara varför jag gjort slut… vilket är det mest slitsamma. Detta att om och om och om igen göra slut.

Han berättade att han träffat en tjej för ett par veckor sedan, som var tydligt intresserad av honom men att han sagt till henne att han omöjligen kan starta upp ett nytt förhållande innan han verkligen sett sitt ex (det är jag det) med någon annan så han med all säkerhet visste att jag inte skulle gå tillbaka till honom (vilket får mig att fundera på om jag måste arrangera lite tokhångel med någon villig karl bara för att, liksom. Men… nej… det är inte min grej. Jag vet vänner som skulle ställa upp, men det vore att utnyttja vänskapen på ett sätt som jag inte vill. Inte alls.)

Och så ville han ändå veta hur chanserna såg ut till att vi skulle kunna försöka igen. Och jag fick vara brutaltydlig – igen! – och tala om att inte ens i det fall helvetet skulle frysa till is och små grisar skulle ses flyga omkring, samma dag, så kommer detta att hända. Det är SLUT. TOKSLUT. Jag har inga som helst känslor kvar och jag går aldrig vägar jag tidigare gått. Framför allt inte i detta avseende. Men han envisades; hur kan jag så tvärsäkert veta vad/hur jag kommer att känna om en månad, om två månader, om ett halvår? Hur förklarar jag att jag bara vet det för någon som så uppenbart ändå vill ha ett halmstrå att hålla i?

Hursomhaver så lovade han att inte besöka Camp Funk och att lämna mig ifred även på hemmaplan. Vi får väl se hur det blir med det…

Nu har jag en flagga att sy klart. Och fötter att sköta om.

Ha en ljuvlig lördagskväll, me lovely ones! Det har jag!